TRUMP SOM KITSCH

Då jag ser Trump ta emot gäster framför den öppna spisen i Ovala rummet är det inte utan att jag upplever hur han genom sin iscensatta omgivning speglar sin egen osäkerhet. Hur han omkring sig skapat en atmosfär som uppenbarligen är tänkt att framställa opulens och säkerhet skapad ur makt och rikedom, men i själva verket blir en patetisk självbespegling. Hans fixering vid inredning blir en illustration av den amerikanske presidentens inre tomhet, hur han skapat en produkt, ett varumärke, av sig själv. Människan bakom varumärket Trump står inte längre att finna.

Så fort han flyttat in i det Vita huset beordrade Trump omfattande förändringar – inte för att göra stället trivsammare och mer välkomnande, utan för att stället skulle spegla hans egen snedvridna uppfattning om vad smak och stil innebär.

Guld och marmor, precis som de andra ställen där Donald J. Trump häckar, som i hans penthouse i Trump tower, vars glas, guld och marmor i allt sitt överdåd är i det närmaste bländande – och vulgärt.

I förbluffande hög grad överensstämmer Trumps smak mer de kriterier som stilgurun Peter York presenterade i sin bok Dictator Style: Lifestyles of the World’s Most Colourful Despots, Hemma hos diktatorn från 2005. Några exempel:

1. ”Gammal, klassisk stil” ser seriös ut, speciellt om den innefattar mycket guld och intrikata detaljer. Äkta vara blir dock alltför stel och obekväm, skaffa därför nytt i åldrad men beprövad och allmänt erkänd, inte alltför djärv, stil
2. Om du följdriktigt satsa på ”stilmöbler” och snitsiga dekorationer bör det helst vara ”franskt”, inte murrigt engelskt och tyskt. Med ”franskt” menas kurviga spiselkransar, stolar med ovala ryggstöd, stuckatur, mycket förgyllning och tunga chiffonjéer dekorerade med guldbrons.
3. Tänk hotell – för en ambitiös kille med osäker smak bli Grand Hôtel sinnebilden för lyx och prestige.
4. Guld; så mycket som möjligt skall var förgyllt och glänsande.
5. Mycket glas, fönster och speglar och givetvis kristallkronor, heminredningens diamanter, omfångsrika och glänsande.
6. Snygga målningar, i oklanderlig realistisk stil, absolut inga abstraktioner. Gärna imposanta självporträtt.
7.  Etablerade varumärken gäller även vid val av konstnärer, de bör vara välrenommerade bland nyrika potentater, gärna adel och kungahus.
8. Marmormums – använd så mycket marmor som möjligt, men inte patinerad eller dämpad, vitglänsande och garanterat äkta skall det vara.
9. Var ständigt närvarande. Du skall genom inredning och porträtt poängtera att det är du som är herre över din omgivning, gärna i form av hävdvunnen tradition, eller i avsaknad av sådan – synbar makt och potens.

Det tycks dock inte som om Trumps extravaganta heminredning är något som följt honom genom livet. Tjugo år efter det att doku-serien The Apprentice gjort succé i USA och för Trump banat väg till Vita huset, publicerade en av dess fyra producenter, Bill Pruitt, i webtidningen Slate en fullkomligt nergörande skildring av Trumps medverkan.

Pruitt berättade hur serien lyft Donald J. Trump från att ha varit en tämligen ”sjaskig skvallerpress-skojare” till att erhålla ett respektabelt rykte som en man med oklanderlig affärsinstinkt och oöverträffad rikedom. Detta trots att hans företag knappt överlevt flera konkurser och då TV-serien räddade honom var ställd inför ytterligare en finansiell katastrof.

Genom en vilseleda tittarna skapades en idealbild av Trump – hans rikedom, status, karaktär och avsikter. Den försåtligt konkurrens- och tävlingsinriktade realityserien inledde en äreräddning av den suspekte Trump och kom att överträffa dess skapares vildaste fantasi.

The Apprentice, Intro Season 1, Donald Trump

Pruitt berättade hur seriens producenter tvingades redigera varje avsnitt på grund av Trumps oförmåga att koncentrera sig, i förväg minnas uppgjorda repliker och deltagarnas namn. Svårigheter som förvärrades genom hans benägenhet att emellanåt vräka ur sig högst olämpliga misogyna och rasistiska uttryck och åsikter.

Under inspelningen hade han svårt att förmedla ens de mest grundläggande koncepten. Han kunde knappt formulera en mening om hur en uppgift skulle utföras.

Likt Tony Schwartz, Trumps ”spökskrivare” som så gott som egenhändigt skrev potentatens succébok The Art of the Deal, ångrade Pruitt att han bidragit till att skapa en bild av Trump som knappast motsvarade sin sjaskiga förlaga.

Mycket kan sägas om Trumps girighet och bedrägerier, men låt oss hålla oss till estetiken. Pruitt skrev att The Apprentice, Lärlingen, grundade sig på ett koncept som utarbetats av engelsmannen James Burnett. Det gällde att finna en miljonär villig att ställa upp som förebild och domare för de utvalda deltagare som visat sig vara villiga att delta i ett spektakel som gick ut på att genom hård konkurrens nå ett mål där belöningen var USD 250 000 och möjligheten att hjälpas fram av den mogul som bedömt och funnit deras affärsförmåga.

Det visade sig vara svårt att finna en villig kandidat som skulle kunna agera som respektingivande bedömare och handledare. Trump var en av flera, och kanske inte den mest eftertraktade programledaren, men även han var till en början tveksam till det hela: ”reality-TV är för samhällets bottenskikt”. Men, Trump som drabbats av flera svåra ekonomiska bakslag hade börjat inse att det vore bättre att skaffa sig ett namn genom självbefrämjande propaganda och därefter licensiera ut sitt namn till andra, än att låna till sina omfattande anläggningskostnader.

Då James Burnett insett detta lyckades han övertyga Trump om att The Apprentice skulle få Trump att framstå som en framgångsrik affärsman med en lyxig livsstil och därmed skulle hans namn bli guld värt. Trump nappade på betet.

Trump skulle alltså spela rollen av sig själv som en framgångsrik affärsman, men för en publikfriande illusion krävdes ett imponerande sceneri. Pruitt beskrev den förskräckelse som drabbade honom och hans medproducenter då de besökte Trumps kontor. De möttes av en ”stank” som fyllde de övre våningarna i den skyskrapa på Manhattan där Trump arbetade. Mattorna luktade unket och Trumps skrivbord var överbelamrat, nött och flisigt:

Då du kliver in i ett kontor med tanken ”miljardär” – eller till och med ”före detta miljardär” – så förväntar du dig inte åsynen av kantstötta möbler och att mötas av odören från en helt nergången matta som verkligen, verkligen behöver bytas ut.

Det gällde nu att skapa en gedigen, förtroendeingivande miljö där The Apprentice kunde utspela sig. Den sjaskiga omgivning där Trump rörde sig dög verkligen inte om han skulle framställas som en framgångsrik och pengastinn mogul. Man anskaffade en lokal som gjordes om för gestalta en imposant, något avskräckande och formell inramning för de domslut som skulle fattas av den enväldige Donald J. Trump.

TV-bolagets administratörer skötte det dagliga arbetet med The Apprentice och hyrde en lokal i Trump Tower för att där inreda ett låtsasstyrelserum, i vilket Trump skulle komma att mynta sitt berömda uttryck: ”Du är sparkad!” […] Vårt jobb var att få honom att se legitim ut, att få honom att se ut som om det fanns något bakom det hela, även om vi, i stort sett alla, visste att det inte fanns något där – men det var vårt jobb,

Det är kanske här vi finner ursprunget till Trumps smak för guld och marmor. Vetskapen om att man kan dölja sitt sanna jag bakom en fasad av kitsch, ett begrepp som syftar på konst, föremål eller design som genom sin överdrivna sentimentalitet, eller uppenbara prålighet, anses tilltala ”allmänheten”.

Det är ursprungligen ett tyskt ord som anspelade på en konst som skapats för att tilltala en ”populär” smak och som därmed skapats enbart för kommersiella intressen. Det var kritiker av den konst som de under 1860-talet funnit på Münchens marknader som myntade begreppet kitsch. Det kom från det bayerska uttrycket kitschen, som innebar att man tillverkade nya möbler genom att använda delar tagna från äldre sådana. Verkitschen betydde att man saluförde varor som var annorlunda än vad de utgav sig för att vara. Exempelvis sådan ”konst”, som enligt kritikerna inte alls uppfyllde de kriterier man kunde ställa för att anse verken vara ”riktig” konst.

Från detta ursprung utvecklade sig den kommersiella kitsch som genom billiga reproduktionstekniker kom att bli var mans egendom. Snart prydde den i Norge bosatte ungraren Charles Rokas (Róka Károly) förföriska zigenerskor, eller italienaren Giovanni Bragolins gråtande barn, väggarna i miljontals hem.  

Tillsammans med amerikanen Cassius Marcellus Coolidges kortspelande hundar, eller ett otal ”handmålade” pariska stadsmotiv och gråtande clowner.  

Som allt som har med stil och smak att göra, är uppfattningen om vad som är kitsch ytterst varierad och oftast högst personlig. Det rör sig mycket om en känsla. Realistisk konst stämplas ofta som kitsch, exempelvis anses shanghaikonstnären Chen Yifeis verk av många kännare vara exempel på ”ädelkitsch” något som inte hindrade att hans Varm vår i Jadepaviljonen, 2017 på en kinesisk auktion såldes för motsvarande USD 22,7 miljoner, det hittills högsta priset för en levande kinesisk konstnärs verk.

Den rysk-sydafrikanske konstnären Vladimir Trechikoff (1913-2006) kallades för Kitschens konung och reproduktioner av hans konst spreds i miljonupplagor över hela världen. Originalen hämtade även de ansenliga belopp och tillsammans med försäljningen av reproduktionerna kom Tretchikoff, tätt föregången av Picasso, att anses vara väldens rikaste konstnär.  Det råder delade meningar huruvida Tretchikoffs verk är konst eller ej. De har ofta fördelaktigt jämförts med högst respektabla tyska och italienska nya saklighetsverk från tjugo- och trettiotalen.

Visserligen kan den mesta konst, ”bra” eller ”dålig”, sägas vara skapad för att bringa konstnären en inkomst. Men, kitsch har enbart ett syfte – att kunna sälja bra. Kitsch saknar därmed vad filosofen Walter Benjamin benämnde ”aura”. Ett flyktigt begrepp som möjligen kan beskrivas som den känsla av uppriktig skaparkraft och originalitet som i dessa tider av mekaniserad och kommersiell produktion omger ett konstverk.

Kitsch är under alla förhållanden ett svårdefinierat begrepp, men det kan inte förnekas att kitsch omger oss överallt, exempelvis i form av smaklösa souvenirer,

eller religiöst krimskrams:

För att inte tala om all den ”hötorgskonst” som pryder våra väggar. Det är ofta uppenbart att sådan konst är massproducerad och ofta amatörmässigt utförd. Detta betyder dock inte att kitsch är liktydigt med ”naiv konst” som i allmänhet är förlänad med det som Walter Benjamin kallade aura. Jämför exempelvis den naive mästaren Henri Rousseaus verk

med USA:s obestridde producent av kitsch, Thomas Kinkade, vars verk står att finna i miljontals hem, speciellt i såväl Nord- som Sydamerika.

Fördömandet av kitsch har ofta sammanställts med en elitistisk ”snobbkulturs” förakt för sådant som tilltalar den stora allmänheten. Exempelvis förde den amerikanske konstkritikern Clement Greenberg ett ständigt krig mot gemene mans genom kommersialismen förflackade smak. Han ansåg att den avbildande konstens tid var förbi. Att de konstnärer som fortfarande uttryckte sig genom realistiska konstverk inte var annat än epigoner, plagiatorer av en konst vars tid nu oåterkalleligen var förbi. Realism är numera reklamens och propagandans område, alltmedan sann, modern konst är lika med abstraktion – en framställning av känslor och estetisk njutning som genom sin kombination av färg och form lämnat imitationens nu förlegade sfär.

Givetvis blev Greenberg emotsagd. Kritik kom inte enbart från försvarare av ”populärkultur”, utan också från högst sofistikerade kritiker och författare som Susan Sontag, som i sin essä Notes on Camp från 1964 introducerade begreppet ”camp”, en slags ”intellektets hämnd på konsten”. Enligt henne står vi fria att på egen hand uppskatta vad som är konst eller ej. Om kitsch tilltalar oss är det inte längre kitsch. Betraktaren förlänar konsten dess aura.

”High camp” rymmer alltid ett underliggande allvar. Man kan inte anamma ett ”camp”-förhållningssätt till något man inte tar på allvar. Det handlar inte om att driva med ett konstverk, utan att utifrån det skapa en lekfullhet. Man uttrycker genom lekfullhet, konstfärdighet och elegans vad som i grunden är allvarligt. Barockkonsten är i grund och botten ”camp” när det gäller religion. Balett är ”camp” då den framställer kärlek.

Sontag låter sin egen smak spegla begreppet ”camp”. Hon presenterar listor över vad hon anser vara camp, exempelvis Tjajkovskijs Svansjön, tiffanylampor, Flash Gordon, kvinnokläder från tjugotalet och mycket annat. Mycket av Mozarts musik, Bellinis och Richard Strauss operor är enligt henne camp, men inte Wagners musik. Uppenbarligen uppskattar Sontag själv allt som hon benämner camp.

Vad Sontag poängterade var konstens frihet. En kompositör, skulptör, författare, målare, kunde, om hen ville och kunde, fritt använda sig av andra föregångares konst, såväl bra som dålig, och utifrån den skapa något nytt och ofta underhållande. Nittonhundratalets konstriktningar är bevis på detta. Kitsch har gjort intryck på flera av de mästare som anslutit sig till dada, surrealism, popkonst, eller hyperrealism.

Ett exempel är den ständigt skiftande Francis Picabia, en av dadaismens grundare, som fritt och fräckt röde sig från den ena stilen till den andra: ”Tröttnar du, byt då stil som man byter skjorta.”

Vid slutet av trettiotalet började Picabia plötsligt måla en mängd tavlor med andras fotografier och tidningsurklipp som förlagor. En teknik som fick flera andra konstnärer att följa hans följa i hans spår. Picabia valde i allmänhet intetsägande tämligen kitshiga motiv och resultaten påminner om Bob Dylans konst, som även han ofta detaljerat imiterar andras original.

Under kriget övergick Picabia helt till att producera kitsch. Han flyttade till södra Frankrike och skapade där en mängd målningar baserade på nakna damer porträtterade genom ”glamourfoton” i ”herrtidningar” som Paris Sex-Appeal. Som för att håna det traditionella, akademiska nakenmåleriet utförde Picabia sina verk i en gräll, tämligen tafatt stil.  Han sålde flera av dessa verk till en algerisk köpman som sålde dem vidare. Något som ledde till att Picabias nakna damer under ockupationstiden kom att dekorera en mängd bordeller runtom i Nordafrika.

Senare har hyperrealister som Audrey Flack kommit att i sina ytterst detaljerade oljemålningar skapa moderna vanitasmotiv genom att i stora oljemålningar använda sig av noggranna avbildningar av New Age- och religiös kitsch.

Alltmedan Jeff Koons i skilda material som stål, porslin, marmor och blommor i olika storlekar har återgett kitschiga föremål.

Och i Japan blev Takashi Murakami miljonär genom att i sin konst ändra om motiv från japanska mangas och kommersiell kitsch.

Andra konstnärer har förhållit sig mer ironiskt till kitschen. Som den anarkistiske dansken Asger Jorn som roade sig åt ”vandalistkonst” genom att måla över hötorgstavlor, som han inhandlat på olika håll, med groteskt och tjockt påmålade ”antistrukturer”, som här i Ibi Pippi.

Samma år, 1955, som Ibi Pippis tillkomst skapade italienaren Enrico Baj sin imponerande Schweizisk invasion.

Än mer anarkistisk var Sture Johannesson, bördig från Vinslöv, som genom sin piprökande nakna dam på en psykedelisk affisch gjorde så att Lunds Konsthalls chef tvingades avgå på grund av att han accepterat och spritt affischen.

Johannesson fortsatte längs samma linje och prövade på olika konstmetoder, han blev bland annat en föregångare inom digital konst. Johannesson använde sig ofta av kitsch som ett konstnärligt uttryckssätt, som då han i en affisch framställde den likaledes anarkistiske, och än mer etablissemangsfientlige Kjartan Slettermark som den Gamle Fiskargubben.

En parodi på ett ytterst populärt kitshmotiv av tysken Harry Haerendel. Efter att förlaget Åhlén och Holm 1955 i massupplagor tryckt upp reproduktioner av Der alte Seebär hamnade han på väggarna hos ett otal skandinaver.

Låt oss lämna dessa mer eller mindre genuina konstnärer och söka oss till Trumps favoriter. Den amerikanske presidentens smak kan långt ifrån definieras som camp i Susan Sontags mening. På mig ger den onekligen intryck av att vara kitsch i ordet s värsta bemärkelse. Konst som skapats för att smickra och tillfredsställa sin beställare och dessutom, enligt hans uppfattning, imponera på betraktaren. På mig ger exempelvis de porträtt Trump omger sig med enbart ett patetiskt och enfaldigt, osäkert intryck.

Tag exempelvis Ralph Wolfe Cowans svulstigt insmickrande Visionären som hänger på paradplats i Trumps residens i Mar-a-Lago. En inte speciellt porträttlik framställning av en ungdomlig Trump.

Cowans enligt min mening ovanligt banalt inställsamma och intetsägande konst tycks ha utövat en måttlös attraktionskraft på värdens mäktiga och förmögna potentater. Han gjorde en mängd porträtt av de olika medlemmarna av Monacos furstefamilj och kom att avbilda presidenterna Reagan, Carter, Johnson, Kennedy och Gorbachev (men han var väl snarast premiärminister), arabiska kungar och sultaner, bland annat den populäre Shaik Zayed, de Förenade Arabemiratens grundare och förste ledare, komplett med arabiska furstars favoritrekvisita – fullblodshingst och jaktfalkar.

Det är väl det som är det främsta kännetecknet på Cowans konst – rekvisita, ytlighet. De mäktiga och välbetalande potentaterna var antagligen inte ute efter något djupsinnigt, själsbespeglande konterfej. Utanverket var det viktigaste – frackar med ordensband och medaljer, machomän på väg till tennismatcher, golfbanan eller rävjakten, kvinnor med böljande sidenklänningar. Samtliga medlemmar av den besuttna klassen, the rich and famous.

Cowans övriga produktion avslöjar skoningslöst hans osannolikt sötsliskiga passion för pinsamt smaklös kitsch och får mig att undra hur denne erbarmlige konstnär, som snarast tycks utgjort ett passande val för att måla födelsedagshälsningar åt Hallmarks, kunde falla så många mäktiga personer och miljonärer i smaken. De tipsade antagligen varandra om hur denne habile kitschmästare var kapabel att realisera deras önskningar om i vilket majestät de skulle gå till eftervärlden. Enda skadan är att det framtida konstnärliga värdet säkerligen kommer att bli lika med noll.

Cowans planschartade porträtt av kända artister som Marilyn Monroe, Tony Curtis, Nancy Sinatra, Steve Wynn och inte minst Elvis Presley, är lika förskräckliga. Den senares porträtt som pryder en centralvägg i Gracland framställer sångaren som en gudomlig gestalt och för oss därmed närmre andra av Trumps porträttister.

Det porträtt som Trump uppenbarligen avser vara det som officiellt skall framställa honom då han avgått som president är målat av John Howard Sanden.

Sanden hade tidigare skapat Georg Busch presidentporträtt och hade under flera år varit ”konstansvarig” för Billy Grahams PR-institut – Billy Graham Evangelistic Association (BGEA). Graham var en Southern Bapist som fick en enorm uppmärksamhet genom sina väldiga väckelsemöten och han blev sedermera religiös rådgivare åt presidenterna Eisenhower, Johnson, Nixon, Clinton och de bägge Busch. Grahams företag BGEA publicerade en mängd religiös litteratur, den mesta skriven av Graham och saluförde även annat religiöst material. BGEA producerade även en rad kristna filmer, i vilka flera Billy Graham medverkade som sig själv.

John Howard Sandens konst tycks följa samma spår som de föga originella, men habila illustrationer man kunde finna i Det Bästa, eller som omslag på tidiga Time Magazine, innan de gick över till fotografier.

Ingenting ont i det, men några fördjupande karaktärsstudier förmedlar inte Sandens porträtt och lika intetsägande är den stora mängd Kristusframställningar han producerade, alla i samma gängse fromma stil, med en blond, ljusomgärdad Jesus.

Fromma till intet förpliktigande eller krävande framställningar, ett hyllande av barnatron där Jesus, Änglarna och Madonnan framstår som högst levande etentiter, något som länge varit en viktig ingrediens i kristen kitsch. Allt ifrån österrikaren Hans Zatzkas skyddsänglar från slutet av 1800talet.

fram till Eugeniusz Marcin Kazimirowskis Gudomliga barmhärtighet, vars något ”förbättrade version” numera misspryder det inre av en mängd katolska kyrkor världen över. Bildens stora popularitet grundar sig på de visioner av och samtal med Jesus som den polska nunnan Maria Kowalska (1905 – 1938) anförde i en dagbok som efter hennes död publicerades som Den heliga Maria Faustina Kowalskas dagbok: Den gudomliga barmhärtigheten i min själ. Boken uppskattades livligt av Karol Wojtyla som sedermera blev påve Johannes Paulus II och då proklamerade att påskens andra söndag skulle firas som Den gudomliga barmhärtighetens dag. Det sägs att bilden av den Gudomliga barmhärtigheten målades av Kazimirowksi under direkt ledning av Maria Kowalska.

Det är anmärkningsvärt att de konstnärer som trätt i tjänst som förmedlare av Trumps budskap inte enbart framstår som kitschiga – de flesta av dem är dessutom pånyttfödda kristna, som inte skäms för att framställa den dömde, storljugande och obotfärdige rucklaren som en gudomlig frälsargestalt.

Speciellt framstående bland dessa trumptillbedjare är mormonen Jon Austin McNaughton med sina murrigt stelbenta hyllningar av Donald Trump. Som när han låter amerikanska presidenter och idoler välsigna Trump, som sitter vid Vita husets skrivbord med konstitutionen framför sig, flankerad av vad som kan vara Skt. Petri nycklar (eller snarare det Aronitiska prästadömets nycklar, ett mormonskt grundbegrepp) och Bibeln. Bland de välsignande gestalterna skymtas Reagan, Washington, Eisenhower, Kennedy, Lincoln och Robert E. Lee. För att göra det hela mer politiskt korrekt finns även Frederick Douglass, Hariett Tubman och Martin Luther King med i bilden.

Det hela är inte enbart uselt framställt utan ger dessutom ett tafatt och svulstigt intryck. Som hängiven medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som tror att den återuppståndne Jesus uppenbarat sig för de amerikanska och förcolumbianska nephiterna och grundat kristendomen på amerikansk grund, är det mycket möjligt att McNaughton hoppas att The Tea Party Movement och Donald Trump slutligen skall komma att upprätta det av ängeln Moroni förutspådda nya tidevarvet.

McNaughtons hyllningar av Trump tar sig ett speciellt groteskt uttryck i hans målerisekvens av The Forgotten Man, Den bortglömde mannen, som vi först stiftar bekantskap med då han uppgivet sitter på en parkbänk alltmedan President Obama till The Founding Fathers’ förtvivlan trampar på den amerikanska konstitutionen.

Trump kommer dock den nedslagne mannen till tröst

och får honom att stolt resa sig upp och med konstitutionen i hand konfrontera sig med de liberala och demokratiska mörkmän som i skam drar sig undan alltmedan The Founding Fathers tacksamt applåderar.

I åsyn av Trump, som likt katolicismens Madonna trampar otrons orm under sina fötter, och i närvaro av sanna, amerikanska patrioter planterar den tidigare så förbisedde och Bortglömde mannen frihetens, skira planta som under Trumps välvilliga regim nu kan tillåtas spira och växa till ett träd.

Mot förmodan finns det många som inte skrattar åt detta allvarligt menade kitschelände. McNaughtons usla måleri hyllas och samlare köper hans ”konst” för dyra pengar, alltmedan han fortsätter att i obruten ström avsätta groteska trumphyllningar och bästsäljande sentimentalt religiösa tavlor.

McNaughtons förgudade Trump har dock inte mycket likheter med hans annars så blide Jesus. Trump framstår mer som en actionhjälte då han på en häst spränger fram vid sidan om machopresidenten Theodore Roosevelt, eller då han avbildas som en vinnande amerikansk fotbollshjälte (45:an på Trumps tröja anspelar på att han är USA:s fyrtiofemte president).

Om McNaughton skulle få för sig att framställa Trump som Messias, något som inte vore helt otänkbart, skulle det antagligen inte bli som den inom kitschen så vanligt förkommande ”milde Jesus” Med tanke på hans tidigare Trumphyllningar skulle McNaugtons tänkta Trump som Jesus då snarare framställas som någon i stil med Stephen Sawyers muskelknutte, som denne konstnär sprider genom sitt företag Art 4 God.

En sådan kristusgestalt vore nog inte främmande för Trump, vars stora intresse tycks vara fribrottning. Även om han vid flera tillfällen tillfrågats om sin kristna tro och ständigt upprepar att han favoritläsning är Bibeln har han enbart kunna komma upp med ett bibelcitat: "Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga”. Trump känner antagligen inte till den likaledes aggressiva fortsättningen – tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma." Ett uttryck från Andra Moseboken 21:24 som är så längt från den förlåtande ”milde Jesus”, man kan komma.

Någon har antagligen vid ett senare tillfälle sagt honom att detta inte är ett så lämpligt citat och han har senare använt sig av Matteus 5:39: ”Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.”

Jag har i och för sig ingenting emot ”kristen” konst på gränsen till kitsch. Bland andra har jag alltid uppskattat William Holes och James Tissots bibelillustrationer.

Skolad som han är inom mormonernas konsttradition kan McNougtons konst betraktas som en tämligen usel efterdyning av den betydligt skickligare Arnold Friberg, var illustrationer till den milt sagt tradiga och underliga Mormons bok påminner om Hole och Tissot.

I samma stil, fast något kitschigare, arbetar Jehovas vittnens anonyma illustratörer till Vaktornet och Vakna!

Jag kan inte förneka att det roar mig att bläddra igenom de där magasinen, med deras troskyldigt grälla framställningar av världens undergång, de utvaldas frälsning och upprättade Paradis där alla sorters djur och jordens alla folk lever tillsammans i en otrolig harmoni.

Betydligt dystrare är Vanessa Horabuenas bildvärld. Hon beskriver sig själv som en Christian Worship Painter, en Kristen tillbedjande konstnär. Hon har en framgångsrik firma som säljer reproduktioner, hand-embellished by the artist, handutsmyckade av konstnären, och med hennes ”egenhändiga signatur.”  Horabuena har gjort sig känd som speed painter, vilket innebär att hon inför publik emellanåt slutför sina målningar inom tio minuter.

Under sin sumptuosa nyårsfest i Mar-a-Lago 2025 presenterade Donald Trump Vanessa Horabuena som en av the greatest paunters anywhere, de främsta måkarna någonstans (ännu ett exempel på hans förvånansvärt usla konstsmak och tillika bristfälliga kunskaper). Vanessa genomförde med storstilade gester inför de glamorösa gästerna och direktTV sitt tio minuters målningsframträdande. Trump auktionerade sedan ut verket till förmån för ett barnsjukhus och det ”lokala sheriffkontoret”. Det ropades in för 2.7 miljoner dollar.

Vanessas och Trumps relation inleddes då hon personligen presenterade presidenten med att av sina ovanligt kitschiga porträtt. Hon beskriver på sin nätsajt hur hon utförde detta gudinspirerade porträtt.

Större delen av den här målningen skapades medan jag spelade lovsångsmusik, bad för vår president och lät den helige Ande sätta sin prägel på detta konstverk. Personalen blev ständigt välsignad varje gång de såg det. Att få höra deras reaktioner fyllde mitt hjärta. Efter att ha arbetat på verket i två år var det äntligen färdigt – och hade till slut nått sin destination.

Resultatet blev ovanligt förskräckligt.

Sedan dess har Vanessa målat och spritt en stor mängd av sin kitschigt trumpistiska konst:

Jag är glad över att vi har en ärlig president, även om han kan vara lite grov i kanterna. […] Om Herren är för oss, vem kan då vara emot oss? Låt oss be för vår President; han är sannerligen kallad för en tid som denna.

Religiös kitsch är rikligt förekommande världen över, t.o.m. inom Sunnislam som i allmänhet tillämpar anikonism (avbildningsförbud) för framställning av djur och människor. Däremot finns det inget sådant hinder inom andra muslimska riktningar, exempelvis inom Shiaislam som hänvisar till att det inte finns något avbildningsförbud i Koranen.

Inom hinduismen har religiös kitsch genom massproducerad konst blivit närvarande så gott som överallt.

Där liksom bland så många andra regimer finns en tendens att hylla sina politiska ledare som gudabenådade gestalter och dessa män (det rör sig sällan om kvinnor) framställs ofta tillsammans med religiösa artefakter. Den alltmer självbeundrande Narendra Modi har med AI:s hjälp till och med börjat framställas som en avatar av guden Vishnu. Närmare bestämt Kalki, gudens tionde och sista inkarnation som kommer att avsluta den nuvarande eran, Kali Yuga, som präglas av mörker, förvirring, ofred och förstörelse.

Kitsch finns överallt. I Maos kommunistiska folkrepublik frodades den i form av glada och välgödda bebisar som njöt av välfärdens välsignelser i form av leksaker, raketer och kameror, alltmedan muskelsvällande arbetarhjältar skyndade till dess försvar.  

Som alla diktatorer framställdes Mao som en barnkär ledare som vistades nära sitt älskade folk.

Sovjetisk propaganda hade en annan karaktär, men var inte mindre kitschig än sina kinesiska motsvarigheter. Även här fanns lyckliga barn och en barnkär ledare.  

Och givetvis de gängse superabetarna.

Den tuffa stilen går igen i nutida rysk propagandakitsch, som här i en kalender från FSB, KGB:s arvtagare, där en muskulös Putin flankerad av Xi Jinping ger mer intryck av att vara en kraftig huligan än högste krigsledare och ordförande för det ryska Förbundsstatsrådet. Samma kalender uppvisade även sentimentalt religiösa övertoner.

Givetvis tröttnade flera kinesiska artister på den kommunistiska kitschen och reagerade genom att med olika medel parodiera och kritisera den.

Kinesisk konst och litteratur var under en tid fylld med besk kritik och satir över Kulturrevolutionens hårda år och den brutala repression som följde efter några år av relativ frihet. Den inspiration de fann i popkonst och politisk kitsch är ofta uppenbar.

Dessa tilltag har dock inte fallit Xi Jinping i smaken. I ett berömt tal uppmanade han Kinas konstnärer att inte vara "slavar under marknaden" och gå vilse i girigheten. Istället skulle de i sin konst uppmuntra patriotism, förmedla en korrekt vision av kinesisk historia och kultur och spegla "grundläggande socialistiska värderingar". Den kinesiska kommunismen främjar den traditionella kinesiska kultur som utgör nationens "själ" och partiets ideologiska grund.

Under Xi Jinpings egid har statlig kontroll och censur över film, litteratur, bildkonst och digitala plattformar intensifierats. Politisk kitsch har gjort sitt återinträde i det offentliga rummet alltmedan avantgarde, modernism och alla former av politisk oliktänkande åter bestraffas medan den Store ledarens välvilliga ansikte lyser åter över nationen.

Putins nybyggda palats i Gelenzhik vid Svarta havet och hans omändringar i Kreml väcker antagligen Trumps avundsjuka genom sitt överdåd av guld och marmor, som den ryske självhärskaren lyckats lägga ner astronomiska belopp på, utan besvärande insyn från press och opposition.

Givetvis ytasattes även den sovjetiska propagandan för parodier på sin politiska kitsch. Ett roligt förlöjligande av patriotisk schmaltz, överdriven sentimentalitet, är det franska, homosexuella konstnärsparet Pierre Commoy and Gilles Blanchards framställning av gråtande rysk soldat – Le Petit Communiste. 

Ett ovanligt begåvat och skickligt samarbete inleddes mellan Daniel Melamid och Vitaly Komar då de under sin tid på ett moskovitiskt konstinstitut började samarbeta med att framställa parodier på sovjetisk akademisk konst och krydda dem med popkonst. 1977 emigrerade de till New York och skapade där en mängd verk under signaturen Komar and Melamid. 2003 gick de skilda vägar.

I ett av sina verk framställde de sig som små, men likväl vuxna kommunistiska pionjärer som hälsar en stalinbyst. På ett omslag till The New Yorker parodierade Komar and Melamid den Leningest som han begåvats med i tusentals skulpturer. På en gata i Manhattan har den kommunistiska fanan omvandlats till ett reklambanér för McDonalds framför vilket den kommunistiske landsfadern hejdar en taxi.

Genom nätet skickade Komar and Melamid världen över ett frågeformulär i syfte att undersöka vilket som kunde var vissa specifika länders ”mest önskade landskapsmotiv”. Mot förmodan fick de in en stor mängd svar och sammanställde på bas av dem exempelvis Turkiets, Kinas, Islands, Finlands, Danmarks, m.fl. Most Wanted Landscape. På bas av de olika svaren målade des sedan kitschiga tolkningar av sina referenters önskemål. Nedan ses USA’s People's Choice of the Most Wanted Painting.

Detta var fòre AI;s tid. Numera kan vem som helst med lätthet åstadkomma sin mest eftertraktade bild. Givetvis blir de då ”realistiska” och i allmänhet åt det kitschiga hållet.

Riktigt erbarmliga är de bisarra bilder som Trumps team förfärdigar för presidentens website, där USA:s faiblesse för politisk kitsch av värsta sort får fritt spelrum.

Trump som general från amerikanska frihetskriget mot en fond av stridsplan.

Ett av hans obehagligaste inslag är en AI genererad filmsnutt där Trump och Netanyahu framställs som Gazas befriare och konstruktörer av ett lyxigt Wonderland inom vilket en guldpläterad kolossalstaty av Trump har rests.

Balnd sajtens olika inslag finner vi Trump sittande gensle över ett bombplan på väg mot Iran. Antagligen är den allmänt okunniga Trump omedveten om de otrevliga associationer som bilden ger till den komplett galne Major T.J. King Kong, då han på en atombomb rider mot sin egen, och allas vår undergång i den ikoniska slutscenen i Kubricks Dr. Strangelove.

Vi presenteras med en Trump som i gryningen kommer ridande mot oss tillsammans med Georg Washington. Trots att Trump i flera av de AI generade bilder som han gärna publicerar på sin sajt framställer honom som ryttare så finns det finns inga indicier på att han kan rida. Han har faktiskt vid ett par tillfällen uttryckt en viss aversion mot djur och till skillnad från flera av sina föregångare på presidentposten har han aldrig haft varken hund eller katt.  

En annan Ai genererad bild på Trumps sajt visar hur han kraftfullt river upp Keystone-pipelinen ut jorden där den ”begravts” av Biden. I själva verket har de färdigställda delarna av den kontroversiella pipelinen, som är tänkt att distribuera olja från Alaska genom Kanada ner till övriga USA, gång på gång stängts av på grund av stora, miljöfarliga läckage. Arbetet har tidvis även legat nere på grund av projektets uppenbara miljöfarlighet och svårlösta landdispyter. Den fas fyra som Trump har lovat öppna har ännu inte kunnat konstrueras.

Den blekfete Trump, som älskar kampsporter, uppskattar även att låta sig framställas som en muskelsvällande superhjälte, som här där han postat en bild på sig själv som en jedi-krigare från Star Wars.

Han har även fått infallet att låta sig avbildas som Atlas som på sina skuldror bär upp hela jordklotet.

Och under det skandalöst inledda och illa skötta kriget mot Iran, som uppenbarligen kostade hans parti majoriteten i såväl Kongress som Senat, Trump oförtrutet på sin sajt fortsatt med att låta sig avbildas som segrare. Som här där han halat Irans flagga och hissar Stars and Stripes på ett fartyg på väg genom Hormuzsundet.

Vad Trump vinner med dessa löjligt patetiska AI-genererade bilder på sig själv i olika hjälteroller är obekant, utom möjligen en viss förstärkning av sitt ego. Utan tvekan är de en tämligen vansinnig uppvisning av politisk kitsch som söker sin like i nuvarande och tidigare totalitära stater.

Det blir nästan tragiskt då man dagen efter det för honom så katastrofala Mid-term valet får se denne ensamme, åldrade gubbe möta pressen i sin halvfärdiga ”balsal”, som med sin monumentalitet, sitt guld och marmor, börjar arta sig till ett att bli ett mausoleum över honom själv och hans katastrofala presidentskap.

Istället för att tala om de faktorer som sänkte det republikanska partiet, som så aningslöst och idiotiskt satsat allt sitt anseende på denne politiske drummel, talade Trump om den fantastiska byggnad han är i färd med att låta uppföra. Det var som om Trump desperat ville klänga sig fast vid det som en gång, långt tillbaka i tiden, räddat honom från att vara en konkurshotad stackare på avgrundens rand, till att bli en ansedd och respekterad affärsman. En PR-chimär byggd på guld, marmor och potemkinkulisser, allt för pengar och prestige – Kitsch.

Benjamin, Walter (2025) One-Way Street and Other Writings. London: Penguin Modern Classics. Camfield, William (1979) Francis Picabia: His Art, Life and Times. Princeton: Princeton University Press. Greenberg, Clement (1971) Art and Culture: Critical Essays. Boston: Beacon Press. Gualdoni, Flaminio (2008) Kitsch. Milano: Skira. Horabuena, Vanessa https://vanessahorabuena.com/ Malaysia Learning Hub (2006) ”Kitsch Meaning: Definition, Examples, History & How to Use It”.  https://www.read.com.my/vocabulary/kitsch-meaning/. Priutt, Bill (2024) ”The Donald Trump I Saw on The Apprentice”, in Slate, May 30. Sontag, Susan (2025) Against Interpretation and Other Essays. London: Penguin Modern Classics. York, Peter (2006) Hemma hos diktatorn. Stockholm: Norstedts.