NAKNA MUSKELKNUTTAR OCH AFRIKANSK ROKOKO

Jag trodde länge att H.C. Andersens museum i Rom var tillägnat den av mig uppskattade sagoberättaren som bott i staden mellan 1833 och 1834 och sedan jag kom till Rom hade jag planerat att besöka det. Kanske var ett år en lite väl kort tid för att det skulle betinga ett museum, men, men, Andersens italienska sejour hade för honom, liksom för så många andra, haft stor betydelse för hans liv och författarskap.

H.C. Andersen kom till Rom genom ett tämligen blygsamt kungligt stipendium och det var här som hans liv förändrades totalt. Förlänad med en fin sångröst och en charmerande skådespelar- och berättartalang togs han generöst emot av Roms skandinaviska konstnärskotteri, inte minst av den framgångsrike skulptören Thorvaldsen, som här nedan längst till höger ses sittande tillsammans sina skandinaviska vänner i trattorian La Gensola i Trastevere (restaurangen finns kvar på samma adress, men är nu fullkomligt förändrad).

Andersen förde en noggrann dagbok, fylld med tafatta teckningar. För honom kändes det som om ankomsten till Rom varit som att stiga ut från en tungsint, glåmig Nord och välkomnas av en varm, öppen, solskensfylld sommardag. Han blev djupt betagen av Rom – dess fontäner, antika ruiner och barockt överdådiga kyrkor. Den eviga Stadens pinjer och cypresser, dess butiker prydda med skinkor och mozarellaostar, stora som strutsägg. Under de milda kvällarna vandrade han genom stadens gränder, betraktade lamporna som brann framför husfasadernas madonelle, madonnabilder, hur eldar flammade under gatuförsäljarnas kastanjepannor, hur månen speglades i Tiberns trögt framglidande vatten. De högljutt samtalande stadsborna, som dansade och sjöng på trattoriorna. Han vandrade långt ut på Campagnan med sina förfallna gravar, purpurfärgade berg, gyllene kvällsmoln, häftiga regnskurar och kvävande sommarhetta, då den dödligt malariabemängda siroccon ven över sumpmarkerna och stora, svarta, rödögda bufflar svalkade sig i de svarta gölarna.

 Allt detta tog den unge Hans Christian till sig och skrev sedan sin första bästsäljare –  Improvisatoren. Han hade retat sig på alla de böcker han läst av utländska italienbesökare. Han hade funnit dem tomma och glanslösa. Ingen av dem hade förmedlat den starka känsla han hyste för Italien.

Jag älskar Italien, med hela min ungdomliga själ: i dess apelsinlundar, vid dess blåa hav, drömmer mina tankar.

Andersen konstaterade att om han bara hade tre år kvar att leva så skulle han gärna ge två år av dem för att få leva i Neapel:

Jag hör inte alls hemma i Norden och betraktar det som en av mina jordiska olyckor att jag är född och uppfödd i hörnet av Grönland och Novaja Zemlja.

De italienska erfarenheterna fick Andersen att släppa loss hela sin kraftfulla, djupt originella fantasi – hans naturliga berättartalang som han tidigare låst fast i konstlad diktning i vad han trott vara tidens smak. Nu lät han i Improvisatören sina infall och obehindrade iakttagelser flöda fritt. Romanen handlar om Antonio, en pojke född i Roms fattigkvarter, men som tack vare sina speciella anlag är förutbestämd att spränga fattigdomens band. Han rör sig bland rövare, häxor, tiggare, bönder, konstnärer, präster och akademiker. Antonio upptäcks och tas om hand om förmögna patricierfamiljer – de mäktiga Borghese håller sin hand över honom och han finner slutgiltig frid och glädje i ett lyckligt äktenskap med en vacker, men blind flicka.

Detta var något helt annat än de italienska reseskildringar som lästes av Europas bildade elit. Detta var spännande, och framför allt roande och färgsprakande. Andersen hade funnit receptet för sitt vidare författarskap.

I själva verket är Improvisatören en lätt genomskådlig, fiktiv skildring av Andersen själv, överflyttad från Danmark till Italien, samtidigt som den utgör en betagen reseskildring som förlänats med en levande och ständigt uppmärksam berättares hela kolorit.

Fylld som romanen är med suggestiva och vackra skildringar av Rom och Italien blev den snabbt en internationell succé (den översatte på kort tid till tyska, svenska, ryska, engelska, holländska, franska och tjeckiska). Året efter den danska upplagan kom H.C. Andersens första sagosamling, Eventyr, fortalte for børn. Første hefte. Hans lycka var gjord.

Döm om min förvåning då jag i början 2002 äntligen kom till H.C. Andersens museum och inte alls som väntat fann några små murriga lokaler med skrivbord och montrar med manuskript, så som brukar vara fallet med författarhem omgjorda till muséer, utan istället hamnade i ljusa lokaler fyllde med en mängd bländvita gipsavgjutningar och/eller marmorstatyer av nakna män och kvinnor.

Flera av dessa märkliga statygrupper tycktes av någon för mig obegriplig anledning jonglera med spädbarn.

Ovanligt många av konstverken tycktes även ha homoerotiska övertoner.

Då jag såg dessa naket muskulösa män kom jag att tänka på en avhandling jag läst – Nakna män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900 – 1915. Konstvetaren Patrik Steorn här hur det vid sekelskiftet 1900 i Europa framkommit en uppfattning att urbanisering och industrialisering tömt mänskligheten på andlig och fysisk energi. En särskild oro var att män höll på att emaskuleras, dvs. förlora sin manliga vitalitet. Snart uppkom, i alla möjliga sammanhang, framställningar av nakna, atletiska män skildrade som sinnebilden av oförfalskad maskulinitet, oftast i nära kontakt med naturen. Denna manliga nakenhet dök upp inom antika, fornnordiska, bibliska, och nationellt patriotiska motiv, eller som allegoriska personifikationer och symboliska avbildningar. Sporttidningar fylldes med maskulina atleter som utstrålade hårdhet och fysisk otillgänglighet, samtidigt som nakenheten lockade vissa betraktare att i samma kroppar upptäcka fysisk tillgänglighet och taktil mildhet.

Denna lite väl pompösa machokulturs hyllande av nakna manskroppar låg alltså i tiden. I USA finner vi Carl Paul Jennewein, i Norge Gustav Vigeland och i Sverige Carl Milles, bland många andra. I Amerika och Europa blev atletiska nakna män ett monumentalmode som tycktes vara allmänt uppskattat av makthavare, såväl till höger som vänster på den politiska värdeskalan. Artister som arbetade i denna heroiska stil belönades ofta med välbetalda, officiella uppdrag.

Då jag fann mig bland andeersenmuséets nakna manskroppar, av vilka de flesta var muskulösa muskelknuttar (även kvinnopropparna hade en muskulös tämligen ”ofeminin” karaktär) greps jag av en lätt otäck känsla av att ha hamnat i ett fascistiskt konstnärsnäste. Det är ett välkänt faktum att totalitära regimer tycks vara speciellt fästa vid muskelsvällande nakna män. Så var under alla förhållanden den nazistiska terrorregim som livligt uppskattade Josef Thoraks och Arno Brekers kollosalstatyer av nakna män. Den senare erbjöds efter kriget, trots sin väl kända och nära vänskap med Hitler, av Stalin förmånliga arbetsvillkor i Sovjetunionen. Breker tackade nej, men den muskulöst manliga stilen fortsatte obehindrat att frodas i det kommunistiska öst.

Och även inom kanske inte så uppenbara sammanhang, som framför FNskrapan i New York där Evgeniy Vuchetichs  muskelknutte smider ett svärd till en plogbill, eller i Dakar där Pierre Atepas väldiga Afrikanska motståndmonument, som invigdes så sent som 2010, framställer en i stort sett naken kraftkarl som liksom fallet är med flera av muskelbergen i det romerska nndersenmuséet tämligen vårdslöst balanserar ett underdimensionerat spädbarn på ena armen.

I Hendrik Christian Andersens museum i Rom hade jag alltså hamnat fjärran från H.C. Andersens förtrollande sagovärld. Denne Andersen hade varit en norsk-amerikansk skulptör, målare och stadsplanerare. Född 1872 i Bergen av norska föräldrar, som dock redan efter år efter hans födsel flyttat till Newport, Rhode Island, där den charmige och talangfulle unge mannen sedermera kom att umgås bland stadens förmögna elit. Underlättat av att han att undervisade den tre år yngre miljonärsdottern Gertrude Vanderbilt Whitney i konst. Hon skulle sedermera att i New York grunda det berömda Witney Museum of American Art. Meccenater som Vanderbilts gav Andersen en möjlighet att resa till Europa och även där röra sig i kretsarna av the rich and famous.  

Andersen engagerade sig i samtidens kult av ungdomlig kraft och skönhet, främst manifesterad i en uppskattning av den maskulina kroppens harmoni med natur och kultur. Han drömde om en utopisk värld vars medborgare skulle stimuleras till självförbättrande genom kroppskultur, omgivningarnas skönhet och tillgång till intellektuell stimulans. Andersen presenterade för presumtiva intressenter sina detaljerade planer för en ”Världsstad” fylld med konst, skulpturer, bibliotek, simhallar och sportarenor.

Kommer att tänka på den svenske konstnären Johan Axel Gustaf Andersson, kallad Acke, som likt sin samtide Hendrik Christian Andersen gärna framställde atletiska, nakna män och samtidigt föreställde sig utopiska städer präglade av modernism och estetisk fulländning, som i sin suddigt drömska Midsommarfest i metallstaden från 1898 i vilken man med viss svårighet kan urskilja nakna människor som spelar harpa och rör sig på stranden kring en majstång, framför en utopisk stad.

Att riva “osunda” stadskärnor och även bygga upp helt nya sofistkerat moderna städer var även det på modet, och val så fortfarande med tanke på vad som nu sker på skilda håll i världen – som Egyptens ”Nya huvudstad”, Suadiarabiens Neom och Indonsiens Nusantara.

Nya städer kopplade till utopiska drömmares idéer är en gammal företeelse. Leonardo da Vinci tecknade planer för ideala städer, som presenterade övre och lägre områden. De lägre områdena skulle innefatta transporter, kommers, kanaler och avloppssystem, medan städernas övre delar skulle tillägnas mer estetiska ideal, med parker, breda vägar och officiella byggnader.

På 1600-talet skrev den dominikanske munken Tommaso Campanella sin Solstaden, byggd på en kulle skulle dess byggnader dekoreras med fresker och statyer som representerade alla upptänkliga områden av mänskligt tänkande. Staden skulle anpassas till människan och inte tvärtom. Den skulle uppfylla mänskliga behov och krav; verkstäder, industrier och bostäder skulle konstrueras på ett sådant sätt att de förverkligade mänskliga strävanden och möjliggjorde en tillvaro som inte krävde mer än en fyra timmars arbetsdag, resten av invånarnas tid skulle ägnas åt vidareutvecklandet av bildning och främjandet av fredlig samvaro.

Medan bomberna föll över Berlin och hans tusenåriga rike smulades sönder föreställde sig Hitler en storstilad Germania, en ny pompöst monumental huvudstad som han drömde ihop tillsammans med sin vän och favoritarkitekt Albert Speer.

Tidigare hade Le Corbusier 1922 presenterat sitt Projekt för en stad med tre miljoner invånare som 1925 utvecklades till hans radikala Plan Voisin som skulle innebära en total omstrukturering av Paris, med stora grönområden och väldiga skyskrapor.

1930 skrev kommunisten Nikolaj Aleksandrovič Miljutin i Stalins Sovjetunion sin Sotsograd: Problemet med att bygga socialistiska städer, i vilken han vidareutvecklade samma idé som Le Corbusier haft i sin Ville Radiuse, som gick ut på att en stad skulle byggas upp i enlighet med sin funktion, d.v.s. att industrikomplex, bostadsområden och rekreation (sportanläggningar, parker, bibliotek o.dyl.) skulle skiljas år, men förenas genom ett integrerat kommunikationssystem.

1932 började den världsberömde arkitekten Frank Lloyd Wright skissa på sitt utopiska stadsprojekt Broadcare City, ett stort förstadskomplex som skulle tilltala dess invånare och motsvara deras önskningar och behov. Han ägande en stor del av resten av sitt liv åt att vidareutveckla och teckna sina idéer kring Broadcare City.

Under ett par år rörde sig den unge Hans Hendrik Andersen bland Europas elitistiska kretsar innan han vid århundradets slut slog sig ner i Rom. Han hade i Paris imponerats av den då allmänt rådande beaux-art arkitekturen som integrerade skulpturer i sina skapelser och möjligen kan betraktas som ett mellanting mellan neoklassism och art deco.

Andersen började nu kombinera sin verksamhet som skulptör med idéer om en idealstad som han tänkte sig skulle bli

likt en källa som över hela världen skulle sprida entusiasm för mänsklig strävan inom konst, vetenskap, religion, handel, industri och juridik, Staden skulle var som en enda storslagen, gudomlig kropp, avlad av Gud för att sprida livgivande kraft, förnya mänsklighetens styrka, skydda dess rättigheter och göra det möjligt för oss att genom en koncentration av världsansträngningar uppnå större höjder.

I Rom hade Andersen blivit god vän den unge arkitekten Ernst Hébrard, som genom ett stipendium var verksam vid den franska akademin i Rom där han arbetade med ett projekt som gick ut på att bildmässigt rekonstruera kejsare Diocletianus palats i Spalatum (Split). Resultatet publicerades 1912 i ett praktverk som lovordades för dess planscher och ackurata återgivning av resultat från utgrävningar och tidigare studier.

Ett framställningssätt som reflekterades i det storverk som han året efter på engelska, franska och italienska, publicerade tillsammans med Hendrik Christan Andersen – Ett världscentrum för kommunikation. En påkostad coffe table produktion, säkerligen möjliggjord genom generösa bidrag från Andersens förmögna mecenater. Den omfattande boken, rikligt illustrerad av Hébrard och Andersen, vägde inte mindre än fyra och ett halvt kilo.  Andersen skänkte den till Europas och USAs större bibliotek, samt inflytelserika män som kungen av Belgien, kungen av Italien och USAs president. Intresset för hans ambitiösa projekt visade sig dock vara svalt. Trots detta gavs praktverket ut i flera upplagor. Underligt förekom i de senare editionerna inte Hébrard som medförfattare utan hade då ersatts av Hendrik Christian Andersens svägerska, Olivia Cushing Andersen, millionärsdotter från Portland och änka efter hans bror Andreas. Även han konstnär och bosatt i Rom. Andreas dog 1902.

Andersens utopiska stad var tänkt att täcka ett område på fem kvadratmil med parker, kanaler, fontäner, en botanisk trädgård och ett zoo. Den väldiga anläggningen skulle krönas av ett Framgångens torn från vilket strålkastarljus under natten skulle riktas över staden och upp mot himlen. Kongress- och justitiepalats, “kommunikationscentraler”, bibliotek, universitetsbyggnader och “tempel för världsreligionerna” skulle uppföras längs avenyer kantade med statyer och skuggande träd.  Vidsträckta parkanläggningar skulle innefatta musikkonservatorier, konsertsalar, teatrar och sportanläggningar, med bassänger och stadier. Staden var tänkt att ligga vid kusten och infarten skulle ske under de förenade armarna av två kollossalskulpturer, framställande en naken man och kvinna.

Förvisso ett orealiserbart projekt, men Andersen vädrade morgonluft då Mussolini efter sitt makttillträde 1922 deklarerat att

Det antika Rom måste befrias från all sitt mediokra tillstånd, men vid sidan av det antika och medeltida Rom måste vi skapa ett monumentalt Rom värdigt det nya seklet. Rom kan inte, får inte, enbart vara en modern stad, i ordets banala bemärkelse; den måste bli en stad förtjänt av sin storslagenhet och denna prakt måste ständigt förnyas föras vidare till kommande generationer som ett arv från den fascistiska eran.

Omgående inleddes ett omfattande urbaniseringsprojekt. Gamla kvarter revs skoningslöst och nya växte fram, administrationsbyggnader, muséer, universitet, paradgator och mycket annat byggdes upp. Flera radikala arkitekter fick möjlighet att utveckla sina idéer och resultaten blev inte alltid så misslyckat pompösa som exempelvis i Nazityskland. Förstörelsen ledde inte heller till total förintelse av det antika arvet, Mussolini såg det som en nödvändighet att varje år öppna nya arkeologiska fyndplatser.

På de dränerade pontinska träsken byggdes moderna städer, ofta inspirerade av de senaste trenderna inom modern arkitektur. Le Corbusier, strax efter det att han besökt Sovjetunionen, bjöds av beundrande italienska arkitekter in till konferenser. Mussolini vägrade dock ta emot honom, något som inte hindrade att fransk/schweizarens radikala idéer delvis kan anas i de stora anläggningar som växte fram i Roms ytterområden – EUR och Foro Mussolini, numera Foro Italia, med sina imponerande sportanläggningar och strikt, modernt avskalade administrationsbyggnader.

Hendrik Christan Andersen passade på att i november 1925 skänka Mussolini sitt praktverk, Ett världscentrum för kommunikaktion, med en beundrande dedikation som säkerligen tilltalat Il Duce:

Min hängivenhet är stor och min aktning hög, Ers Excellens, för de ädla, för de ärorika verk av återfödelse och återuppbyggnad som Ers Excellens har utfört för detta Italien, som nu är mitt hemland.

Under alla förhållanden inbjöds Andersen den 28:e februari 1926 till en personlig audiens med Il Duce som då uttalade sin beundran för Andersens idéer och även hyllade hans bok. Kanske tilltalades Mussolini av att Andersen trots allt, med sin blandning av tämligen pompös beaux-art arkitektur och rika förekomst av nakna atleter, långt ifrån var så radikalt inriktad som Le Corbusier, som säkerligen inte uppskattat hur den stora stadium som konstruerats inom Forum Mussolini hade kantats med inte mindre än sextio tämligen groteska marmorskulpturer framställande nakna, eller emellanåt nästan avklädda, muskelknuttar.

Mussolini avsatte, strax norr om hamnstaden Ostia, det av Andersen önskade markområdet för uppförandet av sin ”världsmetropol”. Det hela rann dock ut i sanden, eller blev som italienarna säger – ett hål i vattnet. Marken mättes upp, men det var allt. Myndigheterna tycktes ignorera, eller helt glömma bort det hela.  

Hendrik Andersens homosexualitet tycks inte ha utgjort något större problem för hans nära vänner och familj. Hans äldre broder Andreas gjorde till och med en ovanligt oförbehållslös målning av Hendrik och hans dåvarande älskare John Briggs Potter.

Annat var det med den berömde författaren Henry James, vars familj och beundrande biografer under flera år gjorde allt för att förhindra kännedom om hans homoerotiska böjelser. De hade agerat med förskräckelse då den frimodige Andersen, för en antologi med författarens brev, erbjudit dem sin omfattande brevväxling med James. Henry James svägerska hade baxnat då den ena inte riktigt ”tillbörliga” brevsamlingen efter den andra från James olika manliga bekanta började uppmärksammas och önskade att de förstördes, eller om möjligt inte publicerades. Hon beklagade sig inför sonen Harry, som var i färd med att sammanställa en omfattande samlingsvolym med farbroderns brevväxling: “Folk tolkar på ett vidrigt sätt hans fåniga brev till unga män. Stackars, käre farbror Henry.”

Henry James och Hendrik Andersen hade träffats i Rom 1899 och fram till 1915 mottog Andersen inte mindre än 87 brev, av vilka de flesta var kärleksbrev, från sin trettio år äldre vän och, av allt att döma, älskare.

2004 uppmärksammades plötsligt den tidigare något obskyre Hans Hendrik Andersen genom två böcker. Den ena, Beloved Boy, var offentliggörandet av Henry James länge undanhållna brev till Andersen, som bevisade vad så många litteraturvetare redan visste, men inte hade uppmärksammat. I stort sett varje brev talar sitt tydliga språk om en djup förälskse:

Känslan av att jag inte kan hjälpa dig, se dig, tala med dig, röra vid dig, hålla dig nära och länge, eller göra något för att låta dig vila mot mig och känna min djupa delaktighet – detta plågar mig, käraste pojke, får mig att längta smärtsamt efter dig och efter mig själv; får mig att gnissla tänder och stöna över livets bitterhet. ... […] Jag är i staden några veckor men återvänder till Rye den 1:e april; och att förr eller senare ha dig där och få finnas till för dig, lägga armen om dig och låta dig luta dig mot mig som mot en bror och en älskare, och hålla dig kvar, länge och väl, medan du sakta finner tröst eller åtminstone lindring från smärtans bitterhet – detta försöker jag föreställa mig som något tänkbart, något som går att uppnå, något som inte är helt uteslutet.

Samma år som Beloved Boy publicerades kom den irländske författaren Colm Tóibíns ovanligt välinformerade och allmänt hyllade nyckelroman Mästaren ut. Den utspelar sig mellan åren 1895 och 1899 och här dyker, vid romanens slut, Hendrik Andersen upp i ett helt kapitel. Mästaren handlar om Henry James tillvaro vid denna tid. Den är skriven i en stil som påminner om James egen, med en skarp blick på omgivningen, en raffinerad språkkänsla och en inträngande analys av de agerande personernas tankar, inte minst Henry James. Denne möter den unge skulptören i Rom och tjusas då av hans entusiasm och tilltalande yttre. Den homoerotiska attraktion James känner inför den stilige och sensuellt känslige Andersen är än så länge betydligt återhållsammare än den mer intimt erotiska karaktär som skulle utvecklas under de följande åren.

Tóibíns skildring av James attraktion till Andersen får mig snarast att tänka på den förtrollning kompositören von Aschenbach grips av vid åsynen av den unge Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig. Men i Tóibíns Mästaren är Andersen betydligt aktivare än den mycket yngre Tadzio och Tóibín låter oss ana hur James redan från början stöts bort av Andersens uppenbara vilja att få den välkände författarens stöd till den ”världsförbättrande” utopiska ”världsstad” han börjat planera och hur den åldrande författaren irriteras av detta beräknande drag hos en ung man som på honom utövar ett inflytande som han både attraheras och skräms av. 

Ett decennium efter den tid som Tóibín skildrat kunde James inte längre hålla tillbaka den olust han kände inför Andersens pockande på intresse för sitt utopiska projekt och i ett långt brev från 1912 varnade han Andersen för risken att gripas av självöverskattning, ja rent utav övermannas av storhetsvansinne genom sina högtflygande planer om en Världsstad. Då Andersens och Hébrards väldiga bok kommit ut 1913 hade James, trots sin passionerade kärlek, fått nog. Den fjärde september samma år skrev han till Andersen:

Jag avskyr innerligt sådana pretentiösa uttryck som ”Världs-” det ena eller andra – för mig är de enbart monstruösa ljud utan mening. Världen är en oerhörd, ödesmättad och omätlig företeelse, och jag kan inte för ett ögonblick låtsas som om jag, sittande här i min lilla vrå, skulle kunna ”hysa förståelse för” förslag om hur Världen skall hanteras. Den är så oändligt mycket större i sin skrämmande komplexitet än vad varken du eller jag kan – och allt vad vi kan tänkas göra med och för den utan att framstå som löjliga eller galna. Jag nöjer mig med (och oundvikligen måste nöja mig med, såvitt jag nu kan göra något alls) att leva i tingens verklighet och ”odla min trädgård” (i moralisk och intellektuell mening) och att låta mina frågor avgöras av ett samvete (mitt eget lilla, enkla och personliga) som är mindre ofattbart än jordklotets.

Kontakten mellan Andersen och Henry James svalnade och försvann.

Det där visste jag ingenting om då jag i början av 2012 hamnat bland Hendrik Christian Andersens bisarra nakenskulpturer. Vad som då tilldrog sig min uppmärksamhet var att bland alla dessa bländvita och ofta överdimensionerade skulpturer skymtades vad som tycktes vara gestalter från sjuttonhundratalet, utan huvuden och iförda färgrika, afrikanskt mönstrade kläder. Var exempelvis inte den där mannen som balanserande på ett ben en allusion till Henry Raebruns målning av en skridskoåkande skotsk pastor?

Två duellerande damer iförda krinoliner riktade sina pistoler mot varandra och även om det rörde sig om kvinnor med afrikanskt mönstrade tyger fick de mig att tänka på duellscenerna i Stanley Kubricks Barry Lyndon: ”Mr. Lyndon, are you ready to receive the fire of Lord Bullingdon?”

https://www.youtube.com/watch?v=6bos2ZTGNZc

Konstnären, Yinka Shonibare, påpekade också mycket riktigt i utställningskatalogen, som jag bläddrade igenom, att då han arrangerat sin utställning hade han inspirerats av film. Inte enbart Barry Lyndon som utspelade sig i en rokokovärld, utan även märkligt nog Albert Lewins eleganta version av Dorian Grays porträtt från 1941.

Yinak Shonibare, som delat sin tid mellan London och Lagos, visar ofta genom sin konst på kontrasten mellan afrikansk och europeisk kultur. Genom gränsöverskridande och oväntade effekter sammansmälter han sådant som annars kan tyckas vara absurt. Shonibare kallade utställningen i Andersens museum för Be-muse, något som kan betyda såväl ”förbrylla” som en sammansmältning av ”vara/existens” och ”musa”, dvs. konstens sinnebild i grekisk mytologi.

Dräktmönstren var afrikanska, men klädsnitten och poseringarna tycktes vara tagna från europeeiskt sjuttonhundratal. Mannekängerna saknade huvuden och kunde således inte identifieras som svarta eller vita. Ett effektfullt inslag var att upptäcka dessa lekfulla, färgsprakande rokofigurer bland Hans Hendrik Andersens förvisso humorlösa framställningar av ideala nakengestalter, en vidareutveckling av en alltför allvarlig mångtusenårig tradition som förevisat den europeiska ungdomligt nakna kroppen som ett ideal för sundhet, nobless och kultur.

Två år innan jag såg utställningen hade Shonibare skapat en än mer förbluffande sammansmältning av afrikanskt och europeiskt, inom ett så gott som omöjligt historiskt perspektiv. Kanske Shonibares satiriska grepp att 1999 sätta in en svart man i ett “vitt” historiskt sammanhang idag inte kan tyckas vara så radikalt som det var för tjugofem år sedan.

Exempelvis, i en film från 2018 skildrades Mary Stuarts femtonhundratalshov som en sammansättning av människor från andra världsdelar – den engelske ambassadören till det skotska hovet, Lord Randolph, framställdes av en svart skådespelare, den skotska drottningens italienske privatsekreterare, Rizzio, av en mulatt, och drottning Elisabeths informant vid hovet, Bess of Harwick, av en skådespelerska av kinesiskt ursprung. En tendens som jag inte alls tycker är anstötlig. Like lite som jag upprörs av TVserien Bridgerton som utspelar sig under engelsk Regency, men trots detta blandar vilt “vita” och “färgade” skådespelare. Visserligen inte historiskt korrekt – men vad gör det? Skådespeleri är skådespeleri.

För 25 år sedan var effekten dock tämligen omtumlande då Shonibare i sin A Diary of a Victorian Dandy, En viktoriansk Dandys dagbok, i en serie iscensatta fotografier framställde sig själv som en viktoriansk dandy och därmed lekte med fördomar och engelsk kolonialism. Vi får följa en svart förmögen mans dag, från det han vaknar klockan elva på morgonen, uppassad av kringsvassande tjänare.

Klockan två väcker han allmän uppskattning med ett anförande han håller inför en politisk/vetenskaplig sammanslutning med distingerade gentlemän. 

Vid femtiden kopplar han av med ett parti biljard tillsammans med sina polare på herrklubben. Hans betjänt bryter samvaron genom att dyka upp med ett meddelande, som inte tycks falla vår dandy i smaken, men han tycks ignorera det.

Vid nio-tiden på kvällen finner vi honom åter i uppmärksamhetens centrum, under en soaré i en exklusiv salong tillsammans med ett förmöget, kultiverat sällskap.

Dandyn är uppenbarligen inte Guds bästa barn, klockan tre på morgonen finner vi honom, antingen utmattad eller asberusad, under en orgie med vackra damer och suspekta figurer. Betjänten har åter dykt upp – för att hämta honom, eller har det hela något att göra med meddelandet som han gav honom under biljardpartiet?

Ironin är uppenbar. Var och en kan begripa att så här kunde inte en svart mans liv, under några villkors vis, te sig under artonhundratalet. Som i sina mannekänger, som Shonibare förevisade under sin utställning Be-Muse, hade han även här europeiska förebilder, i varje fall i slutscenen, som påminner om Hogarths A Rake’s Progress, En rucklares väg, som även Kubrick anspelade på i sin Barry Lyndon.

Annars är Shonibares dandy givetvis en allusion på alla de förmögna, belevade unga män vi läst om, sett på bilder och på film, men förvisso har de aldrig varit svarta. Shonibare tryckte upp sin bildserie som ett fyrtiotal affischer, som utan kommentarer klistrades upp i Londons tunnelbana.

Shonibares bilder av en afrikansk dandy påminner om de bilder som förr ofta förekom i olika magasin i samband med frågor som ”vad är det som inte stämmer med bilden?”, eller ”finns det något som inte hör hemma här?”

Vad Shonibare gör oss uppmärksam på är rasismen, uteslutningen av andra människor från samhället på grund av deras hudfärg. Filmer som Mary Queen of Scots och Bridgerton kan inte överskugga sekler av rasförtryck och få oss att tro annat än att färgades närvaro inom Europas styrande kretsar inte var annat än försvinnande liten.

Att rasåtskillnad varit endemisk och i viss mån fortfarande är det, speciellt inom amerikansk kultur- och samhällsliv, uppmärksammades 2023 av konstnärerna Lee Shulman och Omar Victor Diop när de publicerade en bok med manipulerade familjebilder från sent femtiotal och tidigt sextiotal. Boken Being There, Att vara där, presenterar senegalesen Victor Diop som vore han en fullkomligt integrerad del av en medelamerikansk familj. Boken tar formen av att vara ett familjefotoalbum, men i själva verket är Diops närvaro inkopierad och harmoniserad med fotografiernas ljussättning.

Vi får följa Diop på en skidutflykt.

En kväll med herrarna på krogen.

Respektfull lyssnande då mor i huset spelar piano.

 Han spisar skivor med dottern.

Deltar i familjeutflykter.

Äter hummer med Mormor.

Väljer ut diabilder inför en förevisningsafton för släkt och vänner.

Och slappnar av i en av hemmets soffor under hjärtligt skratt och gemenskap.

Shulman och Diop ger inga kommentarer till bilderna utan presenterar dem som om de vore tagna ur vilket medelamerikanskt fotoalbum som helst. Men, vi vet att det här kan inte vara sant. Detta är inte vad vid skulle väntat oss om vi råkat bläddra i ett amerikanskt fotoalbum. Vi vet att rasåtskillanden och diskrimineringen var stark vid denna tid, och kanske till största delen fortfarande är det. Att ett sådant familjealbum inte skulle kunna ha existerat i verkliga livet. Och vore det verkligen så skulle vi bli ytterst förundrade, som då jag en gång klev in i H.C. Andersens museum i Rom och istället för en skrivarlya fann ariskt inspirerade skulpturer och afrikanska mannekänger, något som i sin tur ledde mig in på vägar fjärran från de upphöjda känslor som Andersen antagligen hoppats en besökare skulle gripas av efter att ha stigit in bland hans skulpturer av idealiskt sköna, nakna människokroppar i det museum som han strax innan sin död 1940 testamenterade till Mussolinis fascistiska regim.

Andersen, Hans Christan (2018) The Improvisatore: A Novel of Italy. Minneapolis: University of Minnesota Press. Bredsdorff, Elias (1992) H.C. Andersen: Människan och diktaren. Stockholm: Natur och Kultur. James, Henry (2004) Beloved Boy: Letters to Hendrik C. Andersen, 1899-1915. Charlottsville: University of Virginia Press. Jean, George (1994) Voyages en Utopie. Paris: Gallimard. Shonibare, Yinka (2001) Be – Muse. Rome: Museo Hendrik Christian. Sidoni, Paolo (2019) La Roma di Mussolini. Roma: Newton Crompton. Shulman, Omar och Victor Diop (2023) The Anonymous Project, Being There. Paris; Editions Textuel. Steorn, Patrik (2006) Nakna Män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900-1915. Stockholm: Norstedts. Tóibín, Colm (2005) Mästaren. Stockholm: Bonniers.