For a long time, I assumed that H.C. Andersen's museum in Rome was dedicated to the storyteller who I was very appreciative of and who had lived in the city between 1833 and 1834. Since I came to Rome, I had for a long time planned to visit it. Perhaps a year was a somewhat too limited time span for honouring a writer’s stay in town. Nevertheless, Andersen's Italian sojourn had for him, like it had been for so many others, had a great impact on his life and writing.

Hans Christian Andersen came to Rome supported by a fairly modest royal scholarship and it was here that his life changed completely. Endowed with a fine singing voice and a charming talent for acting and storytelling, he was generously received by Rome's Scandinavian artists, not least by the successful sculptor Thorvaldsen, who is seen below on the far right sitting with his Scandinavian friends in the trattoria of La Gensola in the Trastevere quarters (the restaurant can still be found at the same address, but is now a fancy place and completely changed).

Andersen kept a meticulous diary, filled with awkward drawings. To him, it felt as if arriving in Rome had been like stepping out of a gloomy and cold North and being greeted by a warm, open, sunny, summer's day. He was captivated by Rome – its fountains, ancient ruins and baroque sumptuous churches. The pines and cypresses of the Eternal City, its shops adorned with hams and mozzarella cheeses, as big as ostrich eggs. In the mild evenings he wandered through the alleys of the city, watching the lamps burning in front of the madonelle, Madonna statuettes standing in niches of the house façades, how fires blazed under the chestnut pans of the street vendors, how the moon was reflected in the sluggish waters of the Tiber. The noisy townspeople dancing and singing in the trattorias. He wandered far out on the Campagna, with its dilapidated tombs, purple mountains, golden evening clouds, heavy rains, and suffocating summer heat, as the deadly malaria-stricken sirocco swept over the swamps, while large, black, red-eyed buffaloes cooled themselves in the stagnant pools.

The young Hans Christian took all this to heart and then wrote his first bestseller –The Improvisatore. He had been annoyed by all the books he read, written by casual foreign visitors to Italy. He had found them empty and lackluster. None of them had conveyed the strong feelings that had overtaken him while visiting Italy.

I love Italy, with all my youthful soul: in its orange groves, by its blue sea, my thoughts linger.

Andersen stated that if he only had three years left to live, he would gladly give away two years of them only to live in Naples:

I don't belong in the Nordic countries at all and consider it one of my earthly misfortunes that I was born and raised in the corner of Greenland and Novaya Zemlya.

The Italian experience led Andersen to unleash all his powerful and exquisite imagination – his natural storytelling talent, which he had previously forced into the straitjacket of artificial poetry, which he had imagined to be the taste of the time. Now, within The Improviser he let his whims and unhindered observations flow freely. The novel is about Antonio, a boy born in Rome's poor quarters, but who, thanks to his specific talents, is destined to free himself from the shackles of poverty. He moves among robbers, witches, beggars, farmers, artists, priests and academics. Antonio is discovered and cared for by wealthy patrician families – the powerful Borghese clan keeps its protecting hands above  him and he finds final peace and joy in a happy marriage to a beautiful, but blind girl.

This was something completely different from the Italian travelogues that were read by Europe's educated elite. It was an exciting story, and above future writing. In fact, The Improviser is a quite transparent, fictional depiction of Andersen himself, transferred from Denmark to Italy, while at the same time it is a captivating travelogue endowed with the entire colour palette of a vivid and constantly attentive narrator.

Filled as the novel is with evocative and beautiful depictions of Rome and Italy, it quickly became an international success (it was almost immediately translated into German, Swedish, Russian, English, Dutch, French and Czech). The year after the Danish edition, Hans Christian Andersen's first collection of fairy tales, Adventures, told for Children, was published and his fame was secured for the rest of his life, and beyond.

Imagine my surprise when, in early 2002, I finally arrived at the Hans Christian Andersen Museum I Rome and did not find any small, dingy rooms with a worn writing desk and display cases with manuscripts, as is usually the case with writers' homes converted into museums, but instead I had ended up in bright rooms filled with a multitude of dazzling white plaster casts and/or marble statues of naked men and women (they must regularly have been dusted off).

Several of these strange groups of statues seemed to be juggling with babies, for some reason that was entirely incomprehensible to me.

An unusually large number of the artworks also appeared to have homoerotic overtones.

When I saw these naked muscular men, I was reminded of a dissertation I once read – Naked Men: Masculinity and Creativity in Swedish Visual Culture 1900 – 1915. The Swedish art historian Patrik Steorn described how by the turn of the century 1800/1900 a perception emerged in Europe that urbanization and industrialization had drained humanity of spiritual and physical energy. A particular concern was that men were being psychologically emasculated and that this also could have repercussions on their physical appearance. Soon, in all sorts of contexts, depictions of naked, athletic men were presented as an epitome of unadulterated masculinity, usually these ideal men were presented in close contact with nature. This male nudity appeared in Old Norse, biblical, and nationally patriotic motifs, or as allegorical personifications and in symbolic depictions. Sports magazines were filled with masculine athletes who radiated hardness and physical inaccessibility, while this unrestricted exposure of male nudity attracted some viewers who appreciated the physical accessibility and tactile gentleness of the male bodies.

This slightly too pompous macho culture's celebration of naked male bodies was thus was in tune with the times. In the United States we find Carl Paul Jennewein, in Norway Gustav Vigeland and in Sweden Carl Milles, among many others. In America and Europe, athletic naked men became a monumental fashion that seemed to be universally appreciated by those in power, both on the right and left side of the political value scale. Artists who worked in this heroic style were often rewarded with well-paid, official commissions.

When I found myself among the Andeersen Museum's naked male bodies, most of which seemed to be extreme bodybuilderswere (even the women had a muscular rather "unfeminine" character), I was seized by a slightly disgusted feeling of having ended up inside a fascist hideout. It is a well-known fact that totalitarian regimes appear to be particularly attached to muscle-swelling naked men. This was the case of  Nazi terror regime that vividly appreciated Josef Thorak's and Arno Breker's colossal statues of naked musclemen. The latter, despite his well-known and close friendship with Hitler, was after the war by Stalin offered preferential working conditions in the Soviet Union. Breker declined the offer, but the muscular male style continued to thrive unhindered in the communist East.

And even in perhaps not so obvious contexts, such as in front of the UN high-raiser in New York where Evgeniy Vuchetich's superman forges a sword into a ploughshare, or in Dakar where Pierre Atepa's huge African Resistance Monument, which was inaugurated as recently as 2010, depicts a largely naked male athlete who, as is the case with several of the naked atheletes in the Roman H.C. Andersen Museum, rather carelessly balances an undersized infant on one arm.

In Hendrik Christian Andersen's museum, I had thus ended up far away from Hans Christian Andersen's enchanting fairytale world. The museum’s Andersen had been a Norwegian-American sculptor, painter and urban planner. Born in 1872 in Bergen to Norwegian parents, who the same year of his birth had moved to Newport, Rhode Island, where the charming and talented young man later came to hang out among the city's wealthy elite. Facilitated by the fact that he taught art to the millionaire's daughter Gertrude Vanderbilt Whitney, who was three years his junior. She would later found the famous Witney Museum of American Art in New York. Meccenates such as Vanderbilt's gave Andersen an opportunity to travel to Europe where he contionued move in the circles of the rich and famous.

Andersen was deeply engaged in the contemporary cult of youthful vigour and beauty, manifested primarily in his great appreciation of the masculine body's harmony with nature and culture. He dreamed of a utopian world which citizens would be stimulated to self-improvement through a spiritual and physical body culture, combined with the stimulating beauty of the surroundings and access to intellectual empowerment. Andersen did not miss any opportunity to present his detailed plans for a "World City" to presumptive stakeholders. It was to be a beautiful town, filled with art, sculptures, libraries, swimming pools, and sports arenas.

What comes to my mind is the Swedish artist Johan Axel Gustaf Andersson, known as “Acke”, who like his contemporary Hendrik Christian Andersen, depicted athletic, naked men and also imagined utopian cities characterized by modernism and aesthetic perfection, as in his blurrily dreamy Midsummer Party in the Metal City from 1898, in which one with some difficulty might distinguish naked people playing the harp and moving on the beach around a maypole, in front of a utopian city.

Demolishing "unhealthy" city centers and also building up completely new sophistically modern cities was also in vogue, and still so bearing in mind what is currently happening in different parts of the world – such as the construction of Egypt's "New Capital", SuadiArabia's Neom and Indonesia's Nusantara.

New cities linked to the ideas of utopian dreamers are an old phenomenon. Leonardo da Vinci drew up plans for ideal cities, presenting upper and lower areas. The lower areas would include transport, commerce, canals and sewage systems, while the upper parts of the cities would be dedicated to more aesthetic ideals, with parks, wide roads and official buildings.

In the 17th century, the Dominican monk Tommaso Campanella wrote his City of the Sun, planned to be  built on a hill its buildings were to be decorated with frescoes and statues representing every conceivable area of human thought. The city was to be adapted to man and not the other way around. It was to meet human needs and demands; workshops and homes were to be constructed in such a way as to realize human aspirations and make possible an existence that required no more than a four-hour working day, the rest of the inhabitants' time was to be devoted to the further development of knowledge and the promotion of peaceful coexistence.

As the bombs fell on Berlin and his thousand-year-old empire crumbled, Hitler imagined a grand Germania, a new pompously monumental capital that he dreamed up together with his friend and favourite architect Albert Speer.

Earlier, Le Corbusier had presented his Project for a City of Three Million Inhabitants in 1922, which in 1925 developed into his radical Plan Voisin, which was to involve a total restructuring of Paris, with large green spaces and huge skyscrapers.

In 1930, the communist Nikolai Aleksandrovič Miliutin in Stalin's Soviet Union wrote his Sotsograd: The Problem of Building Socialist Cities, in which he further developed the same idea that Le Corbusier had presented in his Ville Radiuse, which was that a city should be built according to its function, i.e. that industrial complexes, residential areas and recreation (sports facilities, parks, libraries, etc.) should be separated, but be closely united by an integrated communication system.

In 1932, the world-famous architect Frank Lloyd Wright began sketching his utopian urban project Broadcare City, a large suburban complex that would appeal to its residents and meet their wishes and needs. He devoted much of the rest of his life to further developing and drawing his ideas for Broadcare City.

For a couple of years, the young Hans Hendrik Andersen moved among Europe's elitist circles before settling in Rome by the end of the century. In Paris, he had been impressed by the then-prevailing Beaux-Arts architecture, which integrated sculptures into its designs and could arguably be viewed as a hybrid of Neoclassicism and Art Deco.

Andersen now began to combine his work as a sculptor with ideas about an ideal city that he envisioned would become

Like a source that would spread throughout the world enthusiasm for human endeavors in the arts, sciences, religions, commerce, industry, and law, the City would be as one grand, divine body, begotten of God to spread life-giving power, renew the strength of mankind, protect its rights, and enable us, through a concentration of world efforts, to attain greater heights.

In Rome, Andersen had become good friend with the young architect Ernst Hébrard, who was working at the French Academy in Rome invited by a scholarship, there he worked with a pictorial reconstruction of Emperor Diocletian's palace in Spalatum (Split). The results were published in 1912 in a book praised for its meticulous colour plates and accurate reproductions of results from excavations and previous studies.

A method of presentation that was reflected in the major work that he published the following year in English, French and Italian together with Hendrik Christan Andersen – A World Centre for Communication. A lavish coffee table edition, certainly made possible by generous contributions from Andersen's wealthy patrons. The extensive book, richly illustrated by Hébrard and Andersen, weighed no less than four and a half kilograms. Andersen donated it to major libraries of Europe and the United States, as well as he gave it to influential men such as the King of Belgium, the King of Italy and the President of the United States. However, interest in his ambitious project turned out to be almost non-existent. Despite this, the magnificent work was published in several editions. Strangely enough, in later editions Hébrard did not appear as a co-author, but had then been replaced by Hendrik Christian Andersen's sister-in-law, Olivia Cushing Andersen, a millionaire's daughter from Portland and widow of his brother Andreas, who had died in 1902.

Andersen's utopian city was to cover an area of five square European miles with parks, canals, fountains, a botanical garden, and a zoo. The vast complex was to be crowned by a Tower of Success from which nighttime spotlights would be directed across the city and up into the sky. Palaces of Congress and justice, "communications centers," libraries, university buildings, and "temples of the world's religions" were to be erected along avenues lined with statues and shady trees. Vast parks were to include music conservatories, concert halls, theatres, and sports facilities, with pools and stadiums. The city was to be located by the coast line and the entrance was to be placed under the united arms of two colossal sculptures, depicting a naked man and woman.

Certainly, an unrealizable project, but Andersen breathed morning air when Mussolini after his accession to power in 1922 declared that

Ancient Rome must be freed from its mediocre state. However, alongside the ancient and medieval Rome, we must create a monumental Rome worthy of the new century. Rome cannot, must not, be merely a modern city, in the banal sense of the word; it must become a city deserving its grandeur, and this splendor must be constantly renewed and passed on to future generations as a legacy of the Fascist era.

An extensive urbanization project was immediately initiated. Old quarters were mercilessly demolished and new ones emerged; administration buildings, museums, universities, parade streets and much more were built. Several radical architects were provided with an opportunity to develop their ideas and the results were not always as unsuccessfully pompous as, for example, the case had been in Nazi Germany. Nor did the destruction lead to the total destruction of the ancient heritage, Mussolini saw it as a necessity to open new archaeological sites every year and present them to the public.

On the drained Pontine swamps, modern cities were built, often inspired by the latest trends in modern architecture. Le Corbusier, shortly after visiting the Soviet Union, was by admiring Italian architects invited to conferences. However, Mussolini refused to receive him, which did not prevent the radical ideas of the French/Swiss from being partly integrated in the large facilities that sprang up in Rome's outskirts – EUR and Foro Mussolini, now Foro Italia, with their impressive sports facilities and strict, modernly stripped-down administration buildings.

In November 1925, Hendrik Christan Andersen took the opportunity to donate to Mussolini his magnificent work, A World Centre for Communicative Action, with an admiring dedication that surely appealed to Il Duce:

My devotion is great and my esteem high, Your Excellency, for the noble, for the glorious works of rebirth and reconstruction you’re Your Excellency has done for this Italy, which now is my Fatherland.

On February 28, 1926, Andersen was invited to a personal audience with Il Duce, who then expressed his admiration for Andersen's ideas and also praised his book. Perhaps Mussolini was attracted by the fact that Andersen, after all, with his mixture of a rather pompous beaux-art architecture and a rich presence of nude athletes, was far from being as radically oriented as Le Corbusier, who certainly did not appreciate how the large stadium constructed within the Forum Mussolini had been lined with no less than sixty rather grotesque marble sculptures depicting naked, or sometimes almost undressed, bodybuilders.

Mussolini did just north of the port city of Ostia set aside the land desired by Andersen for the construction of his "world metropolis". However, it all ran out in the sand, or became, as the Italians say – a hole in the water. The land was measured, but that was all. The authorities seemed to ignore, or completely forget, the whole thing.  

Hendrik Andersen's homosexuality does not seem to have posed much of a problem for his close friends and family. His older brother Andrew even made an unusually unreserved painting of Hendrik and his then-lover John Briggs Potter.

It was quite different with the famous author Henry James, whose family and admiring biographers for several years did everything possible to prevent any knowledge about his homoerotic inclinations. They had acted with horror when the bold Andersen, for an anthology of the author's letters, offered them his extensive correspondence with the by now very famous author. Henry James' sister-in-law had been shocked when one after the other “not quite proper” collection of letters from James' various male acquaintances began to appear and wished they all could be destroyed, or if possible – not published. She complained to her son Harry, who was in the process of compiling an extensive collection of his uncle's correspondence: "People interpret in a disgusting way his silly letters to young men. Poor, dear Uncle Henry."

Henry James and Hendrik Andersen had met in Rome in 1899 and until 1915 Andersen received no less than 87 letters from him, most of these were love letters from his thirty-years-older friend and, by all accounts, lover.

In 2004, the previously somewhat obscure Hans Hendrik Andersen was suddenly noticed through two books. One, Beloved Boy, was the publication of Henry James' long-withheld letters to Andersen, which proved what so many literary scholars already knew, but had not made public. Virtually every letter speaks for itself about a deep infatuation:

The sense that I can't help you, see you, talk to you, touch you, hold you close & long, or do anything to make you rest on me, & feel my deep participation – this torments me, dearest boy, makes me ache for you, & for myself; makes me gnash my teeth & groan at the bitterness of things. ... This is the one thought that relieves me about you a little - & I wish you might fix your eyes on it for the idea, just, of the possibility. I am in town for a few weeks, but return to Rye April 1st, & sooner or later to have you there & do for you, to put my arm round you & make you lean on me as on a brother & a lover, & keep you on & on, slowly comforted or at least relieved of the bitterness of pain – this I try to imagine as thinkable, attainable, not wholly out of the question.

The same year that Beloved Boy was published, the Irish author Colm Tóibín's unusually well-informed and widely acclaimed novel The Master was published. It takes place between the years 1895 and 1899 and here, by the end of the novel, Hendrik Andersen appears in an entire chapter. The Master deals with Henry James' life at this time. It is written in a style reminiscent of James' own, with a sharp look at his surroundings, a refined sense of language and a penetrating analysis of the thoughts of the characters involved, not least Henry James himself. He meets the young sculptor in Rome and becomes enchanted by his enthusiasm and appealing looks. The homoerotic attraction James felt towards the handsome and sensually sensitive Andersen is in the novel considerably more restrained than the more intimately erotic character that would develop in the following years.

Tóibín's depiction of James' attraction to Andersen reminds me of the enchantment the composer von Aschenbach is seized by at the sight of the young Tadzio in Thomas Mann's Death in Venice. However, in Tóibín's The Master, Andersen is considerably more active than the much younger Tadzio, and Tóibín gives us an idea of how James is repelled from the outset by Andersen's apparent desire to get the well-known author's support for the "world-improving" utopian "world city" that he recently had begun to plan, and how the aging writer is irritated by this calculating trait of a young man who exerts an influence on him that he is both attracted to and frightened by.

A decade after the time that Tóibín had described, James could no longer contain the unease he felt at Andersen's insistence on his interest in the utopian project, and in a long letter from 1912 James warned Andersen of the risk of being seized by his own self-overestimation, becoming overpowered by megalomania through his high-flying plans for a World City. When Andersen and Hébrard's enormous book was published in 1913, James, despite his passionate love, had had enough. On the fourth of September of the same year, he wrote to Andersen:

I simply loathe such pretentious forms of words like "World" anything—they are to me mere monstrous sound without sense. The World is a prodigious & portentous & immeasurable affair, & I can't for a moment pretend to sit in my little corner here & "sympathise with" proposals for dealing with it. It is so far vaster in its appalling complexity than you or me, or than anything we can pretend without the imputation of absurdity & insanity to do to it, that I content myself, & inevitably must (so far as I can do anything now) with living in the realities of things, with "cultivating my garden" (morally & intellectually speaking) & with referring my questions to a Conscience (my own poor little personal) less inconceivable than that of the globe.

The contact between Andersen and Henry James cooled and disappeared.

I knew nothing about that when I, in early 2012, had ended up among Hendrik Christian Andersen's bizarre nude sculptures. What caught my attention at that time was that among all these dazzling white and often oversized sculptures were glimpsed what seemed to be figures from the eighteenth century, without heads and wearing colourful African-patterned clothes. Wasn't that man balancing on one leg, for example, an allusion to Henry Raeburn's painting of a skating Scottish pastor?

Two duelling ladies wearing crinolines while pointing their pistols at each other, and even though they were women with African-patterned fabrics, they made me think of the duel scenes in Stanley Kubrick's Barry Lyndon: "Mr. Lyndon, are you ready to receive the fire of Lord Bullingdon?"

https://www.youtube.com/watch?v=6bos2ZTGNZc

In the exhibition catalogue, the artist, Yinka Shonibare, also pointed out that when he arranged his exhibition, he had actually been inspired by films. Not only Barry Lyndon which took place in a rococo world, but also, strangely enough, Albert Lewin's elegant version of Dorian Gray's portrait from 1941.

Yinak Shonibare, who divided his time between London and Lagos, often demonstrates through his art the contrast between African and European culture. Through boundary-crossing and unexpected effects he fuse things that otherwise might seem to be absurd. Shonibare called the exhibition in Andersen's museum Be-muse, which can mean both "puzzle" and a being a fusion of "being/existence" and "muse", i.e. a personification of art in Greek mythology.

The costume patterns were African, but the clothing cuts and poses seemed to be taken from the European eighteenth century. The mannequins lacked heads and could thus not be identified as black or white. An effective element was discovering these playful and colourful roccoco figures among Hans Hendrik Andersen's admittedly humorless depictions of ideal nude figures, a further development of an all-too-serious tradition that had depicted the European youthful nude body as an ideal of health, nobility and culture.

Two years before I saw the exhibition, Shonibare had created an even more astonishing fusion of African and European templates within an almost impossible historical perspective. Perhaps Shonibare's satirical approach of placing a black man in a "white" historical context in 1999 cannot today seem to be as radical as it was twenty-five years ago.

For example, in a film from 2018, Mary Stuart's fifteenth-century court was portrayed as a composite of people from other continents – the English ambassador to the Scottish court, Lord Randolph, was portrayed by a black actor, the Scottish queen's Italian private secretary, Rizzio, by a mulatto, and Queen Elizabeth's informant at the court, Bess of Harwick, by an actress of Chinese origin. A tendency that I don't find offensive at all. Just as I'm not upset by the TV series Bridgerton, which takes place under the English Regency, but nevertheless wildly mixes "white" and "coloured" actors. Admittedly, not historically accurate – but what does it matter? Acting is acting.

25 years ago, however, the effect was rather bewildering when Shonibare in his A Diary of a Victorian Dandy, in a series of staged photographs, portrayed himself as a Victorian dandy and thus played with prejudices and English colonialism. We follow the day of a wealthy black man, from the moment he wakes up at eleven o’clock in the morning, watched over by submissive servants.

At two o'clock p.m. the dandy arouses public appreciation with a speech he gives to a political/scientific association of distinguished gentlemen. 

At five o'clock p.m. he relaxes with a game of billiards with his friends at the men's club. His servant disturbs the company by showing up with a message, which does not seem to be to our dandy's liking, but he appears to ignore it.

At nine o'clock p.m. in the evening we find him again as the centre of attention, during a soiree in an exclusive salon with a wealthy, cultured company.

The dandy is obviously not God's best child, at three o'clock a.m. we find him, either exhausted or dead drunk, during an orgy attended by beautiful ladies and suspicious figures. The servant has reappeared – to pick up his master, or does it all have something to do with the message he gave him during the billiard game?

The irony is obvious. Everyone can understand that this is not how a black man's life could be in the nineteenth century. As the case was with his mannequins, which Shonibare presented at his exhibition Be-Muse, he also had European models, at least in the final scene, which is reminiscent of Hogarth's A Rake's Progress, which Kubrick also alluded to in his Barry Lyndon.

Otherwise, Shonibare's dandy is of course an allusion to all the wealthy, well-to-do young men we have read about, seen in pictures and in films, but certainly they have never been black. Shonibare ran off his series of pictures as forty posters, which pasted up in the London Underground, without any comments.

Shonibare's pictures of an African dandy are reminiscent of the pictures that used to often appear in various magazines in connection with questions such as "what is it that is not right with this picture?", or "is there something that does not belong here?"

What Shonibare draws our attention to is racism, the exclusion of other people from society because of the colour of their skin. Films like Mary Queen of Scots and Bridgerton cannot overshadow centuries of racial oppression and make us believe anything other than that the presence of people of colour in Europe's ruling circles was nothing but vanishingly slight.

The fact that racial segregation has been endemic and to some extent still is, especially in American cultural and social life, was highlighted in 2023 by artists Lee Shulman and Omar Victor Diop when they published a book of manipulated family photos from the late fifties and early sixties. The book Being There presents the Senegalese Victor Diop as if he were a completely integrated part of a typical middle-class American family. The book takes the form of a family photo album, but in reality, Diop's presence is copied in and harmonized with the lighting of the photographs.

We get to follow Diop on a ski excursion.

An evening with the gentlemen at the pub.

Respectful listening while the mother of the house is playing the piano.

 He plays records with his daughter.

Participates in family outings.

Eats lobster with Grandma.

Selecting slides for a screening evening for family and friends.

And relax on one of the sofas at home, with hearty laughter and fellowship.

Shulman and Diop do not comment on the photos, but present them as if they were taken from any American photo album. However, we know that this cannot be true. This is not what we could have expected if we happened to flip through an American photo album. We know that racial segregation and discrimination were everywhere thoroughly ingrained and perhaps for the most part still are. That such a family album could not have existed in real life. And if that were really the case, we would be extremely amazed, as when I once stepped into the Hendrik Christian Andersen Museum in Rome and instead of a writer's den found Aryan-inspired sculptures and African mannequins, which in turn led me into paths far removed from the exalted emotions that Andersen had probably hoped a visitor would be directed to after stepping into his studio filled as it is of ideally naked human bodies.

Andersen, Hans Christan (2018) The Improvisatore: A Novel of Italy. Minneapolis: University of Minnesota Press. Bredsdorff, Elias (1975) Hans Christian Andersen: Story of His Life and Work, 1805-75. London: Phaidon Press. James, Henry (2004) Beloved Boy: Letters to Hendrik C. Andersen, 1899-1915. Charlottsville: University of Virginia Press. Jean, George (1994) Voyages en utopia. Paris: Gallimard. Shonibare, Yinka (2001) Be – Muse. Rome: Museo Hendrik Christian. Sidoni, Paolo (2019) La Roma di Mussolini. Roma: Newton Crompton. Shulman, Omar and Victor Diop (2023) The Anonymous Project, Being There. Paris; Editions Textuel. Tóibín, Colm (2004) The Master. New York: Scribner.

Jag trodde länge att H.C. Andersens museum i Rom var tillägnat den av mig uppskattade sagoberättaren som bott i staden mellan 1833 och 1834 och sedan jag kom till Rom hade jag planerat att besöka det. Kanske var ett år en lite väl kort tid för att det skulle betinga ett museum, men, men, Andersens italienska sejour hade för honom, liksom för så många andra, haft stor betydelse för hans liv och författarskap.

H.C. Andersen kom till Rom genom ett tämligen blygsamt kungligt stipendium och det var här som hans liv förändrades totalt. Förlänad med en fin sångröst och en charmerande skådespelar- och berättartalang togs han generöst emot av Roms skandinaviska konstnärskotteri, inte minst av den framgångsrike skulptören Thorvaldsen, som här nedan längst till höger ses sittande tillsammans sina skandinaviska vänner i trattorian La Gensola i Trastevere (restaurangen finns kvar på samma adress, men är nu fullkomligt förändrad).

Andersen förde en noggrann dagbok, fylld med tafatta teckningar. För honom kändes det som om ankomsten till Rom varit som att stiga ut från en tungsint, glåmig Nord och välkomnas av en varm, öppen, solskensfylld sommardag. Han blev djupt betagen av Rom – dess fontäner, antika ruiner och barockt överdådiga kyrkor. Den eviga Stadens pinjer och cypresser, dess butiker prydda med skinkor och mozarellaostar, stora som strutsägg. Under de milda kvällarna vandrade han genom stadens gränder, betraktade lamporna som brann framför husfasadernas madonelle, madonnabilder, hur eldar flammade under gatuförsäljarnas kastanjepannor, hur månen speglades i Tiberns trögt framglidande vatten. De högljutt samtalande stadsborna, som dansade och sjöng på trattoriorna. Han vandrade långt ut på Campagnan med sina förfallna gravar, purpurfärgade berg, gyllene kvällsmoln, häftiga regnskurar och kvävande sommarhetta, då den dödligt malariabemängda siroccon ven över sumpmarkerna och stora, svarta, rödögda bufflar svalkade sig i de svarta gölarna.

 Allt detta tog den unge Hans Christian till sig och skrev sedan sin första bästsäljare –  Improvisatoren. Han hade retat sig på alla de böcker han läst av utländska italienbesökare. Han hade funnit dem tomma och glanslösa. Ingen av dem hade förmedlat den starka känsla han hyste för Italien.

Jag älskar Italien, med hela min ungdomliga själ: i dess apelsinlundar, vid dess blåa hav, drömmer mina tankar.

Andersen konstaterade att om han bara hade tre år kvar att leva så skulle han gärna ge två år av dem för att få leva i Neapel:

Jag hör inte alls hemma i Norden och betraktar det som en av mina jordiska olyckor att jag är född och uppfödd i hörnet av Grönland och Novaja Zemlja.

De italienska erfarenheterna fick Andersen att släppa loss hela sin kraftfulla, djupt originella fantasi – hans naturliga berättartalang som han tidigare låst fast i konstlad diktning i vad han trott vara tidens smak. Nu lät han i Improvisatören sina infall och obehindrade iakttagelser flöda fritt. Romanen handlar om Antonio, en pojke född i Roms fattigkvarter, men som tack vare sina speciella anlag är förutbestämd att spränga fattigdomens band. Han rör sig bland rövare, häxor, tiggare, bönder, konstnärer, präster och akademiker. Antonio upptäcks och tas om hand om förmögna patricierfamiljer – de mäktiga Borghese håller sin hand över honom och han finner slutgiltig frid och glädje i ett lyckligt äktenskap med en vacker, men blind flicka.

Detta var något helt annat än de italienska reseskildringar som lästes av Europas bildade elit. Detta var spännande, och framför allt roande och färgsprakande. Andersen hade funnit receptet för sitt vidare författarskap.

I själva verket är Improvisatören en lätt genomskådlig, fiktiv skildring av Andersen själv, överflyttad från Danmark till Italien, samtidigt som den utgör en betagen reseskildring som förlänats med en levande och ständigt uppmärksam berättares hela kolorit.

Fylld som romanen är med suggestiva och vackra skildringar av Rom och Italien blev den snabbt en internationell succé (den översatte på kort tid till tyska, svenska, ryska, engelska, holländska, franska och tjeckiska). Året efter den danska upplagan kom H.C. Andersens första sagosamling, Eventyr, fortalte for børn. Første hefte. Hans lycka var gjord.

Döm om min förvåning då jag i början 2002 äntligen kom till H.C. Andersens museum och inte alls som väntat fann några små murriga lokaler med skrivbord och montrar med manuskript, så som brukar vara fallet med författarhem omgjorda till muséer, utan istället hamnade i ljusa lokaler fyllde med en mängd bländvita gipsavgjutningar och/eller marmorstatyer av nakna män och kvinnor.

Flera av dessa märkliga statygrupper tycktes av någon för mig obegriplig anledning jonglera med spädbarn.

Ovanligt många av konstverken tycktes även ha homoerotiska övertoner.

Då jag såg dessa naket muskulösa män kom jag att tänka på en avhandling jag läst – Nakna män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900 – 1915. Konstvetaren Patrik Steorn här hur det vid sekelskiftet 1900 i Europa framkommit en uppfattning att urbanisering och industrialisering tömt mänskligheten på andlig och fysisk energi. En särskild oro var att män höll på att emaskuleras, dvs. förlora sin manliga vitalitet. Snart uppkom, i alla möjliga sammanhang, framställningar av nakna, atletiska män skildrade som sinnebilden av oförfalskad maskulinitet, oftast i nära kontakt med naturen. Denna manliga nakenhet dök upp inom antika, fornnordiska, bibliska, och nationellt patriotiska motiv, eller som allegoriska personifikationer och symboliska avbildningar. Sporttidningar fylldes med maskulina atleter som utstrålade hårdhet och fysisk otillgänglighet, samtidigt som nakenheten lockade vissa betraktare att i samma kroppar upptäcka fysisk tillgänglighet och taktil mildhet.

Denna lite väl pompösa machokulturs hyllande av nakna manskroppar låg alltså i tiden. I USA finner vi Carl Paul Jennewein, i Norge Gustav Vigeland och i Sverige Carl Milles, bland många andra. I Amerika och Europa blev atletiska nakna män ett monumentalmode som tycktes vara allmänt uppskattat av makthavare, såväl till höger som vänster på den politiska värdeskalan. Artister som arbetade i denna heroiska stil belönades ofta med välbetalda, officiella uppdrag.

Då jag fann mig bland andeersenmuséets nakna manskroppar, av vilka de flesta var muskulösa muskelknuttar (även kvinnopropparna hade en muskulös tämligen ”ofeminin” karaktär) greps jag av en lätt otäck känsla av att ha hamnat i ett fascistiskt konstnärsnäste. Det är ett välkänt faktum att totalitära regimer tycks vara speciellt fästa vid muskelsvällande nakna män. Så var under alla förhållanden den nazistiska terrorregim som livligt uppskattade Josef Thoraks och Arno Brekers kollosalstatyer av nakna män. Den senare erbjöds efter kriget, trots sin väl kända och nära vänskap med Hitler, av Stalin förmånliga arbetsvillkor i Sovjetunionen. Breker tackade nej, men den muskulöst manliga stilen fortsatte obehindrat att frodas i det kommunistiska öst.

Och även inom kanske inte så uppenbara sammanhang, som framför FNskrapan i New York där Evgeniy Vuchetichs  muskelknutte smider ett svärd till en plogbill, eller i Dakar där Pierre Atepas väldiga Afrikanska motståndmonument, som invigdes så sent som 2010, framställer en i stort sett naken kraftkarl som liksom fallet är med flera av muskelbergen i det romerska nndersenmuséet tämligen vårdslöst balanserar ett underdimensionerat spädbarn på ena armen.

I Hendrik Christian Andersens museum i Rom hade jag alltså hamnat fjärran från H.C. Andersens förtrollande sagovärld. Denne Andersen hade varit en norsk-amerikansk skulptör, målare och stadsplanerare. Född 1872 i Bergen av norska föräldrar, som dock redan efter år efter hans födsel flyttat till Newport, Rhode Island, där den charmige och talangfulle unge mannen sedermera kom att umgås bland stadens förmögna elit. Underlättat av att han att undervisade den tre år yngre miljonärsdottern Gertrude Vanderbilt Whitney i konst. Hon skulle sedermera att i New York grunda det berömda Witney Museum of American Art. Meccenater som Vanderbilts gav Andersen en möjlighet att resa till Europa och även där röra sig i kretsarna av the rich and famous.  

Andersen engagerade sig i samtidens kult av ungdomlig kraft och skönhet, främst manifesterad i en uppskattning av den maskulina kroppens harmoni med natur och kultur. Han drömde om en utopisk värld vars medborgare skulle stimuleras till självförbättrande genom kroppskultur, omgivningarnas skönhet och tillgång till intellektuell stimulans. Andersen presenterade för presumtiva intressenter sina detaljerade planer för en ”Världsstad” fylld med konst, skulpturer, bibliotek, simhallar och sportarenor.

Kommer att tänka på den svenske konstnären Johan Axel Gustaf Andersson, kallad Acke, som likt sin samtide Hendrik Christian Andersen gärna framställde atletiska, nakna män och samtidigt föreställde sig utopiska städer präglade av modernism och estetisk fulländning, som i sin suddigt drömska Midsommarfest i metallstaden från 1898 i vilken man med viss svårighet kan urskilja nakna människor som spelar harpa och rör sig på stranden kring en majstång, framför en utopisk stad.

Att riva “osunda” stadskärnor och även bygga upp helt nya sofistkerat moderna städer var även det på modet, och val så fortfarande med tanke på vad som nu sker på skilda håll i världen – som Egyptens ”Nya huvudstad”, Suadiarabiens Neom och Indonsiens Nusantara.

Nya städer kopplade till utopiska drömmares idéer är en gammal företeelse. Leonardo da Vinci tecknade planer för ideala städer, som presenterade övre och lägre områden. De lägre områdena skulle innefatta transporter, kommers, kanaler och avloppssystem, medan städernas övre delar skulle tillägnas mer estetiska ideal, med parker, breda vägar och officiella byggnader.

På 1600-talet skrev den dominikanske munken Tommaso Campanella sin Solstaden, byggd på en kulle skulle dess byggnader dekoreras med fresker och statyer som representerade alla upptänkliga områden av mänskligt tänkande. Staden skulle anpassas till människan och inte tvärtom. Den skulle uppfylla mänskliga behov och krav; verkstäder, industrier och bostäder skulle konstrueras på ett sådant sätt att de förverkligade mänskliga strävanden och möjliggjorde en tillvaro som inte krävde mer än en fyra timmars arbetsdag, resten av invånarnas tid skulle ägnas åt vidareutvecklandet av bildning och främjandet av fredlig samvaro.

Medan bomberna föll över Berlin och hans tusenåriga rike smulades sönder föreställde sig Hitler en storstilad Germania, en ny pompöst monumental huvudstad som han drömde ihop tillsammans med sin vän och favoritarkitekt Albert Speer.

Tidigare hade Le Corbusier 1922 presenterat sitt Projekt för en stad med tre miljoner invånare som 1925 utvecklades till hans radikala Plan Voisin som skulle innebära en total omstrukturering av Paris, med stora grönområden och väldiga skyskrapor.

1930 skrev kommunisten Nikolaj Aleksandrovič Miljutin i Stalins Sovjetunion sin Sotsograd: Problemet med att bygga socialistiska städer, i vilken han vidareutvecklade samma idé som Le Corbusier haft i sin Ville Radiuse, som gick ut på att en stad skulle byggas upp i enlighet med sin funktion, d.v.s. att industrikomplex, bostadsområden och rekreation (sportanläggningar, parker, bibliotek o.dyl.) skulle skiljas år, men förenas genom ett integrerat kommunikationssystem.

1932 började den världsberömde arkitekten Frank Lloyd Wright skissa på sitt utopiska stadsprojekt Broadcare City, ett stort förstadskomplex som skulle tilltala dess invånare och motsvara deras önskningar och behov. Han ägande en stor del av resten av sitt liv åt att vidareutveckla och teckna sina idéer kring Broadcare City.

Under ett par år rörde sig den unge Hans Hendrik Andersen bland Europas elitistiska kretsar innan han vid århundradets slut slog sig ner i Rom. Han hade i Paris imponerats av den då allmänt rådande beaux-art arkitekturen som integrerade skulpturer i sina skapelser och möjligen kan betraktas som ett mellanting mellan neoklassism och art deco.

Andersen började nu kombinera sin verksamhet som skulptör med idéer om en idealstad som han tänkte sig skulle bli

likt en källa som över hela världen skulle sprida entusiasm för mänsklig strävan inom konst, vetenskap, religion, handel, industri och juridik, Staden skulle var som en enda storslagen, gudomlig kropp, avlad av Gud för att sprida livgivande kraft, förnya mänsklighetens styrka, skydda dess rättigheter och göra det möjligt för oss att genom en koncentration av världsansträngningar uppnå större höjder.

I Rom hade Andersen blivit god vän den unge arkitekten Ernst Hébrard, som genom ett stipendium var verksam vid den franska akademin i Rom där han arbetade med ett projekt som gick ut på att bildmässigt rekonstruera kejsare Diocletianus palats i Spalatum (Split). Resultatet publicerades 1912 i ett praktverk som lovordades för dess planscher och ackurata återgivning av resultat från utgrävningar och tidigare studier.

Ett framställningssätt som reflekterades i det storverk som han året efter på engelska, franska och italienska, publicerade tillsammans med Hendrik Christan Andersen – Ett världscentrum för kommunikation. En påkostad coffe table produktion, säkerligen möjliggjord genom generösa bidrag från Andersens förmögna mecenater. Den omfattande boken, rikligt illustrerad av Hébrard och Andersen, vägde inte mindre än fyra och ett halvt kilo.  Andersen skänkte den till Europas och USAs större bibliotek, samt inflytelserika män som kungen av Belgien, kungen av Italien och USAs president. Intresset för hans ambitiösa projekt visade sig dock vara svalt. Trots detta gavs praktverket ut i flera upplagor. Underligt förekom i de senare editionerna inte Hébrard som medförfattare utan hade då ersatts av Hendrik Christian Andersens svägerska, Olivia Cushing Andersen, millionärsdotter från Portland och änka efter hans bror Andreas. Även han konstnär och bosatt i Rom. Andreas dog 1902.

Andersens utopiska stad var tänkt att täcka ett område på fem kvadratmil med parker, kanaler, fontäner, en botanisk trädgård och ett zoo. Den väldiga anläggningen skulle krönas av ett Framgångens torn från vilket strålkastarljus under natten skulle riktas över staden och upp mot himlen. Kongress- och justitiepalats, “kommunikationscentraler”, bibliotek, universitetsbyggnader och “tempel för världsreligionerna” skulle uppföras längs avenyer kantade med statyer och skuggande träd.  Vidsträckta parkanläggningar skulle innefatta musikkonservatorier, konsertsalar, teatrar och sportanläggningar, med bassänger och stadier. Staden var tänkt att ligga vid kusten och infarten skulle ske under de förenade armarna av två kollossalskulpturer, framställande en naken man och kvinna.

Förvisso ett orealiserbart projekt, men Andersen vädrade morgonluft då Mussolini efter sitt makttillträde 1922 deklarerat att

Det antika Rom måste befrias från all sitt mediokra tillstånd, men vid sidan av det antika och medeltida Rom måste vi skapa ett monumentalt Rom värdigt det nya seklet. Rom kan inte, får inte, enbart vara en modern stad, i ordets banala bemärkelse; den måste bli en stad förtjänt av sin storslagenhet och denna prakt måste ständigt förnyas föras vidare till kommande generationer som ett arv från den fascistiska eran.

Omgående inleddes ett omfattande urbaniseringsprojekt. Gamla kvarter revs skoningslöst och nya växte fram, administrationsbyggnader, muséer, universitet, paradgator och mycket annat byggdes upp. Flera radikala arkitekter fick möjlighet att utveckla sina idéer och resultaten blev inte alltid så misslyckat pompösa som exempelvis i Nazityskland. Förstörelsen ledde inte heller till total förintelse av det antika arvet, Mussolini såg det som en nödvändighet att varje år öppna nya arkeologiska fyndplatser.

På de dränerade pontinska träsken byggdes moderna städer, ofta inspirerade av de senaste trenderna inom modern arkitektur. Le Corbusier, strax efter det att han besökt Sovjetunionen, bjöds av beundrande italienska arkitekter in till konferenser. Mussolini vägrade dock ta emot honom, något som inte hindrade att fransk/schweizarens radikala idéer delvis kan anas i de stora anläggningar som växte fram i Roms ytterområden – EUR och Foro Mussolini, numera Foro Italia, med sina imponerande sportanläggningar och strikt, modernt avskalade administrationsbyggnader.

Hendrik Christan Andersen passade på att i november 1925 skänka Mussolini sitt praktverk, Ett världscentrum för kommunikaktion, med en beundrande dedikation som säkerligen tilltalat Il Duce:

Min hängivenhet är stor och min aktning hög, Ers Excellens, för de ädla, för de ärorika verk av återfödelse och återuppbyggnad som Ers Excellens har utfört för detta Italien, som nu är mitt hemland.

Under alla förhållanden inbjöds Andersen den 28:e februari 1926 till en personlig audiens med Il Duce som då uttalade sin beundran för Andersens idéer och även hyllade hans bok. Kanske tilltalades Mussolini av att Andersen trots allt, med sin blandning av tämligen pompös beaux-art arkitektur och rika förekomst av nakna atleter, långt ifrån var så radikalt inriktad som Le Corbusier, som säkerligen inte uppskattat hur den stora stadium som konstruerats inom Forum Mussolini hade kantats med inte mindre än sextio tämligen groteska marmorskulpturer framställande nakna, eller emellanåt nästan avklädda, muskelknuttar.

Mussolini avsatte, strax norr om hamnstaden Ostia, det av Andersen önskade markområdet för uppförandet av sin ”världsmetropol”. Det hela rann dock ut i sanden, eller blev som italienarna säger – ett hål i vattnet. Marken mättes upp, men det var allt. Myndigheterna tycktes ignorera, eller helt glömma bort det hela.  

Hendrik Andersens homosexualitet tycks inte ha utgjort något större problem för hans nära vänner och familj. Hans äldre broder Andreas gjorde till och med en ovanligt oförbehållslös målning av Hendrik och hans dåvarande älskare John Briggs Potter.

Annat var det med den berömde författaren Henry James, vars familj och beundrande biografer under flera år gjorde allt för att förhindra kännedom om hans homoerotiska böjelser. De hade agerat med förskräckelse då den frimodige Andersen, för en antologi med författarens brev, erbjudit dem sin omfattande brevväxling med James. Henry James svägerska hade baxnat då den ena inte riktigt ”tillbörliga” brevsamlingen efter den andra från James olika manliga bekanta började uppmärksammas och önskade att de förstördes, eller om möjligt inte publicerades. Hon beklagade sig inför sonen Harry, som var i färd med att sammanställa en omfattande samlingsvolym med farbroderns brevväxling: “Folk tolkar på ett vidrigt sätt hans fåniga brev till unga män. Stackars, käre farbror Henry.”

Henry James och Hendrik Andersen hade träffats i Rom 1899 och fram till 1915 mottog Andersen inte mindre än 87 brev, av vilka de flesta var kärleksbrev, från sin trettio år äldre vän och, av allt att döma, älskare.

2004 uppmärksammades plötsligt den tidigare något obskyre Hans Hendrik Andersen genom två böcker. Den ena, Beloved Boy, var offentliggörandet av Henry James länge undanhållna brev till Andersen, som bevisade vad så många litteraturvetare redan visste, men inte hade uppmärksammat. I stort sett varje brev talar sitt tydliga språk om en djup förälskse:

Känslan av att jag inte kan hjälpa dig, se dig, tala med dig, röra vid dig, hålla dig nära och länge, eller göra något för att låta dig vila mot mig och känna min djupa delaktighet – detta plågar mig, käraste pojke, får mig att längta smärtsamt efter dig och efter mig själv; får mig att gnissla tänder och stöna över livets bitterhet. ... […] Jag är i staden några veckor men återvänder till Rye den 1:e april; och att förr eller senare ha dig där och få finnas till för dig, lägga armen om dig och låta dig luta dig mot mig som mot en bror och en älskare, och hålla dig kvar, länge och väl, medan du sakta finner tröst eller åtminstone lindring från smärtans bitterhet – detta försöker jag föreställa mig som något tänkbart, något som går att uppnå, något som inte är helt uteslutet.

Samma år som Beloved Boy publicerades kom den irländske författaren Colm Tóibíns ovanligt välinformerade och allmänt hyllade nyckelroman Mästaren ut. Den utspelar sig mellan åren 1895 och 1899 och här dyker, vid romanens slut, Hendrik Andersen upp i ett helt kapitel. Mästaren handlar om Henry James tillvaro vid denna tid. Den är skriven i en stil som påminner om James egen, med en skarp blick på omgivningen, en raffinerad språkkänsla och en inträngande analys av de agerande personernas tankar, inte minst Henry James. Denne möter den unge skulptören i Rom och tjusas då av hans entusiasm och tilltalande yttre. Den homoerotiska attraktion James känner inför den stilige och sensuellt känslige Andersen är än så länge betydligt återhållsammare än den mer intimt erotiska karaktär som skulle utvecklas under de följande åren.

Tóibíns skildring av James attraktion till Andersen får mig snarast att tänka på den förtrollning kompositören von Aschenbach grips av vid åsynen av den unge Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig. Men i Tóibíns Mästaren är Andersen betydligt aktivare än den mycket yngre Tadzio och Tóibín låter oss ana hur James redan från början stöts bort av Andersens uppenbara vilja att få den välkände författarens stöd till den ”världsförbättrande” utopiska ”världsstad” han börjat planera och hur den åldrande författaren irriteras av detta beräknande drag hos en ung man som på honom utövar ett inflytande som han både attraheras och skräms av. 

Ett decennium efter den tid som Tóibín skildrat kunde James inte längre hålla tillbaka den olust han kände inför Andersens pockande på intresse för sitt utopiska projekt och i ett långt brev från 1912 varnade han Andersen för risken att gripas av självöverskattning, ja rent utav övermannas av storhetsvansinne genom sina högtflygande planer om en Världsstad. Då Andersens och Hébrards väldiga bok kommit ut 1913 hade James, trots sin passionerade kärlek, fått nog. Den fjärde september samma år skrev han till Andersen:

Jag avskyr innerligt sådana pretentiösa uttryck som ”Världs-” det ena eller andra – för mig är de enbart monstruösa ljud utan mening. Världen är en oerhörd, ödesmättad och omätlig företeelse, och jag kan inte för ett ögonblick låtsas som om jag, sittande här i min lilla vrå, skulle kunna ”hysa förståelse för” förslag om hur Världen skall hanteras. Den är så oändligt mycket större i sin skrämmande komplexitet än vad varken du eller jag kan – och allt vad vi kan tänkas göra med och för den utan att framstå som löjliga eller galna. Jag nöjer mig med (och oundvikligen måste nöja mig med, såvitt jag nu kan göra något alls) att leva i tingens verklighet och ”odla min trädgård” (i moralisk och intellektuell mening) och att låta mina frågor avgöras av ett samvete (mitt eget lilla, enkla och personliga) som är mindre ofattbart än jordklotets.

Kontakten mellan Andersen och Henry James svalnade och försvann.

Det där visste jag ingenting om då jag i början av 2012 hamnat bland Hendrik Christian Andersens bisarra nakenskulpturer. Vad som då tilldrog sig min uppmärksamhet var att bland alla dessa bländvita och ofta överdimensionerade skulpturer skymtades vad som tycktes vara gestalter från sjuttonhundratalet, utan huvuden och iförda färgrika, afrikanskt mönstrade kläder. Var exempelvis inte den där mannen som balanserande på ett ben en allusion till Henry Raebruns målning av en skridskoåkande skotsk pastor?

Två duellerande damer iförda krinoliner riktade sina pistoler mot varandra och även om det rörde sig om kvinnor med afrikanskt mönstrade tyger fick de mig att tänka på duellscenerna i Stanley Kubricks Barry Lyndon: ”Mr. Lyndon, are you ready to receive the fire of Lord Bullingdon?”

https://www.youtube.com/watch?v=6bos2ZTGNZc

Konstnären, Yinka Shonibare, påpekade också mycket riktigt i utställningskatalogen, som jag bläddrade igenom, att då han arrangerat sin utställning hade han inspirerats av film. Inte enbart Barry Lyndon som utspelade sig i en rokokovärld, utan även märkligt nog Albert Lewins eleganta version av Dorian Grays porträtt från 1941.

Yinak Shonibare, som delat sin tid mellan London och Lagos, visar ofta genom sin konst på kontrasten mellan afrikansk och europeisk kultur. Genom gränsöverskridande och oväntade effekter sammansmälter han sådant som annars kan tyckas vara absurt. Shonibare kallade utställningen i Andersens museum för Be-muse, något som kan betyda såväl ”förbrylla” som en sammansmältning av ”vara/existens” och ”musa”, dvs. konstens sinnebild i grekisk mytologi.

Dräktmönstren var afrikanska, men klädsnitten och poseringarna tycktes vara tagna från europeeiskt sjuttonhundratal. Mannekängerna saknade huvuden och kunde således inte identifieras som svarta eller vita. Ett effektfullt inslag var att upptäcka dessa lekfulla, färgsprakande rokofigurer bland Hans Hendrik Andersens förvisso humorlösa framställningar av ideala nakengestalter, en vidareutveckling av en alltför allvarlig mångtusenårig tradition som förevisat den europeiska ungdomligt nakna kroppen som ett ideal för sundhet, nobless och kultur.

Två år innan jag såg utställningen hade Shonibare skapat en än mer förbluffande sammansmältning av afrikanskt och europeiskt, inom ett så gott som omöjligt historiskt perspektiv. Kanske Shonibares satiriska grepp att 1999 sätta in en svart man i ett “vitt” historiskt sammanhang idag inte kan tyckas vara så radikalt som det var för tjugofem år sedan.

Exempelvis, i en film från 2018 skildrades Mary Stuarts femtonhundratalshov som en sammansättning av människor från andra världsdelar – den engelske ambassadören till det skotska hovet, Lord Randolph, framställdes av en svart skådespelare, den skotska drottningens italienske privatsekreterare, Rizzio, av en mulatt, och drottning Elisabeths informant vid hovet, Bess of Harwick, av en skådespelerska av kinesiskt ursprung. En tendens som jag inte alls tycker är anstötlig. Like lite som jag upprörs av TVserien Bridgerton som utspelar sig under engelsk Regency, men trots detta blandar vilt “vita” och “färgade” skådespelare. Visserligen inte historiskt korrekt – men vad gör det? Skådespeleri är skådespeleri.

För 25 år sedan var effekten dock tämligen omtumlande då Shonibare i sin A Diary of a Victorian Dandy, En viktoriansk Dandys dagbok, i en serie iscensatta fotografier framställde sig själv som en viktoriansk dandy och därmed lekte med fördomar och engelsk kolonialism. Vi får följa en svart förmögen mans dag, från det han vaknar klockan elva på morgonen, uppassad av kringsvassande tjänare.

Klockan två väcker han allmän uppskattning med ett anförande han håller inför en politisk/vetenskaplig sammanslutning med distingerade gentlemän. 

Vid femtiden kopplar han av med ett parti biljard tillsammans med sina polare på herrklubben. Hans betjänt bryter samvaron genom att dyka upp med ett meddelande, som inte tycks falla vår dandy i smaken, men han tycks ignorera det.

Vid nio-tiden på kvällen finner vi honom åter i uppmärksamhetens centrum, under en soaré i en exklusiv salong tillsammans med ett förmöget, kultiverat sällskap.

Dandyn är uppenbarligen inte Guds bästa barn, klockan tre på morgonen finner vi honom, antingen utmattad eller asberusad, under en orgie med vackra damer och suspekta figurer. Betjänten har åter dykt upp – för att hämta honom, eller har det hela något att göra med meddelandet som han gav honom under biljardpartiet?

Ironin är uppenbar. Var och en kan begripa att så här kunde inte en svart mans liv, under några villkors vis, te sig under artonhundratalet. Som i sina mannekänger, som Shonibare förevisade under sin utställning Be-Muse, hade han även här europeiska förebilder, i varje fall i slutscenen, som påminner om Hogarths A Rake’s Progress, En rucklares väg, som även Kubrick anspelade på i sin Barry Lyndon.

Annars är Shonibares dandy givetvis en allusion på alla de förmögna, belevade unga män vi läst om, sett på bilder och på film, men förvisso har de aldrig varit svarta. Shonibare tryckte upp sin bildserie som ett fyrtiotal affischer, som utan kommentarer klistrades upp i Londons tunnelbana.

Shonibares bilder av en afrikansk dandy påminner om de bilder som förr ofta förekom i olika magasin i samband med frågor som ”vad är det som inte stämmer med bilden?”, eller ”finns det något som inte hör hemma här?”

Vad Shonibare gör oss uppmärksam på är rasismen, uteslutningen av andra människor från samhället på grund av deras hudfärg. Filmer som Mary Queen of Scots och Bridgerton kan inte överskugga sekler av rasförtryck och få oss att tro annat än att färgades närvaro inom Europas styrande kretsar inte var annat än försvinnande liten.

Att rasåtskillnad varit endemisk och i viss mån fortfarande är det, speciellt inom amerikansk kultur- och samhällsliv, uppmärksammades 2023 av konstnärerna Lee Shulman och Omar Victor Diop när de publicerade en bok med manipulerade familjebilder från sent femtiotal och tidigt sextiotal. Boken Being There, Att vara där, presenterar senegalesen Victor Diop som vore han en fullkomligt integrerad del av en medelamerikansk familj. Boken tar formen av att vara ett familjefotoalbum, men i själva verket är Diops närvaro inkopierad och harmoniserad med fotografiernas ljussättning.

Vi får följa Diop på en skidutflykt.

En kväll med herrarna på krogen.

Respektfull lyssnande då mor i huset spelar piano.

 Han spisar skivor med dottern.

Deltar i familjeutflykter.

Äter hummer med Mormor.

Väljer ut diabilder inför en förevisningsafton för släkt och vänner.

Och slappnar av i en av hemmets soffor under hjärtligt skratt och gemenskap.

Shulman och Diop ger inga kommentarer till bilderna utan presenterar dem som om de vore tagna ur vilket medelamerikanskt fotoalbum som helst. Men, vi vet att det här kan inte vara sant. Detta är inte vad vid skulle väntat oss om vi råkat bläddra i ett amerikanskt fotoalbum. Vi vet att rasåtskillanden och diskrimineringen var stark vid denna tid, och kanske till största delen fortfarande är det. Att ett sådant familjealbum inte skulle kunna ha existerat i verkliga livet. Och vore det verkligen så skulle vi bli ytterst förundrade, som då jag en gång klev in i H.C. Andersens museum i Rom och istället för en skrivarlya fann ariskt inspirerade skulpturer och afrikanska mannekänger, något som i sin tur ledde mig in på vägar fjärran från de upphöjda känslor som Andersen antagligen hoppats en besökare skulle gripas av efter att ha stigit in bland hans skulpturer av idealiskt sköna, nakna människokroppar i det museum som han strax innan sin död 1940 testamenterade till Mussolinis fascistiska regim.

Andersen, Hans Christan (2018) The Improvisatore: A Novel of Italy. Minneapolis: University of Minnesota Press. Bredsdorff, Elias (1992) H.C. Andersen: Människan och diktaren. Stockholm: Natur och Kultur. James, Henry (2004) Beloved Boy: Letters to Hendrik C. Andersen, 1899-1915. Charlottsville: University of Virginia Press. Jean, George (1994) Voyages en Utopie. Paris: Gallimard. Shonibare, Yinka (2001) Be – Muse. Rome: Museo Hendrik Christian. Sidoni, Paolo (2019) La Roma di Mussolini. Roma: Newton Crompton. Shulman, Omar och Victor Diop (2023) The Anonymous Project, Being There. Paris; Editions Textuel. Steorn, Patrik (2006) Nakna Män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900-1915. Stockholm: Norstedts. Tóibín, Colm (2005) Mästaren. Stockholm: Bonniers.

I am utterly tired of the chauvinistic nationalist nonsense that is drowning Europe. This stupid tunnel vision that tars every individual with the same brush. The obvious insanity of turning an individual into a representative of an entire ethnic and/or religious group. Are you Swedish or not? German or not? Serb or not? Who am I? Do I attach myself to any “Swedish values"? For countless generations I descend from Swedish ancestors. I was born a Swedish Lutheran and contrary to so many others I have not left the Church of Sweden. I am intimately familiar with my mother tongue, have studied Swedish at university level and worked as a Swedish teacher. I have done my Swedish military service. I pay taxes in Sweden. But "Swedish values" – what the hell is that? Nothing and no one could induce me vote for the Sweden Democrats or believe in their gibberish about "Swedishness".

I remember the Swedish authors Yngve Gamlin's and Beppe Wolger's terrible and fundamentally ingenious dialogue from 1968, in which they have the famous actor Lars Ekborg portraying a bitter, angry and prejudiced old man from the northern provinces expressing his resentment of  everything and everyone. He generalizes wildly and ruthlessly and intends to solve all social problems by “bundling together and kill” people from Stockholm, the Sami people, pensioners, holigans and women over 40. It is insane and actually quite funny considering how ruthless bullies currently are allowed to pour their unnuanced, hate-filled smear on us from lecterns, TV sofas and social media.

Actually, it should be just as fun to listen to Jimmie Åkesson, leader of the Sweden Democrats, when he transmits his deplorable nonsense, if it weren't for the sad fact that a quarter of Sweden's population have voted for him and if he hadn’t had such a great influence on our Government (as I write this, general elections will take place tomorrow and I fear the worst). Like when Jimmie greases his speeches with embellishments of how wonderful Sweden once was, before all those shady immigrants introduced crime and decay into this unparalleled paradise. God have mercy! He takes a deep breath and comes up with a quote from our great national poet Esaias Tegnér. Of course, Jimmie generally uses Tegnér's Svea, the powerful poem the poet wrote in 1811, driven by a surging desire for revenge after Sweden had lost Finland to the Russians.

Hear me, O Svea! You gave me birth,
and within thy bosom rests all Swedes of worth!
Those whose names are soon forgotten,
to you this simple hymn’s begotten,
though flattery's tongue benumbed this northern Reign,
for once – hear a voice of truth, it can’t be sung in vain.

Jimmie's raising quote apparently intends to make my heart and those of other Swedes as well, to swell with pride at having had the privilege to have been born in this amazing land, home of heroes and Aryans and at the same time be filled with indignation towards those who have defiled this noble Kingdom.

In my mind's eye, memories are awakened of how I as a child stood in the schoolyard watching how our beautiful flag in the Nordic fresh south wind breeze fluttered against a dramatically cloud-covered sky. And we sang the hymn to the Swedish banner:

Flame proudly against dark skies
like a glimpse of the summer sun
above Sweden's forests, mountains and villages,
over violet-coloured waters,
harbinger of pride and joy:
The sun is shining! The sun is shining!
No one will ever dare
to threaten our valiant people!

That doesn't happen anymore, but the Sweden Democrats would certainly want to reintroduce these proud traditions. If we could only could get rid of these damn foreigners, w could once again be singing the old childrens’ song:

I'm so happy to be Swedish!
Oh, tell me where is a country so starry bright
so summer light, as Sweden, wide and mild?
See the fields, see the meadows,
where Father and his father once walked.
Look at fields of rye,
wonder at the flowers,
where once my cradle stood!

No, don't think that I'm not a patriot. If anyone loves Swedish nature, it's me. What I hate is the dark and gloomy chauvinism. My deep hatred of xenophobia makes me laugh with Birgitta Andersson, rather than listening to smug patriotism, when she in the funny monologue The Swedish Bimbo time after time cheerfully exclaims: "I'm so happy to be Swedish. Ho, ho!"

Back to the Sweden Democrats' favorite poet – Esaias Tegnér, also highly appreciated by me, but not for the same reasons as Jimmie Åkesson. To me, Tegnér is hardly an inflated patriot, but a tone-confident, well-sounding poet, who did not, like careless readers like Åkesson and Co., indulge in reckless xenophobia. Had they read a little further in the poem Svea, they would have found valuable, albeit conservative, advice such as:

Become again, people of Sweden, what you once were.
Learn from other countries, to tackle what you suffer.

The Sweden Democrats' prejudiced exaggerations, their "Swedishness" and worship of antiquity, which easily lapse into generalizing lies and nonsense, would also benefit them if they took into account the words of their favorite poet in The Eternal:

Rightousness is eternal,
it’s flower can’t be crushed,
it grows and conquers what’s infernal.
Truth cannot be hushed.

Why boast of glory that’s not yours?
If you can't draw the bow, forget it.
You have to set another course,
walk another path, you won’t regret it.

And best of all, Tegnér's observation that "Swedishness" is not something that has grown from Swedish soil out of its own accord, like all other education Swedish "culture" is about adapting to external impressions, and customs:

All education stands on unfree ground.
Only barbarism was once patriotic;
wit was planted, a language changed it’s sound
the song was tuned, another joy was found.

Early on, I became fascinated by Tegnér. Grandfather, as the old school teacher he was, naturally had a lot of Tegnér in his bookshelves. Among others, there was a magnificent edition of Frithjof's Saga, illustrated by August Malmström. Of course, I was attracted by the Viking pictures, especially as Father had a book with Tegnér's selected writings, which on its protective cover had a picture of a Viking that I on several occasions asked Father to allow me to cut out. For a long time, he refused to let me do so, but he finally gave in to my nagging. I cut out the Viking and pasted him onto a large drawing I had made of fighting Northmen, to which I had been inspired by another magnificent book that I found among Grandpa's bookshelves, The Tale of Ragnar Lodbrok and His Sons, also illustrated by Malmström. I found the Ragnar Lodbrok book to be much more exciting than the rather boring Frithjos saga.

Much later, I actually read Father's Tegnér book and found it to be far from being as boring as I had previously assumed it to be. Tegnér turned out to be an excellent stylist, with an unusual strength and rhythm to his language (not at all apparent in  my clumsy translations). I began to read a lot about him.

When I for a year worked as a teacher in Växjö, the town where Tegnér died after having had his diocese there, I had after coming there by train to pass through the cemetery and never neglected to make a short stop by Tegnér's tomb. He was certainly an interesting man – professor of Greek, a womanizer, politician and member of the Parliament, bishop, member of both the Swedish Academy and the Academy of Sciences, a skilled speaker and not least a cheerful man, but also occasionally quite gloomy, eventually he became insane.

To  recruit such a man as a supporter of Sweden Democrats is simply ridiculous. Tegnér as a great Swede? Well, you can always pick the cherries out of the cake, but when it comes to such a multifaceted man you might do best to abstain – it is easy to go wrong. Incidentally, Tegnér was not particularly inspired by Swedish culture, for sure he wrote about Vikings and beating the Russians, though his role models were Englishmen like Byron, Danes like Oehlenschläger and not least Germans like Schiller and Goethe. He was more of a European writer than a Swedish patriot.

It would not surprise me at all if another deplorable, ultra-nationalist and successful party like the Alternative for Germany, AfD, for its shabby purposes has usurped another writer I admire – Johann Wolfgang von Goethe – humiliating him by making him into a “Great German”.

Goethe certainly sang and wrote about his beloved Germany. He knew and loved its deep forests, its fairy tales and myths, small duchies and picturesque villages. But ... what would Germany be without Italy? What would Sweden be without Germany?

Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Goldorangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still und hoch der Lorbeer steht?
Do you know es wohl? Dahin!
Dahin möcht' ich mit dir,
O mein Geliebter, ziehn.

Do you know the land where the lemons blossom,
Where oranges grow golden among dark leaves,
A gentle wind drifts from the blue sky,
The myrtle stands silent, the laurel tall,
Do you know it?
It is there, it is there
I long to go with you, my love.

Goethe made a career in the Weimar principality, where he became the archduke's advisor, as well as minister of finance, mining, roads, agriculture, art, science, and the armed forces. He also directed its theater, writing and staging plays. Due to a difficult Platonic love affair with a powerful, elderly and married mother of seven, lady-in-waiting to the Dowager Duchess, and overexertion due to his heavy workload, Goethe asked the duke for a period of leave. The latter kindly gave him unlimited recreation with full pay, Goethe "sneaked out" of Weimar and traveled to Italy.

After his return to Weimar, after spending more than two years in Italy, he claimed that "we are all pilgrims seeking Italy". When Goethe had stepped out of the stagecoach at the Brenner Pass on the border with Italy, he took a deep breath and exclaimed: "At last I can breathe".

For Goethe, Italy was synonymous with the warm, passionate South, as opposed to the humid, disciplined and anxiously vigilant North. In Italy, classical Antiquity lived on, among ruins, landscapes, colours, customs, cities and monuments. A world that Goethe had hitherto only experienced through written texts. Now he endowed names and barren words with soul and meaning. He wanted, as he put it, to get to know himself through things and experiences. In Italy, Goethe devoted himself fully to life and pleasure. Here he did for the first time experience erotic fulfilment.

On his return to Weimar, Goethe was a changed man. He resumed his duties, but now lived openly, as an unmarried man, in a passionate, "scandalous" relationship with a woman whom he in his poetry praised for her sensually affirming voluptuousness. In his lyrical texts he went even further than Italy and wrote, with the Persian poet Hafiz as a model, an East-West divan, diwan being the Persian word for a collection of poems.

Goethe is a representative of the diversity of culture. He was German. OK, but what does that really mean? Bach, Kant and Nietzsche were also Germans, as were Beethoven, Dürer and Marx. But not Shakespeare, Jesus, Dostoevsky, Michelangelo, Gandhi, Rumi, or Cervantes. What does that say? Nothing but that it is useless to encapsulate culture as a national phenomenon, a chimera that might also be extremely dangerous considering all the suffering and bloody wars it has caused.

And now ultra-nationalism is raising its ugly head again and its representatives are all over the world in the process of spreading their poison and hatred. In the U.S. it is becoming endemic, an example of many is when President Trump as a gesture of incomprehensible patriotism changes the name of Lake Ontario  to Lake America. What would the Iroquois have said if they knew that their name on the lake – Oniatari:io, the Lake of Shiny Waters, would now have its name changed after an Italian seafarer, who in the service of the Spanish and Portuguese had not set foot in neither what would become the United States of America, nor in Canada? Amerigo Vespucci came to present-day Suriname and Rio de Janeiro and it was his name that a German cartographer named Martin Waldseemüller, without Amerigo's knowledge, put on two continents.

In India the ruling Bharatiya Janata Party (BJP) has as the result of an emerging Hindu nationalism changed the name of several major historical locations with Islamic or Mughal roots, including cities like Allahabad, changed to Prayagraj, Faizabad to Ayodhya, and Aurangabad to Chhatrapati Sambhajinagar. BJP also wants to change the name of India to Bharata, apparently originating from the name of a legendary Hindu ruler.

Trump and other so-called patriotic leaders are actively pursuing a strategy of attacking education and public memory. If they come to power, they seek to place restrictions on what can be taught, celebrated, and represented. Their goal is to limit, or change, people's perception of whose citizenship and suffering "counts" – and ultimately who can lay claim to the future. However, does not every citizen deep down realize that an individual, let alone an entire nation, cannot be completely flawless? Without shadows we run the risk of becoming blind. It is harmful to look straight into the sun.

Such self-estimating blindness was called hubris in ancient Greek mythology and it was also the name of a demon who created ignorance of a human's place in the world order and thus an exaggerated confidence in her/his own abilities, as well as a contempt for other people. The punishment for hubris could certainly be late in coming, but sooner or later it appeared in the form of the goddess of retribution – Nemesis. At first, she had her eyes lowered and thus lulled her victims to safety, before she lifted her eyes and let sword and scourge wave over them, until they were completely destroyed.

As I write this, my concern is great – will Jimmie Åkesson and his Tidö collaborators form a Government? Will their one-dimensional view of the world now become law? A world where history and culture are misused to serve limiting, shady interests. Where dead and living individuals are turned into stereotypes on a ridiculous board game in which a small group of ignorant manipulators participates. People have allowed their humanity to be replaced by unrestrained hubris. Honestly speaking, I wish that Nemesis will hit these frightening clowns hard and pierce their increasingly inflated, self-righteous balloons.

It is not only developments in Sweden politics that send shivers down my spine. Throughout Europe, the menacing ghost of ultra-nationalism has become rampant, spreading its plague and breathing its nasty odor over country after country. This year, Serbia is also having its general elections after having held a pompous funeral, with military honours and great attendance, for the convicted mass murderer Ratko Mladić, found guilty of crimes against humanity after in July 1994 having had the highest command of the well-planned massacre of over 8,000 people in Srebrenica.

Next year there will be elections all over Europe and there is a great possibility that several xenophobic parties will obtain executive power with the help of web lies and troll factories. In France we find the National Rally, heir to a party founded by Jean-Marie Le Pen, who with his well-known Nazi sympathies welcomed former members of the Waffen SS. In Spain, Vox was formed in 2913 and, after ample funding from wealthy ultra-conservative lobby groups and so-called "think tanks", such as HazteOír and CitizenGo, this party has quickly advanced to become a leading mouthpiece for all of European ultra-nationalists. Greece's Golden Dawn was dissolved in 2020 after members of its top leadership were convicted of serious crimes, and in 2023, Greece's Supreme Court banned its offshoot, Hellenes, from participating in the parliamentary elections – a decision that, thankfully, also applies to the 2027 elections. However, a host of smaller parties have taken over its political agenda. The Polish Law and Justice Party broke away from the trade union movement Solidarność to create an agenda based on political Catholicism, ultra-conservatism, anti-liberalism, nationalism and Euroscepticism. The Italian Brothers have their roots in MSI, Movimento Sociale Italiano, a fascist party founded after Mussolini's death and its leader, Giorgia Meloni, is now the president of Italy.

It has now been a day since I last sat in front of my computer and after the Swedish general election it now looks like the right-wing coalition has narrowly lost its execuitve power. Howver, I don't feel really satisfied and happy – more than 17 percent of the Swedes voted for the Sweden Democrats and we were recently reached by the news of Alternative for Germany's spectacular election success in the state of Saxony-Anhalt.

Already in 2024, Alternative for Germany had conquered executive power in the neighbouring state of Thuringia, which houses such legendary cities as Jena and Weimar. Jena, which university had by the end of the eighteenth century become the largest and most famous educational centre of the German states, with brilliant professors such as Johann Gottlieb Fichte, Georg Wilhelm Hegel, Friedrich Schiller and Friedrich Wilhelm Schelling, while great writers such as Novalis, the brothers August and Friedrich Schlegel, and Ludwig Tieck also moved there. Johann Wolfgang von Goethe often visited from nearby Weimar. Weimar was also a city known for what has been called "the German Enlightenment". All this has been vividly described in Andrea Wulf's Fantastic Rebels.

Later, Franz Liszt made Weimar a European center for radical music creation, and during the 1920s, artists such as Paul Klee, Henry van Velde, Wassily Kandinsky, Lyonel Feininger and many others flocked to the city. Several of them were active at the Bauhaus movement and its famous design school founded by Walter Gropius. All this came to an abrupt end with the Nazis coming to power in 1933.

As is the case with the Sweden Democrats and their admiration for and support for everything that they perceive as truly Swedish, the AfD is waging a cultural battle based on its slogan Deutschdenken, German thinking. Whatever that might be? Probably as fuzzy concept as the Sweden Democrats' "Swedishness". 

An indication of the origin of this thinking may be several of Hitler's speeches, such as the one he gave in Reichenberg, now Liberec, in December 1938. The city is located in the Sudeten-German part of Czechoslovakia, which the German Reich had annexed and renamed Reichsgau Sudentenland:  

There will come a time when international rights will cease to exist and when the national rights of all peoples will come to the fore! […] Greater Germany has arisen out of the will of the German nation! This is confirmed by all the men and women of this people! And one day the German youth will forever commit themselves to this Reich. This is what I now demand of you!

A month later, in a speech to the German Reichstag, Hitler elaborated in more detail on what the Deutschdenken meant:

The German people do not want to be ruled by another people; they do not want others to decide their affairs in their place. France for the French, England for the English, America for the Americans, and Germany for the Germans! We are determined to counteract the efforts of a certain foreign people to settle here—a people whose members have understood how to seize all leading positions. We will banish this people. […] German culture is exclusively German; it is not Jewish. Therefore, we should place the management and care of our culture entirely in the hands of our people. If the outside world were to be outraged and hypocritically protest against Germany's barbaric expulsion of such an 'extraordinary, culturally valuable and irreplaceable element', we can only be surprised at the consequences such an attitude would entail. I believe that the sooner this problem is solved, the better. For Europe cannot find peace until it has dealt appropriately with the Jewish question.

Detuschdenken is now integrated in the vocabulary of AfD, becoming part of its sermons about national pride. The party intends to overcome what it call the current "culture of shame", which highlights the deplorable behaviour of so many Germans under the Nazi regime. A time when several Germans at the request of the Nazi Party williningly wiped out, or unresistingly accepted, the annihilation of Jews, gypsies, homosexuals, mentally ill patients, political opponents and so many other "peoples". Alternative for Germany is resurrecting the concept of Völkisch, a word hard to translate though maybe close to “folksy”. The Nazis made the term synonymous with anti-Semitism and chauvinism, when in fact, at least according to AfD, it only denoted a movement that had evolved through a sense of strong ethnic unity and respect for the uniqueness of one's own nation, sprung from Blut und Boden, soil and blood.

Björn Höcke, leader of the AfD in Thuringia, often sounds as if he is repeating Nazi slogans. Just as the Nazis spoke of a “Millennian Reich”, Höcke states that Germany "not only has a thousand-year past, but also a thousand-year future". He believes that due to the prevailing culture and education Germans have been denied the right to national pride and he has called the Holocaust Memorial in Berlin a "monument of shame":

The Germans are the only people in the world who have erected a monument of shame in the middle of their capital, as part of this ridiculous policy of negatively processing the past

Höcke and other AfD members are calling for a "180-degree turnaround" from what they call an Erinnerungskultur, Culture of Remembrance, i.e., constant reminders of crimes committed during the Nazi regime, which now are propagated in schools and backed by state-supported organizations. Activities that instill a permanent sense of guilt in a people that instead should be allowed to be proud of their amazing historical leaders, philosophers, artists, and brilliant eras.

"Less Hitler, more Bismarck" is the new catch-word. AfD advocates cuts in state support to initiatives honouring victims of Nazi terror, as well as the highlighting of the darker aspects of German colonialism. At the same time, just as in the Nazi era, modern art and architecture are being attacked. In Saxony-Anhalt, AfD has demanded the closure of the research centre and museum that now are housed in the world-famous Bauhaus design school buildings in Dessau, being part of the UNESCO World Heritage Sites. Bauhus is by AfD described as an "upholder of a pernicious modernism" and a symbol of rootless globalization.

Exhibitions that highlight cultural diversity and/or criticize nationalist positions are mercilessly criticized. Ultra-nationalist forces are still cautious when it comes to condemning people on racial grounds (although such an undertone exists among all of them) and instead prefer to claim that "globalization," "modernity," and "foreign cultures" have contaminated a Völkisch and wholesome atmosphere.

Don't we all agree that no human being can be perfect, and that this also is true when it comes to culture and bygone eras. Why obliterate the shadows? What might be the result of such shallow generalizations and obvious falsifications of history – one-dimensional and worthless stereotypes. Well, not exactly worthless, rather undeniably dangerous, as proven by totalitarian, propaganda-based regimes – Nazism, Stalinism, Maoism and the enormous piles of corpses they left behind. I do not believe that a one-sided spotlight on a nation's excellence and admirable efforts might exclude a realization that all these marvels have been created by beings endowed with both genius and flaws.

I shudder when I find that the AfD uses the same imagery as Nazis and communist regimes. That they attack our creative diversity through veiled celebrations of both National Socialist and Communist uniformity. Consider, as an example, one of AfD’s election posters, how it shamelessly plagiarizes both Nazi and Communist imagery.

How many times have we not, from left and right and throughout the ages, been confronted with such muscular, banner-carrying superheroes?

In an attempt to do exactly what the AfD recommends, namely to seek Deutschdenken among its roots, I read Goethe's Faust Part II. This remarkable work, completed just before the death of Germany's greatest poet, must surely be considered as one of the pillars of "German" culture.

Faust II is no easy read, even if the work is presented as a theatrical production, and thus ought to be fairly concentrated, it sprawls out in all possible directions and is certainly as unperformable as Seneca's drama. Like the works of this ancient Roman, the reading of Faust II can be both slow and difficult, but like Seneca's dramas, which are brought forward by a powerful rhetoric, Faust II is endowed with an unfailing poetic strength. In Faust II the lyrical register is adapted to the plot and verse metres vary constantly. Perhaps this kind of drama was primarily intended to be declaimed and/or read?

However, it is quite apparent that Faust II, despite its cluttered imagination, unplayable length and probably unfeasible stage solutions, with its visual tableaux, dialogues and monologues and almost cinematic scenes was conceived and created as a drama. As in Greek dramas, there is a commentary, co-acting chorus, but there are also elements of Renaissance masquerades and processions displaying mythological and allegorical figures, medieval mystery plays, baroque opera, Catholic mass and Punch and Judy shows.

The devilish character, Mephistofeles, appears as if he is a theatrical impresario, presenting complicated scenes, and/or stage-managing dreams. It is difficult to determine whether it is a reality, dreams, or figments of imagination that the reader is brought into. We are mesmerized by Mephistofeles' sophisticated shenanigans and while he himself changes character, we do not really know whether what we are reading is ironic or serious – perhaps both.

Goethe exposes many things – his scientific theories about the origin of the world, his perception of Greek Antiquity as something far more demonic and primitive than it was portrayed by his contemporary classicists.  Furthermore, Faust II is a hymn praising beauty and female attraction, the power of eroticism over our senses. The drama’s last word are Das Ewig-Weibliche zieht uns hinan, the eternal feminine draws us on high. It is also a lesson in the art of rhyming, a demonstration of Goethe's great knowledge and life experience, etc.

Strange is the chilly cynicism of the Faust character and which is not commented on by Goethe. When Faust, in the opening of Faust II wakes up on beautiful meadow to the song of elves, it seems as if he has forgotten, or is not at all troubled by any bad conscience over, the atrocities he committed in the first part of the tragedy – how he seduced the innocent Gretchen, made her poison her mother and drown their child. How he killed the poor girl's brother in a duel (with Mephistofele's assistance) and how Gretchen was finally executed for her infanticide.

In the second part of the play, Faust does not behave much better, although the reader does not really know whether it is dream or reality. All the time Faust is whipped by his unfulfilled desires and behaves ruthlessly in both war and financial fraud. The reader experiences how a loving old couple and their guest are murdered when Faust wants to seize their land. The murders are actually committed by Mephistofeles and his henchmen, though Faust does not seem to be particularly affected by their deaths.

When Faust's soul is finally brought up to heaven, to the accompaniment of Catholic-inspired hymns, we are not not quite sure whether Goethe is once again making fun of his readers – is he serious or ironic?

I got the impression that Goethe in his Faust II played on his entire register as a poet, civil servant, scientist and theatre impressario. It is an old man's testament. Proof of his genius, diversity and, above all, a poet's creative ability, his absolute freedom to shape a story exactly as he wants it to be. Goethe offers us a fantastic creation – a unique world that only he could have created, and he does so with the ease of a magician, beyond good and evil.

In Faust II,  Goethe created a perfect version of Deutschdenken – a well-crafted masterpiece expressed in exquisite German, where verse and rhythm leave nothing to be desired. The language is as finely calibrated as the mechanics of a Mercedes engine. Goethe, like a Theodor Mommsen, demonstrates a solid education and mastery of ancient culture and its philosophy, while at the same time he seasoned his creation with insights from his own scientific discoveries and experience as an effective state administrator.

When I read the drama I came to think of a painting by Carl Spitzweg called The Witch Master. A typical Biedermeyer burgher stands in the street of a picturesque little village. Against the background of an ancient ruin and a medieval castle he conjures up a terrifying dragon. Isn't that what Goethe did in his Faust? Firmly rooted in his German culture, he conjured up dragons and demons.

Goethe was a true romantic – he lived in his poetry, as Tegnér wrote:

Goodbye, my lyre! Now comes the end.
Lie down and sleep, I sung to fiend and friend,
with sounds softening my pain,
as it was for Saul, after draught came rain.
I moved others with a mightier brain.
[…]
Svea I have sung, I have Frithiof sung,
acclaiming nature, God and the young.
Actually, I only lived while I sang.

It is primarily from Goethe's Faust that the now common expression Faustian Bargain finds its origin. The expression alludes to someone making a pact with the Devil, or some other demon, by selling her/his soul in exchange for various diabolical services, such as regaining youth, obtaining occult knowledge, wealth, fame and power. Nowadays, a Devil's pact generally refers to the fact that a person entering such a deal leaves all moral qualms behind. ignores social responsibilities, and abandons her/his basic convictions – all in order to obtain power, influence, prestige and money.

Goethe, who was well-versed in literature and folklore, knew that such selfish and superstitious acts had occurred throughout the centuries. Perhaps the most famous instance had been the pact with the Devil allegedly made by the French Jesuit Urban Grandier, which sentenced him to death by burning in 1634. The verdict against Grandier was almost certainly politically motivated, and it is possible that the written pact with the Devil presented to the court was a forgery.

However, it is doubtful whether Goethe was aware of another pact with the Devil, which due to an article written by Sigmund Freud since then has become another well-known and thoroughly documented example of such an agreement.

In 1668, a destitute and mediocre Bavarian artist named Christoph Haizmann signed a contract with his blood in which he sold his soul to the Devil. He did it while he found himself in a state of psychotic anguish and later repented his act. To unfetter himself from the unfortunate contract, he turned himself over to the Catholic authorities and underwent an extensive exorcism. However, it was not completely successful. For the rest of his life, Haizmann was plagued by demonic visions during which the Devil appeared in various guises, accusing him of contact breach.

Haizmann made several votive paintings in which he depicted not only the exorcism that liberated him from his agreement with the Devil, but also how the pact had been made and how the Devil on several occasions returned to torment him. In the triptych above, Haizmann has in the center depicted the mass that culminated the exorcism. On the left we see a copy of his written contract with the Devil and above it how the Devil appeared to him as a respectable bourgeois, in the company of a poodle (in Goethe's Faust a poodle is transformed into Mephistofeles at his first meeting with Faust). On the right we see how a furious Devil, whom Haizmann called Achetron, in his true form (as a man and woman) appears and accuses Haizmann of breaking the contract.  

To free himself from the Devil's devastating influence, Haizmann joined the Brothers Hospitallers of St. John of God, a Catholic laymens’ order. In 1700 he died in one of their monasteries. Haizmann's original contract with the devil has disappeared, but is preserved as a transcript in a document written in 1714, as an account of how his exorcism took place.

Haizmann was obviously a poor psychopath in insolvency, who had strayed into an absurd fantasy world. Perhaps this can also be said of a fantasy creation like Faust. However, it is a much worse scenario when historical and living individuals who have tinkered with their beliefs, abandoned their previous ideology and morality, and then begun to defend and spread positions they previously denied.

Nowadays, a Fausitian Bargain generally has come to denote how writers, and artists denied, or renounced, their previous radicalism and criticism of the National Socialist movement in order to be able to secure their livelihood, or protect themselves and their families. Men, and some women, thus transformed themselves into loyal supporters and even outspoken defenders of a murderous regime.

Several famous novels have depicted how significant, fictional or real, cultural personalities sold themselves to the Nazis, foremost among them are probably Thomas Mann's Doctor Faustus and his son Klaus’ Mephisto. With his Lichtspiel Daniel Kehlmann has now joined the ranks of prominent German writers depicting artists plight and acts of treason under the Nazi regime.

Kehlmann's novel, which title in most other languages has been translated as The Director, is reminiscent of Klaus Mann's Mephisto by fairly accurately rendering the life of a real person. Mann's work deals with the life and career of the popular actor Gustaf Gründgens (in the novel called Hendrik Höfgen), who had had love affairs with both Klaus and his sister Erika. Gründgens, who began his career as a left-wing sympathizer, though he continued to perform on stage and screen as an equally appreciated actor during the Nazi era and was then far from being reluctant to submit himself to the Nazi propaganda machine. Likewise, Kehlmann's book follows the life of the Austrian director Georg Wilhelm Pabst, but under his real name.    

Pabst was a director of international fame and like the other great German master directors – Fritz Lang, Friedrich Wilhelm Murnau and Ernst Lubitsch – Pabst ended up in Hollywood, but unlike them he did not stay there. He considered himself to be limited and thwarted by demands from producers and financiers. Pabst felt that he had been forced to make far too many concessions and lacked the creative freedom he had had in Europe. Pabst's first and only American film, A Modern Hero, was a fiasco and he was ashamed of a film that according to him lacked the high quality standards he had always strived for in terms of character direction, lighting, camera angles and final editing.

Despite all warnings, Pabst returned to Europe in 1936 and made three fairly successful films in France, before he in 1939 received word  that his mother had fallen ill in the somewhat dilapidated castle he had bought in a remote part of Austria. The war broke out and Pabst and his family could not leave Austria – his beautiful wife Gertrude, who was an actress and screenwriter, their sixteen-year-old son Peter and Michael, who was born in 1941, became prisoners at the castle.

If Kehlmann's excellent novel is to be believed, the Pabst family were strange birds in the Austrian countryside. The castle's Nazi caretaker and his wicked wife ignored them, while the scheming couple’s two wicked daughters tortured Pabst’s son "Jakob". Pabst's mother also lived in the castle, suffering from Alzheimer's disease while she was morbidly suspicious of her son's wife and neglected by the evil caretaker couple. When Pabst was pardoned by the Nazis, his mother was transferred to a luxurious nursing home, which patients lived under the threat of being liquidated as part of the Nazis' euthanasia program.

The Nazi threat also weighed heavily above "the red Pabst", who had collaborated with the well-known Communist author Bertolt Brecht and made a pacifist film, Western Front 1918, as well as a “worker movie”  Comradeship, both were exemplary realistic and widely admired.  

The latter was about a French mining disaster after which German workers had come to the aid of their French colleagues, something that did not at all appealed to the Nazi regime, which also believed that Pabst in his film about the war had insulted the German armed forces and the brave German warriors.

However, the Minister of Propaganda, Goebbels, appreciated good cinematography. He was a great admirer of the Soviet filmmaker Eisenstein and Busby Berkeley's lavishly staged dance scenes and was well aware of the fact that the with the "captive" Pabst he had a film genius in his grip.

The financially afflicted Pabst wanted nothing more than to make films and was thus by Goebbels forced to ally himself with the German film industry. However, Pabst stipulated that he would not make any propaganda films. Goebbels agreed to Pabst's request and gave him, within reasonable limits, all the artistic freedom he requested. Big movie stars and a generous budgets were put at Pabst's disposal. 

One of several highlights in Kehlmann's novel is his description of the production of the expensive film Paracelsus, which starred the fanatical Nazi Werner Krauss. A skilled actor who, in the grossly anti-Semitic Jud Süss, with bravura had executed no less than three roles as evil and devious Jews.

Paracelsus is a perfectly OK historical movie, which in my opinion unfortunately suffers from Krauss's slightly too pompous portrayal of Paracelsus. A highlight, however, is when the Austrian "free dancer" Harald Kreutzburg in the role of the plague-infected jester Fliegenbein leads a group of bewitched tavern customers in a mass-psychotic St. Vitus Dance. A clear allusion to Nazi mass hysteria, which went unnoticed by the censors. When I see Kreitzburg leading his dance of madness, I wonder if Michael Jackson didn't watch the movie while he was planning his zombie dance in Thriller.

https://www.youtube.com/watch?v=7wb5NAXK8hk

In Kehlmann's novel, the English, witty author P.G. Woodhouse is forced to attend  the world premiere of Paracelsus in Salzburg  . Woodhouse, who had been captured in France, was convinced, like Pabst, to make himself available to the Nazi regime. As an involuntary "guest", Woodhouse, through his "apolitically" light-hearted radio broadcasts, helped to appear as a "European intellectual" who had sided with the Nazi regime.

I don't know if Woodhouse saw Paracelsus. Kehlmann freely creates scenes and characters. For example, Pabst's son "Jakob" is Kehlmann’s  invention, entirely unrelated to the real Peter Pabst. Jakob makes a career in the Hitler Youth, thrives as a Nazi and is sent to the Eastern Front. Despite this literary speculation, "Jakob" becomes a credible and interesting person. This also applies to other characters, several of them famous persons such as Greta Garbo, Louise Brooks, and Leni Riefenstahl, and so are many others.

G.W. Pabst is by Kehlmann portrayed as a person whose life was marked by his directorial vocation. Pabst looks at the world and people as if everything and everyone were part of a film. The novel is in many ways a novel about the art of cinema and as such it is among the best "film novels" I have read, apart from Theodore Roszak's novel Flicker from 1991.

A rather crazy concoction about a young film student who becomes ‘ captivated by Max Castle's films. Castle is a fictional, forgotten German film director, the master behind films such as The Evil Spirit of Limhouse, The Queen of the Swords, Judas; everyone, and Simon the Magician. Through the main character, the film-obsessed Jonathan Gates, the reader is brought into not only film history, but neighbourhood cinemas and production companies of a bygone era.

The old Max Castle is apparently alive and Jonathan Gates gradually becomes increasingly and hopelessly entangled in conspiracy theories, which turn out to be real, complete with worldwide sinister crime syndicates, murders and abductions. Several movie directors have shown interest in making Flicker into a film, but so far none of these projects have come to fruition.

The dramatic end of Kehlmann's depiction of Pabst's time as a director in the service of the Nazi regime is the tragic loss of his film The Molander Case, which was based on a novel by the undeservedly hyped up Nazi writer Alfred Karrasch, Die Sternengeige, the Master Violin. Pabst reworked the script and completed the film adaptation in Prague's legendary Barrandov studios. Apparently did Pabst consider it to be his  masterpiece and managed to complete the final editing in the midst of the dangerous turmoil that preceded the Red Army's entry into the city. Together with his assistant director, Pabst fled to Austria, but on their way there they lost the film reels. They have never been found and, according to Kehlmann, this mishap broke Pabst, who never managed to regain his greatness as a director. In this dark register, the novel ends.

It would be sad if Kehlmann's verdict on Pabst and his art would remain undisputed. As a matter of fact, after the debacle with The Molander Case, Pabst  lost neither his directorial spark, nor his genius for movie making. He continued to direct excellent films and also staged several acclaimed Italian opera productions. At the 1948 Venice Film Festival, he won the Golden Lion for best director and Ernst Deutsch received the award for best actor. The film The Process in my opinion without doubt worthy of its awards and is now incomprehensibly forgotten.

The film was shot in Austria. Boldly and skilfully it touched the after the war extremely sensitive subject of the terrible extermination of the Jews, to which not only Germany, but Austria, Hungary, the Baltic states and Romania had willingly contributed. It is a seemingly simple and straightforward film, made with all the mastery that G.W, Pabst was capable of. The set design, acting and music are unassailable. The film begins, for example, with a Sabbath celebration in a synagogue in which a cantor sings an ethereally beautiful song, while the Christian villagers gather outside and devoutedly listen to it  

The film is based on a real event. In the Hungarian village of Tiszaeszlár, a fourteen-year-old girl disappeared in 1882 and the village's Jewish parishioners were baselessly accused of having ritually murdered her. After previously living quietly side by side with the Jews, the Christian population, with some brave exceptions, exploded in a senseless hatred, fired up by an anti-Semitic baron, with populist political ambitions. they burned down the synagogue and Jewish leaders were  in chains brought to Budapest. The synagogue director's fourteen-year-old son was tortured and brainwashed until he became the main accuser of his own father.

Hungary was shaken by violent riots and pogroms that spread into the German-speaking areas, where anti-Semitic associations breathed morning air. The whole affair could have ended in an even greater disaster if it had not been for the upright writer and lawyer Károly Eötvös, albeit more isolated and threatened than the French defenders of Dreyfus a few years later. Eötvös succeeded against all odds in proving the anti-Semites' devious maneuvers, torture of witnesses and falsification of evidence. All of the accused were acquitted.

Seemingly unassuming, without exaggerations in any direction, and with reliable documentation, Pabst depicted this drama in a manner that made it perfectly clear how anti-Semitism had been smoldering in Europe long before the Nazis came to power, and the fact that it had been allowed to do so led to the catastrophe of the Holocaust. Pabst emphasized that individuals cannot be portrayed as representatives of an entire people and that any attempt at xenophobia can lead to uncontrollable violence and subsequent shame and despair. In other words, Pabst's film is a masterpiece that deserves far more attention than it has obtained, especially in these dark times of political populism and xeophobia.

Pabst was accused of having made films such as The Process and The Last Ten Days from 1955, a well-informed and proficiently made film about Hitler's last days in the Berlin bunker, as an effort to clear his name after collaborating with the Nazis. I am not at all convinced about this. The films Pabst made under Goebbels' supervison – The Comedians and Paracelsus do not at all reveal any tendencies towards Nazi complicity.  Pabst maintained his integrity as an artist until the end of his life. Unfortunate circumstances brought him into the Nazi regime's net, but he did not follow their lead, contrary to several other skilled artists – Gründgens, Richard Strauss, Gerhardt Hauptmann, Emil Nolde, Herbert von Karajan and many more.

Fanaticism, as well as complicity, exhibit a number of paradoxes. Life is not as simple, as white and black, as nationalists such as the Sweden Democrats and Alternative for Germany would like us to believe. Life is quite simply complicated. It is not just a question of "us and them". Take, for example, Alice Elisabeth Weidel, leader of the AfD, a xenophobic, German-praising party, with a large number of members who display homophobic beliefs, describe themselves as Christians and harbour nostalgic views of totalitarian regimes.

Weidel is an outspoken lesbian and lives with her partner and her two children in Einsiedeln in Switzerland, while she herself is officially registered further to the north, in the German city of Überlingen, close to the Swiss border. Her partner, Sarah Bossard, is a Sri Lankan-born film producer. Wildt is not a Christian, but says she is "fascinated by the question of God" and "would like to be a believer."

Dr. Weidel is a highly educated economist, a supporter of Friedrich von Hayek's economic theories, which are as far from totalitarian thinking as can be imagined. Possibly one reason to why Weidel has described Hitler as a "communist". Like his good friend, the philosopher Karl Popper, Hayek was a strong critic of of authoritarianism, especially in the form of communism and the like. Hayek is considered by many to be one of the greatest economists of our time, and in 1974 he shared with the Social Democratic politician Gunnar Myrdal the Swedish Central Bank’s Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel.

Despite his anti-totalitarian stance, Hayek was a supporter of Pinochet's murderous Chilean military junta and even sympathetic to South Africa's apartheid regime. Hayek was undeniably a racist and this makes me increasingly convinced of the scandal involved in calling the price in economics a "Nobel Prize". Alfred Nobel never instituted anything like it and it is doubtful whether most of those who have been awarded the prize can actually can be called "scientists", any more than you can call theologians that. No, I don't give that prize much credit and consider it a shame that it was ever established in the name of Alfred Nobel.

Enough of all this. I will now leave the distressing theme of ultra-nationalism and other fanaticism and hope to spend a few hours with unworldly activities, perhaps in the form of music listening or something like that. Music possibly remains one of the areas where nationalism and globalism might still converge – without conflict – into an enjoyable harmony.

Bradnick, David L. (2017) Evil, Spirits, and Possession: An Emergentist Theology of the Demonic. Leiden: Brill. Goethe, Johann Wolfgang von (2009) Faust: Part 2.  London: Penguin Classics. Goethe, Johann Wolfgang von (1981) Faust. Der Tragödie zweiter Teil. Mit Materialien. In fünf Akten. Stuttgart: Klett. Goethe, Johann Wolfgang von (2005) Selected Poetry. London: Penguin Classics. Hitler, Adolf (n.d.) Collection of Speeches, 1922-1945. https://www.nommeraadio.ee/meedia/pdf/RRS/Adolf%20Hitler%20-%20Collection%20of%20Speeches%20-%201922-1945.pdf Huxley, Aldous (1952) The Devils of Loudon. Harmondsworth: Penguin. Kehlmann, Daniel (2025)  The Director.  Weiss, Andrea (2008) In the Shadow of the Magic Mountain: The Erika and Klaus Mann Story.  Chicago: University of Chicago Press. Wulf, Andrea (2022) Magnificent Rebels: The First Romantics and the Invention of the Self. New York: Knopf.

Jag är outsägligt trött på det chauvinistiska nationalistdravel som dränker Europa. Detta enfaldiga tunnelseende som drar alla individer över en kant. Vansinnet i att förvandla en individ till representant för en hel etnisk och/eller religiös grupp. Svensk eller ej? Tysk eller ej? Serb eller ej? Vem är jag? Har jag ”svenska värderingar”? Jag har sedan otaliga generationer tillbaka svenska förfäder, är född lutheran och har som så många andra inte lämnat Svenska kyrkan. Jag kan och tillämpar mitt språk, har studerat svenska på universitetsnivå och arbetat som svensklärare. Har gjort min svenska värnplikt. Betalar skatt i Sverige. Men ”svenska värderingar” – vad tusan är det? Ingenting och ingen människa skulle kunna få mig att rösta på Sverigedemokraterna eller tro på deras rappakalja (ett utmärkt finskt ord) om ”svenskhet”.

Det är inte utan att jag tänker på Yngve Gamlins och Beppe Wolgers fruktansvärda och i grunden geniala dialog från 1968 genom vilken de lät Lars Ekborg framställa en bitter, arg och fördomsfull norrländsk gubbe som ondgör sig över allt och alla. Han generaliserar vilt och hänsynslöst och vill lösa alla samhällsproblem genom att bunta ihop och slå ihjäl stockholmare, samer, pensionärer, raggare och käringar över 40. Det är vansinnigt och faktiskt ganska roligt genom sin nidbild av de hänsynslösa översittare som nu tillåts ösa onyanserad, hatfylld smörja över oss från talarstolar, TVsoffor och sociala medier.

Egentligt borde det vara lika roligt att lyssna till Jimmie Åkessons ovederhäftiga struntprat, om det nu inte vore så sorgligt att en fjärdedel av Sveriges befolkning röstat på honom och han har ett så stort inflytande på vår regering (när jag skriver detta har det ännu inte varit val, men jag befarar det värsta). Som då han inleder salvelsefulla tal om hur härligt Sverige en gång var, innan skumma invandrare introducerade brottsligheten i detta folkhemsparadis. Gud sig förbarme! Han drar in andan och vräker ur sig något citat från vår store nationalskald Esaias Tegnér, Givetvis använder sig den folkhemskt mysige Jimmie i allmänhet av Tegnérs Svea, den mäktiga dikt som skalden skrev 1811, driven av en svallande revanschlust efter det att Sverige förlorat Finland till ryssarna.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
Folk, som ärvt hjältars land och deras dygder
glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver smickrets röst. Hör Sanningens en gång.

Genom Jimmies citat är det väl tänkt att mitt och andra svenskars hjärta skall svälla av stolthet över att ha bevärdigast ynnesten av att få vara födda i detta hjältarnas och ariernas land och samtidigt fyllas av harm gentemot de som besudlat detta ädla kungarike.

För min inre syn väcks minnet av hur jag i barndomen stod på skolgården och betraktade hur vår vackra fana i den nordiskt friska sunnanvindeden fladdrade mot en dramatiskt molntäckt himmel:

Flamma stolt mot dunkla skyar
lik en glimt av sommarns sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vattnen av viol,
du, som sjunger, när du bredes
som vår gamla lyckas tolk:
"Solen lyser! Solen lyser! Ingen vredes
åska slog vårt tappra folk!”

Sådant förekommer väl inte längre, men Sverigedemokraterna vill säkerligen återinföra dessa stolta traditioner. Om vi bara blev av med dessa förbaskade utlänningar skull vi med Alice Tegnér åter kunna sjunga:

Jag är så glad att jag är svensk!
O, säg var finns ett land så stjärneklart,
så sommarljust som Sveriges vida strand?
Se åkrarna, se ängarna, där far och farfar gått!
Se rågarna, se blommorna, där har min vagga stått! 

Nej, tro inte att jag inte är patriot. Jag om någon älskar Sveriges natur, det är den nattståndna chauvinismen jag avskyr. Främlingshatet gör att jag hellre än att lyssna till självbelåten fosterlandskärlek skrattar åt Birgitta Andersson då hon i sin satiriskt uppsluppna Sverigebruden glädjestrålande utbrister: ”Jag är så glad att jag är svensk. Ho, ho!”

Tillbaka till Sverigedemokraternas favoritskald – Esaias Tegnér, även han livligt uppskattad av mig, men inte på samma grunder som Jimmie Åkessons. För mig är Tegnér knappast en uppblåst patriot, utan en tonsäker, välljudande skald, som inte likt slarviga läsare som Åkesson & Co. hängav sig åt obetänksamt främlingshat. Hade de läst lite längre fram i dikten Svea hade de funnit värdefulla, om än konservativa råd som:

Bliv åter, Svea folk, bliv åter vad du varit.
Lär av andra land, vad du själv erfarit.

Sverigedemokraternas fördomsfulla överdrifter, deras ”svenskhet” och forntidsdyrkan, som lätt förfaller till generaliserande lögner och dumheter, skulle även de må bra av om de beaktade favoritskaldens ord i Det eviga:

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.

Yvs ej av fädrens ära, en var har dock blott sin,
kan du ej spänna bågen är han ej din.
Vad vill du med det värde som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet.

Och bäst av allt, Tegnérs konstaterandet att ”svenskhet” inte är inte något som av egen kraft vuxit upp ur den svenska myllan, likt all annan bildning rör sig den svenska ”kulturen” om en anpassning till bortifrån kommande intryck, seder och bruk:

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat,  järnhårt språk blev brutet.

och sången stämd och livet mänskligt njutet.

Jag blev tidigt fascinerad av Tegnér. Morfar, som den gamle skollärare han var, hade givetvis en hel del Tegnér i sina bokhyllor. Bland andra fanns där en praktutgåva med Frithjofs saga, illustrerad av August Malmström. Givetvis lockades jag av vikingabilderna, speciellt som Far hade en bok med Tegnérs samlade skrifter, som på sitt skyddsomslag hade en bild av en viking som jag vid flera tillfällen bad Far om att få klippa ut. Under en längre tid nekade han mig att göra det, men gav slutligen vika för mitt tjat. Jag klippte ut bilden och klistrade in den i en stor teckning jag gjort av stridande vikingar, till vilken jag inspirerats av en annan praktbok som jag funnit i Morfars bokhylla, Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner, även den illustrerad av Malmström. Jag fann Ragnar Lodbrokboken vara betydligt mer spännande än den i mitt tycke ganska tradiga Frithjos saga.

Långt senare läste jag faktiskt Fars Tegnérbok och fann då att författaren långt ifrån var den tråkmåns jag tidigare trott han var. Tegnér visade sig vara en alldeles utmärkt stilist med ovanlig styrka och rytm i sitt språk. Jag började läsa en hel del om honom, bland annat Fredrik Bööks utmärkta biografi.

Då jag under ett års tid arbetade som lärare i Växjö och kom dit med tåg, passerade jag på min väg från stationen till skolan så gott som dagligen kyrkogården och stannade då ofta till invid Tegnérs grav. Han var förvisso en intressant man – professor i grekiska, kvinnotjusare, politiker och riksdagsledamot, biskop, medlem i såväl Svenska akademin som Vetenskapsakademin, skicklig talare och inte minst en gladlynt man och emellanåt även en tungsint grubblare, som sedermera blev sinnessjuk.

Att som Sverigedemokraterna rekrytera en sådan man till stöd för sitt patetiska parti är enbart löjligt. Tegnér som storsvensk? Mja, man kan alltid plocka russinen ur kakan, men då det gäller en så mångfacetterad man som Tegnér kan man göra bäst i att låta bli – det blir lätt fel. För övrigt var Tegnér i sitt diktande inte speciellt inspirerad av det svenska. Hans förebilder var engelsmän som Byron, danskar som Oehlenschläger och inte minst tyskar som Schiller och Goethe. Han var mer europé än svensk.

Det skulle inte alls förvåna mig om ett annat beklagansvärt, ultra-nationalistiskt och framgångsrikt parti som Alternativ för Tyskland, AfD, för sina lugubra syften kidnappat en annan av mig beundrad författare – Johann Wolfgang von Goethe och förnedrat honom genom att förvandla honom till stortysk.

Goethe besjöng förvisso sitt Tyskland. Han kände och älskade dess djupa skogar, dess sagor och myter, små hertigdömen och pittoreska byar. Men … vad vore Tyskland utan Italien? Vad vore Sverige utan Tyskland?

Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Goldorangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still und hoch der Lorbeer steht?
Kennst du es wohl? Dahin!
Dahin möcht’ ich mit dir,
O mein Geliebter, ziehn.

Känner du landet där citronerna blomstrar,
där gyllne apelsiner lyser i dunkla lundar,
En mild bris fläktar från den blåa himlen,
Drar genom höga myrten- och lagerträd.
Känner du det redan? Dit!
Dit vill jag färdas med dig.
Åh, min älskade, dit skall vi fara.

Goethe gjorde karriär i Weimars furstendöme, där han blev ärkehertigens rådgivare, samt minister för finans, bergshantering, vägar, lantbruk, konst, vetenskap och krigsmakt. Han förestod även dess teater, skrev och satte upp pjäser.  På grund av en besvärlig platonsk kärlekshistoria med en mäktig äldre och gift sjubarnsmor, hovdam hos änkehertiginnan, samt överansträngning genom sin betungande arbetsbörda, bad Goethe hertigen om en tids ledighet. Denne gav honom välvilligt obegränsad rekreation med full lön och Goethe “smög sig ut” från Weimar och reste till Italien.

Han skrev efter sin återkomst till Weimar, efter två år Italien – “vi är alla pilgrimer som söker Italien”.  Då Goethe stigit ur diligensen vid Brennerpasset på gränsen till Italien, drog han ett djupt andetag och utbrast: “Äntligen kan jag andas fritt”. För Goethe var Italien liktydigt med den varma, passionerade Södern, i motsats till det fuktiga, disciplinerade och ängsligt vaksamma Norden. I Italien levde den klassiska Antiken, bland ruiner, landskap, färger, seder, städer och monument. En värld som Goethe dittills enbart upplevt i skrift. Nu ville han fylla namn och karga ord med själ och mening. Han ville, som han uttryckte det, lära känna sig själv genom ting och upplevelser. I Italien hängav sig Goethe till fullo åt liv och nöjen. Här upplevde han för första gången erotisk sensualitet.

Vid återkomsten till Weimar var Goethe en förändrad man. Han återupptog sina plikter, men levde nu öppet som ogift i ett passionerat, ”skandalöst” förhållande med en kvinna som han i sin diktning hyllade för sin sinnligt bejakande vällust. Och han sökte sig i sin diktning än längre bort än till Italien och skrev, med den persiske skalden Hafiz som förebild, en Öst-Västlig divan, diwan är det persiska ordet för en diktsamling.

Goethe är en representant för kulturens mångsidighet. Han var tysk. OK, men vad säger det? Bach, Kant och Nietzsche var även de tyskar, liksom Beethoven, Dürer och Marx. Men inte Shakespeare, Jesus, Dostojevskij, Michelangelo, Gandhi, Rumi eller Cervantes. Vad säger det? Inget annat än att det är lönlöst att ringa in kultur som om det vore ett nationellt fenomen, en chimär som dessutom är ytterst farlig med tanke på allt lidande och de blodiga krig den gett upphov till.

Och nu sticker åter ultra-nationalismen upp sitt fula huvud och dess företrädare är i full färd med att sprida sitt gift och hat. En mäktig fjant som Trump döper i patriotismens namn om Lake Ontario till Lake America. Vad skulle irokeserna ha sagt om de visste att deras namn på sjön – Oniatari:io, De glänsande vattnens sjö, nu skulle få sitt namn ändrat efter en italiensk sjöfarare, som i tjänst hos spanjorer och portugiser inte satt sin fot i vad som skulle bli USA och Kanada? Amerigo Vespucci kom till nuvarande Surinam och Rio de Janeiro och det var hans namn som en tysk kartograf vid namn Martin Waldseemüller, utan Amerigos vetskap, satte på två kontinenter.

Trump och andra så kallade patriotiska ledare tillämpar en strategi som går ut på att attackera utbildning och det offentliga minnet. Om de skulle komma till makten strävar de efter att sätta restriktioner för vad som kan läras ut, firas eller representeras. Deras mål är att begränsa allmänhetens uppfattning om vems medborgarskap och lidande som "räknas” – och i slutändan vem som kan göra anspråk på framtiden.  Ett förfalskningsarbete som för eller senare kommer att falla på sitt egna grepp. Varje medborgare inser innerst inne att en individ och än mindre en nation kan vara helt felfri. Utan skuggor bländas vi och löper risken att bli blinda. Det är skadligt att blicka rakt in i solen.

En sådan självuppskattande blindhet kallades i grekisk mytologi för hybris och var även namnet på en demon som skapade okunnighet om människans plats i världsordningen och därmed en överdriven tilltro till sin egen förmåga och förakt för andra människor. Straffet för hybris kunde visserligen låta vänta på sig, men dök förr eller senare upp i skepnaden av vedergällningens gudinna – Nemesis. Till en början hade hon blicken sänkt och invaggade därmed sina offer i säkerhet, innan hon lyfte blicken och lät svärd och gissel vina över dem, tills de blivit fullständigt tillintetgjorda.

Då jag skriver detta är min oro stor – skall Jimmie Åkesson och hans Tidö-medlöpare bilda regering? Skall deras endimensionella syn på världen nu bli lag? En värld där historia och kultur missbrukas för att tjäna begräsande, lugubra intressen. Där döda och levande individer förvandlas till schabloner i ett löjligt sällskapsspel i vilket en liten grupp okunniga manipulatörer deltar. Människor har låtit sin medmänsklighet ersättas av hämningslös hybris. Det är inte utan att jag önskar att Nemesis skall slå hårt mot dessa skrämmande clowner och sticka hål på deras alltmer omfattande, självgoda ballonger.

Det är inte enbart utvecklingen i Sverige som får det att gå kalla kårar längs ryggraden på mig. Genom hela Europa vandrar ultra-nationalismens otäcka vålnad, sprider sin pest och andas sin otäcka odör över land efter land. I år går även Serbien till val efter att ha avhållit en pompös begravning med militära hedersbetygelser och stor uppslutning kring den för brott mot mänskligheten dömde generalen och massmördaren Ratko Mladić, som under en kort tid under juli 1994 hade högsta befälet för den välplanerade massakern på över 8 000 människor i Srebrenica.

Nästa år blir det val över hela Europa och det finns stora möjligheter att flera xenofobiska partier tillskansar sig makten med hjälp weblögner och trollfabriker. I Frankrike finner vi Nationell Samling, arvtagare till ett parti grundat av Jean-Marie Le Pen, som med sina välkända Nazisympatier med öppen famn välkomnade före detta medlemmar av Waffen SS. I Spanien bildades Voz 2913 och har efter riklig finansiering av förmögna ultra-konservativa lobby-grupper och så kallade ”tankesmedjor” som HazteOír och CitizenGo avancerat med stormsteg och blivit till ett ledande språkrör för hela den europeiska ultra-nationalismen. Grekiska Gyllene gryning upplöstes 2020 efter att medlemmar av dess högsta ledning dömts för allvarliga brott och 2023 förbjöd Greklands högsta domstol dess avläggare, Hellenes, från att delta i parlamentsvalet – ett beslut som tack och lov även gäller för valet 2027. En mängd mindre partier har dock tagit över dess politiska agenda. Det polska Lag- och rättvisepartiet bröt sig ur fackföreningsrörelsen Solidarność för att skapa sig en agenda baserad på politisk katolicism, ultra-konservatism, antiliberalism, nationalism och euroskepticism. Italienska bröderna har sina rötter i MSI , Movimento Sociale Italiano, ett fascistiskt parti som grundades efter Mussolinis död och dess partiledare, Giorgia Meloni, är nu Italiens president.

Det har nu gått ett dygn sedan jag sist satt framför datorn och efter valet ser det nu ut som om högerkoalitionen med knapp marginal förlorat regeringsmakten. Men, riktigt nöjd och glad känner jag mig inte – fler än 17 procent av svenskarna röstade på Sverigedemokraterna och vi nåddes nyligen av nyheterna om Alternativ för Tysklands spektakulära valframgång i delstaten Sachsen-Anhalt. Redan 2024 hade Alternativ för Tyskland erövrat regeringsmakten i delstaten Thuringen, som hyser så legendariska städer som Jena och Weimar.  Jena vars universitet vid sjuttonhundratalets slut blev de tyska staternas största och mest berömda bildningscentrum, med geniala professorer som Johann Gottlieb Fichte, Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Friedrich Schiller och Friedrich Wilhelm Schelling, dit flyttade även författare som Novalis, bröderna August och Friedrich Schlegel, samt Ludwig Tieck. Johann Wolfgang von Goethe kom från det närbelägna Weimar ofta på besök. Även Weimar var en stad känd för vad som har kallats för ”den tyska upplysningen”. Allt detta har livfullt skildrats i Andrea Wulfs Fantastiska Rebeller.

Senare gjorde Franz Liszt Weimar till ett europeiskt centrum för radikalt musikskapande och under 1920-talet flockades artister som Paul Klee, Henry van Velde, Wassily Kandinsky, Lyonel Feininger och många fler till staden. Flera av dem var verksamma vid den av Walter Gropius grundade Bauhausrörelsen och dess berömda designskola. Allt detta fick ett abrupt slut i och med nazisterna makttillträde 1933.

Som fallet är med Sverigedemokraterna och deras beundran för och stöd till allt som de uppfattar som riktigt svenskt, så för Afd en kulturkamp baserad på sitt slagord Deutschdenken, tysktänkande. Vad det nu kan vara för något? Antagligen ett lika luddigt begrepp som Sverigedemokraternas ”svenskhet”. 

En vägledning för upphovet till detta tänkande kan vara flera av Hitlers tal, exempelvis det han höll i Reichenberg, numera Liberec, i december 1938. Staden var belägen i den sudetentyska delen av Tjeckoslovakiensom det Tyska riket annekterat och nu benämnde Reichsgau Sudentenland:  

Det kommer en tidpunkt då internationella rättigheter upphör att existera och då alla folks nationella rättigheter träder fram! […] Stortyskland har uppstått ur den tyska nationens vilja! Detta bekräftas av alla män och kvinnor av detta folk! Och en dag kommer den tyska ungdomen att för alltid förbinda sig till detta Rike. Det är detta jag nu kräver av er!

En månad senare utvecklade Hitler i ett tal inför den tyska rikksdagen mer detaljerat sina tankar kring vad Deutschdenken innebar:

Det tyska folket vill inte låta sig styras av ett annat folk; det vill inte att andra i deras ställe skall avgöra dess angelägenheter. Frankrike åt fransmännen, England åt engelsmännen, Amerika åt amerikanerna och Tyskland åt tyskarna! Vi är fast beslutna att motverka ett visst främmande folks strävanden att slå sig ner här – ett folk vars medlemmar har förstått att lägga beslag på alla ledande positioner. Vi kommer att förvisa detta folk. […] Den tyska kulturen är uteslutande tysk; den är inte judisk. Därför ska vi lägga förvaltningen och vården av vår kultur helt i vårt folks händer. Om omvärlden skulle uppröras och hycklande protestera mot Tysklands barbariska utvisning av ett sådant ”utomordentligt, kulturellt värdefullt och oersättligt inslag”, kan vi enbart förvånas över de konsekvenser en sådan hållning skulle medföra. Jag anser att ju tidigare detta problem löses, desto bättre. Ty Europa kan inte finna ro förrän det på lämpligt sätt har hanterat judefrågan.

Detuschdenken förenas nu av AfD med annan osmaklig skåpmat från ett anno dazumals predikande av nationell stolthet. Begreppet används nu som stöd för en motreaktion mot den ”skamkultur” som skapats genom så många tyskars bedrövliga uppträdande under den nazistiska regimen. Då så många tyskar på nazipartiets begäran utplånade, eller motståndslöst accepterade, utplånandet av judar, zigenare, homosexuella, mentalsjuka patienter, politiska motståndare och så många andra ”folkgrupper”. Alternativ för Tyskland har deklarerat att begreppet ”foklighet”, Völkisch, bör återupprättats efter det att nazisterna gjort det liktydigt med antisemitism och chauvinism, när det enligt AfD i själva verket enbart betecknade en föreningsverksamhet som vuxit upp kring en känsla av stark etnisk enhet och en stor respekt för den egna nationens särart sprungen ur Blut und Boden, jord och blod.

Björn Höcke, ledare för AfD i Thuringen, låter ofta som om han upprepar nazistiska slagord. Liksom nazisterna talade om ett “Tusenårsrike” konstaterar Höcke att Tyskland ”inte enbart haft ett tusenårigt förflutet utan också har en tusenårig framtid”. Han anser att på grund av rådande kultur och undervisning har tyskarna förvägrats rätten till nationell stolthet och har kallat Förintelsemonumentet i Berlin för ett ”skammens monument”

Tyskarna är det enda folket i världen som rest ett skammonument mitt i sin huvudstad, som en del av denna löjliga politik som går ut på att negativt bearbeta det förflutna

Höcke och andra AfDmedlemmar efterlyser en ”180-graders omsvängning” från vad de benämner som en Erinnerungskultur, minneskultur, dvs, ständiga påminnelser om de brott som begicks under nazitiden och som nu lärs ut i skolorna och vars hågkomst och offentliga minnesmärken förvaltas av statligt stödda organisationer. Aktiviteter som ingjuter en permanent skuldkänsla hos ett folk som istället borde tillåtas få känna stolthet över sina positiva historiska gestalter och lysande epoker.

”Mindre Hitler, mer Bismarck”. AfD strävar efter nedskärningar i det statliga stödet till program som hedrar Förintelsens offer och lyfter fram kolonialismens mörkare sidor. Samtidigt angrips, precis som under nazitiden modern konst och arkitektur. I Sachsen-Anhalt har AfD förespråkat nedstängningen av det forskningscentrum och museum som nu förvaltar den världsberömda designskolan Bauhaus byggnader, en del av UNESCOs världsarv, som nu av AfD betecknats som en ”avart av modernismen” och en symbol för rotlös globalisering.

Utställningar som lyfter fram kulturell mångfald och/eller kritiserar nationalistiska ståndpunkter, kritiseras obarmhärtigt. Ultra-nationalistiska krafter är fortfarande försiktiga då det gäller att fördöma folk på rasmässiga grunder (även om en sådan underton finns hos så gott som samtliga av dem) och istället föredrar man att göra gällande att ”globalisering”, ”modernitet” och ”främmande kulturer” har besmittat det folkhemska gemytet.

Är vi alla inte överens om att ingen människa kan vara perfekt och det borde väl även gälla kultur och tidsepoker. Varför utplåna skuggorna? Vad blir resultatet – endimensionellt värdelösa schabloner. Mja, inte direkt värdelösa, eftersom de onekligen är farliga, något som bevisats av totalitära, propagandabaserade regimer – nazismen, stalinismen, maoismen och de ofantliga likhögar de lämnat efter sig. Inte tror jag att ett ensidigt riktande av strålkastarljuset mot den egna nationens förträfflighet och beundransvärda insatser kan utesluta insikten om att allt detta skapats av varelser som förlänats med såväl genialitet som brister.

Jag ryser då jag finner att AfD använder sig av samma bildspråk som nazister och kommunister. Att de genom förtäckta hyllningar av såväl nationalsocialistisk som kommunistisk likriktning angriper vår skapande mångfald. Betrakta exempelvis en av deras valaffischer, hur den fullkomligt skamlöst plagierar ett såväl nazistiskt som kommunistiskt bildspråk.

Hur många gånger har vi inte genom tiderna konfronterats med dessa muskulösa, banérförande superhjältar?

I ett försök att göra just det som AfD anbefaller, nämligen att söka Deutschdenken bland dess rötter, läste jag om Goethes Faust del II. Detta märkliga verk som Tysklands störste skald fullbordade innan sin död, måste väl anses vara en av grundpelarna för ”tysk” kultur.

Faust II är en inte helt lätt läsning, även verket är en pjäs, och därmed borde vara tämligen koncentrerad, så spretar den åt alla möjliga håll och är säkerligen lika ospelbar som Senecas dramatik. Likt den gamle romarens verk kan läsningen av Faust II bli såväl trög som svår, fast likt Senecas dramatik, som förs fram av en mäktig retorik, är Faust II förlänad med en osviklig poetisk styrka. I Faust II anpassas de lyriska tongångarna till handlingen och versmåttet varierar ständigt. Kanske var denna sorts dramatik främst avsedd att deklameras och/eller läsas.

Det går likväl inte att missta sig på att Faust II, trots sin överbelamrade fantasirikedom, ospelbarbara längd och antagligen ogenomförbara scenlösningar, med sina visuella tablåer, dialoger och monologer och i det närmaste filmatiska scenerier trots allt var tänkt och skapad som ett drama. Som i grekiska dramer förekommer en kommenterande, medagerande kör, men här finns också inslag av Renässansens maskerader och praktfulla processioner, med deras mytologiska och allegoriska gestalter, medeltida mysteriespel, barockopera, katolsk mässa och kasperteater.

Djävulsgestalten Mephistofeles framstår som en teaterimpressario som presenterar komplicerade scener, och/eller gestaltar drömmar. Det är svårt att avgöra om det är drömmar eller inbillningsfoster som läsaren förs in i. Vi förs in i Mephistofeles version av ett sofistikerat taskspeleri och allt medan han själv skiftar gestalt vet inte riktigt om det vi läser är ironiskt eller allvarlig menat, kanske både och.

Goethe biter över mycket – sina vetenskapliga teorier om världens ursprung, sin uppfattning om den grekiska Antiken som något betydligt mer demoniskt och primitivt än hur den framställts av hans samtida klassicism. Faust II är även en lovsång över kvinnlig attraktion, erotikens makt över våra sinnen, en lektion i rimkonst, en demonstration av Goethes stora kunnande och imponerande erfarenhetsreserv, m.m.

Märklig är den kyliga cynism som vilar över Faustgetsalten och som inte kommenteras av Goethe. Då Faust i inledningen av Faust II på en vacker äng vaknar upp till alvers sång tycks det som om han glömt, eller inte alls antastas av något dåligt samvete över de illdåd han begick i sorgespelets första del – hur han förförde den oskuldsfulla Gretchen, fick henne att giftmörda sin mor och dränka det barn hon fått med honom. Hur han i en duell (med Mephistofeles benägna assistans) dödade den stackars flickans bror och hur Gretchen slutligen avrättades för sitt barnadråp.

I dramats andra del beter sig Faust inte mycket bättre, fast läsaren vet förstås inte riktigt om det rör sig om dröm eller verklighet. Hela tiden piskas han fram av sina begär och uppträder hänsynslöst i såväl krig som ekonomiska bedrägerier. Läsaren får även uppleva hur ett kärvänligt gammalt par och deras gäst mördas då Faust vill lägga beslag på deras mark. Morden begås visserligen av Mephistofeles och hans hantlangare fast Faust tycks inte alls bli illa berörd av deras död.

Då Fausts själ slutligen lyfts till himlen, till ackompanjemang av katolskt inspirerade hymner, är läsaren inte riktigt säker på om Goethe återigen driver med sina läsare – är han allvarlig eller ironisk?

Jag fick för mig att Goethe i sin Faust II spelade på hela sitt register som poet, ämbetsman, vetenskapsman och teaterimpressario. Det är en gammal mans kvarlåtenskap. Ett bevis på hans geni, mångfaldighet och framför allt skaldens skapande förmåga, hans absoluta frihet att gestalta en berättelse precis som han vill och förmår. Goethe erbjuder oss en fantasiskapelse – en unik värld som enbart han kunnat skapa och han gör det med en trollkarls lätthet, bortom ont och gott.

I Faust II skapade Goethe en perfektion Deutschdenken – ett välsnickrat mästerverk på utsökt tyska, där versmåtten och rytmen inte lämnar något övrigt att önska. Språket är finkalibrerat som mekaniken i en Mercedesmotor. Goethe demonstrerar, likt en Theodor Mommsen, en gedigen bildning och behärskning av Antikens kultur och dess filosofi, samtidigt som han kryddar sin skapelse med insikter från sina vetenskapliga upptäckter och sin erfarenhet som statsförvaltare.

Då jag läst kom jag att tänka på den målning av Carl Spitzweg som han kallade Häxmästaren. En förläst biedermeyertysk står på en gata i en pittoresk liten by. Mot bakgrunden av en antik ruin och en medeltida borg frambesvärjer han en skrämmande drake. Är det inte vad Goethe gjorde i sin Faust? Väl förankrad i sin tyska kultur frambesvärjde han drakar och demoner.

Goethe var en sann romantiker – han levde i sin diktning, som Tegnér skrev:

Farväl, min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sof, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko
som Sauls fordom, och af dem ljöd eko
i månget godt och bättre bröst än mitt.
[…]
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
natur och Gud och mänskor sjöng jag glad:
egentligt lefde jag blott, då jag kvad.

Det är främst från Goethes Faust som det numera vanliga uttrycket faustischen Pakt, ett faustiskt avtal, finner sitt ursprung. Uttrycket anspelar på att någon sluter e pakt med djävulen eller någon annan demon i vilket hen säljer sin själ i utbyte mot djävulska tjänster som ungdom, kunskap, rikedom, berömmelse och makt. Numera avser en sådan djävulspakt att den som ingår en sådan lämnar alla moraliska  betänkligheter därhän, struntar i sitt samhällsansvar och överger sin grundläggande ideologi – allt för erhålla makt, inflytande, prestige och pengar ansluter sig en sådan peson till ett politiskt parti, ett företag och /eller en ledare med vilka hen egentligen inte har något gemensamt. Allt en ”undertecknare” av ett faustiskt avtal söker är de personliga fördelar ett sådant steg kan innebära.

Goethe som var väl bevandrad i litteratur och folklore kände väl till att sådant förekommit under århundraden. Mest berömt är säkert den katolske jesuiten Urban Grandiers pakt med Djävulen, vilken ledde till att han 1634 dömdes till att brännas till döds. Domen mot Grandier var säkerligen politiskt motiverad och det är möjligt att det skriftliga djävulsavtal som presenterades för rätten var en förfalskning.  

Det är dock tveksamt om Goethe kände till en annan djävulspakt som nu genom en artikel av Sigmund Freud blivit att annat välkänt och ordentlig dokumenterat exempel på ett djävulsavtal.

År 1668 skrev en utblottad och medelmåttig bayersk konstnär vid namn Christoph Haizmann med sitt blod ett kontrakt i vilket han sålde sin själ till Djävulen. Han gjorde det i ett psykotiskt tillstånd och ångrade sig senare. För att befria sig från avtalet sökte han sig till de katolska myndigheterna och genomgick en omfattande exorcism. Den blev dock inte fullständigt framgångsrik. Resten av sitt liv ansattes Haizmann av demoniska visioner under vilka Djävulen uppenbarade sig i olika gestalter och anklagade honom för kontraktsbrott.

Haizmann målade flera votivtavlor i vilka han inte enbart skildrade den exorcism som befriat honom från djävulavtalet, men även hur avtalet ingåtts och hur djävulen vid flera tillfällen återvände för att plåga honom. I ovanstående triptyk har Haizmann i mitten återgivit mässan som utgjorde exorcismens kulmen. Till vänster ser vi en kopia på hans djävulskontrakt och ovanför det hur Djävulen uppenbarade sig för honom som en respektabel borgare, i sällskap med en pudel (i Goethes Faust förvandlas en pudel till Mephistofeles vid hans första möte med Faust). Till höger ser vi hur en rasande djävul, som Haizmann kallade Achetron, i sin rätta gestalt (som man och kvinna) uppenbarar sig och anklagar Haizmann för att ha brutit kontraktet.

För att befria sig från Djävulens förödande inflytande sökte sig Haizmann till Hospitalariebröderna, en katolsk lekmannaorder och dog år 1700 i ett av deras kloster. Haizmanns ursprungliga djävulskontrakt har försvunnit, men finns bevarat som avskrift i ett dokument som skrevs 1714 som redogörelse för hur hans exorcism gått till.

Haizmann var uppenbarligen en stackars psykopat på obestånd, som förirrat sig in i en absurd fantasivärld. Kanske kan det även sägas om en fantasiskapelse som Faust. Värre är det dock med sådana historiska och nu levande individer som har dagtingat med sin övertygelse, lämnat sin tidigare ideologi och moral och därefter börjat försvara och sprida ståndpunkter de tidigare förnekat.

Numera har ett fausitiskt avtal främst kommit att beteckna hur författare, artister och konstnärer förnekade sin tidigare radikalitet och kritik av den nationalsocialistiska rörelsen för att därmed kunna säkra sin försörjning, eller skydda sig själva och sina familjer. Män och en del kvinnor som förvandlade sig till trogna anhängare och språkrör för en mordisk regim.

Flera berömda romaner har skildrat hur betydande, fiktiva eller verkliga, kulturpersonligheter sålde sig till nazisterna, främst bland dem är antagligen Thomas Manns Doktor Faustus och hans son Klaus Mefisto. Med sin Lichtspiel, Ljusspel har nu Daniel Kehlmann sällat sig till den skaran av framstående tyska författare.

Kehlmanns roman, vars titel på andra språk ofta har översatts till ”Regissören”, påminner om Klaus Manns Mefisto i så måtto att den tämligen nära följer en verklig persons levnadslopp. Hos Mann rörde det sig om den populäre skådespelaren Gustaf Gründgens (i romanen kallad Hendrik Höfgen), som hade haft kärleksförhållanden med såväl Klaus som hans syster Erika. Gründgens som börjat sin karriär som vänstersympatisör, men fortsatte under nazitiden agera som en lika uppskattad aktör, långt ifrån ovillig att underställa sig nazisternas propagandamaskin. Likaså följer Kehlmanns bok den österrikiske regissören Georg Wilhelm Pabst liv, fast under hans riktiga namn.   

Pabst var en i Tyskland och internationellt uppburen regissör, likt de andra stora tyska mästerregissörerna Fritz Lang, Friedrich Wilhelm Murnau och Ernst Lubitsch hamnade Pabst i Hollywood, men till skillnad från dem stannade han inte där. Han kände sig kringränd av alla de krav som producenter och finansiärer ställde på honom. Pabst tyckte att han av produktionsbolagen tvingade göra alltför stora eftergifter och saknade den kreativa frihet han haft i Europa. Pabst första och enda amerikanska film A Modern Hero blev ett fiasko och han skämdes över att filmen saknade den höga kvalité han alltid eftersträvat då det gällt personinstruktion, ljussättning, kameravinklar och slutredigering.

Trots alla varningar återvände Pabst därför 1936 till Europa och gjorde i Frankrike tre tämligen framgångsrika filmer, innan han 1939 nåddes av budet att hans mor insjuknat på det något förfallna slott han köpt i en avlägsen trakt av Österrike. Kriget bröt ut och Pabst och hans familj kunde inte lämna Österrike – hans vackra hustru Gertrude, som var skådespelare och manusförfattare, deras sextonårige son Peter och Michael, som föddes 1941, blev fångar på slottet.

Om man får tro Kehlmanns utmärkta roman var familjen Pabst främmande fåglar på den österrikiska landsbygden. Slottets nazistiska förvaltare och hans elaka hustru hunsade dem, alltmedan deras två elaka döttrar torterade sonen ”Jakob”. I slottet lever även Pabst mor, som ansatt av Alzheimer och sjukligt misstänksam gentemot sonens hustru vanvårdadas av det ondskefulla förvaltarparet. Då Pabst tagits till nåder av nazisterna förflyttades hans mor till ett lyxigt vårdhem, vars patienter dock levde under hotet att kunna likvideras som en del av nazisternas eutanasiprogram.

Det nazistiska hotet vilade även tungt över ”den röde Pabst” som samarbetat med Brecht och gjort en pacifistisk film, Västfronten 1918 och en arbetarfilm, Kamratskap, båda två föredömligt realistiskt iscensatta.

Den senare handlade om en fransk gruvkatastrof där tyska arbetare kommit sina franska kollegor till hjälp, något som inte alls tilltalade naziregimen, som även ansåg att Pabst i sin film om kriget förolämpat den tyska krigsmakten och dess tappra krigare.

Propagandaministern Goebbels uppskattade dock bra filmkonst. Han var en stor beundrare av den sovjetiske filmskaparen Eisenstein och Busby Berkeleys överdådigt iscensatta dansscenerier och visste att han i den nu ”fångne” Pabst hade ett filmgeni i sitt grepp.

Den ekonomiskt hårt trängde Pabst, som inte önskade annat än att få göra film, tvingades av Goebbels att liera sig med den tyska filmindustrin. Pabst ställde dock till villkor att han skulle slippa göra propagandafilmer. Goebbels gick med på Pabsts begäran och gav honom, inom rimliga ramar, all den konstnärliga frihet han begärde. Stora filmstjärnor och en generös budget ställdes till Pabsts förfogande. 

Ett bland flera glansnummer i Kehlmanns roman är hans beskrivning produktionen av storfilmen Paracelsus, som i huvudrollen hade den fanatiske nazisten Werner Krauss. En skicklig skådespelare som i den grovt antisemitiska Jud Süss med bravur beklätt tre dubbelroller som ondskefulla judar.

Paracelsus är en helt OK historiefilm, som enligt min mening dessvärre blir lidande av Krauss lite väl pompösa framställning av Paracelsus. En höjdpunkt är dock då den österrikiske ”fridansaren” Harald Kreutzburg i rollen som den pestsmittade narren Fliegenbein leder en grupp trollbundna krogkunder i masspsykotisk Sankt Vitusdans. En tydlig anspelning på nazismens masshysteri, som gick censuren förbi. Då jag ser Kreitzburg leda vansinnesdansen undrar jag om inte Michael Jackson sett den då han planerade sin zombiedans i Thriller, samma ryckiga rörelser.

https://www.youtube.com/watch?v=7wb5NAXK8hk

I Kehlmanns roman tvingas den engelske, humoristiske författaren P.G. Woodhouse i Salzburg bevista Paracelsus världspremiär. Woodhouse, som tillfångatagits i Frankrike, övertygades liksom Pabst att ställa sig till naziregimens förfogande. Som ofrivillig ”gäst” bidrog Woodhouse genom sina ”opolitiskt” lättsamma radiosändningar att framstå som en ”europeisk intellektuell” som ställt sig på naziregimens sida.

Inte vet jag om Woodhouse såg Paracelsus. Kehlmann skapar fritt scener och personer. Han har exempelvis i Pabst son ”Jakob” självsvåldigt framställt en helt ny karaktär. Helt utan samband med den verklige Peter Pabst gör Jakob karriär inom Hitler Jugend, trivs som nazist och sänds till Östfronten. Trots de litterära spekulationerna blir ”Jakob” en trovärdig och intressant person. Det gäller även de andra karaktärerna i Ljusspel, flera av dem berömda som Greta Garbo, Louise Brooks, Leni Riefenstahl, m.fl. andra uppdiktade för att ge djup och intressanta vinklingar till en läsvärd och välskriven berättelse om svek och estetisk besatthet.

G.W. Pabst skildras av Kehlmann som en person vars liv präglades av hans regissörskall. Pabst betraktar världen och människorna som om allt och alla vore delar av en film. Romanen är i mångt och mycket en roman om filmkonsten och är som sådan är det den bästa ”filmroman” jag läst, förutom Theodore Roszaks roman Flicker från 1991.

Ett tämligen galet hopkok som handlar om en ung filmstudent som blir djupt betagen av Max Castles filmer. Castle är en fiktiv, bortglömd tysk filmregissör, mästaren bakom filmer som Den onde anden i Limhouse, Svärdens drottning, Judas; var och en, samt Simon magikern. Genom sin huvudperson, den filmbesatte Jonathan Gates, blir läsaren förd in i inte enbart filmhistorien utan även i en gången tids biografer och produktionsbolag.

Den gamle Max Castle är uppenbarligen vid liv och Jonathan Gates blir efterhand alltmer hopplöst intrasslad i konspirationsteorier, som visar sig vara verkliga, med världsomfattande hemliga ligor, mord och kidnappningar. En hel del regissörer har visat intresse för att filmatisera Flicker, men än så länge har inget av dessa projekt förverkligats.

Det dramatiska slutspelet i Kehlmanns skildring av Pabst tid som regissör i tjänst hos naziregimen blir förlusten av hans film Fallet Molander, som byggde på en usel roman av den oförskyllt uppburne naziförfattaren Alfred Karrasch, Die Sternengeige, Mästerviolinen. Pabst omarbetade manuset och slutförde filmatiseringen i Prags legendariska Barrandovstudior. Uppenbarligen ansåg Pabst att han åstadkommit ett mästerverk och lyckades slutföra redigeringen mitt under allt det tumult som föregick den Röda arméns inmarsch i staden. Tillsammans med sin regiassistent flydde Pabst mot Österrike, men förlorade på vägen dit filmrullarna. De har aldrig återfunnits och enligt Kehlmann knäckte detta Pabst, som aldrig lyckades återvinna sin storhet som regissör. I detta mörka tonläge avslutas romanen.

Det vore trist om Kehlmanns domslut över Pabst och hans konst skulle bli bestående. Faktum är att Pabst efter debaclet med Fallet Molander varken förlorde sin regissörsgnista eller genialitet,. Han fortsatte regissera utmärkta filmer och iscensatte även bejublade italienska operaföreställningar. Under 1948 års filmfestival i Venedig vann han det Gyllene lejonet för bästa regi och Ernst Deutsch fick priset som bästa skådespelare. Filmen Processen. på svenska Den förlorade sonen, var enligt min mening i högsta grad värd sina priser och är numera obegripligt bortglömd.

Filmen spelades in i Österrike och berörde djärvt och skickligt ett så sårbart ämne som det nyligen avslutade krigets fruktansvärda judeutrotning, som Österrike, Ungern och Rumänien beredvilligt bidragit till. Det är en till synes enkel och rättfram film, gjord med hela det mästerskap som G.W, Pabst var kapabel till. Scenografi, skådespelarinsatser och musik är oantastbara. Filmen inleds exempelvis med ett sabbatsfirande i en synagoga i vilken en kantor sjunger en överjordiskt vacker sång, medan de kristna byborna samlas utanför och andäktigt lyssnar till den. 

Filmen bygger på en verklig händelse. I den ungerska byn Tiszaeszlár försvann 1882 en fjortonårig flicka och byns judiska församlingsmedlemmar anklagades grundlöst för att rituellt ha mördat henne. Efter att tidigare stillsamt ha levt sida vid sida exploderade den kristna befolkningen, med en del modiga undantag, och på-eldade av en antisemitisk baron i ett besinningslöst judehat. Synagogan bändes ner och en mängd judiska ledare fördes i kedjor till Budapest. Synagogföreståndarens fjortonårige son torterades och hjärntvättades till att bära vittnesbörd mot sin far.

Ungern skakades av våldsamma kravaller och pogromer som spred sig in i de tysktalande områdena, där antisemitiska föreningar vädrade morgonluft. Det hela hade kunnat sluta i en än större katastrof om det inte varit för den rättskaffens författaren och juristen Károly Eötvös, om än mer isolerad och hotad än de franska försvararna av Dreyfus blev några år senare. Eötvös lyckades mot alla odds bevisa antisemiternas falskspel, tortyr av vittnen och förfalskning av bevis. Samtliga anklagade frikändes.

Till synes enkelt, utan överdrifter åt något håll och med tillförlitlig dokumentation skildrade Pabst detta drama på ett sätt som klargjorde hur antisemitismen pyrde i Europa långt före Nazisternas makttillträde och det faktum att den hade tillåtits göra det ledde till holocaustens katastrof. Pabst gör det fullständigt klart att enskilda individer inte kan framställas som representanter för ett helt folk och att varje ansats till främlingshat kan leda till okontrollerbart våld och efterföljande skam och förtvivlan. Med andra ord är Pabst film ett mästerverk som verkligen borde uppmärksammas betydligt mer än vad som gjorts, speciellt i dessa tider.

Pabst anklagades för att han i syfte att rentvå sitt naziförflutna skapat filmer som Processen och De sista tio dagarna från 1955, en ytterst välinformerad och skickligt gjord film om Hitlers sista tid i Berlinbunkern. Jag är inte övertygad om detta. De filmer Pabst gjorde under Goebbels egid – Komedianterna och Paracelsus uppvisade inga tendenser till medlöperi och Pabst bibehöll till slutet av sitt liv sin integritet som konstnär. Olyckliga omständigheter förde honom in i naziregimens garn men han gick inte i deras ledband, som flera andra skickliga artister – Gründgens, Richard Strauss, Gerhardt Hauptmann, Emil Nolde, Herbert von Karajan och många fler.

Fanatism, liksom medlöperi uppvisar en mängd paradoxer. Tillvaron är inte så enkel, så vit och svart, som nationalister som Sverigedemokrater och Alternativ för Tyskland gärna vill göra gällande. Tillvaron är helt enkelt komplicerad. Det är inte enbart en fråga om ”vi och dom”.  Tag exempelvis Alice Elisabeth Weidel, ledare för AfD, ett xenofobiskt, tyskhyllande parti, med en stor mängd medlemmar som uppvisar homofobiska övertygelser, betecknar sig som kristna och hyser nostalgiska uppfattningar om totalitära regimer.

Weidel är uttalat lesbisk och bor med sin sambo och hennes två barn i Einsiedeln i Schweiz, medan hon själv är skriven långt därifrån, i det tyska Überlingen, som gränsar till Schweiz. Hennes sambo, Sarah Bossard, är en filmproducent född i Sri Lanka. Wildt är inte kristen, men säger sig vara ”fascinerad av frågan om Gud” och ”skulle vilja var troende”.

Dr. Weidel är en högutbildad ekonom, anhängare av Friedrich von Hayeks ekonomiska teorier, som är så fjärran från totalitärt tankesätt som tänkas kan. Möjligen en orsak till att Weidel anklagat Hitler för att vara ”kommunist”. Likt sin gode vän, filosofen Karl Popper var Hayek en starkt uttlad kritiker av all form av auktoritarism, speciellt i form av kommunism o.likn. Hayek anses av många var en av vår tids största ekonomer och 1974 delade han med den socialdemokratiske politikern Gunnar Myrdal Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Trots sin antitotalitära inställning var Hayek en supporter av Pinochets mordiska, chilenska militärjunta och inte minst välvilligt inställd till Sydafrikas apartheidregim. Hayek var onekligen en rasist och detta gör mig alltmer övertygad om skandalen att kalla ekonomipriset för ett ”Nobelpris”. Alfred Nobel instiftade aldrig något liknande och det är tveksamt om flesta av dem som tilldelats priset verkligen kan kallas ”vetenskapsmän”, lika lite som man kan kalla teologer för det. Nej, det där priset ger jag inte mycket för.

Nog om detta. Jag lämnar nu ultra-nationalister och andra tunnelseende fanatiker därhän och vilar mig från allt det elände jag ser torna upp sig omkring mig och hoppas kunna ägna några timmar åt världsfrånvänd verksamhet, kanske i form av musiklyssnande eller något liknande. Musiken är väl ett av de områden där nationalism och globalism fortfarande och utan konflikt kan sammanstråla till en njutbar harmoni.

Bradnick, David L. (2017) Evil, Spirits, and Possession: An Emergentist Theology of the Demonic. Leiden: Brill. Goethe, Johann Wolfgang von (1961) Faust: sorgespelets andra del, översatt till svenska av Britt G. Hallqvist. Stockholm: Forum. Goethe, Johann Wolfgang von (1981) Faust. Der Tragödie zweiter Teil. Mit Materialien. In fünf Akten. Stuttgart: Klett. Goethe, Johann Wolfgang von (2005) Selected Poetry. London: Penguin Classics. Hitler, Adolf (n.d.) Collection of Speeches, 1922-1945. https://www.nommeraadio.ee/meedia/pdf/RRS/Adolf%20Hitler%20-%20Collection%20of%20Speeches%20-%201922-1945.pdf Huxley, Aldous (1952) The Devils of Loudon. Harmondsworth, Middlesex: Penguin. Kehlmann, Daniel (2025) Ljusspel. Stockholm: Bonniers. Roszak, Theodore (1991) Flicker. New York: Summit. Tegnér, Esaias (1955) Dikter, brev, tal och självbiografiska anteckningar. Stockholm: Bonniers. Weiss, Andrea (2001) Flykt till livet – berättelsen om Erika och Klaus Mann. Stockholm: Telegram Förlag. Wulf, Andrea (2024) Fantastiska rebeller: De första romantikerna. Stockholm: Bonniers

I'm taking a break from my more ambitious blog writing, putting my books aside. As usual, I've taken my morning walk, bought and read today's paper. I became depressed by my reading of the news and the ominous articles. Is it age that is taking its toll on me, or has the world situation actually deteriorated?

During my walk back home, the heat weighed heavily upon me, like a suffocating thick blanket, while the sun merciless burned everything with its glowing rays. Forest fires and a relentless bear witness of the deadly climate change. Is it possible to do anything about it? What does an ordinary, insignificant layman like me know? What can I do against powerful climate-change deniers like the ignorant, but boundlessly greedy decision-maker and popular leader Donald J. Trump and his acolytes, who currently are spreading their rubbish all over the world, poisoning us with all kinds of lies? What do I do, other than write down obvious thoughts, common to most of us.

The globalization of indifference. Media-savvy influencers, bursting with rabid generalizations and crazy conspiracy theories, are taken seriously by millions of ill-informed fellow humans. A power-subservient media majority do not dare to seek out the actual state of affairs or criticize power-abusing, money-hungry autocrats. Press and TV remain silent in fear of being sued for millions of dollars if any employee against all odds would dare to find and publish the truth behind the lies that are numbing our consciences and killing empathy.

"International solidarity" has become an embarrassing and even ugly word. Compassion for poor and tormented fellow human beings is branded as unwarranted and costly sentimentality. War, misogyny and oppression of free speech are veiled by the arbitrary application of distorted beliefs in imaginary, religious laws and regulations, which, instead of helping people, humiliate, violate, and torment them.

What should be protected is respect for others, combined with personal integrity and happiness. Instead, our bloated, self-righteous egos, our property, family, and wealth; things and values so many of us are perceiving as being constantly threatened by a malevolent outside world. Weapons, nationalism, walls, prisons, death penalty and discrimination are supposed to protect us, while we remain obsessed by thoughts such as "what is best for me", "what can I gain from this". Homo homini lupus, man is man's wolf. We have ceased believing that the best protection for all of us, as well as our entire planet, is solidarity and a fairly distributed welfare. The solution to this is not at all as unattainable as it might seem to be – equal access to education and healthcare, as well as an unconditional support for research.

Once in my soon-to-be-forgotten childhood, a friend and I had in an earth cellar cornered a rat. We were armed with shovels and the desperate and terrified animal exposed its sharp fangs, hissing and lunging itself at us. I was horrified. My friend, a burly farm boy, gave a deafening blow to the furious rat and we managed to kill him. It took a long time for the rat to die and memories and nightmares lingered. Sometimes I was the rat, sometimes I was its killer.

A lot of things are looking quite bad and sometimes I wonder if we couldn't have been without several of humanity's most astonishing inventions – the gasoline engine, nuclear power, plastic. I admit that such inventions have enabled so many of us to enjoy a luxurious existence far above that which was relished by the notorious French aristocracy of L'Ancien Régime. However, what does this reckless wallowing in unbridled consumerism mean for our uniquely wonderful planet?

One area that does not cease to impress me is the advances in medicine and pharmacology. I have reached an age where several of my friends have been saved by medical science. Recently, I received an artificial femur ball and a piece of femur through a surgical procedure. It all healed in a couple of months and I marveled at how easily I escaped something that in a not too long time would have left me lame and possibly disabled for the rest of my life.

Today's medical breakthroughs are less than 150 years old. I read about the state of medical knowledge before the 1850s in James/Jan Morris's (1927-2020) powerful Pax Brittanica trilogy, which is about the rise and fall of the English Empire. Incidentally, James Morris was also an example of the remarkable progress of medical science. In 1964, he began his transformation into a woman. He was married to Elizabeth Tuckniss, with whom he had four children. In 1972, he traveled to Morocco to undergo an operation that would transform him into a woman. Morris had been denied such an operation in England because he refused to divorce his wife and renounce custody of their children. The procedure was successful – James Morris became Jan Morris and lived as a woman until he died at the age of ninety-four.

In Pax Brittanica , James Morris tells about the dreadful suffering, dirt, poor hygiene, stench, infections, typhus, amputations, and the total lack of anaesthetics in military field hospitals of the 19th century. Not to mention the lack of water and sewage treatment in rapidly growing cities, the insufficient hospitals and a generally abject cleanliness. If there were hospitals, they were generally little more than "death's waiting rooms". Epidemics swept unimpeded across entire continents and were by most "experts" considered to have been caused by "bad air" produced by decay, stench, or poor ventilation. In fact, nothing was known about the origin of malaria, tuberculosis, typhoid, sleeping sickness, billharzia, elephantiasis, and all the diseases rampant around earth, and there were a lot of delusions about their origin.

Morris familiarize his readers with the lives of the British colonialists, sweltering in clothes unsuitable for tropical climates, the untreated water they drank, the food prepared by unwashed servants. How most people drank excessively in the belief that alcohol was the best cure for most tropical diseases. Morris also takes us into the cramped galleys of long sea voyages when food rotted, water was inadequate, and disease ravaged the crew, passengers, or slaves and convicts carried across oceans under appalling conditions.

The cures were often bizarre. Cholera was generally thought emerging from the consumption of "unsuitable fish" or through disease-causing “draft” and could be treated by placing a red-hot ring on the patient's navel, thereby destroying the noxious fumes that ravaged the patient's intestines. Malaria and almost all other ailments were generally treated by bloodletting to allow "bad or spoiled blood" to evacuate the body and become replaced by healthy blood produced by the body itself. This was generally done by opening a vein with a knife or needle, or by using leeches for sale in most pharmacies. Bloodletting is now completely obsolete, though curiously enough leeches might still be used by some doctors to remove accumulated, stagnant blood and stimulate blood circulation in damaged tissues.

There was not much that could be done about diseases ravaging the tropics. James Grant, who in 1860 wandered through Central Africa, carried in his medicine bag some effective medicines, as well as many other remedies that were quite useless, or even deadly: silver nitrate, citric acid, alcohol-laced syrup, chamomile, dried rhubarb, quinine, laxatives of kolocynt, laudanum, emetic essence from ginger, something simply called "blue pills" and several patent medicines such as Werburgh's Tincture,  which was said to "make a sack of sawdust sweat".

By the middle of the 19th century, medical ailments, abuses and malpractices began to change slowly but surely, and progress then occurred at an ever-increasing rate, until our time when health care has reached an unprecedented sophistication. The beginnings of this favorable development can eventually be traced back to 1842 when Crawford Long managed to perform a painless operation on a patient who had been anaesthetized with ether, then various methods used for anaesthesia advanced rapidly until today's “general” anaesthesia which uses a variety of mixtures of anaesthetic agents inhaled or injected by various means. Accordingly, fear of pain associated with surgical procedures is becoming a thing of the past.

What follows is a brief reminder of the occasionally imperfect though nevertheless impressive beginnings of our current healthcare system – in 1847, Ignaz Semelweiss managed to dramatically limit mortality in childbirth by forcing assistant doctors and midwives to reluctantly and thoroughly wash their hands, leading to suspicions that invisible microorganisms were causing illness and death. In 1857, his theory was confirmed by Louis Pasteur's experiments, findings that in 1867 led Joseph Lister to apply antiseptics to living tissue to reduce the risk of sepsis, infection, and/or decay. In 1876, Robert Koch discovered the anthrax bacterium and modern bacteriology was born. Now, year after year, one vaccination cure after another can be detected and more and more infectious diseases can be prevented.

The following, incomplete and perhaps partly incorrect, list is based on the first year a vaccine was found, though several others are now available and those that once were discovered are now constantly being combined and developed, saving millions of people from deadly diseases – 1885, rabies; 1896, cholera and typhoid; 1897, plague; 1901, smallpox; 1914, tetanus; 1923, diphtheria; 1935, yellow fever; 1942, influenza; 1954, measles; 1955, polio; 1964, rubella; 1971, mumps; 1981, hepatitis B; 1995, hepatitis A; 1999, whooping cough; 2019, ebola, and 2020, COVID-19.

To these fundamental advances can be added Wilhelm Röntgen's invention of X-rays in 1895, Fredrik Banting's discovery of insulin for the treatment of diabetes in 1921, Frederick Hopkins' discovery of vitamins in 1906 and Alexander Fleming's discovery of penicillin's beneficial effects in 1928. Other medical discoveries and improvements are innumerable and constitute evidence of humanity's ability to improve the lives of its fellow human beings.

Despite these impressive successes and great efforts, inadequate health care still claims, often unnecessarily, a multitude of victims. Not only in poor countries, unable to build adequate health care systems, but also in a lot of rich nations where a deficient distribution policy has meant that a large part of their population is denied the care they should receive.

Let me take the U.S. as an example. The United States lacks a national comprehensive, state-supported healthcare system and instead exhibits a mix of joint federal and state programs, as well as exclusive state-specific programs. The system benefits the American insurance industry. No country produces or consumes more insurance than the United States. U.S. insurance premiums amount to an estimated $1.9 trillion, which means that the country accounts for roughly 60 percent of the entire global insurance market, more than the next nine largest markets combined, including Japan, the United Kingdom, and China.

However, one government program is Medicaid, which targets low-income people and people with disabilities. However, a large group has an income that prevents them from receiving Medicaid support  but their salary is still too low to cover the expensive private insurances available to high-income earners. Millions of Americans are completely uninsured, while a large portion of the insured population is underinsured. Approximately 43 percent of working-age adults face coverage shortages, or excessive co-payments, that limit the care they need.

The Trump administration's tax cuts actually benefit high-income earners and hurt others. As an example, twelve percent of the state coverage of Medicaid  has been removed. The Congressional Budget Office has estimated that by 2034, 11 million Americans will have lost their health care coverage, while high-income earners will have earned an additional 2.7 percent, compared to what they earned this year.

Communicable diseases are not confined to one country alone, they are spreading across the globe and must be combated by joint international action. The deadliest epidemic in history in terms of the number of deaths was not the medieval Black Death but the Spanish Flu, which in 1918 claimed between 25 and 100 million lives, while HIV/AIDS has so far killed 45 million and COVID-19, 7 to 38 million. In terms of effects, however, the Black Death was worse, as it killed up to 60 percent of Europe's population, and even worse was the Justinian Plague, which for ten years in the 500s claimed an even greater number of victims.

Whatever is claimed, I actually believe that vaccination and other measures prevented COVID-19 from having such horrific effects as previous plagues. A vaccine was produced with an impressive speed and was effectively distributed. However – there are still several epidemic dangers lurking. Some deadly viruses have not yet been mastered through research and vaccines. HIV/AIDS is still with us and just as deadly as before, although its effects have been significantly mitigated in recent years.

The equally incurable and deadly Ebola Virus, which was first identified in Central Africa in 1976, has begun to spread again. Although in 2019 a vaccine was found against the so-called Zaire variant, it has no effect on two other variants.

What is now required to prevent the spread of Ebola is well-planned coordination of global efforts and community involvement. It is important to quickly identify the ebola victims, build up local laboratories, provide sufficient care for the infected and cremate the infectious corpses.

Several development programmes fight global epidemics and US AID has been especially prominent in the fight against HIV/AIDS and Ebola. This organization has globally administered and provided treatment, testing, and prevention resources for approximately 20 million people with HIV/AIDS.

Recently, the Trump regime began to dismantle and liquidate US AID. Already, the termination of 83 percent of US AID's programs has created a global humanitarian catastrophe. The consequences include severe disruptions in food distribution, sudden halts in medical treatment and research, and the suspension of epidemic prevention measures, all coupled with the loss of critical funding for development programmes that previously reached millions of people worldwide.

What was the reason why billionaires like Trump and Musk, with his dubious DOGE initiative, wiped out a useful, worldwide organization? The destruction of US AID was a typical and unnecessary move characterized by the populism that characterizes Trumpism. An ideology that claims to have a Christian foundation, but is in fact stone deaf to Christ's words:
" Truly I tell you, whatever you did for one of the least of these brothers and sisters of mine, you did for me." Instead of showing solidarity with poor and needy people, Trump and his wealthy accomplices follow the motto of No God but Greed.

The scrapping of U.S. AID was a populist response to ever-publicized polls that consistently showed that the average American considered foreign aid to make up about 25 percent of the federal budget, when the actual average number was between 0.06 and 0.08 percent. No consideration was given to the fact that US AID benefited the United States by promoting national security, strengthening the domestic economy through export market growth, and helping to curb international instability and anti-American sentiment abroad. Estimates suggest that more than 700,000 people have already lost their lives due to the suspension of US aid. Recent analyses suggest that by 2030, a child under the age of five will die every forty seconds due to the closure of an organization that funded more than 40 percent of the world's humanitarian work. The globalization of indifference.

The most recent global epidemic, which we have all more or less been affected by and  so many of us have divided opinions about, was COVID-19. Backed by solid scientific knowledge and experience, researchers and responsible decision-makers were nevertheless often forced to defend themselves against laymen who thought they knew more than they did. One such case was Anthony Fauci, physician, researcher and well-known immunologist, who from 1984 to 2022 served as the director of the United States National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID), at the same time as he was an active member of the National Institutes of Health (NIH). During his tenure as director of NIAID, Fauci contributed to HIV/AIDS research and other immunodeficiency diseases. As a researcher, he specialized in and developed treatments for polyarteritis nodosa and granulomatous polyangiitis, serious inflammations that damage arteries and veins.

During COVID-19, Fauci was heavily criticized, mainly by far-right groups who opposed NIAID and NIH attempts to contain the epidemic by imposing mandatory vaccination and other drastic measures. Fauci and his family were subjected to serious death threats that required the protection and surveillance of security personnel. In October 2020, Fauci mentioned that he was "not surprised" that Donald Trump, who largely ignored and even thwarted the NIAD's measures, had contracted COVID-19. In doing so, Fauci had made himself an implacable enemy. Donald Trump was worse affected by COVID-19 than the White House publicly admitted and there were concerns that he would need to be put on a ventilator. The president had extremely low blood oxygen levels and a lung problem usually associated with pneumonia caused by the dangerous flu epidemic  When Trump after his hospitalization called a "presidential talk", he characterized Fauci as "a disaster" and added that "people are tired of COVID." As soon as Trump began his second term, Fauci was removed from the NIAID and NIH.

Being the full-fledged narcissist he is, the powerful Trump's dilettantism convinces him to believe he is an expert in all sorts of things. Without proof, he has on several occasions claimed that he has one of the country's highest IQs, while his school grades are hermetically sealed to the press and general public. Such a man is of course also inclined to believe in all kind of snake oil that is constantly trumpeted on the internet as cures for all kinds of ailments.

No wonder that during one of his strange and partly incoherent monologues, this time before Dr. Deborah Brix, who succeeded Fauci as the White House's coordinator of Covid response, Trump began to fantasize about how to fight the epidemic:

So, supposing we hit the body with a tremendous – whether it's ultraviolet or just very powerful light – and I think you said that hasn't been checked but you're going to test it. And then I said, supposing you brought the light inside of the body, which you can do either through the skin or in some other way. And I think you said you're going to test that too. Sounds interesting. And then I see the disinfectant where it knocks it out in a minute. One minute. And is there a way we can do something like that, by injection inside or almost a cleaning? So, it'd be interesting to check that. I'm not a doctor. But I'm, like, a person that has a good you-know-what.

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-52407177

Even Deborah Brix could silently listen to such rambling gibberish and was forced to admit that she had not made the strange statements that Trump tainted her with. Previously, Brix had through her unbridled praise of Trump been accused of weakening her scientific credibility. Upon her resignation, Brix admitted that she had intended to do so sooner due to the administration's hyper-loyalty to Trump, which had censored "her science-based guidance" and  "deliberately blocked" her from appearing in national media.

The constant media attention bestowed upon Donald J. Trump and his often confused statements is like a lousy pop song getting stuck in your head, refusing to disappear from your consciousness, or when at work, day in and day out, you take any opportunity to talk about  a lousy boss's stupidity. Howeve, what is to be expected when we are forced to put up with an infantile, ignorant narcissist who is actually the leader of the world's wealthiest, most powerful and influential nation?

Trump's confused ideas about how COVID-19 could be cured are probably the result of another of the last century's great discoveries that resulted in the intranet. I remember how, in the last year of the 20^th century was working on compiling a text for a development agency and couldn't get hold of a book I needed. My boss at the time told me "go to Google". Google? The answer was that "it's an online search engine".

Then came Google News, Gmail, Google Maps, Google Chrome, Wikipedia, Facebook, Instagram, Twitter, countless podcasts and I don't know what. Now anyone can dive deep into the net and from there retrieve all kinds of information, mixed with lies, conspiracy theories and much other madness. You no longer need to read any newspapers or books. Now you can easily become an "expert" in all sorts of things.

Listening to Trump's strange and often incoherent monologues, filled as they are with pointless anecdotes and ridiculous claims, makes me think of Axel Wallengern's humorous masterpiece from 1894 – Each and Every One his own Professor, or all human Knowledge in Summary. Brief Encyclopaedia Composed by of Falstaff Fakir. The book was divided under the headings "popular education", "learned education" and "practical education" and written as a mishmash characterized by a parodic mode of presentation, which masterfully imitated the all-encompassing and haughty jargon of outdated textbooks, where everything had been distorted and/or misunderstood.

Despite its deliberately outdated language, Each and Every One his own Professor could have been composed by a self-righteous egocentric like Donald J. Trump, a self-proclaimed genius who, strangely enough, is taken very seriously by many people. And why not? His opinions and words sadly have repercussions on all of us.

If Donald J. Trump really reads books, which seems to be questionable given the evasive answers he gives to such questions, although among his tweets one can occasionally find one or two non-committal references to some book. Well, had he read Falstaff Fakir, which is supposedly impossible since the fakir has not been translated into English, Trump would under the heading "health care" found a piece of  advice that could have been  applied to him: "Tyrannize your surroundings and they will be cautious and not let you perish though neglect."

The Fakir´s piece of advice suggests a conscious strategy, stressing the importance of constantly keeping yourself in the focus of attention of those around you, whether by using your charm, or by being overbearing.

Trump's twaddle and strange behaviour are undeniably a mystery and his opponents generally explain it as a manifestation of a narcissistic disorder that has gone completely astray due to his position of power.

I recently read Jeffrey Sonnenfeld's analysis of Trump's behaviour, which, contrary to popular belief, interprets Trump's peculiar conduct as a strategy that he over the years has gradually honed. Sonnenfeld is professor of leadership and business administration at Yale University and have for several years been personally acquainted with Trump. He recently published a book in which he, partly ironically, partly seriously, analyses the American president's "leadership strategy" – Trump's Ten Commandments: Strategic Lessons from the Trump Leadership Toolbox.

Sonnenfeld notes that if Trump could be described as dumb, one might as well call the cunning instinct of a fox “stupidity.” Although he rarely opens a book and would probably fail a college entrance exam, this is irrelevant since Trump’s political manoeuvres are characterized by an undeniable cunning, a shrewd survival instinct, and a chameleon-like adaptability.

In spite of the fact that he repeatedly exceeds the limits of accepted and decent behaviour, Trump is nevertheless allowed to boast, bully, persuade, flatter, and wriggle himself out of deadlocked situations. He has an astonishing ability to maximize benefits that lead him towards personal goals, which are not always in the best interests of the nation, but generally benefit him personally.

Trump’s behaviour is impulsive, sometimes even explosive. Without remorse he openly expresses offensive opinions and antipathies, but this does not prevent him from secretly harbouring his own strategic plans. Sonnenfeld notes:

Make no mistake about it: There is a method to the madness, and he knows what he is doing. Where others see chaos and unpredictability, I see Trump getting exactly what he wants by intentional design. 

In a manner that slightly mocks the tips and advice Trump presented in his famous Art of the Deal, Sonnenfeld offers Trump’s Ten Commandments:

1. The Hub-and Spokes Model – centralize all power in your own hands and stay at the centre of everything.
2. The Real Art of the Deal – maximize your leverage by starting with a punch in the face vs. building trust.
3. Divide and Conquer – build walls, not bridges.
4. Make Money – the art of stealing the deal; heads win, tales lose. Be a gambler, but avoid a game you are afraid of losing.
5. Be Charming and One-to-One Behind Closed Doors – maintain a fluidity of friends, foils and foes.
6. Create a Wall of Sound – a perpetual noise machine of constantly overwhelming distractions.
7. Live in a World of Winners and Losers – avoid losers like the plague and practice selective retribution.
8. Rewrite History According to the Sleeper Effect – people initially reject a fake message, but later remember the core content while forgetting the reason they doubted it in the first place.
9. Be a Master of Insult and Reduce Complexity to Simplicity.
10. Take on a Role of Grandeur and Heroic Aura.¨

One "health expert" who seems to have been to President Trump's liking is Robert Francis Kennedy Jr., environmental lawyer, author, conspiracy theorist and anti-vaccine activist, who in November 2024 by Trump was nominated as Secretary of Health and Social Services (HHS). Before the nomination, 75 Nobel laureates called on the U.S. Senate to oppose Kennedy's nomination and stated in an open letter that he would "put public health at risk," shortly thereafter more than 17,000 doctors joined the appeal. Despite this, the Senate's Republican majority, in keeping with the subservience it has shown to Trump so far, decided that Kennedy should become health secretary.

To some extent, RFK Jr, (as he is usually called), has a sad background. On June 6, 1968, the then fourteen-year-old Robert Kennedy Jr. learned that his father, Attorney General and presidential candidate, brother of the legendary President John F. Kennedy, had also been assassinated.

RFK Jr.'s youth and early adulthood were characterized by severe drug abuse and an unrestrained sex life. Over time, however, he seemed to have settled down and became a prominent environmentalist and champion of indigenous rights. At the same time, he developed an aptitude for a variety of strange conspiracy theories. RFK Jr. did for example become convinced that the long-lasting traces, which in the sky can be seen behind high-flying jets contain toxic chemical and aerosols that authorities deliberately, and secretly, for various purposes spray over an unsuspecting population. There is a great deal of various opinions among conspiracy theorists about the nature and purpose of these chemtrails, apart from the fact that they are harmful – chemical manipulations of weather and climate, interference with cell phone coverage, experiments connected with chemical and biological warfare, psychological mass manipulation, population control, experiments with radar systems, and even more fantastic theories involving occultism and the Apocalypse. Kennedy Jr. has above all become all a denier of the causes of HIV/AIDS, an opponent of most forms of vaccination, and an advocate of the scientifically denied connection between vaccination and autism. Views like these Kennedy Jr. has advocated in several popular books. He has no medical education/training and no degree in natural sciences.

What may have attracted Trump to Robert F. Kennedy Jr. is his fight against Anthony Fauci. At some point during Trump's first term (January 20, 2017 – January 20, 2021), Fauci and Kennedy Jr. met to discuss vaccination, and a shocked Fauci later commented on the meeting: "I don't know what's going on in his head, but it can't be good." Fauci was able to get an idea of what was spinning around in RFK Jr.'s head through his best-selling The Real Anthony Fauci: Bill Gates, Big Pharma, and the Global War on Democracy and Public Health. The book sold one million copies in the United States and spent seventeen weeks on the New York Times bestseller list. 

A book packed with dubious “facts” and filled with diagrams and quotes of a scientifically dubious kind, was enthusiastically hailed by mainstream conspiracy theorists like Tucker Carlsson, so rabidly unreliable that he was even fired from Fox News, and a host of other media personalities like Naomi Wolf, who began her career as a radical feminist but then slipped into conspiracy theories and got her twitter account cancelled after spreading misleading information about the dangers of vaccination. Even a radical filmmaker like Oliver Stone, prone to fall for occasional conspiracy theories, praised RFK Jr., along with former "liberal" star lawyer Alan Derschowitz, well known for defending O.J. Simpson, Jeffrey Epstein, and Donald J. Trump.

Most scientists, and especially epidemiologists, were not impressed by RFK J.R.'s efforts and the pernicious dilettantism he used to violently denounce Anthony Fauci and his leadership of the National Institute of Allergy and Infectious Diseases. RFK Jr. rejected the "theory" that AIDS leads to HIV and attacked Fauci for "misinformation" about the HIV/AIDS epidemic and COVID-19, all the while propagating the repeatedly scientifically denied notion that vaccines cause autism.

RFK Jr. did not stop at discrediting Fauci's scientific credentials, he accused him of trying to stage a "coup d'état directed against Western democracy," prepared through nationwide measures against the spread of COVID-19, which, according to RFK Jr, had no medical raison d'être but could rather be considered as measures comparable to methods used by the Nazis to seize power.

In his book, RFK Jr. advocated useless measures to combat COVID-19, the established nature and dangers he questioned. He was particularly passionate about the use of antiparasitic drugs such as hydroxychloroquine and ivermectin. The first has been used in malaria control and the latter against a variety of diseases caused by mites, mas well as dirofilaria immitis, a parasitic worm that attacks the heart and lungs. The use of ivermectin can be life-threatening since it can cause an irregular heartbeat. The WHO has determined that both remedies recommended by RFK Jr. are useless for curing COVID-19 and may even be harmful.

The widely accepted scientific assessment of RFK Jr.'s anti-vaccine stance is that his claims that vaccines (several of which have been around for more than a hundred years and saved millions of lives) have not been clinically tested are undeniably false and that the consequences of spreading such misinformation are extremely serious, if not outright lethal.

It may seem strange that a few individuals, in the absence of scientific knowledge, can be allowed to halt a more than century-old unprecedented success that has benefited us all and has already made many of us live better and longer lives.

I think of the rat that my friend and I killed. He ran according to his instinct about the cellar in a constant search for food. He posed no threat to us boys, who for some reason (for our pleasure?) wanted to kill it. What choice did it have? It wanted to run away, but it couldn't. It went on the attack. And it was scary to witness its useless aggressiveness. But, we boys didn't flee. We killed it.

Can an insignificant retiree like me be help in stopping the unfortunate rampage of powerful men like Trump and RFK Jr. and their breed around the world. Or am I, like the beleaguered rat, waging a futile struggle?

Bynum, William (2008) The History of Medicine: A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Kennedy, Robert Francis (2021) The Real Anthony Fauci: Bill Gates, Big Pharma, and the Global War on Democracy and Public Health. New York: Skyhorse Publishing. Morris, James (1981) Heaven's command: An imperial progress. Harmondsworth: Penguin Books. Sonnenfeld, Jeffrey with Steven Tian (2026) Trump's Ten Commandments: Strategic Lessons from the Trump Leadership Toolbox. New York: Worth.

Jag tar en paus i mitt mer ambitiösa bloggskrivande och lägger böckerna åt sidan. I vanlig ordning har jag tagit min morgonpromenad, köpt och läst dagens tidning. Jag blev nedstämd av nyhetsläsningen och de illavarslande artiklarna. Är det åldern som tar ut sin rätt, eller är det så att världsläget har försämrats?

Under promenaden tillbaka hem ligger hettan som en kvävande filt över mig – skogsbränderna och den obevekliga värmen talar sitt tydliga språk. Den dödsbringande klimatförändringen är ett oundvikligt faktum. Går det att göra något åt den? Vad vet en vanlig, obetydlig lekman som jag? Vad förmår jag mot mäktiga klimatförändringsförnekare som den okunnige, men gränslöst girige beslutsfattaren och folkledaren Donald J. Trump och hans akolyter, som nu sprider sin smörja kring hela jorden och förgiftar oss med allsköns lögner? Vad gör jag – skriver ner allsköns självklarheter och förnumstiga tankar.

Likgiltighetens globalisering. Mediesmarta influencers, sprängfyllda med rabiata generaliseringar och galna konspirationsteorier tas på allvar av miljontals dåligt informerade grannar och vänner. En maktunderdånig mediamajoritet vågar inte söka sakernas rätta tillstånd eller kritisera maktmissbrukande, penningstinna autokrater. Press och TV tiger i rädsla över att bli stämda på miljonbelopp om någon medarbetare mot förmodan skulle djärvas finna och publicera sanningen bakom de lögner som dövar våra samveten och dödar empatin.

”Internationell solidaritet” har blivit ett penibelt och fult ord. Medlidande med fattiga och plågade medmänniskor stämplas som obefogad och kostandskrävande sentimentalitet. Krig, kvinnoförakt och åsiktsförtryck beslöjas genom tillämpandet av en förvriden tro på imaginära, religiösa regelverk, som istället för att hjälpa människor förnedrar, kränker, torterar och plågar dem.

Det enda som skall skyddas är vår egen högst personliga integritet och lycka. Våra uppsvällda, självgoda egon, vår egendom, vår familj och vår förmögenhet, sådant som så många av oss uppfattar som ständigt hotade av en illvillig omvärld. Vapen, nationalism, murar, fängelser, dödsstraff och diskriminering skall skydda oss, alltmedan vi är besatta av tankar som ”vad är bäst mig”, ”vad kan jag tjäna på detta”. Homo homini lupus, människa är människas varg. Vi har slutat tro att det bästa skyddet för oss alla och vår planet är solidarisk och rättvist fördelad välfärd. Lösningen på detta är inte alls så onåbar som det kan tyckas – lika tillgång till utbildning och sjukvård, samt obetingat stöd till forskning.

En gång i min snart förgätna barndom hade jag och en kamrat trängt in en råtta i hörnet av en jordkällare. Vi var beväpnade med spadar och det trängda djuret visade skräckslaget tänderna, väste och gjorde utfall mot oss. Jag var skräckslagen. Min kamrat, en kraftig bondpojke, fick in ett dövande slag och vi lyckades ha ihjäl djuret. Det tog lång tid för råttan att dö och minnen och mardrömmar dröjde sig kvar. Ibland var det jag som var råttan, ibland var jag dess baneman.

Mycket ser illa u och det händer att jag undrar om vi inte kunde varit förutan flera av mänsklighetens mest häpnadsväckande uppfinningar – bensinmotorn, atomkraften, plasten. Jag medger att uppfinningar som dessa nu har gjort det möjligt för världens priviligierade att njuta av en lyxtillvaro som vida överstiger den som aristokratin åtnjöt under Frankrikes illa beryktade L'Ancien Régime. Men, vad innebär detta obetänkta vältrande i ohämmad konsumism för vår unikt underbara planet?

Ett område som inte upphör att imponera på mig är framstegen inom läkekonst och farmakologi. Jag har nått en ålder då flera av mina vänner räddats till livet genom läkarvetenskapen. Nyligen fick jag genom ett kirurgiskt ingrepp en konstgjord lårbenskula och en bit lårben. Det hela läktes under ett par månader och jag förundrades hur lätt jag undkom något som inom en inte alltför långt gången tid skulle ha gjort mig halt och möjligen invalidiserad för resten av mitt liv.

Nutidens medicinska genombrott har mindre än 150 år på nacken. Läste om den medicinska kunskapens läge före 1850-talet i James/Jan Morris (1927-2020) mäktiga Pax Brittanica trilogy, som handlar om det engelska imperiets uppgång och fall. Inom parentes sagt var James Morris även han ett exempel på läkarvetenskapens märkliga framsteg. 1964 inledde James Morris sin förvandling till kvinna. Han var gift med Elizabeth Tuckniss, med vilken han hade fyra barn. 1972 reste han till Marocko för att genomgå en operation som skulle förvandla honom till kvinna. Morris hade i England förvägrats en sådan operation eftersom han vägrat skilja sig från sin hustru och frånsäga sig vårdnaden av deras barn. Proceduren var framgångsrik – James Morris blev Jan Morris och levde som kvinna tills han dog nittiofyra år gammal.

I Pax Brittanica berättar James Morris om det fruktansvärda lidandet, smutsen, den usla hygienen, stanken, infektionerna, tyfusen, amputationerna och den totala avsaknaden av bedövningsmedel på 1800-talets militära fältsjukhusen. För att nu inte tala om bristen på vatten och avlopp i de snabbt växande storstäderna, bristen på sjukhus och en i allmänhet erbarmlig hygien. Fanns det sjukhus var de i allmänhet inte mycket annat än ”dödens väntrum”. Epidemierna som obehindrat svepte över hela kontinenter, ansågs av de flesta ”experter” ha orsakats av ”dålig luft” uppkommen från förruttnelse, stank eller dålig ventilation. I själva verket visste man ingenting om ursprunget till malaria, tuberkulos, tyfus, sömnsjuka, billharzia, elefantiasis och alla de sjukdomar som ohejdat grasserade kring jorden och man hyste en mängd vanföreställningar om deras uppkomst.

Morris låter sin läsare lära känna livet för de brittiska kolonisterna i deras kläder som var olämpliga för tropiska klimat, det obehandlade vattnet de drack, maten som tillagats av otvättat tjänstefolk bortom deras kontroll. Hur de flesta söp ohejdat i tron att alkohol var det bästa botemedlet för de flesta tropiska sjukdomar. Morris för oss också in i de trånga kabysserna under långa sjöresor då livsmedel ruttnade, vattnet var otillräckligt och sjukdomar härjade bland besättningsmän, passagerare, eller de slavar och straffångar som fördes över oceaner till ofta odrägliga och än värre förhållanden vid deras slutdestinationer.

Botemedlen var ofta bisarra. Kolera ansågs i allmänhet komma från förtärandet av ”olämplig fisk” eller genom sjukdomsbringande vindfläktar och kunde behandlas genom att en glödgad ring anbringades på patientens navel, för att därigenom förinta de skadliga ångor som härjade i patientens inälvor. Malaria och så gott som alla andra åkommor behandlades i allmänhet genom åderlåtning så att ”dåligt eller skämt blod” kunde lämna kroppen och ersättas av det friska blod som kroppen själv skulle producera. Det skedde i allmänhet genom att ådror öppnades med en kniv eller nål, vanligt var också anbringandet av iglar som kunde inhandlas i varje apotek. Åderlåtning är nu fullkomligt förlegat, men märkligt nog används iglar fortfarande av vissa läkare för att avlägsna ansamlat, stillastående blod och stimulera blodcirkulationen i skadade vävnader.

Det var inte mycket man kunde göra åt alla sjukdomar som härjade i tropikerna. James Grant, som 1860 vandrade genom Centralafrika, medförde i sin medicinväska en del verkningsfulla läkemedel, men mycket annat som var tämligen värdelöst, eller rentutav livsfarligt: silvernitrat, citronsyra, alkoholspetsad sirap, kamomill, torkade rabarber, kinin, laxermedel av kolocynt, laudanum, kräkmedelsessens från ingefära, något som helt enkelt kallades ”blått piller” och flera patentmediciner som Werburghs Tinktur som sades ”få en säck med sågspån att svettas”.

Medicinska plågor, missförhållanden och felbehandlingar började sakta men säkert förändras vid 1800-talets mitt, för att sedan med en ständigt ökande hastighet förbättrats, fram till vår tid då sjuk- och hälsovård nått en aldrig tidigare skådad sofistikation. Början till denna gynnsamma utveckling kan möjligen spåras tillbaka till 1842 då Crawford Long lyckades utföra en smärtfri operation på en patient bedövad med eter, sedan gick anestetiken framåt genom användandet av kloroform, fram till dagens allmänbedövning som använder sig av en mängd blandningar med bedövande medel som med olika metoder inhaleras eller injiceras. Nu är skräcken för smärtan i samband med kirurgiska ingrepp ett minne blott.

Några påminnelser om vår nuvarande sjukvårds, emellanåt långsamma, men imponerande början – 1847 lyckades Ignaz Semelweiss dramatiskt begränsa dödligheten vid förlossningar genom att tvinga assisterande läkare och barnmorskor att motvilligt och noggrant tvätta händerna, något som ledde till att man började misstänka att osynliga mikroorganismer orsakade sjukdom och död. 1857 bekräftades denna teori genom Louis Pasteurs experiment, en insikt som 1867 fick Joseph Lister att applicera antiseptiska medel på levande vävnad för att därmed minska risken för sepsis, infektion eller förruttnelse. 1876 upptäckte Robert Koch mjältbrandsbakterien och den moderna bakteriologin var född. Nu kunde man år efter år finna den ena vaccinationskuren efter den andra och hejda varjehanda smittsamma sjukdomar.

Följande, ofullständiga och kanske delvis felaktiga, lista baserar sig på det första år man fann ett vaccin, men flera andra finns nu att tillgå och de som en gång upptäckts kombineras och utvecklas nu ständigt och miljontals människor räddas årligen genom vaccinering mot dödliga sjukdomar – 1885 rabies, 1896 kolera och tyfus, 1897 pest, 1901 smittkoppor, 1914 tetanus, 1923 difteri, 1935 gula febern, 1942 influensa, 1954 mässling, 1955 polio, 1964 röda hund, 1971 påssjuka, 1981 hepatit B, 1995 hepatit A, 1999 kikhosta, 2019 ebola, och 2020 COVID-19.

Till dessa fundamentala framsteg kan läggas Wilhelm Röntgens uppfinning av röntgenstrålar 1895, Fredrik Bantings upptäckt av insulin för behandling av diabetes 1921, Frederick Hopkins upptäckt av vitaminer 1906 och Alexander Flemings upptäckt av penicillinets nyttoverkningar 1928. Andra medicinska upptäckter och förbättringar är otaliga och utgör bevis på mänsklighetens förmåga att förbättra tillvaron för sina medmänniskor.

Trots dessa imponerande framgångar och stora ansträngningar skördar otillräcklig hälsovård fortfarande, ofta helt i onödan, en mängd offer. Inte enbart i fattiga länder, oförmögna att bygga upp adekvata sjukvårdssystem, men också i en hel del rika nationer där en bristfällig fördelningspolitik gjort så att en stor del av deras befolkning förnekas den vård de borde få.

Låt mig ta USA:s sjukvårdssystem som ett exempel. USA saknar en nationellt heltäckande, statligt stödd hälsovård och uppvisar istället en blandning av gemensamma federala och statliga program, plus statsspecifika program. Systemet gynnar den amerikanska försäkringsindustrin. Inget land producerar eller konsumerar mer försäkringar än USA. De amerikanska försäkringspremierna uppgår till uppskattningsvis 1,9 biljoner USD, vilket innebär att landet står för ungefär 60 procent av hela den globala försäkringsmarknaden, mer än de näst nio största marknaderna tillsammans, inklusive Japan, Storbritannien och Kina.

Ett statligt program är dock Medicaid som riktar sig till låginkomsttagare och personer med funktionsnedsättningar. En stor grupp har dock en inkomst som hindrar dem från att få stöd av Medicaid men som likväl är för låg för att täcka de dyra privata försäkringar som är tillgängliga för höginkomsttagare. Miljontals amerikaner är helt oförsäkrade, medan en stor del av den försäkrade befolkningen är underförsäkrad. Ungefär 43 procent av vuxna i arbetsför ålder står inför täckningsbrister, eller för höga egenavgifter, som begränsar den vård de är i behov av.

Trumpadministrationens skattereduktioner gynnar höginkomstagare och skadar tidigare initiativ för att förbättra miljön. Exempelvis har den tagit bort tidigare skattereduktioner som gynnat förnyelsebar energi och därmed orsakat en ökning av användandet av fossila bränslen. Samtidigt har tolv procent av den statliga täckningen av Medicaid tagits bort. Kongressens budgetkontor har beräknat att 2034 kommer 11 miljoner amerikaner att ha förlorat sin hälsovårdstäckning, medan höginkomsttagare då tjänat ytterligare 2,7 procent, jämfört med vad de tjänat i år.

Smittsamma sjukdomar begränsar sig inte enbart till ett land, de sveper fram över hela jorden och måste bekämpas genom gemensamma internationella insatser. Historiens mest dödsbringande epidemi då det kommer till antalet döda var inte Digerdöden utan den Spanska influensan som 1918 skördade mellan 25 och 100 miljoner liv, detta medan HIV/AIDS än så länge har dödat 45 miljoner och COVID-19, 7 till 38 miljoner. Då det gäller verkningar var dock Digerdöden värre eftersom den dödade upp till 60 procent av Europas befolkning och än värre var den Justinianska pesten som under tio år på 500-talet skördade ett än större antal offer.

Vad som än ryktas, hävdas och skrivs så tror jag faktiskt att vaccinering och andra åtgärder hindrade COVID-19 att få så fruktansvärda verkningar som tidigare farsoter. Ett vaccin framställdes med en imponerande hastighet och spreds snabbt. Dock – det finns flera lurande faror. En del dödsbringande virus har ännu inte bemästrats genom forskning och vaccin. HIV/AIDS är fortfarande kvar hos oss och lika dödligt som tidigare, även om dess effekter under senare år lyckats mildras betydligt.

Det lika obotliga och dödliga ebolaviruset, som först identifierades i Centralafrika 1976, har åter börjat sprida sig. Visserligen lyckades man 2019 finna ett vaccin mot den så kallade Zaire-varianten men det har ingen verkan på två andra varianter.

Vad som nu krävs för att hindra ebolans spridning är väl planerad samordning och samhällsengagemang. Det gäller att snabbt finna de som smittats, få tillgång till lokala laboratorier, vård av smittade och korrekt omhändertagande av de döda genom ofördröjd kremering.

Flera utvecklingsprogram bekämpar globala epidemier, speciellt framträdande i kampen mot HIV/AIDS och Ebola har US AID varit. Organisationen administrerade globalt exempelvis behandlings-, test- och förebyggande resurser för ungefär 20 miljoner människor med HIV/AIDS.

Nyligen började Trumregimen nedmontera och likvidera US AID. Redan nu har avslutandet av 83 procent av US AID:s program skapat en global, humanitär katastrof. Följderna inkluderar allvarliga störningar i livsmedelsdistribution, plötsligt avstannad medicinsk behandling och forskning, samt inställda epidemiförebyggande åtgärder, allt förenat med förlusten av kritisk finansiering av utvecklingsprogram som tidigare nådde miljontals människor världen över.

Vad var anledningen till att miljardärer som Trump och Musk, med hans tvivelaktiga DOGE-initiativ, utplånade en nyttig, världsomspännande organisationen? Förstörelsen av US AID var ett typiskt och onödigt drag präglat av den populism som utmärker trumpismen. En ideologi som säger sig ha en kristen grund, men som i själva verket är stendöv för Kristi ord om att ”vad helst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder har ni också gjort mot mig”. Istället för att visa solidaritet med fattiga och behövande människor följer Trump och hans förmögna medlöpare devisen No God but Greed, Ingen gud annat än girighet.

Skrotandet av US AID var ett populistiskt svar på ständigt uppmärksammade opinionsundersökningar som konsekvent visade att den genomsnittliga amerikanen ansåg att utländskt bistånd utgjorde cirka 25 procent av den federala budgeten, när det faktiska genomsnittliga antalet låg mellan 0,06 och 0,08 procent. Ingen hänsyn togs till att US AID gynnade USA genom att främja den nationella säkerheten, stärkte den inhemska ekonomin genom exportmarknadenstillväxt och bidrog till att stävja internationell instabilitet och antiamerikanska känslor utomlands. Uppskattningar tyder på att fler än 700 000 människor redan har mist livet på grund av det inställda amerikanska biståndet. Nyligen genomförda analyser tyder på att år 2030 kommer ett barn under fem år att dö var fyrtionde sekund på grund av nedläggningen av en organisation som finansierade mer än 40 procent av världens humanitära arbete. Likgiltighetens globalisering.

Den globala epidemi som vi alla mer eller mindre har drabbats av och som så många av oss hyser delade meningar om var COVID-19. Med gedigen vetenskaplig kunskap och erfarenhet i ryggen tvingades forskare och ansvarsmedvetna beslutsfattare ofta försvara sig mot lekmän som trodde sig veta mer än de. Ett sådant fall var Anthony Fauci, läkare, forskare och välkänd immunolog som från 1984 till 2022 tjänstgjorde som chef för USA:s Nationella institut för allergi och smittsamma sjukdomar (NIAID), samtidigt var Fauci verksam de Nationella häslovårdsinstituten (NIH). Under sin tid som chef för NIAID bidrog Fauci till HIV/AIDS-forskning och andra immunbristsjukdomar. Som forskare var han specialiserad på, och utvecklade behandlingar för polyarteritis nodosa och granulomatös polyangit, allvarliga inflammationer som skadar artärer och vener.

Under COVID-19 kritiserades Fauci hårt, främst av högerextrema grupper som motsatte sig NIAIDs och NIHs försök att begränsa epidemin genom att införa obligatorisk vaccinering och andra drastiska åtgärder. Fauci och hans familj utsattes för allvarliga dödshot som krävde skydd och bevakning av säkerhetspersonal. I oktober 2020 nämnde Fauci att han ”inte var förvånad” över att Donald Trump, som i stort sett ignorerade och t.o.m. motarbetade NIADs åtgärder hade smittats av COVID-19. Därmed hade Fauci skaffat sig en oförsonlig fiende. Donald Trump var värre angripen av COVID-19 än vad Vita huset offentligt erkände och man oroade sig för att han skulle behöva sättas i respirator. Presidenten hade extremt låga syrenivåer i blodet och ett lungproblem som vanligtvis förknippades med en lunginflammation orsakad av den farliga influensan. Då Trump efter sin sjukhusvistelse sammankallade ett ”presidentsamtal” kallade han Fauci för “en katastrof" och tillade att “folk är trötta på COVID”. Så fort Trump inlett sin andra presidentperiod avlägsnades Fauci från NIAID och NIH.

Som den fullfjädrade narcissist han är har den maktfullkomlige Trumps dilettanteri fått honom att tro sig vara expert på allt möjligt. Utan bevis hävdar han vid flera tillfällen att han har ett av landets högsta IQ, samtidigt som hans skolbetyg är hermetiskt tillslutna för press och allmänhet. En sådan man är givetvis även benägen att tro på all den snake oil som ständigt basuneras ut på nätet som botemedel för allsköns åkommor.

Inte undra på att han under en av sina underliga och delvis osammanhängande monologer, denna gång inför Dr. Deborah Brix, som efterträtt Fauci som Vita husets samordnare av Covid-insatser, började fabulera om hur epidemin skulle bekämpas:

Så, låt oss anta att vi träffar kroppen med ett enormt – oavsett om det är ultraviolett eller bara ett väldigt kraftfullt ljus – jag erinrar mig att du sa att det inte har kontrollerats, men att du ska testa det. Och sedan sa jag, anta att du förde in ljuset i kroppen, vilket du kan göra antingen genom huden eller på något annat sätt. Och jag tror att du sa att du ska testa även det. Låter intressant. Och sedan när desinfektionsmedel slår ut det på en minut. En minut. Och finns det ett sätt vi kan göra något liknande, genom injektion inuti eller nästan som en rengöring? Så det skulle vara intressant att kontrollera det. Jag är ingen läkare. Men jag är en person som har en bra, du-vet-hur insikt.

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-52407177

Inre ens Brix kunde stillatigande lyssna på en sådan ovederhäftig rappakalja och tvingades medge att hon inte alls gjort de märkliga uttalanden som Trump behäftat henne med. Tidigare hade Brix, genom sitt ohämmade beröm av Trump anklagats för att därigenom försvaga sin vetenskapliga trovärdighet. Då hon avgått erkände Brix att hon tänkt göra det tidigare eftersom administrationens hyper-lojalitet gentemot Trump lett till att ”hennes vetenskapsbaserade vägledning” hade censurerats och att hon ”medvetet blockerats” från att synas i nationella medier.

Den ständiga mediauppmärksamheten kring Donald J. Trump och hans ofta förvirrade uttalanden känns som när en usel poplåt fastnat i skallen och vägrar försvinna ur medvetandet, eller då man på jobbet, dag ut och dag in, ondgör sig över en usel chefs dumheter. Men, vad är att förvänta då vi tvingas stå ut med en infantil, okunnig narcissist som faktiskt är ledare för världens mäktigaste och mest inflytelserika nation?

Trumps virriga idéer om hur COVID-19 skulle kunna botas är antagligen ett resultat av ännu ett av det förra århundradets stora upptäckter som vid slutet av seklet resulterade i intranätet. Minns hur jag under förra seklets sista år arbetade med att sammanställa en text för ett utvecklingsorgan och inte fick tag på en bok jag behövde. Min dåvarande chef sa mig ”gå till Google”. Google? Svaret blev att ”det är en nätbaserad sökmotor”.

Sedan kom i snabb följd Google News, Gmail, Google Maps, Google Chrome, Wikipedia, Facebook, Instagram, Twitter, ett otal poddar och jag vet inte vad. Nu kunde vem som helst göra djupdykningar i nätet och därifrån hämta upp allsköns information, blandat med lögner, konspirationsteorier och mycket annat vansinne. Man behöver inte länge läsa tidningar och böcker. Nu kan man utan svårighet bli ”expert” på allt möjligt.

Att lyssna till Trumps underliga och ofta osammanhängande monologer, fyllda som de är med poänglösa anekdoter och löjliga förnumstigheter, får mig att tänka på Axel Wallengerns humoristiska mästerverk från 1894 – En hvar sin egen professor eller allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyclopedi af Falstaff Fakir. Boken är uppdelad under rubrikerna ”folkbildning”, ”lärd bildning” och ”praktisk bildning” och skriven som ett sammelsurium präglat av ett parodiskt framställningssätt, som mästerligt imiterar förlegade läroböckers mångkunniga och högmodiga snusförnuft, där allt blivit förvrängt och/eller missuppfattat.

Trots sitt medvetet föråldrade språk skulle En hvar sin egen professor ha kunnat vara sammanställd av en självgod egocentriker som Donald J. Trump, detta självutnämnda geni som underligt nog av många människor tas på fullt allvar. Och varför inte? Hans åsikter och ord har sorgligt nog återverkan på oss alla.

Om nu Donlad J. Trump verkligen läser böcker, vilket tycks vara tvivelaktigt med tanke på de undanglidande svar han ger på sådana frågor, fast bland hans tweets kan man emellanåt hitta en och annan till intet förpliktigande hänvisning till någon bok. Nåväl, hade han läst Falstaff Fakir, vilket lär vara omöjligt eftersom fakiren inte är översatt till engelska, så skulle Trump under rubriken ”sjukvård” ha funnit ett hälsoråd som uppenbarligen tillämpas av honom: ”Tyrannisera din omgivning, så blir den försiktig och låter dig icke omkomma av vanvård”.

Ett råd som antyder en medveten strategi, Det gäller att ständigt befinna dig i brännpunkten för din omgivnings uppmärksamhet, oavsett om det sker genom charm eller översitteri. Trumps uppenbara svamlande och märkliga beteende är onekligen en gåta och hans motståndare förklarar det i allmänhet som ett utslag av en narcissistisk åkomma som genom hans maktposition gått helt överstyr.

Jag läste nyligen Jeffrey Sonnenfelds analys av Trumps beteende som tvärtemot den gängse uppfattningen betraktar Trumps beteende som en strategi som successivt har finslipats genom åren. Sonnenfeld är sedan flera år tillbaka professor i ledarskap och förtagsförvaltning vid Yale University. Han är personligt bekant med Trump och publicerade nyligen en bok i vilken han, delvis ironiskt, delvis på allvar, analyserar den amerikanske presidentens ”ledarstrategi”: Trump's Ten Commandments: Strategic Lessons from the Trump Leadership Toolbox, Trumps tio budord: Strategiska lärdomar från Trumps verktygslåda för ledarskap.

Sonnenfeld konstaterar att om Trump skulle kunna betecknas som dum, så skulle man lika gärna kalla en rävs listiga instinkt för ”dum”. Även om han sällan öppnar en bok och antagligen inte skulle klara ett högskoleprov så är detta irrelevant eftersom Trunps politiska manövrar präglas av en obestridlig slughet, en skarpsinnig överlevnadsinstinkt och en kamelontlik anpassningsförmåga.

Även om han gång efter annan överskrider gränserna för ett vedertaget och anständigt beteende så tillåts Trump likväl att konsekvent skryta, mobba, övertala, smickra och slingra sig ut ur fastlåsta situationer. Han har en förbluffande förmåga att skaffa sig maximala fördelar som leder honom till personliga mål, som inte alltid är för nationens bästa, men som i allmänhet gynnar honom.

Trumps beteende är impulsivt, ibland kan det till och med ta sig explosionsartade uttryck. Han vädrar öppet sina åsikter och antipatier, men det hindrar inte att han i det fördolda hyser egna strategiska planer. Sonnenfeld konstaterar:

Missta dig inte: Det finns en metod bakom galenskapen. Han vet vad han gör. Där andra ser kaos och oförutsägbarhet, ser jag hur Trump genom avsiktlig planering får vad han vill

På ett sätt som viss mån ironiserar och imiterar de tips och råd som Trump gav i sin berömda Art of the Deal erbjuder Sonnenfeld Trumps Tio budord:

1. Nav-och-ekrar-modellen – centralisera all makt i dina händer och håll dig i centrum för allting.
2. Den verkliga konsten att göra en överenskommelse (make a deal) – maximera ditt inflytande genom att börja med ett slag i ansiktet istället för att bygga upp ett förtroende.
3. Söndra och härska – bygg murar, inte broar.
4. Tjäna pengar – konsten att bluffa i affären; krona vinner, klave förlorar. Var en spelare, men undvik sådant spel du kan förlora.
5. Var charmig bakom stängda dörrar – upprätthåll ett skiftande antal vänner, motståndare och fiender.
6. Skapa en ljudvägg – en ljudmaskin med ständigt överväldigande distraktioner.
7. Lev i en värld av vinnare och förlorare – undvik förlorare som pesten och utöva selektiv vedergällning.
8. Skriv om historien enligt Sleeper-effekten – människor avvisar först ett falskt meddelande, men kommer senare ihåg kärninnehållet då de glömt anledningen till varför de till en början tvivlade på det.
9. Var en mästare på förolämpningar och reducera komplexitet till enkelhet.
10. Axla rollen av storhet och heroisk aura.

En ”hälsoexpert” som tycks ha fallit President Trump i smaken är Robert Francis Kennedy Jr., miljöjurist, författare, konspirationsteoretiker och antivaccinaktivist, som i november 2024 av Trump nominerades som minister för Hälsa och sociala tjänster (HHS). Före nomineringen uppmanade 75 Nobelpristagare den amerikanska senaten att motsätta sig Kennedys nominering och konstaterade i ett öppet brev att han skulle ”sätta folkhälsan i fara”, strax därefter anslöt sig över 17 000 läkare till appellen. Trots detta beslöt senatens republikanska majoritet, helt i enlighet med den underdånighet den hittills visat Trump, att Kennedy skulle bli hälsominister.

I viss mån har RFK Jr, (som han oftast kallas), en sorglig bakgrund. Den sjätte juni 1968 tvingades den då fjortonårige Robert Kennedy Jr. erfara hur hans far, justitieminister och presidentkandidat, bror till den legendariske presidenten John F. Kennedy, även han hade mördats.

RFK Jr.:s ungdom och tidiga vuxenliv karaktäriserades av gravt narkotikamissbruk och ett ohejdat sexliv. Med tiden tycktes han dock ha stadgat sig och blev en framstående miljöaktivist och förkämpe för ursprungsbefolkningars rätt. Samtidigt utvecklade han en fallenhet för en mängd underliga konspirationsteorier. RFK Jr. blev exempelvis övertygad om att de långvariga spår som kan ses på himlen efter högtflygande jetplan innehåller giftiga kemiska och aerosoler som myndigheter avsiktligen, och i hemlighet, i olika syften och i stor skala sprayar ut över en aningslös befolkning. Det råder bland konspirationsteoretikerna en stor mängd åsikter om dessa chemtrails beskaffenhet och syften, bortsett från att de är skadliga – kemisk manipulering av väder och klimat, ingrepp i mobiltäckningen, experiment med kemisk och biologisk krigföring, psykologisk massmanipulation, befolkningsbegränsande åtgärder, experiment med radarsystem, samt än mer fantastiska teorier kring ockultism och apokalyps. Kennedy Jr. har dessutom framförallt blivit en förnekare av orsakerna till HIV/AIDS, motståndare till de flesta formerna av vaccinering och förespråkare för det av vetenskapen förnekade sambandet mellan vaccinering och autism. Åsikter som Kennedy Jr. förespråkat i flera populära böcker. Han saknar läkarutbildning och examen inom naturvetenskapliga ämnen.

Vad som kan ha attraherat Trump till Robert F. Kennedy Jr. är hans kamp mot Anthony Fauci. Någon gång under Trumps första presidentperiod  (20:e januari 2017 – 20:e januari 2021) träffades Fauci och Kennedy Jr. för att diskutera vaccinering och en chockad Fauci kommenterade senare mötet: ”Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud, men det kan inte vara bra.” En aning om vad som snurrade runt i skallen på RFK Jr. kunde Fauci skaffa sig genom hans bästsäljande The Real Anthony Fauci: Bill Gates, Big Pharma, and the Global War on Democracy and Public Health, Den verklige Anthony Fauci: Bill Gates, Big Pharma och det globala kriget mot demokrati och folkhälsa. Boken sålde i USA en miljon exemplar och låg sjutton veckor på New York Times bästsäljarlista.  

En ”fakta”späckad bok fylld med diagram och citat av vetenskapligt tvivelaktigt slag som entusiastiskt lanserades av sedvanliga konspirationsteoretiker som Tucker Carlsson, så rabiat ovederhäftig att han t.o.m. fick sparken från Fox News, och en mängd andra mediepersonligheter, som Naomi Wolf som började sin bana som radikal feminist, men sedan halkade in i konspirationsteorier och fick sitt twitterkonto annullerat efter att ha spritt vilseledande information om vaccineringens faror. Även en radikal filmskapare som Oliver Stone, som även han är benägen att falla till föga för en och annan konspirationsteori hyllade RFK Jr., tillsammans med den före detta ”liberale” stjärnadvokaten Alan Derschowitz, välkänd för att ha försvarat O.J. Simpson, Jeffrey Epstein och Donald J. Trump.

De flesta forskare, och speciellt epidemiologer, var knappast imponerade av RFK JR:s insatser och skadliga dilettanteri genom vilket han våldsamt fördömde Anthony Fauci och hans ledarskap för National Institute of Allergy and Infectious Diseases. RFK Jr. underkände ”teorin” om att AIDS leder till HIV och attackerade Fauci för ”desinformation” rörande HIV/AIDS-epidemin och Covid-19, alltmedan han propagerade för den vid upprepade tillfällen vetenskapligt förnekade uppfattningen att vacciner orsakar autism.

RFK Jr. nöjde sig inte med att diskreditera Faucis vetenskapliga meriter utan anklagade honom även för att försöka iscensätta en ”statskupp riktad mot västerländsk demokrati", förberedd genom de landsomfattande åtgärderna mot spridningen av COVID-19, som enligt honom inte hade några medicinska skäl utan snarast kunde betraktas som åtgärder jämförbara med de metoder som nazisterna använde sig för att ta makten.

I sin bok förordade RFK Jr. värdelösa åtgärder för bekämpandet av COVID-19, vars fastställda beskaffenhet och bekämpande han ifrågasatte. Speciellt vurmade han för användandet av antiparasitiska mediciner som hydroxychloroquine och ivermectin. Den första har använts vid malariabekämpning och den senare mot dirofilaria immitis, en parasitisk mask som angriper hjärta och lungor, samt en mängd sjukdomar orsakade av kvalster. Användandet av ivermectin kan var livshotande eftersom den kan orsaka oregelbunden hjärtrytm. WHO har fastslagit att bägge medlen är värdelösa för botandet av COVID-19 och kan rentutav vara skadliga.

Den allmänt vedertagna, vetenskapliga bedömningen av RFK Jr.:s antivaccininställning är att hans påståenden att vacciner (av vilka flera har existerat i mer än hundra år och räddat miljontals liv) inte har testats kliniskt är obestridligt falskt och att konsekvenserna av att sprida sådan desinformation är ytterst allvarliga.

Det kan tyckas märkligt att ett fåtal individer, i avsaknad av vetenskapligt kunnande, kan tillåtas hejda en mer än hundraårig enastående framgång som gynnat oss alla och som redan gjort så att många av oss lever ett bättre och längre liv.

Jag tänker på råttan som jag och min vän dödade. Han sprang i enlighet med sin instinkt omkring i källaren under sin ständiga jakt på föda. Han utgjorde inget hot för oss småpojkar, som av någon anledning (för vårt nöjes skull?) ville döda den. Vad hade den för val? Den ville springa undan, men den kunde det inte. Den gick till attack. Och det var otäckt att bevittna dess gagnlösa aggressivitet. Men, vi pojkar flydde inte. Vi slog ihjäl den.

Kan jag bidra till att hejda den olyckliga framfarten av mäktiga män som Trump eller RFK Jr. och deras likar världen över? Eller för jag liksom den trängda råttan en fullkomligt meningslös kamp?

Bynum, William (2008) The History of Medicine: A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Falstaff Fakir (Axel Wallengren) (2004) En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag: kortfattad encyklopedi: III delar i ett band. Lund: Bakhåll. Kennedy, Robert Francis (2022) Den verklige Anthony Fauci: Bill Gates, Big Pharma och det globala kriget mot demokrati och folkhälsa. Stockholm: Karneval förlag. Morris, James (1981) Heaven's command: An imperial progress. Harmondsworth: Penguin Books. Sonnenfeld, Jeffrey with Steven Tian (2026) Trump's Ten Commandments: Strategic Lessons from the Trump Leadership Toolbox. New York: Worth.

Since I learned to read, I have been a bookworm of great and perhaps of distressing proportions. I read pretty much everything that suits me at the moment, both non-fiction and fiction. As the bibliophile I am, it often happens that I get nervous when I have a quiet moment to spare and not a book at hand. Unfortunately, over the years I have also been burdened by an overly extensive book collection, consisting of works that I usually have acquired cheaply and by impulse. My wife would like to get rid of all the books that clutter our home, they collect dust and some can unfortunately have a smell bad, maybe they even create allergies, and it doesn't get any better since we have a tendency to change abode quiet often.  

One or two visitors night wonder if I've read all those books. A question that sound somewhat strange to me, of course I don't have red them all. What is stacked in my bookshelves are friends, some I know quite well, others I wish to become more familiar with. Back-to-back the books I have read stand together with the unread ones, those whose company I will one day enjoy and learn from. This is probably largely the reason to why I have not wanted to join any of the book clubs I over the years have been asked to join. Not that I don't appreciate talking about my reading experiences, on the contrary, it's rather because I don't want my unbridled reading to be subdued by what others think might be of interest – bestseller lists, accepted classics and everything else like that. I want to wander through the enchanted world of literature on my own and it is within a wild grown book forest I seek out what I want to read, real books that you can touch and smell, not e-books or podcasts.

One of my pleasures is to explore my own book collection and pay attention to a book I have been attracted to for a long time. Scattered among my unsorted shelves are, for example, a number of hardbound books with half-leather binding with novels by more or less forgotten Nobel Prize winners. They originate from my grandfather's generally interesting, but now scattered, book collection. Among these dust-collecting books, I recently chose Władysław St. Reymont's The Promised Land. A novel I have long intended to read after having seen and been moved by Andrzej Wajda's film adaptation of this story about Łódź's industrialization and unbridled capitalism by the end of the 1800s. The novel has on several occasions attracted film directors, something that is quite natural due to its dramatic scenes and abundant dialogue, like so many other novelists, Reymont was also a playwright and had during several periods of his youth been active as an actor.

Wajda's film is also a Polish classic. A solid craftsmanship that follows the plot of the novel relatively faithfully, but in the guise of a skilful film adaptation. Wajda interprets the original novel by expanding, interpreting and deepening certain scenes, while adding a final sequence that the novel lacks. Reymont's novel is a collective depiction of a propertied industrial class, where the difficult existence of the badly paid, mistreated, overworked and accident-prone workers are glimpsed, but seldom described in depth. This while Wajda's depictions, although securely based on the novel's accounts, are emphasising the workers' perspective, often accompanied by Wojciech Kilar's suggestive music, which percussion beat seems to imitate the inhuman rhythm of the spinning mills.

https://www.youtube.com/watch?v=qY4wnf40J-Q

Władysław Stanisław Reymont (1867 – 1925) was one of those writers who, with a rich reserve of experience from a varied life, manages to empathize with and bring to life the most diverse environments. His most significant works are collective novels in the spirit of Emile Zola, but they lack Zola's “objective” cynicism and naturalistic refinement. Beneath the surface of the Promised Land ‘s depictions of the cauldron of an industrial city, with its constant business upheavals, labour struggles, luxuries and want, the reader perceives a pity for the vulnerability of the propertyless workers. How capitalists regard them as pawns in their cynical power games.  Łódź's spinning mills could easily absorb a constant stream of impoverished land proletarians and immigrants from Germany and the vast Russian Empire, of which Poland at the time was an integrated part of.

Early on, Reymont had sought an escape from his unhappy existence in a strict Catholic home, his father being a grim church organist, an embark on a care-free wandering existence. After leaving home he did for several years suffer an extremely poor and lonely life, while travelling across Poland.

The father had tried to force his son to become an organist, but the young Reymont, in spite of his musicality, hated the merciless music lessons, preferring to devote himself to an outdoor life, during which he devoted himself to romantic and fantastic dreams. In Warsaw he joined an underground socialist revolutionary movement, but after the secret police got track of him, he joined, under false name, a travelling theatre company. Reymont's rather poor acting talents made him leave that path fairly soon and instead he became assistant to a German lecturer who performed spiritualist séances. After a while he had grown tired of the occultist humbug and ended his collaboration with the lector, became a shop attendant and later a timber salesman. As such, he was attracted to agriculture and supported himself for a time as a farmhand. When this became too hard for him, Reymont returned to a profession he had learned as a young man. After his father had realized that his son was not good enough to become an organist, he forced him to become a tailor’s apprentice. Eventually, Reymont left tailoring and became employed by the railroad and was then assigned a post as railroad guard, living in a small cottage in a remote area. It was there that he began to write in earnest:

I didn't have much work to do, having plenty of time to read and write and do all sorts of foolish things. I was 22 years old; I was healthy, I owned a single suit, a pair of broken boots, faith in the world, and in my head a thousand bold plans. I began with feverish eagerness to write plays in ten acts, novels without an end, short stories in several volumes, poems – then I tore everything apart, or mercilessly burned it.

Reymont’s superiors distrusted him and he had not the slightest interest in his profession. Increasingly discouraged, he sent a couple of his short stories to a newspaper. The editor appreciated and accepted them. Filled with confidence, Reymont left the railroad employment to once again seek his fortune in Warsaw, but there came to an abrupt halt. None of his short stories were accepted, starved and dressed in rags Reymont waged a difficult fight for existence.

I nourished my soul with organ music and the sight of religious ceremonies. All day I read Augustine, the Bible, and the Church Fathers. More and more seriously, I began to think about killing myself. Already the earth opened up under my feet.

But suddenly the world opened up to him. A newspaper adopted a depiction he had made of a pilgrimage, and soon the novels The Acrtess and Jäsningsemner followed,  which appreciated newspaper serials. Reymont's captivating contemporary and women's studies were a success with his readers, and he was soon able to travel to London, Paris, and Sorrento, where he lived for extended periods before moving to Łódź and writing The Promised Land. Now he had become a celebrated writer, but unfortunately, he was close to dying in a railway accident and was never fully recovered from his severe injuries. 

Reymont was awarded the Nobel Prize in 1924, mainly for his depictions of peasants. In retrospect, through his sharp realism, he also became popular during communism, despite the fact that several of his socially critical depictions were then completely banned, including a satire in which animals take power over a farm and establish a dictatorship, not unlike the one depicted several years later by George Orwell in his Animal Farm.

I have not yet read Reymont's great novel The Peasants, which was the main reason why he received the Nobel Prize. But I will do it, attracted by the epic approach he employed in The Promised Land.

Łódź woke up. The first shrill whistle of a factory tore apart the stillness of the early morning. And from all corners of the city other factory whistles, each more powerful than the other, began to give throat with their hoarse, shrill voices like a chorus of colossal cocks whose metal throats called to the day's work.

The long black bodies and slender necks of giant factories — the chimneys rose against the lingering darkness, looking ghostly against the screens of the dense e rain— they slowly came to life, spewing brooms of fire, exhaling clouds of smoke, the town was coming to life and workers moved in the darkness that still engulfed the earth.

Thus begins The Promised Land, and throughout the novel the smoke hangs thick over the city while the rain often pours down and splashing through drainpipes and alleys, whereas violent fires devastate one by two of the huge factories, generally set on fire for insurance reasons.

A gang suffering from hangover is, together with their servant, brought to life by the factory whistles. They are the Polish nobleman and chemical engineer Karol Borowiecki, the German Max Baum, heir to an obsolete textile factory, and the Jew Moritz Welt, an independent financier, poor and disinherited, but related to influential bankers and factory owners, and their servant and all-rounder, Matthias. The four men share a house and every day spin plans on how to become wealthy and participate in the intense race for quick wins that has sent the whole town into a fever. Each, with his unique personal characteristics, represents one of the population groups from which a few successful individuals for themselves have managed to create fortunes and influence.

Borowiecki is descended from old Polish nobility, his father is the owner of an estate that his son does not want to take over and he is only waiting for his father to sell it, so that he can get enough capital to start a textile factory. Max Baum is the third generation of a German, solid craftsman family that once established itself as a master weavers in Łódź and then built up an industry based on high-quality fabrics woven on hand-manoeuvred  looms. Now the Baum weaving mill is threatened by the modern, steam-powered giant factories that constantly produce cheap fabrics, admittedly of inferior quality, but accessible to a large and ever-increasing clientele. Max is ashamed of his conservatively stubborn father who clings to his hand-operated looms and cares for his workforce constituted by reliable master weavers. Max hopes that his father will sell this obsolete disaster before it capsizes and won’t be able to obtain the start-up capital for the factory he hopes to start together with his cronies. Moritz cannot expect any inheritance from his relatives, but he is quick-witted and has his ears, eyes and tentacles everywhere among Łódź’s capitalist circles, among whom he moves like fish in water, filled himself up with information about how the textile market works and fluctuates. Mortz is witty and charming, something that arouses admiration among his Jewish relatives who act like a closed clan, constantly worried about more or less unexpected racially motivated attacks from their German and Polish competitors.

The Jewish capitalists maintain their ancient traditions and invite cantors and rabbis to their sumptuous palaces to perform daily prayers and conduct the religious feasts of their families. The German millionaires pray to their Protestant God and tend to maintain the age-old traditions they brought with them form their places of origin, while the Poles confess their sins within their churches and participate in the Catholic processions, but they all worship the same god – Mammon. They worship their deity with insatiable greed. If they were to devote themselves to charity, they would do so only to avoid falling out of grace with their “morally inclined” environment. Foremost in the philanthropic sphere are the Jews, sensitive to the racial hatred that bubbles beneath the surface and that at the slightest misstep can explode in their faces, especially if they have lost the prestige and protection that their fortunes provide.

The three cronies are of the same scrap and grain; they feast and amuse themselves without giving a thought to their dispossessed and abused fellow beings, they seek the blessings of money. To them, the worn-out and underpaid workers are only cogs in the vast moneymaking industrial enterprise. Not for a moment would they waste their time on charity being  completely blind to the misery surrounding them. Karol Borowiecki, who initially works for the old German tyrant Buchholz, even becomes annoyed when a worker falls into one of the machines and in an instant is crushed to pieces in such a way that his blood stains several meters of the fabric being rolled out.

The only one among the people around the three aspiring cronies who cares about the situation of the workers is the office clerk Horn who, despite his modest position, comes from a wealthy background and is thus able to maintain a certain independence from his employers. He tries to convince widows and injured workers to seek legal support, an activity that only annoys a man like Borowiecki, who believes that such sentimentality counteracts production efficiency. Another self-sacrificing benefactor is the quiet doctor Wysocki, who despite belonging to Łódź's upper class, moves among the city's poor and unlike the novel's more prominent individuals is not at all interested in any monetary gains for himself.

The old Grünspan holds tight to Jewish traditions, dresses in a cloak and skullcap and surrounds himself with a group of rabbis. However, he is just as obsessed with a desire to make a profit as the German and Polish industrialists, although unlike them he also engages in a certain amount of charity.

His daughter Mela loves her father, but is not religious like him, rather a freethinker who unreservedly associates with Jews, Poles and Germans. Doctor Mjeyschek Wysocki is boundlessly in love with Mela Grünspan and his love is reciprocated. Against all odds, old Grünspan seems to affirm his daughter's infatuation with a goyim, but Wysocki's bigoted mother frantically opposes a marriage. When she during a social gathering gets into a conversation with Karol Borowiecki, who, like most members of Łódź's wealthy elite, holds Dr. Wysocki in high regard, even though they  consider his aptitude for helping poor and needy workers is a sentimental and loss-making business. Mrs. Wysocki is furious about  the rumours she hears of a possible marriage between her son and the Jew Mela Grünspan and becomes even more annoyed when she finds that Borowiecki, despite his calculating coldness, does not harbour any anti-Semitic prejudices. He is a practical-minded, modern Pole, who identifies anti-Semitism with backward conservatism:

"Never! I give my word that it will never go there as long as I live! she exclaimed in a subdued passionate voice. "Would my son marry a Grünspan?"

Her hazel-coloured eyes blazed in a copper-red sheen and deep excitement shone in her proud, beautiful face. Borowiecki remarked:

"Ms. Mela enjoys a particularly good reputation in Łódź. She is considered to be a very wise girl. In addition, she is also very rich and very beautiful, Therefore ..."

"All that doesn't help matters at all. After all, she is a Jewess, isn’t she?" Mrs. Wysocki whispered, and there was contempt, yes — almost hatred in her words.

The shy, timid and utterly discreet Mjeyschek Wysocki bows to his mother's will and, to general surprise, Mela marries Moritz Welt, the mischievous and charming young Jew who is also a sharp and not entirely honest businessman, who to some extent also deceits his associates.

It is possible to read Reymont's with anti-Semitic glasses, but I assume that would be to do the novel an injustice. When it comes to the desire for profit, there is no difference between Jewish, German, and Polish capitalists in the novel, and Reymont highlights the stereotyped shortcomings of the various population groups. He does so not by referring to any racial traits but by pointing to the traditions that characterize his characters, with whom they either identify themselves with, or oppose. The German industrial owners descended from immigrant professionals who nurtured a great pride in their craftmanship. The new generation is becoming increasingly obsessed with how they should be able to earn an income quickly and easily. However, the young German Max Baum retains a romantic streak. He is enchanted by Karol Borowiecki’s fiancée, Anika – an angelic, Polish aristocratic girl who grew up in a rural environment. Romantically and fabulously beautiful, she has a livid sympathy for the poor and dispossessed of the big city, as well as the mistreated workers whom her future husband despises. To his great annoyance, after a collapse during the construction of his and his cronies’ factory she cares for several severely injured construction workers in their own spacious home. Anika increasingly distances herself from her fiancé's cynicism and he finally abandons her for a German girl who is violently smitten with the handsome Karol Borowiecki, the town's heartthrob. Whether Max Baum will ever arouse any love in the Anika, so admired by him from a distance, we will never know. Compared to his two ever-enthusiastic companions, who are always on the go, Max comes across as a somewhat sullen and timid, but hard-working young man.

Moritz Welt is the opposite. A young man with his nose for business, great charm and an easy-going manner that covers up the deep fellowship he nevertheless feels deeply related to his Jewish relatives, which he does not hesitate to exploit. He, like most of Łódź's other wealthy Jews, well aware of the fact that wealth is the best protection available against the anti-Semitism that constantly smoulders around them.

If it is easy to perceive that Reymont occasionally succumbs to racist clichés. However, there is no doubt that it is the Pole Karol Borowiecki who is the novel’s great anti-hero. Elegant and handsome, he is admired by the ladies of the city and he is also a skilled, highly educated chemist and engineer, appreciated by his employers. Borowiecki is the pride of his old father, a benevolent old Polish nobleman who finds it difficult to come to terms with the fact that his son does not want to take over the family mansion and finally has to sell his estate, against his own will, to a vulgar upstart and then move into Łódź, where he withers away and dies, constantly taken care of by Borowiecki's betrothed Anika.

Even before his fiancée had appeared in town, Borowiecki is embroiled in a passionate, secret love affair with the violently hot-tempered and beautiful Lucy Zucker, married to one of Łódź's Jewish industrial magnates. Through his relationship with Lucy, Borowiecki gains access to information from her husband's extensive network of contacts, including how tariffs fluctuate in England and Russia. Nevertheless, Borowiecki is bothered by Lucy’s reckless love and abandons her when she becomes pregnant. Shortly afterwards, he also leaves the sweet Anika to marry the somewhat silly Mada Müller who’s vulgar but business-conscious father company at all costs wants to tie the charming and knowledgeable Karol Borowiecki to his company. By the end of the novel, Borowiecki has "gained the world, but lost his soul".

To some extent, Reymont's The Promised Land  pales in comparison to Israel Joshua Singer’s The Ashkenazi Brothers. A powerful family chronicle that picks up where The Promised Land ends. In The Ashkenazi Brothers the reader follows how after the unprecedented rise depicted in The Promised Land Łódź inexorably moves towards his fall, during worker struggles, Jewish pogroms, the fall of the Russian Empire, the Russian Revolution, the German occupation after World War I, the reconquest of their country by the Poles, and the founding of the Second Polish Republic. An impressive story of doom that in addition to its concentration on a family’s fate through vivid side descriptions reflects the violent changes that affect the entire society and how they influence the lives of each individual. It was therefore perhaps not so remarkable that in 1937 The Ashkenazi Brothers for several weeks shared the top spot on the New York Times bestseller list, along with Margaret Mitchell's Pulitzer Prize-winning Blockbuster Gone with the Wind, which also depicted how an entire society collapsed, although in her case it was the slave-based world of the American South, which she described in nostalgic terms.

In The Ashkenazi Brothers we also find love, jealousy, obsession, violent conflicts, defeat, and rehabilitation, but by Singer the reader encounters no nostalgia, no solid heroic figures, only individuals who fight by various means against an unfortunate fate that they try in vain try to master by acquiring wealth and influence, through religious devotion, violent political agitation, or resignation. In addition, Singer is endowed with a lot of wit and satire.

The Ashkenazi Brothers weas written in Yiddish and between 1934 and 1935 serialized in the Jewish daily Forward (פֿאָרווערט /Forṿerṭs). The newspaper, which was written in Yiddish and published in New York, had a pronounced socialist orientation and was distributed throughout the United States. At the time of the Ashkenazi Brothers’ publication, Forverts had a circulation of 275,000 copies. In 1936 the novel had been published in book form and translated into English. That same year it was published in Swedish and soon it had been translated into at least fifteen languages.

Israel Joshua Singer (1893-1944) was born in Biłgoraj, a town in southern Poland. Since the 17th century, Biłgoraj had been a refuge for Jews. They were free to settle there without any restrictions. Although the number of Jews was occasionally declining due to war and persecution their number was at the time of Israel-s Joshua birth around 3,000 and they then constituted forty percent of the city's inhabitants.

Biłgoraj was a centre of Jewish piety, especially Chassidism, a revivalist movement that arose in southern Poland in the early 18th century and counted on a large number of rabbis, who generally earned their living as teachers, but several of them were also merchants or farmers, while others earned their living through Jewish-related activities, such as ritual slaughter or the provision of kosher related items and drink.

Jewish boys were raised to be orthodox Chassids, studying in yeshivas headed  by renowned rabbis with a thorough knowledge of the Torah, the Talmudic scriptures, and Halacha, Jewish law. Below is Biłgoraj's reconstructed wooden synagogue, the original was of course burned down by the Nazis, who also exterminated the town’s entire Jewish population.

Israel Joshua Singer was the son of Pinchas Mendl Zynger, a respected rabbi and author of several books of rabbinic commentaries on the Torah and the Talmud. Zynger was a warm, impractical and quiet man, a pious Chassid often completely immersed shrugged in his studies, though he could occasionally burst into an innocent enthusiasm about some famous tsadik, wonder maker, or something he had recently heard or read. Singer’s mother was quite different, considerably stricter and emotionally less sensitive than her husband. According to Singer, she was a froy mit a mansbildishn kopf, a woman with a male head. Moreover, she was not a Chassid like her husband, but a supporter of Misnagdim, Opponents, a movement that opposed  the mysticism of the Chassids and their intense faith in  in the powers of the Tzadik and the imminent arrival of the Messiah. The Misnagdim found their origins in the Baltic countries and their followers were therefore often called Litvaks, Jews with their roots in the former Grand Duchy of Lithuania (present-day Lithuania, Latvia and Belarus). Singer later wrote, "my parents would have been an excellent couple if my mother had been my father and my father my mother." He claimed that he and his younger brother Isaac Bashevis Singer similar to their mother, while their older sister, Esther Kreitman, was more like their father. The three siblings became writers and Isaac Bashevis Singer was later awarded a well-deserved Nobel Prize for literature.

Singer received a solid Chassidic upbringing, but eventually distanced himself from Jewish piety and became a socialist. After leaving his childhood home, he devoted himself for a time in Warsaw to a number of odd jobs, attended painting courses and wrote a number of short stories, which he occasionally managed to sell to the Yiddish-language press, at the same time he nurtured contacts with the literary elite who wrote in Yiddish.

In the 1910s and 1920s ,Yiddish-based culture was unusually vibrant in Warsaw and Łódź, with several theatres, magazines and publishing houses, which had grown up around writers, artists and other artists who tried to unite Yiddish with the emerging, secular European modernism – expressionism, futurism and cubism, often with politically radical overtones, but there was also a wealth of popular music and light entertainment.

In 1918, Singer ventured straight into the chaos of the Russian Revolution and between 1918 and 1920 he spent most of his time in Moscow and Kiev. In Kiev, he wrote a short story The Pearl, which was based on his Russian experiences and attracted the attention of Forṿerṭ's publisher, Abraham Cohan. Cohan was born in Lithuania and had in 1882, at the age of 21, been forced to flee to the United States, wanted by the tsarist Ochrana, the secret police, for his socialist views.  Cohan printed Singer’s Pearl in his newspaper and hired him as a foreign correspondent, and based in Warsaw Singer wrote mainly about Polish subjects and especially on socialism and Zionism, ideologies he could sympathize with, but felt that he would not become a truly devoted supporter of. In 1927, he had returned from a longer journey through the Soviet Union and returned indignant at the hypocrisy, corruption and poverty he had seen and experienced there. Observations he summarized in a series of articles for Forṿerṭs  – Nay Russia, New Russia, which outraged several orthodox communists.

Even several Zionists regretted that Singer only half-heartedly supported their cause. Singer did not believe that the founding of a Jewish state in Palestine would solve the Jewish problems of racism and integration, rather it would exacerbate them, especially since the land demanded by the Zionists was not uninhabited. He wrote: “I don't think there is a cure for us. I have the diagnosis, but lack medication.”

As a journalist, Israel Joshua did not shy away from criticizing the Polish government and its authorities, but he also unreservedly criticized Jewish phenomena such as a conservative-oriented Chassidism, Jewish capitalism and even the criminality that has grown up in some of the big cities’ Yiddish-speaking groups. Singer’s outspoken articles and naturalistically inspired short stories won several admirers among the Yiddish-speaking writers of the time, in both Poland and the United States. For a time, he was prominent in Warsaw’s short-lived literary and radical group – Di Khalyatsre, The Gang, which in a manifesto declared that they wanted to transform mainstream Yiddish literature to become bold, urban, and even expressionistically “apocalyptic”. Below is a bald Israel Joshua with his friend Melech Ravitsch and his family. Ravitsch wrote epic poems in Yiddish, often reminiscent of Walt Whitman's poetry. 

In 1932, a stage production of Singer's novel Yoshe Kalb was  a huge success in New York. It was the story that, in a strictly Chassidic tradition, takes place in a small town in Galicia where, after fifteen years, a man unexpectedly appears and is accused of being either the son of a respected rabbi who has fled from an arranged marriage, or a miserable and introverted beggar who likewise has escaped from a forced marriage and then been accused of spreading plague around him.  Strangely enough, Yoshe Kalb does not deny any of the different identities imposed upon him. Seventy rabbis flock to the small town to find out who this strange man really is. The answers are vague and he himself answers the question “Who are you?” with  “I don't know”. An answer that could be provided by many Jews who, like Israel Joshua Singer felt that they had lost their identity within a changing society and did not know in which ideological camp they belonged.

After both the novel and the play Yoshe Kalb had been acclaimed in the U.S., Israel Joshua decided to take his family with him to New York. Unfortunately, his two sons became seriously ill, nine-year-old Joseph recovered, but his younger brother died.  The family had to postpone their departure for two years.  Joseph Singer would later translate his father's novels and stories into English.

After establishing himself in New York, Israel Joshua arranged for his admiring younger brother Isaac Bashevis to come over to the U.S. and be employed by Forṿerṭs. In 1944, Israel Joshua Singer died in New York after a heart attack, by this time all of his Polish relatives remaining I Poland had been wiped out in the Holocaust, of his closest relatives, apart from Israel Bashevis, only his sister Esther, who lived in London, survived.

By the time of Israel Joseph’s death, the rich and vibrant eastern Yiddish tradition had already been wiped and survived only within the Jewish diaspora, mainly in America and Israel. Yiddish is now spoken among Hasidim, the Chassids, who are estimated to number between half a million and one million. 250,000 persons are speaking Yiddish in Israel, 250,000 in North and South America, and 100,000 in the rest of the world.

Singer’s powerful novel The Ashkenazi Brothers was also  staged in New York, but was far from becoming a huge success like his Yoshe Kalb, which can be considered natural. How could one present the plot of such an extensive epic novel with such a comprehensive sense of purpose, which backdrop of enormous social upheavals influenced the protagonists’ actions, speech and thoughts?

  In Singer's novel, as in the case of Reymont, Łódź is a constant presence:

Like a strange fruit, red brick factories sprouted in the fields around Łódź . They emitted slimy pools of sludge and poisoned the land, air, and water. Construction of residences, stores , workshops , and factories continued at a furious pace. Jewish artisans from all over Poland poured into Łódź. Peasants with too many children and too little land flocked in to take jobs in factories. Merchants from Russia arrived to snatch up goods for their own textile-starved country. The end was nowhere in sight, and as Łódź flourished so did the House of Abraham Hersh Ahkenazi.

Abraham Hersh was a pious Chassid with an overconfidence in famous rabbis and tzadiks. He had started out as a weaver and itinerant textile merchant, but one of Łódź's richest factory owners, the former German master weaver Heinz Huntze, had noticed the skilled Jewish businessman and his connections with textile buyers all over Poland and not the least in Russia. Huntze hired him and Hersh’s business acumen, common sense and knowledge of people, had relatively soon made him Huntze’s confidant and he appointed him his sales manager.

Being a pious Chassid, when his wife Sarah Lea gave birth to twins Hersh sought out a respected rebbe and consulted with him about what names he should give his sons and what future could be expected for them. According to the rebbe, both of them would be successful, but each in his own way. Like so many other Chassidic women, who outwardly seemed to be subservient to their chauvinistic husbands, Sarah Lea ruled within the four walls of the home, even if she to some extent feared her moody and unruly husband. The “eldest” twin, who had left the womb a few minutes before his brother, was by his father, after consulting with his rebbe, decided to be named Simcha Meir, though as a secularised factory owner he later came to call himself Max Meyer. However, Sarah Lea had insisted that the younger son should be named Jacob Bunim.

The sharp and intellectual Simcha won his father’s respect and followed in his footsteps until he finally took over Huntze’s industries and out-maneuvered his own father. The more outgoing and handsome Jacob became the apple of his mother’s eye and despite his lethargic disposition he also became a wealthy man.

From an early age, a big difference between the brothers was noticeable. The slender and carefully calculating Simcha avoided the other boys’ wild games, but compensated for his physical inferiority with shrewd determination and iron will. Jacob, on the other hand, was strong, attractive and bold and felt no need to be smart and manipulative. Through his strength and attractive manner, he won the respect of boys and the admiration of girls, especially the beautiful Dinah was charmed by him.

The boys’ pious father sent them to different yeshivas. Jacob was a mediocre student, but that did not at all affect his attraction and respect he enjoyed among the other students, though the rabbis did not consider him to have a bright future, neither as an intellectual nor as an industrial magnate. It was different with Simcha, who quickly learned everything the teachers expected of him. His mind was focused on learning the essentials, separating the wheat from the chaff, concentrating on what he knew was required of him. He could skim a text, whether it was in the Talmud or in a business manual, in a short time perceiving what it was all about, and then masterfully communicate the central information to those around him. As an adult, Simcha/Max could quickly and easily find out what benefited him the most, where opportunities to acquire power and wealth were to be found. He relied on hard work and keen observation, which did not prevent him from making use of deception and deceit. Soon he had become one of Łódź's richest and most powerful men. He even managed to outdo his brother and obtain the beautiful and highly desired Dinah as his wife. He won her through shameful coercion of those around her, but he never gained her love, it was kept by his brother Jacob.

Simcha had to work hard to preserve his social position, which was constantly threatened from various directions. This while Jacob seemingly without any effort at all managed to gain both power and wealth. Women and men were constantly charmed by him and this gave him favourable marriages, large inheritances and desirable mistresses. In all his undisguised naivety and robust health, Jacob remained a frivolous but lovable person with a good heart, even if his rather lethargic thoughtlessness occasionally drove him into choices that could harm others, if he himself generally emerges unscathed from his temporary difficulties. Simcha was not particularly lucky, but he fought his way forward with a defiantly stubborn egoism, although he was sensible enough to carefully hide his intentions until it was time to strike and win what he desired. He occasionally went from defeat to defeat, but through intelligence and determined stubbornness he managed to get back on his feet and become even more successful than he had been before a backlash had befallen him.

Neither Simcha nor Jacob are solid characters, they have their obvious faults and shortcomings. Towards the end, Simcha realizes that his quest for power and wealth had been nothing more than a chase after the wind, but this does not halt his life-long quest and he continues to tirelessly strive along until he alone and bitter meets his miserable end. Jacob is towards the end of the novel driven to try to save a brother who throughout his miserable life has shown him no love and has, due to his incurable jealousy, even worked against him. Everything ends in tragedy and a dark cloud hangs over the entire story – the curse of having been born a Jew. The Ashkenazi Brothers takes for most part place on the same plane as the Promised Land, a constant battle between Poles, Jews and Germans for the control of Łódź’s money-grinding mills. But to an even greater extent we do  in Singer’s novel encounter the struggle of the poor workers.

Nissan Eibeshutz, the son of the rabbi who headed the yeshiva where Simcha had studied, was also a good student. Unlike Simcha, however, Nissan made an effort to truly understand, assimilate, and consider what the Jewish holy scriptures conveyed. He saw through Simcha's superficial knowledge and smooth adaptation to the expectations of the authorities. But, unlike Simcha, who, like him, abandoned  the legal rigor of Chassidism, Nissan was and remained an idealist. Together with the rag dealer Feivel, who with the modest surplus he obtained from his activities created an extensive library open to every inquisitive youth. Throughout his life, Nissan fought for the victory of socialism. For Feivel, the struggle meant that he was exposed to his family’s contempt. All but his beloved daughter, Bashke, who to her own misfortune had a crush on the handsome Nissan, Fievel's wife and children came to regard him as a hopelessly daydreaming jerk and useless provider to his own family’s wellbeing. On their own, Fievel's family managed to make a living from black market trading and other dubious activities.

Nissan and Fievel tried to spread the ideas of socialism to the impoverished and oppressed masses of workers and tried to do so by various means – they agitated, wrote and printed leaflets and fought on the barricades during the fighting that occasionally flared up. The results were always the same, uprisings were suppressed and/or the fighting spirit ebbed out among the workers, but one fact remained – the Jews were and remained outsiders. Whether they were capitalists or socialists, they suffered at every assault or suppression of rebellion by the superior power. The anger and frustration of people, workers, capitalists and authorities, hit them hard with devastation and pogroms as a result.

The idealist Nissan united himself with Polish and Russian socialists and anarchists, with Polish patriots and Soviet communists, but the result was always the same. Nissan was betrayed, handed over to the authorities, or abandoned, by his comrades, while death and misery followed in his tracks. The capitalist Simcha united himself with German industrialists, Polish aristocrats, the Tsarist - or Bolshevik regimes, but after initially gaining fortunes, he went bankrupt again and again – deep down, no one trusted a Jew.

Singer sensed in 1934 where Europe was going, and he knew that Eastern European Jews would once again be subjected to violence and contempt, whatever ideology they adhered to, whatever survival strategy they chose to follow, they were doomed.  It did not matter what kind of person you were, good or bad, the ethnic stigma would still be mightier than you. Then, as now, ethnicity could mean the death of an individual – in Palestine, in Sudan and many other places. It is a plague that spreads easily and can poison any community.

Reymont, Władysław S:t (1927) The Promised Land.  New York: A.A. Knopf. Singer, I.J. (2021) Josche Kalb. Frankfurt: Fischer.  Singer, I.J. (2024) The Ashkenazy Brothers. New Milford, CT: Toby Press.

Sedan jag lärde mig läsa har jag varit en bokslukare av stora och kanske svårartade mått. Jag läser i stort sett allt som för ögonblicket faller mig i smaken, såväl fack- som skönlitteratur. Som den bibliofil jag är händer det ofta att jag blir lätt nervös då jag har en lugn stund till övers och inte en bok tillhands. Dessvärre har jag också genom åren betungats av en alltför omfattande boksamling, bestående av verk som jag oftast genom stundens ingivelse och för en billig slant införskaffat lite varstans. Min hustru vill gärna bli av med böckerna som belamrar vårt hem, de samlar damm och en del kan dessvärre lukta illa, kanske de även skapar allergi, och inte blir det bättre av att vi alltsomoftast byter bostad.

En och annan besökare undrar om jag läst alla de där böckerna. En för mig märklig fråga, givetvis har jag inte det. Vad som finns staplat i mina bokhyllor är vänner, en del känner jag väl, andra önskar jag bli närmare bekant med. Rygg mot rygg står de lästa böckerna tillsammans med de olästa vars sällskap jag en dag skall glädja mig åt och lära mig från. Detta är väl till stor del orsaken till varför jag inte velat gå med i någon av de bokklubbar som jag genom åren blivit ombedd att deltaga i. Inte för att jag inte uppskattar att tala om mina läsupplevelser, tvärtom, snarast beror det på att jag inte vill att min otyglade läsning skall betvingas av vad andra tror kan vara av intresse – bestsellerlistor, vedertagna klassiker och allt annat sådant. Jag vill på egen hand vandra genom litteraturens förtrollade värld och det är den förvildade bokskogen jag söker mig till, inte e-böcker eller poddar.

Ett av mina nöjen är att gå på upptäcktsfärd i min boksamling och uppmärksamma någon bok jag under en längre tid lockats av. Spridda bland mina osorterade hyllmetrar finns exempelvis ett antal halvfranska band med mer eller minder förgätna nobelpristagare. De härrör från min morfars i allmänhet mycket intressanta, men numera skingrade, boksamling. Bland dessa dammsamlande böcker valde jag nyligen Władysław S:t Reymonts Det förlovade landet. En roman jag länge tänkt läsa efter att för mer än femtio år sedan ha sett och gripits av Andrzej Wajdas filmatisering av Reymonts berättelse om Łódźs industrialisering och ohämmade kapitalism vid slutet av 1800-talet. Det är givet att romanen vid flera tillfällen lockat filmregissörer, med sina dramatiska scener och rikligt förkommande dialog, som så flera andra romanförfattare var Reymont även dramatiker och hade under flera perioder av sin ungdom varit verksam som skådespelare.

Wajdas film är även den en polsk klassiker. Ett gediget hantverk som relativt troget följer romanens handling, men som i en skicklig filmatisering tolkar Wajda sitt original, utökar och fördjupar vissa scener. Reymonts roman är en kollektivskildring av den besuttna industriägarklassen där arbetarnas hårda liv emellanåt glimtar fram, alltmedan Wajdas skildring, som trots att även en har sin säkra grund i romanens skildringar av de förmögna och priviligierade klasserna, likväl i en högre grad koncentrerar sig på arbetarperspektivet, ofta ackompanjerat av Wojciech Kilars suggestiva slagverk som tycks efterlikna spinnerimakinernas omänskliga rytm.

https://www.youtube.com/watch?v=qY4wnf40J-Q

Władysław Stanisław Reymont (1867 – 1925) var en av dessa författare som med en rik erfarenhetsreserv från ett omväxlande liv lyckades leva sig in i och levandegöra de mest skiftande miljöer och hans mest betydande verk är kollektivromaner i Emile Zolas anda, men de saknar Zolas ”objektiva” cynism och naturalistiska renodling. Under ytan av Det förlovade landets skildringar av industristadens häxkittel, med dess ständiga affärskupper, arbetsstrider, lyx och nöd, förnims ett medlidande med de egendomslösa arbetarnas utsatthet, hur kapitalisterna betraktar dem som brickor i sina cyniska maktspel. Łódźs spinnerier kunde utan problem sluka en ständig ström av utfattiga jordproletärer och invandrare från Tyskland och det väldiga ryska imperiet, av vilket Polen vid den tiden var en del av.

Tidigt hade Reymont sökt sig bort från sin olyckliga tillvaro i ett strängt katolskt hem, fadern var en bister kyrko-organist, för att ge sig ut i en kringflackande tillvaro. Under flera år förde han ett extremt fattigt och ensamt liv, medan han färdades kors och tvärs över Polen.

Fadern hade försökt tvinga sin son att bli organist, men den unge Reymont avskydde trots sin musikalitet de obarmhärtiga musiklektionerna och föredrog att ägna sig åt år frilufts- och dagdrivaliv under vilket han ägnade sig åt romantiska och fantastiska drömmerier. I Warszawa anslöt han sig till en underjordisk socialistisk, revolutionär rörelse, men efter det att den hemliga polisen kommit honom på spår anslöt han sig under falskt namn till ett resande teatersällskap. Reymonts tämligen usla skådespelartalang fick honom att tämligen snart lämna den banan och han kom istället att som assistent medverka i en tysk lektors spiritistseanser. Efter att efter en tid ha tröttnat på ockultismens humbug lämnade han samarbetet med lektorn, blev bodbetjänt och sedermera trävaruförsäljare. Som sådan lockades han av jordbruket och försörjde sig en tid som dräng. Då detta blev för tungt för honom återgick Reymont till en sysselsättning han lärt sig som ung man efter det att fadern insett att han inte dög som organist och tvingat honom bli skräddarlärling. Slutligen blev Reymont anställd vid järnvägen och fick sig som banvakt anvisad en liten stuga i en avlägsen trakt och det var där han började skriva på allvar:

Jag hade inte mycket arbete att förrätta och jag hade tid att läsa och skriva och begå allehanda dårskaper. Jag var 22 år; jag var frisk, jag ägde en enda kostym, ett par trasiga stövlar, tron på världen och i huvudet tusen djärva planer. Jag började med feberaktig iver att skriva dramer i tio akter, romaner utan slut, noveller i flera volymer, poem – därefter rev jag sönder allting, eller brände obarmhärtigt upp det.

Hans överordnade misstrodde honom och han hade inte det minsta intresse för sitt yrke. Alltmer modlös sände han ett par av sina noveller till en tidning, redaktören uppskattade och antog dem. Fylld av tillförsikt lämnade Reymont järnvägen för att åter söka sin lycka i Warszawa, men där blev det stopp. Hans noveller antogs inte, uthungrad och klädd i trasor förde han en hård kamp för existensen.

Jag närde min själ med orgelmusik och anblicken av religiösa ceremonier. Hela dagar läste jag Augustinus, Bibeln och kyrkofäderna. Allt allvarligare började jag nu tänka på att ta livet av mig. Redan öppnade sig jorden under mina steg.

Men plötsligt öppnade världen sig för honom. En tidning antog en skildring han gjort av en pilgrimsresa och snart följde romanerna Skådespelerskan och Jäsningsämnen som uppskattade tidningsföljetonger. Reymonts fängslande samtids- och kvinnostudier gjorde succés hos sina läsare och snart kunde han resa till London, Paris och Sorrento, där han bodde under längre perioder innan han flyttade till Łódź och skrev Det förlovade landet. Nu hade han blivit en uppburen författare, men dessvärre var han nära att dö vid en järnvägsolycka och blev aldrig helt återställd efter sina svåra skador.  

Reymont belönades 1924 med Nobelpriset, främst för sina bondeskildringar. Han blev i efterhand genom sin skarpa realism även populär under kommunismen, trots att flera av hans samhällskritiska skildringar då blev totalförbjudna, bland annat en satir i vilken djuren tar makten över en bondgård och inrättar en diktatur, inte olik den som flera år senare skildrades av Georg Orwell i hans Djurfarmen.

Jag har ännu inte läst Reymonts stora roman Bönderna, som var den främsta orsaken till att han fick Nobelpriset. Men, jag skall göra det, lockad av det episka grepp han tillämpade i Det förlovade landet.

Łódź vaknade. En fabrikspipas första gälla vissling slet sönder den tidiga morgonens stillhet. Och från stadens alla hörn började nya fabriksvisslor, den ena gällare än den andra att ge hals med sina hesa, skriande stämmor liksom en kör av kolossala tuppar vilkas metallstrupar kallade till dagens arbete.

Jättefabrikernas långa svarta kroppar och smala halsar – skorstenarna sågo i nattmörkret och regnet helt spöklika ut – vaknade långsamt och utspydde eldkvastar, utandades moln av rök och började leva och röra sig i dunklet, som ännu svepte kring jorden.

Så börjar Det förlovade landet och under hela romanens förlopp vilar röken tät över staden medan regnet ofta vräker ner och skvalar i stuprör och gränder alltmedan våldsamma bränder dåd och då ödelägger en och annan av de väldiga fabriksanläggningarna, antända av försäkringsskäl.

Ett bakfullt gäng och deras betjänt väcks till liv av fabriksvisslorna. Det rör sig om den polske ädlingen och kemi-ingenjören Karol Borowiecki, tysken Max Baum, arvtagare till en föråldrad textilfabrik och juden Moritz Welt, en fristående finansiär, fattig och arvlös, men besläktad med inflytelserika bankirer och fabriksägare, samt deras betjänt och allt-i allo, Matthias. De fyra männen delar ett hus och spinner varje dag planer på hur de skall kunna bli förmögna och delta i den intensiva kapplöpningen efter snabba vinster som försatt hela staden i feber. Var och en, med sina unika personliga egenskaper, representerar en av de befolkningsgrupper ur vilka enstaka framgångsrika individer har lyckats skapa sig förmögenheter och inflytande.

Borowiecki är sprungen ur gammal polsk adel, hans far är ägare till ett gods som sonen inte vill överta och han väntar enbart på att fadern skall sälja det, så att han kan få en grundplåt för att starta en textilfabrik. Max Baum är tredje generationen av en tysk, gedigen hantverkssläkt som en gång etablerat sig som mästervävare i Łódź och därefter byggt upp en industri med bas i högkvalitativa tyger vävda för i handskötta vävstolar. Nu hotas deras väveri av de moderna, ångdrivna jättefabrikerna som ständigt spottar ut billiga tyger, visserligen av sämre kvalité, men åtkomliga för en stor och ständigt ökande kundkrets. Max skäms över sin konservativt envise fader som håller fast vid sina handdrivna vävstolar och ömmar om sin arbetsstyrka med gedigna mästervävare. Max hoppas att fadern skall sälja eländet innan det kapsejsar och att han därmed inte kan erhålla startkapitalet för den fabrik han hoppas kunna starta tillsammans med sina kumpaner. Moritz kan inte förvänta sig något arv från sina släktingar, men han är kvicktänkt och har sina försänkningar lite varstans hos de Łódźka kapitalisterna bland vilka han rör sig som fisken i vattnet, med öron och ögon öppna, fylld med information om hur textilmarknaden fungerar och fluktuerar. Mortz är kvick och charmig, något som väcker en del beundran bland hans judiska släktingar som agerar som en sluten klan, ständigt oroade för mer eller mindre oväntade, rasistiskt motiverade attacker från sina tyska och polska konkurrenter.

De judiska kapitalisterna upprätthåller sina åldriga traditioner och bjuder in kantorer och rabbiner till sina överdådiga palats för att där förrätta de dagliga bönerna och förestå de familjens religiösa fester. De tyska miljonärerna ber till sin protestantiske Gud och håller ofta fast vid sina bondska traditioner, medan polackerna biktar sig och deltar i de katolska processionerna, men de dyrkar alla samma gud – Mammon. De dyrkar sin gudom med omättlig girighet. Om de skulle ägna sig åt välgörenhet så gör det för att inte falla i onåd hos sin ”moraliska” omgivning. Främst inom filantropiska sfären är judarna, känsliga för det rashat som bubblar under ytan och som vid minsta felsteg kan explodera i deras ansikten, speciellt om de skulle förlora den prestige och det beskydd som deras förmögenheter ger.

De tre kumpanerna är av samma skrot och korn; de festar och utan att ägna sina obesuttna medmänniskor en tanke strävar de efter pengarnas välsignelser. För dem är de utslitna och underbetalda arbetarna enbart kuggar i de väldiga kapitalgenerande industrierna. Inte för ett ögonblick skulle de ödsla sin tid på välgörenhet och de är fullständigt blinda för den misär och desperation som präglar det proletariat som omger dem. Karol Borowiecki, som till en början arbetar för den gamle, tyske tyrannen Buchholz, blir till och med irriterad då en arbetare faller ned i en av maskinerna och på ett ögonblick krossas på ett sådant sätt att hans blod färgar flera meter av tyget som valsas fram.

Den enda i kretsen kring de tre uppåtsträvande kumpanerna som bryr sig om arbetarnas situation är kanslisten Horn, som trots sin blygsamma position kommer från en förmögen bakgrund och därmed kan visa en viss självständighet gentemot sina arbetsgivare. Han försöker få änkor och skadade arbetare att söka rättshjälp, en verksamhet som enbart irriterar en man som Borowiecki, som anser att sådan sentimentalitet motverkar produktionseffektiviteten. En annan självuppoffrande välgörare är den stillsamme läkaren Wysocki, som trots att han tillhör Łódź överklass rör sig bland stadens fattiga och till skillnad från romanens mer framträdande individer är ointresserad av några penningvinster för egen del, Han hyser intellektuella intressen som han delar med den vackra judinnan Mela Grünspan, dotter till stadens rikaste, judiske industriägare. Den gamle Grünspan håller hårt på de judiska traditionerna, klär sig i mantel och kalott och omger sig med en grupp rabbiner. Han är dock lika besatt av vinstbegär som de tyska och polska industrialisterna, fast till skillnad från dem idkar han även en viss välgörenhet.

Hans dotter Mela älskar sin far, men är inte religiös som han, utan snarare en fritänkare som förbehållslöst umgås med judar, polacker och tyskar. Läkaren Mjeyschek Wysocki är gränslöst förälskad i Mela Grünspan och hans kärlek är besvarad. Mot förmodan tycks den gamle Grünspan bejaka dotterns förälskelse i en goyim, men Wysockis bigotta moder motsätter sig med frenesi ett äktenskap. Då hon under en sammankomst kommer i samspråk med Karol Borowiecki, som likt de flesta från Łódźs elit högaktar Doktor Wysocki, även om de anser hans fallenhet för att hjälpa fattiga och nödlidande arbetare är en sentimental och förlustbringande verksamhet. Fru Wysocki rasar över ryktena om ett eventuellt äktenskap mellan hennes son och judinnan Mela Grünspan och retar sig än mer då hon finner att Borowiecki, trots sin beräknande känslokyla, inte hyser några antisemitiska fördomar. Han är en praktiskt sinnad, modern polack, som identifierar antisemitism med bakåtsträvande konservatism:

”Aldrig! Jag ger mitt ord på att det aldrig kommer att gå dithän så länge jag lever! utropade hon med dämpat lidelsefull stämma. ”Skulle min son gifta sig med en Grünspan?”

De nötbruna ögonen flammade i en kopparröd glans och djup upphetsning lyste i hennes stolta, vackra ansikte. Borowiecki anmärkte:

”Fröken Mela kan glädja sig åt ett alldeles särskilt gott rykte i Łódź. Hon gäller för att vara en mycket klok flicka. Därtill är hon också mycket rik och mycket vacker, Därför vore …”

”Allt det där hjälper i alla fall inte upp saken. Hon är dock judinna”, viskade fru Wysocki och det låg ringaktning, ja – nästan hat i hennes ord.

Den blygt försagde och diskrete Mjeyschek Wysocki böjer sig för moderns vilja och till allmän förvåning gifter sig Mela med Moritz Welt, den spjuveraktige och charmige unge juden som också är en förslagen och inte helt ärlig affärsman, som i viss mån drar sina kompanjoner vid näsan.

Möjligen går det att läsa Reymonts med antisemitiskt färgade glasögon, men jag tror att det vore att gå miste om dess värde. Då det gäller vinstbegär finns det ingen skillnad mellan romanens judiska, tyska och polska kapitalister och Reymont belyser de schablonartade bristerna hos de olika befolkningsgrupperna. Han gör det inte genom att hänvisa till några rasmässiga drag utan genom att peka på de traditioner som präglar hans romangestalter, som de antingen identifierar sig med, eller motsätter sig. De tyska industriägarna härstammar från invandrat yrkesfolk, med en numera alltmer förgäten stolthet över sina hantverkstraditioner. Den nya generationen blir alltmer besatt av hur de snabbt och enkelt bör kunna skaffa sig inkomster, men den unge tysken Max Baum bevararar ett romantiskt drag. Han bedåras av Karol Borowieckis trolovade, Anika – en änglalik, polsk adelsflicka som vuxit upp i en lantlig miljö. Romantisk och sagolikt vacker ömmar hon för storstadens fattiga och de arbetare som hennes blivande make föraktar. Till hans stora irritation vårdar hon efter ett ras under uppförandet av hans och kumpanernas fabrik flera svårt skadade byggnadsarbetare i deras rymliga bostad. Alltmer distanserar Anika sig från fästmannens cynism och han överger henne slutligen för en tysk något våpig flicka som är våldsamt betuttad i den stilige Karol Borowiecki, stadens hjärtekrossare. Om Max Baum någonsin kommer att väcka någon kärlek hos den av honom på avstånd så beundrade Anika får vi aldrig veta. Jämfört med sina två ständigt entusiastiska kompanjoner, som alltid är på språng, framstår Max som en något dryg och försagd, men arbetsam man.

Moritz Welt är han motsats. En ung man med näsa för affärer, stor charm och ett lättsamt sätt som skyler över den djupa gemenskap han trots allt känner med sina judiska släktingar, som han dock inte drar sig för att utnyttja. Han är, liksom Łódźs andra förmögna judar, väl medveten om att rikedom är det bästa skydd som finns att tillgå mot den antisemitism som ständigt pyr omkring dem.

Om det är lätt att påstå att Reymont emellanåt faller till föga för rasistiska klichéer så råder det ingen tvekan om att det är polacken Karol Borowiecki som är romanens store antihjälte. Elegant och stilig beundras han av stadens damer och han är tillika en skicklig, högutbildad kemist och ingenjör, uppskattad av sina arbetsgivare. Borowiecki är sin gamle fars stolthet, en välvillig gammal, polsk adelsman som har svårt att förlika sig med det faktum att sonen inte vill överta hans ägor och slutligen mot sin vilja måste sälja sitt gods till en vulgär uppkomling och därefter flytta in till Łódź, där han tynar bort och dör, in i det sista omhändertagen av Borowieckis trolovade Anika.

Redan innan fästmön dykt upp i staden är Borowiecki invecklad i en passionerad, hemlig kärleksförbindelse med den våldsamt hetlevrade och vackra Lucy Zucker, gift med en av Łódźs judiska industrimagnater. Genom sitt förhållande med Lucy får Borowiecki tillgång till information från hennes makes vittomspännande kontaktnät, bland annat hur tulltariffer fluktuerar i England och Ryssland. Han besväras dock av hennes kärlekshetta och överger henne då hon blir med barn. Kort därefter lämnar han även den ljuva Anika för att gifta sig med den något fjolliga Mada Müller, vars vulgäre men affärsmedvetne far till varje pris vill knyta den charmige och kunnige Karol Borowiecki till sitt förtag. Borowiecki har vid romanens slut ”vunnit välden, men förlorat sin själ”.

I viss mån bleknar Reymonts Det förlovade landet vid en jämförelse med Israel Joshua Singers Bröderna Ashkenazi. En mäktig släktkrönika som tar vid ungefär där Det förlovade landet slutar. I Bröderna Ashkenazi får läsaren följa hur Łódź efter den makalösa uppgång som skildrades i det Det förlovade landet obönhörligt går mot sitt fall, under arbetarstrider, judepogromer, den ryska imperiets fall, den ryska revolutionen, den tyska ockupationen efter Första världskriget, polackernas återerövring av sitt land och grundandet av Den andra polska republiken. En imponerande undergångshistoria som förutom sin koncentration på ett familje-öde i målande sidoskildringar speglar de våldsamma förändringar som drabbade hela samhället och hur de påverkade varje enskild individs liv. Det var därmed kanske inte så märkvärdigt att Bröderna Ashkenazi 1937 under flera veckor delade främsta platsen på New York Times bästsäljarlista tillsammans med Margaret Mitchells pulitzerprisbelönade storsuccé Borta med vinden, som även den skildrade hur ett helt samhälle brakade samman, fast i hennes fall rörde det sig om den amerikanska söderns slavbaserade värld som hon skildrade i nostalgiska ordalag.

Även i Bröderna Ashkenazi finner vi kärlek, avundsjuka, besatthet, våldsamma konflikter, nederlag och rehabilitering, men hos Singer möter läsaren ingen nostalgi, inga helgjutna hjältegestalter, enbart individer som med olika medel kämpar mot ett oblitt öde som de förgäves försöker behärska genom att skaffa sig rikedom och inflytande, genom religiös hängivenhet, våldsam politisk agitation, eller uppgivenhet. Dessutom finns det hos Singer en hel del humor och satir.

Bröderna Ashkenazi skrevs på jiddish och publicerades mellan 1934 och 1935 som följetong I den judiska dagstidningen Forward (פֿאָרווערט /Forṿerṭs). Tidningen som skrevs på jiddish och gavs ut I New York hade en uttalat socialistisk inriktning och distribuerades över hela USA. Vid tiden för Bröderna Ashkenazis publicering hade Forverts en upplaga på 275 000 exemplar.  Redan 1936 hade romanen publicerats i bokform och översatts till engelska. Samma år kom den på svenska och snart hade den översatts till minst femton språk.

Israel Joshua Singer (1893-1944) föddes i Biłgoraj, en stad i södra Polen. Sedan 1600-talet hade Biłgoraj varit en fristad för judar. De var utan några restriktioner fria att bosätta sig där. Trots att judarnas antal genom krig och förföljelser emellanåt minskade var deras antal vid tiden för Israel Joshua födelse ungefär 3000, och de utgjorde då fyrtio procent av stadens invånare.

Biłgoraj var ett centrum för judisk fromhet, speciellt chassidismen, en väckelserörelse som i södra Polen uppstod i början av 1700-talet och i Biłgoraj räknade med ett stort antal rabbiner, som i allmänhet försörjde sig som lärare, men vid sidan i allmänhet även var köpmän eller bönder, medan andra försörjde sig genom judisk-relaterade verksamheter, som rituell slakt eller förmedling av kosher-relaterad mat och dryck.

Judiska ungdomar uppfostrades till rättrogna chassider och ynglingar studerade i yeshivas som förestods av ryktbara rabbiner med en grundlig lärdom rörande Torahn, de talmudiska skrifterna och halacha, judisk lag. Nedan Biłgorajs rekonstruerade synagoga av trä, originalet brändes givetvis ner av nazisterna, som även utplånade stadens judiska befolkning.

Israel Joshua Singer var son till Pinchas Mendl Zynger, en respekterad rabbi och författare till flera böcker med rabbinska kommentarer till Torah och Talmud. Zynger var en varm, opraktisk och stillsam person, en from chassid som ofta försjuönk i sina studier, men emellanåt brast ut i en troskyldig entusiasm kring någon känd tsadik, eller något han nyligen hört eller läst. Modern var helt annorlunda, betydlig strängare och emotionellt okänsligare än sin man. Enligt Singer var hon en froy mit a mansbildishn kopf, en kvinna med ett manligt huvud. Dessutom var hon inte chassid som sin make, utan anhängare av Misnagdim, Opponenter, en rörelse som motsatte sig chassidernas mysticism och intensiva tro på tzadiks och Messias snara ankomst. Misnagdim fann sitt ursprung i de baltiska länderna och deras anhängare kallades därför ofta Litvaks, judar som hade sina rötter i det forna Storhertigdömet Litauen  (dagens Litauen, Lettland och Belarus). Singer skrev senare: ”mina föräldrar hade varit ett utmärkt par om min mor varit min far och min far min mor”. Han menade att han och hans lillebror Isaac Bashevis Singer mest bråddes på sin mor, medan deras äldre syster, Esther Kreitman, var mer lik deras far. De tre syskonen blev författare och Isaac Bashevis Singer fick sedermera ett välförtjänt Nobelpris för litteratur.

Singer fick en gedigen chassidisk uppfostran, men fjärmade sig från den judiska fromheten och blev socialist. Efter att ha lämnat barndomshemmet ägnade han sig under en tid i Warszawa åt en mängd ströjobb, gick på målerikurser och skrev en del noveller, som han en och annan gång  lyckades sälja till den jiddishspråkiga pressen, samtidigt som han skapade en mängd kontakter med den litterära elit som skrev på jiddish.

Den jiddishbaserade kulturen var under tio- och tjugotalen ovanligt livaktig i 1910- och 1920-talens Warszawa och Łódź, med flera teatrar, tidskrifter och förlag, som vuxit upp kring författare, konstnärer och andra artister som försökt förena jiddish med den framväxande, sekulariserade europeiska modernismen – expressionism, futurism och kubism, ofta med politiskt radikala förtecken, men det skapades även en mängd populärmusik och lättare underhållning.

1918 begav sig Singer rakt in i den ryska revolutionens kaos och vistades mellan 1918 och 1920 främst i Moskva och Kiev. I Kiev skrev han novellen Pärlan, som byggde på hans ryska upplevelser och uppmärksammades av Forṿerṭs utgivare, Abraham Cohan. Cogan var född i Litauen och hade 21 år gammal 1882 tvingats fly till USA, efterlyst av den tsaristiska Ochranan, hemliga polisen, för sina socialistiska åsikter.  Cohan tryckte Singers Pärla i sin tidning och anställde honom som utrikeskorrespondent, placerad i Warszawa skrev han främst om polska ämnen och speciellt om socialism och sionism, ideologier som han visserligen kunde sympatisera med, men kände att han inte kunde bli en riktigt hängiven anhängare av. 1927 hade han återvänt för en längre resa genom Sovjetunionen och återvände upprörd över det hyckleri, den korruption och fattigdom han sett och upplevt där. Iakttagelser som han sammanfattade i en serie artiklar för Forṿerṭs – Nay Rusland, Det nya Ryssland, som upprörde flera rättrogna kommunister.

Även flera sionister beklagade att Singer enbart halvhjärtat stödde deras sak. Singer ansåg inte att grundandet av en judisk stat i Palestina skulle lösa judarnas problem med rasism och integration, snarast skulle den förvärra dem, speciellt som det land som sionisterna krävde inte var obebott. Han skrev: ”Jag tror inte det finns något botemedel för oss. Jag har diagnosen, men saknar läkemedel”.

Som journalist drog sig inte Israel Joshua för att kritisera den polska regeringen och dess myndigheter, men han klandrade även utan förbehåll judiska företeelser som den konservativt orienterade chassidismen, judisk kapitalism och även den kriminalitet som vuxit fram inom vissa av storstädernas jiddishtalande grupperingar. Singers frispråkiga artiklar och naturalistiskt inspirerade noveller vann flera beundrare bland samtidens jiddishtalande författare, i såväl Polen som USA. En tid var han framträdande inom Warszawas kortlivade litterära och radikala grupp – Di Khalyatsre, Gänget , som i ett manifest förklarat att de ville omvandla den gängse jiddishlitteraturen till att bli djärv, urban och även expressionistiskt ”apokalyptisk”. Nedan ses en skallig Israel Joshua tillsammans med sin vän Melech Ravitsch och hans familj. Ravitsch skrev episka dikter på jiddish, ofta påminnande om Walt Whitmans lyrik.  

1932 blev en scenuppsättning av Singers roman Yoshe Kalb en stor succé i New York. Det var historien som inom en strängt chassidisk tradition utspelar sig i en liten stad i Galicien där en man efter femton år oväntat dyker upp och då anklagas för att antingen vara son till en respekterad rabbin som flytt från ett arrangerat äktenskap, eller en eländig och introvert tiggare som även han flytt från ett tvångsäktenskap och sedan anklagats för att ha spritt pest omkring sig. Yoshe Kalb förnekar märkligt nog inte någon av de olika identiteter som pådyvlas honom. Sjuttio rabbiner flockas till den lilla staden för att reda ut vem den förtegne mannen verkligen är. Svaren blir svävande och själv svarar han på frågan ”Vem är du?”  – ”Jag vet inte”. Ett svar som kunde ges av många judar som liksom Israel Joshua Singer ansåg sig ha förlorat sin identitet inom ett föränderligt samhälle och inte visste i vilket ideologiskt läger de hörde hemma.

Efter det att såväl romanen som pjäsen Yoshe Kalb hade hyllats beslutade sig Israel Joshua för att tillsammans med sin familj flytta till New York. Dessvärre blev hans två söner svårt sjuka, den nioårige Joseph tillfrisknade, men han yngre bror dog.  Familjen var tvungen att under två år skjuta upp avresan.  Joseph Singer skulle sedermera översätta faderns romaner och berättelser till engelska.

Efter det att han etablerat sig i New York sände Israel Joshua efter sin beundrande lillebror Isaac Bashevis och såg till att även han fick anställning på Forṿerṭs redaktion. 1944 dog Israel Joshua Singer i New York efter en hjärtattack, vid det laget hade samtliga av hans polska släktingar utplånats i holocausten, enbart hans syster Esther, som var bosatt i London, klarade sig.

Då Israel Joshua dog hade den rika och livaktiga jiddishtraditionen redan utplånats i Östereuropa och överlevde enbart inom den judiska diasporan, främst i Amerika och Israel. Jiddish talas nu främst bland Hasidim, chassiderna, som beräknas uppgå till mellan en halv och en miljon. 250 000 talar numera jiddish i Israel, 250 000 i Nord- och Syd Amerika och 100 000 I övriga världen.

Även Singers mäktiga roman Bröderna Ashkenazi sattes upp som pjäs i New York, men rönte långt ifrån samma framgång som hans Yoshe Kalb, vilket kan betraktas som naturligt. Hur skulle man sceniskt övertygade kunna framställa handlingen en så omfattanden episk roman, vars fond av väldiga sociala omvälvningar påverkade huvudpersonernas agerande, tal och tankar?

  I Singers roman, liksom i fallet varit hos Reymont utgör Łódź en ständig närvaro:

Likt märkliga frukter växte röda tegelfabriker upp ur fälten runt Łódź. De släppte ut slemmiga pölar av slam och förgiftade marken, luften och vattnet. Byggandet av bostäder, butiker, verkstäder och fabriker fortsatte i en rasande takt. Judiska hantverkare från hela Polen strömmade in till Łódź. Bönder med för många barn och för lite mark vällde in för att söka arbete i fabrikerna. Köpmän från Ryssland anlände för att roffa åt sig varor till sitt eget textilutsvultna land. Slutet var inte i sikte och i takt med att Łódź blomstrade även Abraham Hersh Ahkenazis hushåll.

Abraham Hersh var ar en from chassid med en övertro på ryktbara rabbiner och tzadiker. Han hade börjat som vävare och kringvandrande textilförsäljare, men en av Łódźs rikaste fabriksägare, den forne tyske mästervävaren Heinz Huntze hade uppmärksammat den skicklige judiske affärsmannen och hans försänkningar bland textiluppköpare lite varstans i Polen och inte minst i Ryssyland. Huntze anställde honom och Hershs affärssine, sunda förnuft och människokännedom hade relativt snart gjort honom till Huntzes förtrogne och han utsåg honom till sin försäljningschef.

Som den fromme chassid han var, hade Hersh då hans hustru  Sarah Lea fått tvillingar sökt upp en respekterad rebbe och rådfrågat honom om vilka namn han borde ge sina söner och vilken framtid som kunde förväntas dem. Enligt rebben skulle båda två bli framgångsrika, men var och en på sitt sätt. Likt så många andra chassidiska kvinnor, som till det yttre tycktes vara underdåniga sina chauvinistiska män, styrde och ställde Sarah Lea inom hemmets fyra väggar, även om hon i viss mån fruktade sin lynnigt bångstyrige make. Den ”äldste” tvillingen som kommit ur moderlivet någon minut före sin broder bestämdes av fadern, i samråd med hans rebbe, att att få namnet Simcha Meyer, men som sekulariserad fabriksägare kom han senare att kalla sig för Max Meyer. Sarah Lea genomdrev dock att den yngre sonen skulle heta Jacob Bunim.

Den skarpe och intellektuelle Simcha vann faderns bevågenhet och följde i hans fotspår tills han slutligen tog över Huntzes industrier och utmanövrerade sin egen far. Den mer lättsamt utåtriktade och stilige Jacob blev moderns ögonsten och trots sin letargiska läggning blev även han en förmögen man.

Redan tidigt förmärktes en stor skillnad mellan bröderna. Den spenslige och försiktigt beräknande Simcha undvek de andra pojkarnas vilda lekar, men kompenserade sin fysiska underlägsenhet genom slug driftighet. Jacob var däremot stark, tilltalande och oförvägen. Han vann genom sin styrka och tilldragande sätt därmed pojkarnas respekt och flickornas beundran, speciellt den vackra Dinah tjusades av honom.

Pojkarnas fromme fader sände pojkarna till olika yeshivas. Jacob var en medioker elev, men det påverkade inte alls hans dragningskraft på övriga elever, rabbinerna ansåg dock att han inte hade någon lysande framtid, varken som intellektuell eller industrimagnat. Annat var det med Simcha som snabbt lärde sig allt vad lärarna förväntat sig av honom. Hans förstånd var inriktat på att lära sig väsentligheter, att skilja agnarna från vetet och koncentrera sig på vad han visste krävdes av honom. Han kunde skumma en text, oavsett om den fanns i Talmud eller i en affärsmanual, på kort tid uppfatta vad det rörde sig om och därefter mästerligt delge den centrala informationen till sin omgivning. Som vuxen kunde Simcha/Max snabbt och lätt finna vad som gagnade honom bäst, var möjligheterna till att skaffa sig makt och rikedom fanns. Han förlitade sig på hårt arbete och en skarp iakttagelseförmåga, något som inte hindrade honom från att begå bedrägeri och svek. Snart hade han blivit en av Łódź rikaste och mäktigaste män. Han lyckades till och med bräda sig bror och få vackra Dinah som sin hustru. Han vann henne genom omgivningens tvång och andras maktsträvanden, men han fick aldrig hennes kärlek, den hade och bevarade hans bror Jacob.

Simcha måste arbeta hårt för att bevara sin sociala position, som ständigt hotades från olika håll. Detta medan Jacob till synes utan någon som helst ansträngning även han lyckades få såväl makt som rikedom. Kvinnor och män charmas av honom och det gav honom förmånliga äktenskap, stora arv och eftersträvansvärda mätresser. I all sin oförställda naivitet och robusta hälsa förblev Jacob en lättsinnig, men älsklig person med ett gott hjärta, även om hans tämligen letargiska  tanklöshet emellanåt drev honom in i val som kunde skada andra, även om han själv i allmänhet tar sig oskadd ur sina tillfälliga svårigheter. Simcha var inte speciellt lyckosam, däremot kämpade han sig fram med en trotsigt enveten egoism, även om han var förnuftig nog att omsorgsfullt dölja sina intentioner tills det var dags att slå till och vinna det han eftersträvade. Han gick emellanåt från nederlag till nederlag, men lyckades genom intelligens och målmedveten envishet ta sig upp på fötter igen och bli än framgångsrikare än han varit då olyckan drabbade honom.

Varken Simcha eller Jacob är några helgjutna personer, de har sina uppenbara fel och brister. Mot slutet inser Simcha hur hans strävan efter makt och rikedom inte varit annat än ett jagande efter vind, men han slutar inte sin strävan utan fortsätter oförtrutet tills han ensam och bitter möter sitt eländiga slut. Jacob drivs mot romanens slut att försöka rädda en bror, som livet igenom inte visat honom någon kärlek och till och med genom sin avundsjuka har motarbetat honom Allt slutar i tragedi och ett mörkt moln vilar över hela berättelsen – förbannelsen i att ha varit född jude. Bröderna Ashkenazi utspelar sig till största delen på samma plan som Det förlovade landet, en ständig strid mellan polacker, judar och tyskar om herraväldet över Łódź penningmalande grottekvarnar. Men i än högre grad möter vi hos Singer även de fattiga arbetarnas kamp.

Nissan Eibeshutz, son till den rabbin som förestod yeshivan där Simcha studerat, var även han en duktig elev. Till skillnad från Simcha ansträngde sig dock Nissan för att verkligen förstå, tillgodogöra sig och betänka det som judarnas heliga skrifter förmedlade. Han genomskådade Simchas ytliga kunnande och smidiga anpassande till auktoriteternas förväntningar. Men, till skillnad från Simcha, som likt honom övergav chassidsmens lagbundna stränghet, var och förblev Nissan idealist. Tillsammans med lumphandlaren Feivel, som för det blygsamma överskott han fick från sin verksamhet skapade ett omfattande bibliotek som stod öppet för varje vetgirig yngling, kämpade Nissan livet igenom för socialismens seger. För Feivels del innebar kampen att han utsattes för sin familjs förakt. Alla utom hans älskade dotter, Bashke, som till sin egen olycka svärmade för den stilige Nissan, kom Fievels hustru och barn att betrakta honom som en hopplöst dagdrömmande tönt och oduglig. På egen hand lyckades Fievels familj försörja sig på svarta börshandel och andra tvivelaktiga verksamheter.

Nissan och Fievel försökte med olika medel sprida socialismens idéer till utarmade och förtryckta arbetarmassor – de agiterade, skrev och tryckte flygblad och kämpade på barrikaderna under de stridigheter som emellanåt blossade upp. Resultaten blev ständigt desamma, upproren slogs ner och/eller så ebbade kämpaglöden ut hos arbetarna, men ett faktum bestod – judarna var och förblev outsiders, oavsett om de var kapitalister eller socialister så drabbades de vid varje övergrepp eller kuvande av uppror från övermaktens sida av folkets vrede, med förödelse och pogromer som följd.

Idealisten Nissan förenade sig med polska och ryska socialister och anarkister, med polska patrioter och sovjetiska kommunister, resultatet blev dock ständigt det samma. Nissan an blev sviken, utlämnad till myndigheterna, eller övergiven, av sina kamrater, alltmedan medan död och elände följde honom i spåren. Kapitalisten Simcha förenade sig med tyska industriägare, polska aristokrater, tsarist- eller bolsjevikregimen, men efter att till en början ha vunnit förmögenheter, gick han gång på gång i konkurs – innerst inne litade ingen på en jude.

Singer anade 1934 vart Europa var på väg och han visste att de östeuropeiska judarna än en gång skulle utsättas för våld och förakt, vilken ideologi de än anslöt sig till, vilken överlevnadsstrategi de än valde.  Det gjorde även det samma hur du var som person, det etniska stigmat skulle likväl ta överhanden. Då som nu kunde etnisk tillhörighet betyda döden för en individ – i Palestina, i Sudan och många andra platser. Det är en pest som lätt sprider sig och kan förgifta vilket samhälle som helst.

Reymont, Władysław S:t (1934) Det förlovade landet. Stockholm: Saxon och Lindström. Singer, I.J. (2021) Josche Kalb. Frankfurt: Fischer.  Singer, I.J. (2024) The Brothers Ashkenazy. New Milford, CT: Toby Press.

I grew up in a small town where several railway lines met. With my playmates I spent a lot of time on the embankments and it also happened that we sneaked in among the carriages standing on the side tracks. Some of them were unlocked and we enter the empty freight cars, smelling mysteriously of old tarred wood and tell each other ghost stories – or even better – if some unlocked passenger cars had ended up on the sidings, we could climb into them, sit on the sofas in a compartment and pretend we were travelling around Europe. Strangely enough, we were never caught during these forbidden games.

When I was in high school, I worked with my friends Didrik and Stefan as a mail delivery assistant, which meant that we carried mail out on Saturdays and during certain evenings worked with mail sorting and transported mail bags between the railway station and the post office. The latter meant that we on the platform waited for the incoming mail cars, helped unloading the mail sacks and then transporting them while driving mail trucks with attached trailers.

My fascination with trains continued during my university years, fuelled by my friend Claes, who was an even greater train fan than I was. A clever, funny, endlessly inventing and not entirely reliable guy, he died before we became thirty, missed by all his comrades. Together with Claes, and also with other friends, I traveled by train around Europe.

While studying at the university I worked several days a week as a waiter on the route between Malmö and Stockholm. After the morning lectures, I boarded the train in Lund and changed into a uniform: black trousers and a white jacket with black, gold threaded shoulder flaps. Sometimes I worked in a "big carriage", with a kitchen and tables laid out with white tablecloths and porcelain plates, or in "two rooms and a kitchen", with a café and a restaurant section, then only in the company with a generally nice young lady and much simpler plastic-wrapped food offerings, which were heated in a microwave.

The above might be a possible reason to why trains are so common in my dreams. Often, I follow someone through my home town down to the station, generally my sisters. When we arrive, there is chaos and confusion and we miss the train we were supposed to board, or get on the wrong train. Just as often I wander around in large stations searching for the right track and if I find it, I drag my luggage onboard a carriage, get out again to say goodbye to a friend or relative, and while I am doing that the train pulls away from me with my luggage onboard. In general, most of my dreams about trains turn into nightmares and the reason to why I am writing down these thoughts about trains is because I just woke up after a night of disturbing train dreams. I assume I had several nightmares, but the last one I remember quite well:

Together with my wife, I had just stepped off the train in my birthplace – Hässleholm. We were both much younger than we are now, so young that our daughters had not yet been born. As we stood on the platform, I noticed that my feet were freezing and found that I was barefoot. I had forgotten my shoes on the train and had to hurl myself back into the carriage, which we had just left. A friendly, female conductor greeted me and said "It's great that you came back. I took care of your wife's foot-side leather coat and her chic fur-rimmed leather hat. Here they are." She handed them to me, but I now noticed that the couplers were yanking and the train began to move. "I have to get off here," I pleaded with the conductor, but she took a firm grip on one of my arms: "Hold your horses! First, we need to know if the coat really belongs to your wife, and if that should be the case it has to be valued and its worth written down." "How shall I know anything about that?" The train now left the station and its speed was increasing. The passengers pored over me curiously. I still lacked shoes. "You can't leave the train without validation. What is the coat worth?" "I don't know. Maybe fifty thousand crowns?" The conductor laughed ironically. "This one? It is worth a thousand crowns … at most." "But it's tailor-made in New York. We bought it from the furrier himself. It is fur-lined and still just like new. My wife is very careful with all her clothes" "We have to find the train host. You cannot get the coat back unless you can prove that it is really your wife's property, and if you persist in insisting that it is as valuable as you say it is. Join me now. Hurry up!" The conductor could not tolerate any contradictions. She resolutely took my wife's coat and cap and then walked briskly in front of me, through carriage after carriage. We staggered on the vibrating metal plates in the connections between the different carriages, where the wind rushed through leaky, accordion-folded walls. Forcefully, the conductor tore open the heavy sliding doors between carriage compartments.

Where were we going? Where was that train host? I made a mistake. Government officials, especially those who have no other power over anyone but their uniform, under which they can conceal their precarious insignificance, tend to be dangerous. They have their strength, their self-importance, through power bestowed upon them through the authority of others, their superiors. It is such protection that makes them invulnerable and life-threatening. In a society governed by the rule of law, such people can be kept in check by established, democratic rules, but under totalitarian regimes, their animal urges can blossom and turn into  unrestrained, ruthless evil

What such people hate most of all is to be touched. Something that makes them equal to their victims. I made such a mistake. To get the conductor's attention, I touched her shoulder and wondered, "Where are we going?" The previously not particularly unfriendly lady turned violently around. Transformed into an aggressive beast, she roared, "Shut up and obey!" Her face was bright red with anger, but I kept my composure and wondered coldly "What's your name? Give me your name."  What would happen now? Would she hit me? Kill me. It was a dream. Anything could happen. However, it turned out that the dream protected me.

The conductor lady disappeared, and with her my wife's coat. In her place a young lady now walked in front of me, wearing a black skirt and a white blouse, over which a thick black braid swung back and forth. She turned to me; beautiful with rosy cheeks and dark eyes, she stopped herself and looked me over from head to feet, smiling and exposing her perfect teeth: "You can't walk around like that. Your feet are dirty. Take these and change immediately." She pointed towards an empty compartment where I could put on The Traffic Restaurants’ black pants and white epaulette-equipped uniform jacket. I was given a pair of thin black socks and patent leather shoes, while the young lady stood in the compartment opening and watched me while I changed clothes: "So there you go, now you look much more decent than before. We have to hurry to the restaurant car." I noticed that her uniform jacket was embroidered with some kind of Eastern European floral pattern. The shoulder flaps were not real, but also embroidered. She smiled: "Come on! We must hurry!"

We hurried through wagon after wagon. The trainset seemed to be endless. In rhythm with the wheels hitting the rails, Kraftwerk's song echoed in my head:  

Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Life is timeless
(Europe endless).
Life is timeless
(Europe endless).

https://www.youtube.com/watch?v=njQZEAWdmTQ

I called out to the young lady, "Will we never get there? Does the train never end? Where are we going?" She stopped and turned around: "Have you really not understood? This train is almost endless. Its final destination is death. We're on our way to Hell."  I went stiff with fear: "But why? What have I done?" She beamed her beautiful, open smile: "On this train, we are all innocent. That's not the reason to why we're going to Hell. Others have decided that for us and no one knows why." That's when I woke up and even though someone has told me that no one is interested in other people's dreams, I couldn't help writing down what I experienced during the night, since I suspect that the train was taking me to something I had read and been upset about.

By the beginning of the twentieth century, railways crisscrossed Europe, like veins bringing a steady stream of people and goods to every corner of the continent.

When the war came, trains brought scores of soldiers to their suffering and death on various slaughtergrounds. Like these drunken Austrian soldiers who in 1914 are to be transported to the Russian border areas.

Scenes that would be repeated during the Second World War, when other young people were taken on the trains to other battlefields.

Many died in the cold and mud, others were captured and taken to camps where several perished as a result of malnutrition, beatings and cold. It was worst during World War II, when an estimated six million Soviet prisoners of war were captured by the Nazis, many of them taken by train to a painful death. Three million Russians died during German captivity.

Soon it was the turn of the German prisoners of war, more than a million of them died in Soviet captivity.  

Such high numbers become incomprehensible, impossible to grasp; they are abstract, hiding people's suffering behind them. However, they are not insignificant. As in the Swedish poet Göran Sonnevi's On the War in Vietnam: "The dead are numbers that rest, swirl like crystals in the wind over the fields".

Before and during the war, freight cars rolled through the vast Soviet Union, filled with desperate people. Trains that had been set in motion by the power-drunk madman Joseph Vissarionovich, who named himself Man of Steel – Stalin. His senseless cruelty makes me doubt his humanity. Like Osip Mandelstam when he in his famous Epigram depicted the all-powerful as a bloodthirsty mountain ogre:

We are living, but can’t feel the land where we stay,
 more than ten steps away you can’t hear what we say.
 But if people would talk on occasion,
 they should mention the Kremlin Caucasian.
 
 His thick fingers are bulky and fat like live-baits,
 and his accurate words are as heavy as weights.
 Cucaracha moustaches are screaming,
 and his boot-tops are shining and gleaming.
 
 But around him is a crowd of thin-necked henchmen,
 and he plays with the services of these half-men.
 Some are whistling, some meowing, some sniffing,
 he’s alone booming, poking and whiffing.
 
 He is forging his rules and decrees like horseshoes –
thrown into groins, into foreheads, in eyes, and eyebrows.
 Every killing is for him a delight,
his Ossetian torso is wide.

I might still come across people who believe that this lunatic's cruelties were justified, well-read people who consider themselves to be compassionate, becoming outraged by the sufferings of persecuted and desperate people of our time. I am amazed at how it could be possible for such obviously crazy psychopaths as Hitler and Stalin to have a murderous grip on entire countries in their iron grip and inspire their henchmen to commit the most horrible abuses against their fellow human beings.

However, we can look at our own time and be amazed at the crimes committed by men like Trump, Netanyahu and Putin and how they can nevertheless maintain the admiration and support of people around and below them. It must be the case that people are dazzled by power and that so many strive for it for themselves.

Recently, I read Caroline Moorehead's biography about Mussolini's daughter Edda. Moorehead gives an excellent description of Rome's fascist coterie – its lavish parties, promiscuous love stories, the spying on each and every one, as well as the devotional submission to its leader Benito Mussolini. It was from such circles that terror bombing, the use of deadly mustard gas and unrestrained massacres in Abyssinia originated, as well as mindlessly insane and poorly planned war enterprises with millions of victims as a result. People who moved in such company evidently had only their own welfare in mind and were completely blind to the suffering they were contributing to.

After reading about Edda Mussolini and her husband Galeazzo Ciano, I read Corrado Alvaro's novel Tutto é accaduto, Everything Has Happened, which takes place in the circles where Edda and Ciano moved. Alvaro described in detail how in these salons

the great abilities that found expression in the pages of newspapers, without a face, here assumed a known aspect. They became individuals with names and presence, history with its disasters and storms thus became transformed into names of people – into characters, sentences pronounced during dinner, or after it, personal coincidences and connections, characteristic features. Sympathy and antipathy ended up at the centre of history, the fate of a nation became tied to a courtesy, or an insult.

It was and is in the closed and extremely limited spaces of power that death and misery for millions of people are decided.

State-sanctioned discrimination and violence, preached in places such as fascist Italy and Romania, in Nazi Germany, the Soviet Union and Rwanda, have generally led to unbridled brutality and genocide, with ideologically infected and motivated hooligans distinguished by unbridled sadism and conceit. Willing executioners are always and everywhere at hand.

Take, for example, the mass deportations ordered by Stalin, which led to men, women and children being forced into freight cars destined for distant Central Asia or Siberia. It was estimated that there were six million people, most of whom were completely innocent of any crime.

Between 1930 and 1931, 1.8 million kulaks, i.e. self-owning peasants, were deported, and from 1932 to 1939 another million ethnic minorities (Balts, Volga Germans, Ukrainians, Moldovans, Finns, Poles, Greeks, Turks, Kalmucks, Koreans, Chechens, Crimean Tatars, etc., etc.). A madness that was increased between 1940 and 1952 by another 3.5 million deportations. The massive displacements that took place during the war hit the elderly, women and children particularly hard, as most family fathers, regardless of their ethnic background, were fighting along the front lines to stop the German invasion.

Deportations were not carried out in secret, most of these forced displacements were carefully recorded so that they could be appreciated by the Kremlin residents. However, some operations were brutally chaotic, while others were carefully planned. With the explanation that they would be brought to safety before the arrival of enemy armies, many people were pushed onto waiting trains. A Volga German woman, a member of an ethnic group that for centuries had lived in and cultivated the areas around the Volga, met an NKVD guard during a break in the strenuous train travel:

When  told we were Volga Germans, he was quite surprised; then he informed us of the mass evacuation of our people, and that several families of his community, in which we had halted, already were enroute to the Volga to occupy our homes – homes completely furnished, farmyards with domestic animals and machinery, potatoes to dig and cabbages to harvest – in fact, everything to start life there.

The expulsion of the Volga Germans was completed according to plan by the end of September 1941. According to Soviet statistics, the total number of forcibly exiled Volga Germans was about 950,000. However, the actual number of victims is much higher. It took 151 train convoys to carry out the first deportations of the Volga Germans.

In general, the deaths and number of deportees were significantly higher than the official figures, but Soviet authorities had as an example carefully documented 390,000 deaths in connection with the kulak deportations of 1930–1931.

In less than a month in 1944, half a million Chechens and Ingush people were deported to Kazakhstan and other Central Asian places. They were loaded into 180 special trains, with about 40 to 45 people in each freight car. A total of 14,200 freight vars and 1,000 flatbed wagons were used between February 23 and March 13, with an estimated 350 freight wagons departing every day. More than 200,000 people died during the "collection process" and transport, between forty and fifty percent of those deported were children.

Like most other deported ethnic minorities, the Chechens traveled in goods/cattle wagons that were locked from the outside, without light or water, often during the winter months. The trains stopped from time to time so that the carriages could be opened and the dead removed. The locals around train stations were forbidden to help sick passengers, or give them medicine or water.

The Chechen Isa Khashiyev remembered:

We had 10 people in our family - mum and dad, grandmother and seven children. I was the eldest, and my youngest sister was three months old. We had no water and no food. The weak were suffering from hunger, and those who were stronger would get off the train and buy some food. Some people died on the way - no-one in our carriage, but in the next carriage I saw them taking out two corpses. It was cold and dark when we arrived in Kokchetav, in the plains of northern Kazakhstan. We went off on a sledge, I fell off at one point, but they stopped the sledge and my mum ran back to find me. Our baby sister died that night. My dad was looking for a place to bury her - he found a suitable place, dug the grave and buried her… she must have frozen to death.

Another eyewitness talked about the "collection process":

They combed the huts to make sure there was no one left behind... The soldier who came into the house did not want to bend down. He raked the hut with a burst from his submachine gun. Blood trickled out from under the bench where a child was hiding. The mother screamed and hurled herself at the soldier. He shot her too. There was not enough rolling stock. Those left behind were shot. The bodies were covered with earth and sand, carelessly. The shooting had also been careless, and people started wriggling out of the sand like worms. The NKVD men spent the whole night shooting them all over again.

It is no wonder that two bloody Chechen wars broke out after several Chechens had returned from exile. During the First Chechen War, 1994-1996, the brutal warfare led to more than 100,000 deaths. The Second Chechen War, 1999-2009, caused between 50,000 and 80,000 deaths.

The Russian population in Crimea is now overwhelmingly in the majority, but this has not always been the case. Between May 18 and 20 in1944, 200,000 Tatars were deported from Crimea. It was the last wave of deportations from Crimea, and by the end of the deportation, hardly a single Crimean Tatar was left living in Crimea, over 80,000 houses and 360,000 acres of land had been abandoned.

We were told that we were being evicted and we had 15 minutes to get ready to leave. We boarded boxcars – there were 60 people in each, but no one knew where we were being taken to. To be shot? Hanged? Tears and panic were taking over.

 Nearly 8,000 Crimean Tatars died during the deportation, and thousands subsequently perished due to the harsh living conditions they were forced to live in during their exile.

We were forced to repair our own individual tents. We worked and we starved. Many were so weak from hunger that they could not stay on their feet.... Our men were at the front and there was no one who could bury the dead. Sometimes the bodies lay among us for several days.... Some Crimean Tatar children dug little graves and buried the unfortunate little ones

Each freight car was supposed to hold a maximum of 50 people, along with their luggage, but eyewitnesses have confirmed that often more than a hundred people were crammed into the cars. A hole in the floor of the carriage that was used as a latrine. Several pregnant women were forced to give birth inside these cordoned-off railway cars. It was only when they arrived at their destination in the Uzbek SSR that the Crimean Tatars were released from the barricaded freight wagons. They were called "crematoria on wheels". At the final stations, corpses were piled up around the tracks to be burned.  In addition to the Tatars, 40,000 Bulgarians, Greeks, Turks and Roma/Sinti were deported from Crimea and replaced by immigrant Russians. Now that some of them have been allowed to return, the Tatars make up only 12 percent of Crimea's population.

Chechens, Volga Germans and Tatars were far from the only minorities, throughout the Soviet Union, who were subjected to Stalin's brutal population movements and stowed away in freight cars, which were often turned into veritable death chambers. While these overloaded trains rolled all over the Soviet Union, the Nazis engaged in even more macabre transports, with the sole purpose of exterminating people.

The Nazis tried to disguise their "Final Solution" as an attempt to populate the countries of the East, rich in natural resources and plenty of room for a growing European population. The victims of the Nazi extermination plans were told that they would be taken to relatively comfortable labour camps in the Reichskommissariat of Ukraine, or further to the east. In fact, for most Jews, Roma/Sinti, and other people designated as "unworthy of living," the deportations meant that from 1942 onwards they would be exterminated in Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek, Treblinka, Auschwitz-Birkenau, or other evilly conceived and carefully planned extermination sites.

In Western and Central Europe, death trains generally consisted of third-class carriages and it was to some extent pretended that the passengers were actually taken to labour camps, but in Eastern Europe the process was more brutal and people were forcibly driven into cattle or goods carriages, where up to 150 terrified men, women and children were packed, even though SS rules recommended fifty persons as the maximum number per wagon. No food or water was provided. The covered freight wagons had only been equipped with a latrine bucket. Small barred windows provided inadequate and irregular ventilation, often resulting in multiple deaths either by suffocation and typhus, or exposure to cold or heat. Polish forced labourers and Soviet prisoners of war were transported under similar conditions, resulting in many deaths.

A final destination was Sobibór, which only task, like the camps in Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek and Treblinka, was to wipe out people. We know what happened in Sobibór's mainly through Franz Stangl's emotionally cold testimony to the journalist Gitta Sereny in her Into that Darkness. In it, Stangl described his three months as Sobibór's first commander and how he revolutionized its capacity to burn, as quickly and efficiently as possible, the enormous number of corpses that were accumulated daily.

Other testimonies stem from the fact that in the summer of 1943 rumours were spread that Sobibór would be closed and its entire captive workforce would be executed. This led to a desperate uprising. Most of the insurgents were killed, but 300 of them managed to escape from the camp. Several of them were tracked down and murdered, but sixty of them survived the war and were able to testify about the ongoings in Sobibór's hell.

Most of those who arrived by train in Sobibór had been gassed to death within a couple of hours of their arrival. The few who had not been immediately killed had been forced to help with the running of the camp, few of them survived more than a couple of months. In total, during the year and a half that the death camp was in operation, an estimated 250,000 men, women and children were murdered.

Outwardly, the camp could give the impression of being a well-kept village, albeit surrounded by electrified barbed wire fences and watchtowers. The gas chambers and burning pits were well hidden within a dense spruce forest, however, the fat smoke of burnt flesh was most of the time hanging above the seemingly idyllic Sobibór.

Great emphasis had been placed on creating a nice and calming impression of das Vorlager, the Fore Camp, where usually terrified people arrived at the long ramp of the small railway station. The station is still there, there are still people living in Sobibór. However, after more than seventy-five years, the station building is no longer freshly painted and adorned with curtains and flower boxes.

In das Vorlager there were homes and leisure facilities for the camp's staff. The SS officers lived in cottages with picturesque names such as Lustiger Floh, the Happy Flea, Schwalbennest, Swallow’s Nest, or Gottes Heimat, God's Abode, there was even a chapel in Sobibór. Everything was neatly landscaped, with lawns and gardens, outdoor terraces, gravel paths and professionally painted signs. There was a restaurant, a bowling alley, a barber shop, a bakery, a carpentry, and a dentist, all staffed by Jewish prisoners.

The guards, generally Russian prisoners who had been condemned to death, but pardoned if agreeing to become camp guards. They lived apart in barracks and had a "leisure building" of their own, with a dining room and a barber shop. Das Vorlager's idyllic appearance helped to hide the camp's lugubrious nature from the newly arrived, doomed prisoners. One survivor described how he felt reassured by the sight of the "Tyrolean cottage-like barracks with their bright, small curtains and geraniums standing on the windowsills".

Beyond das Vorlager was Erbhof, the Inherited Homestead, the camp's administration building, as well as a farm where Jewish prisoners raised chickens, pigs, and geese, and grew fruit and vegetables for the SS men's consumption. There were also several warehouses where everything that the dead had left behind was stored – clothes, valuables, food and hair.

At the eastern end of the railway ramp were spacious barracks where the new arrivals had to leave their luggage and were forced to undress. If the passengers had arrived in third-class carriages, often from places such as Holland, Belgium or France, they were received with some caution. Before the Jews undressed, SS-Oberscharführer Hermann Michel usually gave a speech. He appreciated this mission and used to wear a white coat to give the impression of being a doctor. Michel informed the Jews that they would soon be assigned various tasks, but before that they had to take a shower and be disinfected, to prevent the spread of diseases.

After being instructed to remember where they had left their luggage and clothes, the naked Jews were led through the hundred-metre-long Himmelstrasse Road to Heaven, lined with densely grown spruce trees hiding the electrified barbed wire.

An SS man headed the column, whiles five or six guards made up the rear, accompanied by large, aggressive dogs and being armed with lead daggers and whips. The final destination was the gas chambers and when the Jews had entered them, the guards closed the doors. The engine was started by former Soviet soldier Emil Kostenko and Erich Bauer from Berlin. After the colmoxodine had its deadly effect, the doors were opened and corpses were taken away and by members of the Sonder Command burned outdoors in large "corpse pits".

If the condemned had arrived in freight wagons, the process was usually much more brutal and the terrified newcomers were rushed forward with volleys of gunfire, stabs, blows and barking dogs. 

Several years ago, I stood with a friend and looked out over the white marble blocks marking the graves of two thousand of the more than seven thousand young British, Canadians and Americans who had died during the landing in Anzio. My friend looked gravely at the gravestones and then stated: "These are not  as many as those who were killed during a single day in Auschwitz." He was right. Never has there been such a large-scale, mechanized slaughter of human beings. During a 14-hour working day in the extermination camps, between 12,000 and 15,000 individuals were murdered, while the gas chambers at Auschwitz-Birkenau liquidated 20,000 individuals per day. Below is one of the crematoria before it was blown up by the retreating Nazis.

The Pole Tadeusz Borowski was arrested in 1942 by the Gestapo. Unlike his girlfriend Maria, he had not been part of the extensive Polish resistance. She was captured after falling into a trap set by Gestapo and murdered in a concentration camp. When Borowski searched for her, he too was arrested and taken to Auschwitz, which he lived for two years before being sent on a death march to the Dachau concentration camp, where he was rescued by the U.S. Seventh Army within a hair's breadth of death. Shortly after the war, Borowski wrote a collection of short stories in which he in literary form collected his impressions from Auschwitz – Pożegnanie z Marią, Farewell to Mary. The short stories are linked through the experiences of the main character Tadek, and even though Borowski used an alter ego, there is no doubt that the short stories are based on his own experiences. In the short story Welcome to the Gas Chambers, Ladies and Gentlemen, he describes how a death train arrives at Auschwitz.

"The transport is coming," somebody says. We spring to our feet; all eyes turn in one  direction. Around the bend, one after another, the cattle cars begin rolling in. The train  backs into the station, a conductor leans out, waves his hand, blows a whistle. The  locomotive whistles back with a shrieking noise, puffs, the train rolls slowly alongside the  ramp. In the tiny barred windows appear pale, wilted, exhausted human faces, terror‐ stricken women with tangled hair, unshaven men. They gaze at the station in silence. And  then, suddenly, there is a stir inside the cars and a pounding against the wooden boards. "Water! Air!"— weary, desperate cries. Heads push through the windows; mouths gasp frantically for air. They draw a few breaths,  then disappear; others come in their place, then also disappear. The cries and moans grow louder.

Trucks were arriving. The prisoners who had to empty the wagons were instructed. They were allowed to seize food för themselves, but if they took clothes and valuables they would be shot immediately. All corpses had to be carried out of the wagons and laid down by the tracks. The trucks would be to filled up with luggage and take away the few men and some women who had been designated for forced labor. SS men stood ready to make the selections, while others shouted orders at the new arrivals.

The bolts crack, the doors fall open. A wave of fresh air rushes inside the train. People . . .  inhumanly crammed, buried under incredible heaps of luggage, suitcases, trunks, packages,  crates, bundles of every description (everything that had been their past and was to start  their future). Monstrously squeezed together, they have fainted from heat, suffocated,  crushed one another. Now they push towards the opened doors, breathing like fish cast out  on the sand. "Attention! Out, and take your luggage with you! Take out everything. Pile all your stuff  near the exits. Yes, your coats too. It is summer. March to the left. Understand?"

Confused and terrified, the passengers staggered out of the carriages. They looked around, perplexed. Wondering: "Sir, can You please tell me what's going to happen to us?" There was usually no response, though maybe someone pointed to where the ramp and tracks ended and indicated the smoke billowing from the crematoria and mumbled: "You are going to heaven."

There is an S.S. man standing behind my back, calm, efficient, watchful. "Meine Herrschaften, this way, ladies and gentlemen, try not to throw your things around,  please.  Show some goodwill," he says. The heaps grow. Suitcases, bundles, blankets, coats, handbags that open as they fall, spilling  coins, gold, watches; mountains of bread pile up at the exits, heaps of marmalade, jams,  masses of meat, sausages; sugar spills on the gravel. Trucks, loaded with people, start up  with a deafening roar and drive off amidst the wailing and screaming of the women  separated from their children, and the stupefied silence of the men left behind.  They are the  ones who had been, ordered to step to the right—the healthy and the young who were separated from their children, and the stupefied silence of the men left behind. They are the  ones who had been, ordered to step to the right—the healthy and the young who will go to  the camp. In the end, they too will not escape death, but first they must work.

When the able-bodied prisoners had been selected and taken away and the others had been forced to walk down to the gas chambers, it remained for the camp prisoners to clean out the freight cars.

The train has been emptied. A thin, pock‐marked S.S. man peers inside, shakes his head in  disgust and motions to our group, pointing his finger at the door.  "Rein. Clean it up!"  We climb inside. In the corners amid human excrement and abandoned wrist‐watches lie  squashed, trampled infants, naked little monsters with enormous heads and bloated bellies. We carry them out like chickens, holding several in each hand. I go back inside the train; I carry out dead infants; I unload luggage. I touch corpses, but I  cannot overcome the mounting, uncontrollable terror. I try to escape from the corpses, but  they are everywhere: lined up on the gravel, on the cement edge of the ramp, inside the  cattle cars. Babies, hideous naked women, men twisted by convulsions. I run off as far as I  can go, but immediately a whip slashes across my back. Out of the corner of my eye I see an S.S. man, swearing profusely.

Several bold Polish resistance fighters tried, at great risk to their lives, to spread knowledge of the Nazis' mass murdering of Jews and dissidents. One of them was cavalry officer Witold Pilecki, who in 1940 allowed himself to be captured by the German occupying forces in order to be brought to Auschwitz and there collect as much material as possible and then try to smuggle it out to the outside world.

Pilecki managed to put together a large network of contacts and, in cooperation with them, prepare a detailed account of the cruelties and abuses flourishing in the camp, not least he was able to provide his report with maps and sketches of the facilities for gassing and cremation of human beings. The report was smuggled out of Auschwitz and reached the headquarters of the Polish secret army, which made sure it reached the leaders of the UK and the US. 

As a Polish patriot, Pilecki had fought against both the invading Nazis and the Soviet communists and continued his fight against the latter even after the war. He was arrested in 1947 by Poland's communist regime, tortured and executed a year later with a shot in the neck in Warsaw's Mokotów prison.

Krzysztof Lukaszewicz's 2023 film about Pilecki depicts the horrific torture he was subjected to by Polish communist minions, who, according to the film, wanted to belittle Pilecki's efforts in Auschwitz. This was partly due to the fact that Poland's Soviet-backed puppet president, Józef Cyrankiewicz, who also had been interned in Auschwitz, for propaganda reasons claimed that he had actually done what Pilecki did, though he had not been able to provide any evidence for his efforts. Cyrankiewicz not only refused to acknowledge an appeal to hinder a death sentence, but even suggested that Pilicki had to be treated “harshly, as an enemy of the state".

Jan Karski was another of these bold members of the Polish resistance movement, whose members, despite threats of torture and death that constantly hung over them, maintained contact with the outside world, arranged forged papers, escape routes and safe houses for persecuted individuals, and even established secret schools and universities.

Karski, whose real name was Jan Kozielewski, had like Witold Pilecki been an officer in the Polish army when his unit surrendered to the advancing Soviet Red Army. By obtaining an NKVD uniform, Karski narrowly avoided being murdered during the Katyn Forest massacre in April and May 1940, when the NKVD killed 21,857 captured Polish officers and intellectuals with a shot in the neck. A crime against humanity that Polish director Andrzej Wajda has made a powerful film about.

Karski acted as a courier between the resistance movement and the Polish government-in-exile, which was initially established in France and later moved to London. He was captured by the Gestapo and tortured so badly that he tried to commit suicide, but  was saved by undercover Polish patriots, managed to escape, and continued with his activities. On two occasions, Karski managed to get into the Warsaw Ghetto through an underground tunnel, he stayed in the ghetto for a few days and then wrote a detailed report about the inhumane conditions prevailing there.

In September 1942, on behalf of das Bund, a secret Jewish council inside the ghetto, Karski visited a Durchgangslager, a concentration camp, in the village of Izbica Lubelska. By bribing a Ukrainian guard, Karski was provided with an Estonian guard uniform and visited the camp in the company of the Ukrainian. His description of the horrors committed in Izbica Lubelska, reached both London and Washington D.C.

There was no organisation, or order of any kind. None of them could possibly help or share with each other and they soon lost any self-control or any sense whatsoever except the barest instinct of self-preservation. They had become at this stage, completely de-humanised. It was moreover, typical autumn weather, cold, raw, and rainy. The sheds could not accommodate more than two or three thousand people and every 'batch' included more than five thousand. This meant there were always two to three thousand men, women, and children scattered about in the open, suffering exposure as well as everything else. The chaos, the squalor, the hideousness of it all, was simply indescribable. There was a suffocating stench of sweat, filth, decay, damp straw and excrement.

Emaciated, dead and wounded people lay scattered on the muddy ground and no one seemed to take any notice of them. Armed SS men and guards walked around among them. Most of the temporary inmates had arrived from the Warsaw ghetto and were dressed in striped prisoner uniforms, but several wore plainclothes and some were completely naked.

And now came the most, the most horrible episode of them all. The Bund leader had warned me that if I lived to a hundred I would never forget some of the things I saw. He did not exaggerate. The military rule stipulates that a freight car may carry eight horses or forty soldiers. Without any baggage at all, a maximum of a hundred passengers standing close together and pressing against each other could be crowded into a car. The Germans had simply issued orders to the effect that 120 to 130 Jews had to enter each car. These orders were now being carried out. Alternately swinging and firing with their rifles, the policemen were forcing still more people into the two cars, which were already over-full.

When some wagons were filled with terrified individuals and barricaded, more people were driven towards the other wagons. The guards were losing patience, becoming more and more agitated while they relentlessly pushed the crowds against the open freight cars, firing indiscriminately at those who hesitated to move.

The shots continued to ring out in the rear and the driven mob surged forward, exerting an irresistible pressure against those nearest to the train. These unfortunates crazed by what they had been through, scourged by the policemen, and shoved forward by the milling mob, then began to climb on the heads and shoulders of those on the trains. These were helpless since they had the weight of the entire advancing throng against them and responded only with howls of anguish to those who, clutching at their hair and clothes for support, trampling on necks, faces and shoulders, breaking bones, and shouting with insensate fury, attempted to clamber over them. More than another score of human beings, men, women and children gained admittance in this fashion. Then the policemen slammed the doors across the hastily withdrawn limbs that still protruded and pushed the iron bars in place.

The upset and disgusted Karski knew that Izbica Lubelska was in fact not at all a "transitional camp". It was a final station. All those who had been locked in the wagons were doomed to die trapped inside them.

The floors of the cars had been covered with a thick white powder. It was quicklime. Quicklime is simply un-slaked lime, or calcium oxide that has been dehydrated. Anyone who has seen cement being mixed knows what occurs when water is poured on lime. The mixture bubbles and steams as the powder combines with the water, generating a large amount of heat. Here the lime served a double purpose in the Nazi economy of brutality. The moist flesh coming in contact with the lime is rapidly dehydrated and burned. The occupants of the cars would be literally burned to death before long, the flesh eaten from the bones. Thus, the Jews would die in agony, fulfilling the promise Himmler had issued in accord with the 'will of the Fuhrer' in Warsaw in 1942. Secondly the lime would prevent decomposing bodies from spreading disease. It was efficient and inexpensive - a perfectly chosen agent for their purposes.

Karski wanted to get out from this hell, though he felt compelled to fulfil the mission he had been given by the Bund – to describe in every detail what was going on.

It took three hours to fill up the entire train by repetitions of this procedure. It was twilight when the forty -six (I counted them) cars were packed. From one end to the other, the train, with its quivering cargo of flesh, seemed to throb, vibrate, rock and jump as if bewitched. There would be a strangely momentary lull and then, again, the train would begin to moan and sob, wail and howl. Inside the camp a few score dead bodies remained and a few in the final throes of death. German policemen walked around at leisure with smoking guns, pumping bullets into anything, that by a moan or motion betrayed an excess of vitality. Soon not a single one was left alive.

The last stragglers were brought up into the last carriage, the doors were pushed shut and locked, the train began to move.

In the now quiet camp the only sounds were the inhuman screams that were echoes from the moving train. Then these too ceased. All that was now left was the stench of excrement and rotting straw and a queer, sickening acidulous odour which I thought, may have come from the quantities of blood that had been shed and with which the ground was stained. As I listened to the dwindling outcries from the train, I thought of the destination toward which it was speeding. My informants had minutely described the entire journey. The train would travel about eighty miles and finally come to a halt in an empty barren field. Then nothing at all would happen. The train would stand stock-still, patiently waiting while death penetrated into every corner of its interior. This would take from two to four days.

Apparently, the destination of the train was the fields outside the extermination camp Bełżec.

When quicklime, asphyxiation and injuries had silenced every outcry, a group of men would appear. They would be young, strong Jews, assigned to the task of cleaning out these cars, until their own turn to be in them should arrive. Under a strong guard they would unseal the cars and expel the heaps of decomposing bodies. The mounds of flesh that they piled up would then be burned and the remnants buried in a single huge hole. The cleaning, burning and burial would consume one or two full days. The entire process of disposal would take then from three to six days. During this period the camp would have recruited new victims. The train would return and the whole cycle would be repeated from the beginning.

Below is a huge juniper tree by a field outside Bełżec.

No nightmare can equal the hells described by Borowski and Karski. The evil, the plague of indifference, which gave rise to the death trains and their horrible destinations, is beyond my comprehension. One might speak about "inhumanity," but can any other creature engage in a similar mass extinction, become possessed by such contempt and icy coldness while inflicting death and suffering on members of its fellow species?

Alvaro, Corrado (1995) Tutto è accaduto. Milano: Bompiani. Borowski, Tadeusz (1976) This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen. Harmondsworth Middlesex: Penguin Classics. Bugaǐ, Nikolaǐ (1996) The Deportation of Peoples in the Soviet Union. New York: Nova Publishers. Karski, Jan (2011) Story of a Secret State: My Report to the World. London: Penguin Classics. Moorehead, Caroline (2023) Edda Mussolini: The Most Dangerous Woman in Europe. London: Vintage. Rashke, Richard L. (1995) Escape from Sobibór. Chicago: University of Illinois Press. Rizzo, Marco and Lelio Bonaccorso (2020) Jan Karski: L'uomo che scoprí l'olocausto. Rome: GEDI Gruppo editoriale. Sereny, Gitta (1983) Into That Darkness: An Examination of Conscience. London: Penguin. Totten, Samuel, William S. Parsons, and Israel W. Charny (1997) Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York: Garland Publishing.

Jag växte upp i en liten stad där flera järnvägslinjer möttes. Med mina lekkamrater tillbringade jag en hel del tid på banvallarna och det hände även att vi smög oss in bland vagnarna på stickspåren. En del av dem var olåsta och vi kunde då sitta i de tomma godsvagnarna, som luktade hemlighetsfullt av gammalt tjärat trävirke och berätta spökhistorier för varandra – eller ännu bättre – om några olåsta personvagnar hamnat på sidospåren kunde vi klättra upp i dem, sätta oss på sofforna i en kupé och låtsas att vi for kring i Europa. Underligt nog blev vi aldrig ertappade under dessa förbjudna lekar.

När jag gick i gymnasiet arbetade jag med mina vänner Didrik och Stefan som brevbärarbiträde vilket innebar att vi bar ut post på lördagarna och under vissa kvällar i veckan, arbetade med postsortering och transporterade postsäckar mellan järnvägsstationen och postkontoret, det senare medförde att vi på perrongen inväntade postvagnarna, hjälpte till med att lasta ur postsäckarna för att sedan transportera iväg dem, körande posttruckar med två påkopplade släpvagnar.

Min tågfascination fortsatte under universitetstiden, livligt påeldad av min kamrat Claes, som var en än större tågfantast än jag; infallsrik, rolig och inte helt pålitlig dog han innan vi blivit trettio. Tillsammans med Claes, och även med andra kamrater, for jag med tåg kring i Europa.

Då jag studerade vid universitetet arbetade jag flera dagar i veckan som kypare på sträckan mellan Malmö och Stockholm. Efter förmiddagsföreläsningarna steg jag på tåget i Lund och klädde där om till uniform: svarta byxor och vit uniformsjacka med svarta guldtrådsförsedda axelklaffar. Ibland arbetade jag i ”stor vagn”, med kök och bord med vita dukar och porslinstallrikar, eller i ”två rum och kök”, med en kafé- och en restaurangavdelning, då enbart i sällskap med en i allmänhet trevlig ung dam och betydligt enklare plastförpackad kost, som värmdes upp i mikrovåg.

Ovanstående är en möjlig orsak till varför tåg är så vanligt förekommande i mina drömmar. Ofta följer jag någon genom stan ner till stationen, i allmänhet mina systrar. Då vi kommer fram råder kaos och förvirring och vi missar det tåg vi skulle ta, eller kliver på fel tåg. Lika ofta irrar jag runt på stora stationer på jakt efter rätt spår och om jag finner det släpar jag upp mitt bagage i någon vagn, stiger ur för att ta farväl av någon vän eller släkting och medan jag gör det far tåget ifrån mig med min packning. I allmänhet förvandlas de flesta av mina drömmar om tåg till mardrömmar och att jag började skriva ner dessa tankar kring tåg beror på att jag nyss vaknat upp efter en natt med oroväckande tågdrömmar. Jag tror att det rörde sig om flera olika drömmar, men den sista minns jag mycket väl.

Tillsammans med min hustru hade jag nyss klivit av tåget i min födelsestad – Hässleholm. Vi var båda mycket yngre än vi är nu, så unga att våra döttrar ännu inte blivit födda. Då vi stod på perrongen märkte jag att jag frös om fötterna och fann att jag var barfota. Jag hade glömt kvar skorna på tåget och kastade mig därför åter upp i vagnen som vi nyss hade lämnat. En vänlig, kvinnlig konduktör tog emot mig och sa: ”Vad bra att du kom tillbaka. Jag tog hand om din hustrus fotsida skinnkappa och hennes chica pälsbrämade skinnhatt. Här är de.” Hon räckte mig dem, men nu märkte jag att det ryckte i kopplingarna och att tåget satt sig i rörelse. ”Jag måste av här”, vädjade jag till konduktören, men hon tog ett fast grepp om min ena arm: ”Sakta i backarna! Först måste vi få klart för oss om kappan verkligen är din hustrus och om så är fallet skall den värderas och dess värde skrivas ner.” ”Hur skall jag veta det?” Tåget lämnade nu stationen och ökade farten. Passagerarna betraktade mig nyfiket. Jag saknade fortfarande skor. ”Ni kan inte lämna tåget utan värdering. Vad är kappan värd?” ”Jag vet inte. Kanske femtiotusen kronor?” Konduktören skrattade ironiskt. ”Den här? Den är högst värd tusen kronor.” ”Men den är skräddarsydd i New York. Vi köpte den av körsnären själv. Den är pälsfodrad och fortfarande precis som ny. Min hustru är rädd om sina kläder” ”Vi måste gå till tågvärden. Ni kan inte få kappan tillbaka om ni inte kan bevisa att den är er hustrus och om ni framhärdar med att den är den är så värdefull som ni säger. Kom med nu.” Konduktören tålde inte några motsägelser. Hon tog resolut min hustrus kappa och mössa och stegade sedan framför mig, genom vagn efter vagn. Vi vacklade på de vibrerande metallplattorna i övergångarna mellan de olika vagnarna, där fartvinden ilade genom de otäta, dragspelsveckade väggarna. Kraftfullt slet konduktören upp de tunga skjutdörrarna mellan vagnsavdelningarna.

Vart var vi på väg? Var fanns den där tågvärden? Jag gjorde ett misstag. Myndighetspersoner, speciellt sådana som inte har annan makt över andra än sin uniform, under vilken de kan dölja sin osäkra obetydlighet, är ytterst farliga. De har sin styrka, sin självbetydenhet genom andras, deras överordnades, makt och myndighet. Det är det beskydd som gör dem osårbara och livsfarliga. I ett rättssamhälle kan sådana personer hållas i schack genom fastställda, demokratiska regelverk, men inom totalitära regimer kan deras djuriska drifter blomma ut i ohejdad, hänsynslös ondska

Vad de flesta sådana personer avskyr mest av allt är att bli berörda. Det gör dem lika deras offer. Jag gjorde ett misstag. För att få konduktörens uppmärksamhet rörde jag vid hennes axel och undrade: ”Vart är vi på väg?” Den tidigare inte direkt ovänliga damen vände sig häftigt om. Förvandlad till ett aggressivt odjur vrålade hon: ”Tig och lyd!” Hennes ansikte var högrött av ilska, men jag behöll mitt lugn och undrade iskallt: ”Vad heter ni? Ge mig ert namn.”  Vad skulle nu ske? Skulle hon slå mig? Döda mig. Det var en dröm. Allt kunde hända. Men, det visade sig att drömmen skyddade mig.

Konduktörsdamen var försvunnen och med henne min hustrus kappa. I hennes ställe gick nu en ung dam framför mig, iförd svart kjol och vit blus, över vilken en kraftig, svart fläta svängde fram och tillbaka. Hon vände sig mot mig; vacker med rosiga kinder och mörka ögon stannade hon och granskade mig uppifrån och ner och log så att hennes perfekta tänder blottades: ”Men så här kan du inte gå omkring. Dina fötter är smutsiga. Ta de här och byt om.” Hon visade mot en tom kupé där jag satte på mig TR:s svarta byxor och vita epålettförsedda uniformsjacka. Jag fick ett par tunna svarta strumpor och lackskor, medan den unga damen stod i kupéöppningen och betraktade mig medan jag bytte om: ”Så där ja, nu ser du anständigare ut. Vi måste skynda oss till restaurangvagnen.” Jag såg nu att hennes uniformsjacka var broderad med något slags östeuropeiskt blommönster. Axelklaffarna var inte verkliga, utan även de broderade. Hon log: ”Kom nu! Vi måste skynda oss!”

Vi gick snabbt genom vagn efter vagn. Tågsättet verkade inte ha något slut. I takt med hjulens slag mot rälsen ekade Kraftwerks sång om det oändliga Europa i mitt huvud:

Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Life is timeless
(Europe endless).
Life is timeless
(Europe endless).

https://www.youtube.com/watch?v=njQZEAWdmTQ

Jag ropade efter den unga damen: ”Kommer vi aldrig fram? Tar tåget aldrig slut? Vart är vi på väg?” Hon stannade upp och vände sig om: ”Har du verkligen inte begripit det? Tåget är i det närmaste oändligt. Slutstationen är döden. Vi är på väg till Helvetet.”  Jag blev stel av skräck: ”Men varför det? Vad har jag gjort?” Hon log igen, samma vackra öppna leende: ”På det här tåget är vi alla oskyldiga. Det är inte därför vi skall till Helvetet. Det har andra bestämt för oss och ingen vet varför.” Det var då jag vaknade och även om någon sagt mig att ingen intresserar sig för andras drömmar kunde jag inte låta bli att skriva ned vad jag upplevt under min dröm eftersom jag anat att det där tåget förde mig till något jag läst och blivit upprörd av.

Vid början av nittonhundratalet gick järnvägarna kors och tvärs likt ett blodådernät över hela Europa och förde en ström av människor och varor till varje hörn av kontinenten.

Då kriget kom förde tågen mängder med soldater till deras lidande och död på olika slaktfält. Som dessa berusade österrikiska soldater som 1914 skall forslas till de ryska gränstrakterna.

Scener som skulle upprepas under det Andra världskriget, då andra ungdomar med tågen fördes till andra slagfält.

Många dog i kyla och gyttja, andra togs till fånga och fördes till läger där flera gick under till följd av undernäring, misshandel och köld. Värst var det under Andra världskriget, då uppskattningsvis sex miljoner sovjetiska krigsfångar greps av nazisterna och då många av dem med tågen fördes till en plågsam död. Tre miljoner dog under tysk fångenskap.

Snart stod de tyska krigsfångarna i tur, mer än en miljon av dem dog i sovjetisk fångenskap.   

Så höga siffror blir obegripliga, omöjliga att gripa tag i. De är abstrakta, döljer människors lidande bakom sig. Obetydliga är de dock inte. Som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam: ”De döda är siffror som vilar, virvlar som kristaller i vinden över fälten”.

Före och under kriget rullade godsvagnar genom det väldiga Sovjetunionen, fyllda med förtvivlade människor hade de satts i rörelse av den maktberusade galningen Joseph Vissarionovich, av sig själv kallad Mannen av stål – Stalin. Hans sanslösa grymhet får mig att tvivla på hans mänsklighet. Som Osip Madelstam då han i sitt ”epigram” Bergsbon i Kreml beskrev den sovjetiske, allsmäktige ledaren som ett blodtörstigt bergstroll:

Vi lever, men känner inte landet där vi bor,
mer än tio steg bort kan ingen höra vad vi säger.
Men om folk ibland skulle tala,
då nämner de kaukasiern i Kreml.

Hans tjocka fingrar är som slippriga fiskbeten, klumpigt feta,
och hans formella ord är tunga som vikter.
Kackerlacksmustaschen vrålar,
medan stövelspetsarna glänser och glittrar.

Omkring honom svansar tunnhalsade hantlangare
och han leker med dessa halvmänniskors tjänster.
Vissa visslar, andra jamar, en del sniffar,
han ensam bullrar, petar och fnyser.

Som vore de hästskor smider han regler och förordningar –
som slungas i ljumskar, pannor, ögon och ögonbryn.
Varje mord är för honom en glädje
och han ossetiska torso är bred.

Fortfarande stöter jag på folk som anser att denne dåres grymheter var berättigade, belästa människor som anser sig vara deltagande individer och upprörs över samtidens förföljda och förtvivlade människor. Jag grips av förundran över hur det var möjligt att så uppenbart galna psykopater som Hitler och Stalin kunde hålla hela länder i sitt järngrepp och få sina hantlangare att begå de mest horribla övergrepp på sina medmänniskor.

Men, vi kan betrakta vår egen samtid och häpna inför de brott som män som Trump, Netanyahu och Putin begår och hur de trots detta kan behålla beundran och stöd från folk omkring och under sig. Det måste vara så att människor bländas av makt och att så många strävar efter den för egen del.

Nyligen har jag läst Caroline Mooreheads biografi om Mussolinis dotter Edda. Moorehead ger en utmärkt beskrivning av Roms fascistiska kotteri – dess överdådiga fester, promiskuösa kärlekshistorier, spioneri på varandra och devota underkastelse under sin ledare Benito Mussolini. Det var ur sådana kretsar som terrorbombning, användandet av dödlig senapsgas och hämningslösa massakrer i Abessinien härrörde, samt tanklöst vansinniga och uselt planerade krigsföretag med miljontals offer som följd. Folk som rörde sig i sådana sällskap hade uppenbarligen enbart sitt egna väl och ve för ögonen och var fullkomligt blinda för det lidande de bidrog till att skapa.

Efter att ha läst om Edda Mussolini och hennes make Galeazzo Ciano läste jag Corrado Alvaros roman Tutto é accaduto, Allt har hänt, som utspelar sig i de kretsar där Edda och Ciano rörde sig. Alvaro skildrade ingående hur det i dessa salonger talades om

de stora förmågor som tog sig uttryck på tidningarnas sidor, utan ansikte. Här antog de dock en välkänd aspekt. De blev till individer med namn och närvaro och historien med sina katastrofer och stormar förvandlades därmed till namn på människor – till karaktärer, meningar uttalade under middagen eller efter den, personliga sammanträffanden och förbindelser, karakteristiska drag. Sympati och antipati hamnade i historiens centrum, en nations öde bands till en artighet, eller en förolämpning.

Det var och är i maktens slutna och ytterst begränsade rum som död och elände för miljontals människor beslutas.

Statssanktionerad diskriminering och våld, som predikats på platser som de fascistiska Italien och Rumänien, i Nazityskland, Sovjetunionen och Rwanda, har i allmänhet lett till ohejdad brutalitet och folkmord, där ideologiskt infekterade och motiverade huliganer utmärkt sig genom ohejdad sadism och inbilskhet. Villiga bödlar finns alltid och överallt till hands.

Tag exempelvis de massdeporteringar som Stalin beordrade och som ledde till att män, kvinnor och barn tvingades in i godsvagnar destinerade till det avlägsna Centralasien eller Sibirien. Uppskattningsvis rörde det sig om sex miljoner människor av vilka de flesta var fullkomligt oskyldiga till något brott.

Mellan 1930 och 1931 deporterades 1.8 miljoner kulaker, dvs. självägande bönder, och från 1932 till 1939 ytterligare en miljon etniska minoriteter (balter, volgatyskar, ukrainare, moldovier, finnar, polacker, greker, turkar, kalmucker, koreaner, tjetjener, krimtatarer, m.fl., m.fl.). Ett vansinne som 1940 till 1952 ökades på med ytterligare 3.5 miljoner deportationer. De massiva folkförflyttningar som ägde rum under kriget drabbade speciellt hårt åldringar, kvinnor och barn, detta eftersom de flesta familjefäder, oavsett etnisk bakgrund, kämpade längs frontlinjerna för att hejda den tyska invasionen.

Deporteringarna skedde inte i hemlighet, utan de flesta av dessa tvångsförflyttningar bokfördes noggrant så att de kunde uppskattas av Bergsbon i Kreml. Flera insatser var brutalt kaotiska, medan andra var noggrant planerade. Med förklaringen att de inför ankomsten av fientliga arméer skulle föras bort för sin egen säkerhet föstes många människor upp på väntande tåg. En volgatysk kvinna, medlem av en folkgrupp som under sekler bott i och uppodlat trakterna kring Volga, träffade under ett uppehåll en NKVD vakt:

När han fick veta att vi var volgatyskar blev han förvånad och informerade oss om massevakueringen av vårt folk och att flera familjer i hans samhälle, där vi hade stannat till, redan var på väg till Volga för att där bosätta sig i våra fullt möblerade hem, gårdar med husdjur och maskiner, potatis att gräva och kål att skörda – ja, allt för att starta livet där.

Utvisningen av Volgatyskarna slutfördes enligt planerna vid slutet av september 1941. Enligt sovjetisk statistik var det totala antalet tvångsförvisade volgatyskar cirka 950 000. Det faktiska antalet offer är dock mycket högre. Det krävdes 151 tågkonvojer för att genomföra de första deportationerna.

Över huvud taget var dödsfallen och de deporterades antal betydligt högre är de officiella siffrorna, men sovjetiska myndigheter hade dock noggrant dokumenterat 390 000 dödsfall i samband med kulakdeportationerna 1930–1931.

Under mindre än en månad under 1944 deporterades en halv miljon tjetjener och ingusher till Kazakstan och andra centralasiatiska platser. De lastades in i 180 specialtåg, med cirka 40 till 45 personer i varje godsvagn. Totalt 14 200 godsvagnar och 1 000 flakvagnar användes mellan den 23:e februari och 13:e mars, varje dag avgick uppskattningsvis 350 godsvagnar. Fler än 200 000 personer dog under ”uppsamlingsprocessen” och transporterna, mellan fyrtio och femtio procent av de deporterade var barn.

Likt de flesta andra deporterade etniska minoriteter färdades tjetjenerna i gods/boskapsvagnar som var låsta från utsidan, utan ljus eller vatten, ofta under vintermånaderna. Tågen stannade emellanåt för att vagnarna skulle öppna och de döda begravas. Tågstationernas lokalbefolkning var förbjuden att hjälpa sjuka passagerare, eller ge dem medicin eller vatten.

Tjetjenen Isa Khashiyev berättade:

Vi var tio personer i vår familj – mamma och pappa, mormor och sju barn. Jag var äldst, och min yngsta syster var tre månader gammal. Vi hade inget vatten och ingen mat. De svaga led av hunger, och de som var starkare gick vid uppehållen av tåget och köpte mat. Några dog på vägen – ingen i vår vagn, men i nästa vagn såg jag dem ta ut två lik.

Det var kallt och mörkt då de anlände till Kokchetav, på slätterna i norra Kazakstan.

 Vi for iväg i en släde, jag ramlade av, men de hejdade släden och min mamma sprang tillbaka för att hitta mig. Vår lillasyster dog den natten. Min pappa letade efter en plats att begrava henne – han hittade en lämplig plats, grävde graven och begravde henne ... hon måste ha frusit ihjäl.

Ett annat ögonvittne berättade om ”uppsamlingsprocessen”:

De finkammade husen och hyddorna för att konstatera att ingen fanns kvar. […] Soldaten som kom in och överöste hela hyddan med en salva från sin kulspruta. Blod rann ut under bänken där ett barn gömt sig. Modern skrek och kastade sig mot soldaten. Han sköt henne också. Det fanns inte tillräckligt med fordon. De som blivit kvar sköts ihjäl. Kropparna täcktes slarvigt med jord och sand. Även mördandet hade varit vårdslöst, och folk började snart, likt maskar, kravla sig upp ur sand och jord. NKVD-männen tillbringade hela natten med att skjuta dem igen.

Det är inte att undra över att två blodiga tjetjeniska krig bröt ut efter det att flera tjetjener återvänt från exilen. Under det Första tjetjeniska kriget, 1994-1996, ledde den brutala krigföringen till fler än 100 000 döda. Det Andra tjetjeniska kriget, 1999-2009, orsakade mellan 50 000 och 80 000 döda.

Den ryska befolkningen på Krim är nu i överväldigande majoritet, men det har inte alltid varit så. Mellan den 18:e och 20:e maj 1944 deporterades 200 000 tatarer från Krim. Det var den sista vågen av deportationer från Krim och vid slutet av deportationen bodde knappt en enda krimtatar kvar på Krim, över 80 000 hus och 360 000 tunnland mark hade lämnats övergivna.

Vi fick veta att vi skulle bli vräkta och att vi hade 15 minuter på oss att göra oss redo att åka. Vi gick ombord på godsvagnar – det var 60 personer i varje, men ingen visste vart vi skulle föras. Skulle vi bli skjutna? Hängda? Tårar och panik grep oss.

 Nästan 8 000 krimtatarer dog under deportationen, och tusentals omkom därefter på grund av de hårda levnadsförhållanden de tvingades leva under sin exil.

Vi tvingades reparera våra egna tält. Vi arbetade och vi svalt. Många var så svaga av hunger att de inte kunde hålla sig på fötter... Våra män var vid fronten och det fanns ingen som kunde begrava de döda. Ibland låg kropparna bland oss ​​i flera dagar.

Varje godsvagn skulle rymma högst 50 personer, tillsammans med deras bagage, men ögonvittnen har bekräftat att ofta trängdes fler än hundra personer in i vagnarna. Ett hål i vagnens golv som användes som latrin. Flera gravida kvinnor tvingades föda barn inuti dessa avspärrade järnvägsvagnar. Det var först när de anlände till sin destination i Uzbekiska SSR som krimtatarerna släpptes ut från de tillbommade godsvagnarna. De kallades ”krematorier på hjul”. Vid slutstationerna staplades lik upp kring spåren för att brännas.  Förutom tatarerna deporterades 40 000 bulgarer, greker, turkar och roma/sinti från Krim och ersattes med invandrande ryssar. Då de nu tillåtits återvända utgör tatarerna endast tolv procent av Krims befolkning.

Tjetjener, volgatyskar och tatarer var långt ifrån de enda minoriteter som över hela Sovjetunionen utsattes för Stalins brutala folkomflyttningar och stuvades in i godsvagnar som ofta förvandlats till veritabla dödskammare. Medan dessa överlastade tåg rullade över hela Sovjetunionen ägnade sig nazisterna åt än makabrare transporter, vars enda syfte var att utrota människor.

Nazisterna försökte maskera sin "slutgiltiga lösning" som ett försök att befolka länderna i öster, rika på naturresurser och gott om plats för den europeiska befolkningsökningen. Offren för nazisternas utrotningsplaner fick veta att de skulle föras till relativt komfortabla arbetsläger i Reichskommissariatet Ukraina, eller vidare österut. I själva verket innebar deportationerna för de flesta judar, roma/sinti, och andra människor som betecknats som ”ovärdiga att leva”, att från och med 1942 skulle de förintas i Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek, Treblinka, Auschwitz-Birkenau, eller andra ondskefullt uttänkta och nogsamt planerade utrotningsplatser.

I Väst- och Centraleuropa utgjordes dödstågen i allmänhet av tredje-klassvagnar och man gjorde i viss mån sken av att passagerna verkligen skulle föras till arbetsläger, men i Östeuropa gick det brutalare till och man föste där med våld in människor gods- eller boskapsvagnar; där upp till 150 skräckslagna män, kvinnor och barn packades in, detta även om SS-regler förordade femtio som det maximala antalet per vagn. Ingen mat eller vatten tillhandahölls. De täckta godsvagnarna hade endast utrustats med en latrinhink. Små gallerförsedda fönster gav otillräcklig och oregelbunden ventilation, vilket ofta resulterade i flera dödsfall antingen genom kvävning, eller exponering för köld eller hetta. Polska tvångsarbetare och sovjetiska krigsfångar transporterades under liknande förhållanden, med många dödsfall som följd.

En slutstation var Sobibór vars enda uppgift, liksom lägren i Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek och Treblinka, var att utplåna människor. Vi känner Sobibórs verksamhet främst genom Franz Stangls känslokyliga vittnesmål inför journalisten Gitta Sereny i hennes Vid avgrunden. Stangl beskrev där sina tre månader som Sobibórs förste kommendant och hur han revolutionerade dess kapacitet att så snabbt och effektivt som möjligt bränna den oerhört stora mängd lik som dagligen ackumulerades.

Andra vittnesmål kommer sig av att det under sommaren 1943 spreds rykten om att Sobibór skulle stängas och hela dess fångna arbetsstyrka avrättas. Detta ledde till ett desperat uppror. De flesta av upprorsmännen dödades, men 300 av dem lyckades fly ur lägret. Flera av dem spårades upp och mördades, men sextio av dem överlevde kriget och kunde vittna om vad som försiggått i Sobibórs helvete.

De flesta av dem som med tåg anlände till Sobibór hade inom ett par timmar efter ankomsten gasats ihjäl. Det fåtal som inte omedelbart hade dödats tvingades hjälpa till med driften av lägret, och få överlevde mer än några månader. Totalt mördades, under det ett och halva år som dödslägret var i drift, uppskattningsvis 250 000 män, kvinnor och barn.

Till det yttre kunde lägret ge intryck av att vara en välskött by, om än omgiven med elektrifierade taggtrådsstängsel och vakttorn. Gaskamrarna och bränngroparna låg väl dolda inom en tätbevuxen granskog, dock lägrade sig allt som oftast den feta röken av bränt kött över det till, synes idylliska Sobibór.

Man hade lagt stor vikt vid att skapa ett fint och lugnande intryck av das Vorlager, Förlägret, där de oftast skräckslagna människorna anlände vid den lilla järnvägsstationens långa ramp. Stationen finns kvar, det bor fortfarande människor i Sobibór. Men, efter mer än sjuttiofem år är stationshuset inte längre nymålat och prytt med gardiner och blomsterlådor.

I das Vorlager fanns bostäder och fritidsanläggningar för lägrets personal. SS-officerarna bodde i stugor med pittoreska namn som Lustiger Floh, Glada loppan, Schwalbennest, Svalboet, eller Gottes Heimat, Guds hemvist. Allt var prydligt anlagt, med gräsmattor och trädgårdar, utomhusterrasser, grusbeklädda stigar och professionellt målade skyltar. Där fanns en restaurang, en bowlinghall, en frisörsalong, bageri, snickeri och en tandläkare, allt bemannat med judiska fångar.

Vaktmanskapet, i allmänhet dödsdömda, ryska krigsfångar som benådats genom att de anmält som lägervakter, hade separata baracker och en ”fritidsbyggnad” med matsal och frisersalong. Das Vorlagers idylliska utseende hjälpte till att dölja lägrets lugubra natur för de nyanlända, dödsdömda fångarna. En överlevande har beskrivit hur han känt sig lugnad vid åsynen av de "tyrolska stugliknande barackerna med sina ljusa, små gardiner och pelargoner på fönsterbrädorna".

Bortom das Vorlager låg Erbhof, Arvsgården, lägrets administrationsbyggnad, samt ett lantbruk där judiska fångar födde upp kycklingar, grisar, och gäss, samt odlade frukt och grönsaker för SS-männens konsumtion. Där fanns även flera lagerlokaler där man magasinerade allt det som de döda lämnat efter sig – kläder, värdeföremål, mat och hår.

Vid östra änden av järnvägsrampen fanns en rymlig barack där de nyanlända fick lämna sitt bagage och tvingades klä av sig. Hade passagerarna anlänt i tredjeklassvagnar, ofta från platser som Holland, Belgien eller Frankrike togs de emot med viss försiktighet. Innan judarna klädde av sig höll då i allmänhet SS-oberscharführer Hermann Michel ett tal till dem. Han uppskattade detta uppdrag och brukade bära en vit rock för att ge intryck av att vara läkare. Michel meddelade judarna att de skulle inom kort skulle anvisas olika arbetsuppgifter, men innan dess skulle de duscha och desinficeras för att förhindra spridningen av sjukdomar.

Efter att ha instruerats att noggrant minnas var de lämnat sitt bagage och sina kläder fördes de nakna judarna genom den hundra meter långa Himmelstrasse Vägen till himlen, kantad av tättvuxna granar som dolde den elektrifierade taggtråden.

En SS-man gick i spetsen av kolonnen, med fem eller sex vakter längst bak, ledsagade av stora aggressiva hundar och beväpnade med blydaggar och piskor. Slutmålet var gaskamrarna och då judarna gått in i dem stängde vakterna dörrarna. Motorn startades av den före detta sovjetiska soldaten Emil Kostenko och Erich Bauer från Berlin. Efter det att kolmoxodinen haft sin dödliga verkan, öppnades dörrarna och liken fördes bort och brändes av medlemmarna av Sonderkommandot och brändes utomhus i stora ”likgropar”.

Om de dödsdömda anlänt i godsvagnar var processen i regel betydligt brutalare och de skräckslagna nykomlingarna hetsades fram med skottsalvor, hugg, slag och gläfsande hundar.  

För flera år sedan stod jag med en vän och blickade ut över de vita marmorblock som markerade gravarna med tvåtusen av de mer än sjutusen unga britter, kanadensare och amerikaner som dött under landstigningen i Anzio. Min vän betraktade allvarligt gravstenarna och konstaterade sedan: “Det här är mindre än de som dödades under dag i Auschwitz.” Han hade rätt. Aldrig har det förekommit en så storskalig, mekaniserad människoslakt. Under en 14 timmar lång arbetsdag i förintelselägren mördades mellan 12 000 och 15 000 individer, medan gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau likviderade 20 000 per dag. Nedan ett av krematorierna innan det sprängdes av de retirerande nazisterna.

Polacken Tadeusz Borowski arresterades 1942 av Gestapo. Han var till skillnad från sin flickvän Maria inte del av den omfattande polska motståndsrörelsen. Hon tillfångatogs efter att ha fallit i en fälla gillrad av nazisterna och mördades i ett koncentrationsläger. Då Borowski sökte efter henne greps även han och fördes till Auschwitz, som han genomlevde i två år innan han sändes på en dödsmarsch till koncentrationslägret Dachau, där han en hårsmån från döden räddades av den amerikanska Sjunde armén. Strax efter kriget skrev Borowski en novellsamling i vilken han i litterär form samlade sina intryck från Auschwitz – Pożegnanie z Marią, Farväl till Maria. Novellerna sammanlänkas genom huvudpersonen Tadeks upplevelser och även om Borowski använde sig av ett alter ego råder det ingen tvekan om att novellerna i minsta detalj bygger på egna upplevelser. I novellen Välkomna till gaskamrarna, mina damer och herrar, skildrar han hur ett dödståg ankommer till Auschwitz.

"Transporten kommer", säger någon. Vi kommer på fötter, allas blickar vänds åt ett håll. Runt kurvan, en efter en, börjar boskapsvagnarna rulla in. Tåget backar in på stationen, en konduktör lutar sig ut, viftar med handen, blåser i en visselpipa. Loket visslar med ett skrikande ljud, pustar, medan det långsamt rullar in längs rampen. I de små fönstergluggarna syns bleka, förtvinade, utmattade mänskliga ansikten; skräckslagna kvinnor med trassligt hår, orakade män. De betraktar stationen i tystnad. Och så, plötsligt blir det rörelse inuti vagnarna och ett dunkande mot träplankorna. ”Vatten! Luft!" – trötta, desperata rop. Huvuden tränger sig ut genom fönsteröppningarna, munnar som frenetiskt kippar efter luft. De drar in några andetag, försvinner; andra kommer i deras ställe och försvinner även de. Skriken och stönandena blir allt högre

Lastbilar kördes fram. Fångarna som skulle tömma vagnarna instruerades. De tilläts att för egen del lägga beslag på mat, men tog de kläder och värdesaker skulle de omedelbart dödas. Samtliga lik skulle bäras ut ur vagnarna och läggas vid spåren. Lastbilarna fyllas med bagaget och föra bort de få män och en del kvinnor som utsetts för tvångsarbete. SS-män ställde upp sig beredda för att göra urvalet, medan andra skrek ut order åt de nyanlända.

Låsbultarna slås upp, skjutdörrarna glider upp. En våg av frisk luft rusar in i vagnarna. Människor ... omänskligt inklämda, begravda under högar av bagage, resväskor, koffertar, paket, lådor, buntar av alla slag (allt som hade varit deras förflutna och var tänkt att bli deras framtid). Monstruöst hoppressade har de svimmat av värme, kvävts, krossat varandra. Nu tränger de som är vid medvetande mot de öppnade dörrarna, andas likt fiskar som kastats upp på stranden. Giv akt! Heraus! Ut! Ta med er bagaget! Ut med allt! Lägg det i en hög nära utgångarna. Ja, ta av jackorna också! Det är sommar. Marsch till vänster! Förstått?"

Förvirrade och skräckslagna vacklade passagerarna ut ur vagnarna. De såg sig rådvilla kring. Undrade: ”Kan min herre säga var vi är? Vad som skall hända oss!” Manskapet svarade oftast inte. Men kanske någon pekade ur krematoriernas skorstenar och mumlade: ”Ni skall till himlen.”

Det står en SS-man bakom min rygg; lugn, effektiv och vaksam. "Meine Herrschaften, den här vägen, mina damer och herrar, försök att inte kasta era saker omkring er, tack. Visa lite välvilja", säger han. Högarna växer. Resväskor, bylten, filtar, rockar, handväskor som öppnats då de fallit till marken och där spillt ut mynt, guld, klockor; berg av bröd hopar sig vid utgångarna, högar av marmelad, sylt, massor med kött, korvar och socker har spillts ut på gruset. Lastbilsflak fylls med människor och fordonen försvinner med ett öronbedövande vrål bland kvinnors klagan och skrik då de separerats från sina barn och den förbluffade tystnaden hos kvarlämnade män. De som förts bort är de som beordrats att gå till höger – de friska och de unga som separerats från sina barn och som nu med lastbilarna förs bort mot lägret. Till slut kommer inte heller de att undkomma döden, men först måste de arbeta.

Då de arbetsföra förts bort och de övriga tvingats vandra ner mot gaskamrarna, återstod det för de utvalda fångarna att städa godsvagnarna.

Tåget har tömts. En mager, koppärrig SS-man kikar in i en vagn, skakar äcklad på huvudet och pekar med fingret mot vår grupp. "Rein! Städa upp!" Vi klättrar in. I hörnen bland mänsklig avföring och övergivna armbandsur ligger krossade, nedtrampade spädbarn, nakna små monster med enorma huvuden och uppsvällda magar. Vi bär ut dem som vore de kycklingar, håller flera i varje hand. Jag går tillbaka in i tåget; bär ut döda spädbarn; släpar ut bagage. Jag rör vid liken, men jag kan inte övervinna en växande, okontrollerbar skräck. Jag försöker ignorera kadavren, men de finns överallt; uppradade på gruset, på rampens cementkant, inuti boskapsvagnarna. Spädbarn, hemskt vanställda, nakna kvinnor, män förvridna i kramp. Jag springer min väg så långt jag kan, men omedelbart svingas en piska över min rygg. I ögonvrån ser jag en våldsamt svärande SS-man.

Flera djärva, polska motståndsmän försökte med stor fara för sina liv, till en ofta likgiltig omvärld, föra ut vetskapen om nazisternas massmord på judar och oliktänkande. En av dem var kavalleriofficeren Witold Pilecki, som 1940 lät sig tillfångatas av den tyska ockupationsmakten för att spärras in i Auschwitz och där samla in så mycket material som möjligt och sedan försöka smuggla ut det till omvärlden.

Pilecki lyckades få ihop ett stort kontaktnät och i samarbete med det utarbeta en detaljerad redogörelse för de grymheter och övergrepp som frodades i lägret, inte minst kunde han förse sin rapport med kartor och skisser över anläggningarna för gasandet och kremeringen av människor. Rapporten smugglades ut ur Auschwitz och nådde den polska hemliga arméns högkvarter, som såg till att den kom fram till ledarna för UK och USA.  

Som polsk patriot hade Pilecki kämpat mot såväl de invaderande nazisterna som de sovjetiska kommunisterna och fortsatte även efter kriget sin kamp mot de senare. Han arresterades 1947 av Polens kommunistiska regim, torterades och avrättades ett år senare med ett nackskott i Warszawas Mokotów-fängelse.

Krzysztof Lukaszewiczs 2023 film om Pilecki skildrar den fruktansvärda tortyr han utsattes för av polska kommunistpolitruker, som enligt filmen ville förringa Pileckis insatser i Auschwitz. Detta berodde delvis på att Polens Sovjetstödda marionettpresident, Józef Cyrankiewicz, som även han under en tid varit internerad i Auschwitz, av propagandaskäl hävdade att han liksom Pilecki skapat en motståndscell i lägret, även om han inte kunnat lägga fram några bevis för något sådant. Cyrankiewicz vägrade inte enbart att hindra en dödsdom, utan beordrade att Pilicki måste behandlas "hårt, som varande en fiende till Staten".

Jan Karski var en annan av dessa djärva medlemmar i den polska motståndsrörelsen, vars medlemmar trots de hot om tortyr och död som ständigt hängde över dem organiserade motståndsceller, upprätthöll kontakt med omvärlden, ordnade förfalskade papper, flyktvägar och safe houses för förföljda individer och till och med etablerade hemlighållna skolor och universitet.

Karski, hans verkliga namn var Jan Kozielewski, hade liksom Pilecki varit officer i den polska armén då hans enhet kapitulerade inför den framryckande sovjetiska Röda armén. Genom att få tag i en NKVDuniform lyckades Karski med nöd och näppe undvika att bli mördad under massakern i Katynskogen under april och maj 1940 då NKVD med nackskott dödade 21 857 tillfångatagna polska officerare och intellektuella. Ett brott mot mänskligheten som den polske regissören Andrzej Wajda gjort en stark film om.

Karski agerade som kurir mellan motståndsrörelsen och den polska exilregeringen, som till en början befann sig i Frankrike och senare i London. Han tillfångatogs av Gestapo och torterades så svårt att han försökte begå självmord, men han räddades till livet av undercover polska patrioter, lyckades fly och fortsatte med sin verksamhet. Vid två tillfällen lyckades Karski genom en underjordisk tunnel ta sig in i Warszawas ghetto där han dröjde sig kvar under ett par dagar och sedan skrev en utförlig rapport om de omänskliga förhållanden som rådde där.

På uppdrag av das Bund, ett hemligt judiskt råd inne i ghettot besökte Karski i september 1942 ett Durchgangslager, uppsamlingsläger, i byn Izbica Lubelska. Genom att muta en ukrainsk vakt blev Karski försedd med en estnisk vaktuniform och besökte i sällskap med ukrainaren lägret. Hans skildring, som tillsammans med övriga rapporter nådde såväl London som Washington, är milt sagt fruktansvärd.

Det fanns ingen organisation eller ordning av något slag. Ingen av de fångna hade möjlighet att hjälpa varandra, eller dela med sig av något. De hade förlorat all självkontroll, förutom den yttersta instinkten av självbevarelsedrift. De hade i detta skede blivit fullständigt avhumaniserade. Det var dessutom typiskt höstväder, kallt, rått och regnigt. Skjulen kunde inte rymma mer än två till tre tusen människor och varje "grupp" som anlände bestod av mer än fem tusen individer. Detta innebar att det alltid fanns två till tre tusen män, kvinnor och barn utspridda i det fria, där de led av exponering, utöver allt annat. Kaoset, smutsen, alltings vedervärdighet var helt enkelt obeskrivligt. Där var en kvävande stank av svett, smuts, förruttnelse, fuktig halm och avföring.

Utmärglade, döda och sårade människor låg utspridda på den gyttjiga marken och ingen tycktes ta någon notis om dem. Beväpnade SS-män och vaktmanskap klev omkring bland dem. De flesta av de tillfälliga internerna hade kommit från ghettot i Warszawa och var iklädda randiga fångdräkter, men flera var civilklädda och några helt nakna.

Och nu kom den mest fruktansvärda upplevelsen av dem alla. Ledaren för das Bund hade varnat mig för att om jag levde tills jag blev hundra år skulle jag aldrig kunna glömma det jag sett. Han överdrev inte. Reglerna föreskriver att en godsvagn får transportera upp till åtta hästar eller fyrtio soldater. Utan något bagage kunde maximalt hundra tätt packade passagerare trängas in i en vagn. Tyskarna hade dock utfärdat en order om att 120 till 130 judar skulle tvingas in i varje vagn. Dessa order genomfördes nu. Omväxlande svingande piskor och avlossande sina automatvapen tvingade vakterna in fler människor i redan överfyllda vagnar.

Då några vagnar fyllts med skräckslagna individer och bommats igen, drevs ytterligare människor mot de andra vagnarna. Vakterna förlorade tålamodet, blev alltmer upphetsade och tryckte obönhörligt människomassorna mot de öppna godsvagnarna, alltmedan de sköt mot dem som tvekade.

Skotten fortsatte att ljuda i bakre delen och den pådrivna människomassan pressade som en kvävande tryckvåg mot dem som befann sig närmast tåget. Dessa olyckliga var redan galna av vad de fått utstå, gisslade av vakterna och framtvingade av den myllrande hopen. För att undkomma slag och skottlossning började folk klättra över huvudena och axlarna på de som redan trängts in i vagnarna. Dessa var hjälplösa eftersom de fick hela tyngden av den framträngande folkmassan över sig och kunde endast reagera med ångestfyllda vrål mot de som nu klamrande sig fast vid deras hår och kläder för att finna stöd, trampande på halsar, ansikten och axlar, ben bröts medan folk tjöt i vansinnig ilska. Mer än ett dussin människor, män, kvinnor och barn, pressades in på detta vis. Sedan smällde vakterna igen dörrarna över de hastigt tillbakadragna lemmar som fortfarande stack ut och tryckte järnstängerna på plats.

Den uppskrämde och äcklade Karski visste att Izbica Lubelska i själva verket inte alls var ett ”övergångläger”. Det var en slutstation. Alla de som stängts i vagnarna var dömda att dö innestängda i dem.

Boskapsvagnarnas golvplankor hade täckts med ett tjockt vitt pulver. Det var osläckt kalk, eller kalciumoxid som hade torkats ut. Alla som har sett cement blandas vet vad som händer när vatten hälls på osläckt kalk. Blandningen bubblar och ångar och genererar en stor mängd värme. Här tjänade kalken ett dubbelt syfte i den nazistiska brutalitetsekonomin. Fuktigt kött som kommer i kontakt med den osläckta kalken torkas snabbt ut och bränns sönder. Det var tänkt att de som stängts in vagnarna bokstavligen skulle brännas ihjäl, köttet skulle ätas bort från benen. Således skulle judarna dö i vånda och uppfylla det löfte som Himmler hade utfärdat i enlighet med "Führers vilja" i Warszawa 1942. Dessutom skulle kalken förhindra att förruttnande kroppar spred sjukdomar. Det var effektivt och billigt - ett perfekt valt medel för deras mordiska syften.

Karski ville bort från detta helvete, men kände sig tvingad att fullfölja det uppdrag han fått från das Bund – att i varje detalj beskriva vad som försiggick.

Det tog tre timmar att fylla hela tåget genom att gång på gång upprepa samma procedur. Det var skymning när de fyrtiosex (jag räknade dem) vagnarna var fullpackade. Från ena änden till den andra tycktes tåget, med sin darrande last av kött, pulsera, vibrera, gunga och studsa som om det vore förtrollat. Emellanåt blev det märkligt lugnt och sedan, återigen, började tåget stöna och gråta, klaga och yla. Inne i lägret låg ett tjugotal döda kroppar kvar och flera sårade människor befann sig i dödsryckningar. Tyskt manskap gick omkring i lugn och ro med rykande automatvapen och pumpade kulor i alla som genom stön eller en rörelse avslöjade att de var vid liv. Snart fanns inte en enda kvar i livet.

De sista eftersläntrarna fördes upp i den sista vagnen, vars dörrar sköts igen och låstes, tåget satte sig i rörelse.

I det nu tysta lägret var de enda ljuden de omänskliga skriken som ekade från det ivägrullande tåget. Sedan upphörde även dessa. Allt som nu fanns kvar var stanken av avföring och ruttnande halm och en märklig, motbjudande syrlig doft som jag antog kom från de mängder blod som spillts och befläckat marken. Medan jag lyssnade på de bortdöende skriken från tåget tänkte jag på destinationen mot vilket det nu färdades. Mina informanter hade noggrant beskrivit resan. Tåget skulle färdas ungefär 13 mil och slutligen stanna på ett tomt, kargt fält. Sedan skulle ingenting hända. Tåget skulle stå helt stilla och tålmodigt vänta medan döden trängde in i varje vrå av dess inre. Detta skulle ta två till fyra dagar.

Uppenbarligen var tågets destination de fält som låg utanför förintelselägret Bełżec.

När bränd kalk, kvävning och dödliga skador tystat alla skrik, dök en grupp män upp. De var unga, starka judar, som fått i uppdrag att städa ut dessa vagnar, tills det blev deras tur att fängslas i dem. Under stark bevakning öppnade de förseglingarna och slängde ut högarna av förruttnande kroppar. Kötthögarna brändes sedan och resterna begravdes i ett enda stort hål. Städningen, bränningen och begravningen tog en eller två hela dagar i anspråk. Hela processen med att likvidera judarna tog från tre till sex dagar. Under denna period anlände nya offer till das Durchgangslager. Tåget återvände och hela cykeln upprepades.

Nedan syns ett väldigt enbärsträd vid ett fält utanför Bełżec.

Ingen mardröm kan motsvara de helveten som beskrevs av Borowski och Karski. Den ondska, den likgiltighetens pest, som gav upphov till dödstågen och deras ohyggliga destinationsorter, övergår min fattningsförmåga. Man talar om ”omänsklighet”, men kan någon annan varelse ägna sig åt en liknande massutrotning, ett sådant förakt och iskyla inför sina artfränders död och lidande?

Alvaro, Corrado (1966) Allt har hänt. Stockholm: Natur och kultur. Borowski, Tadeusz (1976) This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen. Harmondsworth Middlesex: Penguin Classics. Bugaǐ, Nikolaǐ (1996) The Deportation of Peoples in the Soviet Union. New York: Nova Publishers. Karski, Jan (2011) Story of a Secret State: My Report to the World. London: Penguin Classics. Moorehead, Caroline (2023) Edda Mussolini: The Most Dangerous Woman in Europe. London: Vintage. Rashke, Richard L. (1995) Escape from Sobibór. Chicago: University of Illinois Press. Rizzo, Marco och Lelio Bonaccorso (2020) Jan Karski: L’uomo che scoprí l’olocausto. Roma: GEDI Gruppo editoriale. Sereny, Gitta (1983) Into That Darkness: An Examination of Conscience. London: Penguin. Totten, Samuel, William S. Parsons och Israel W. Charny (1997) Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York: Garland Publishing.