ULTRANATIONALISM: Deutschdenken och andra villfarelser

Jag är outsägligt trött på det chauvinistiska nationalistdravel som dränker Europa. Detta enfaldiga tunnelseende som drar alla individer över en kant. Vansinnet i att förvandla en individ till representant för en hel etnisk och/eller religiös grupp. Svensk eller ej? Tysk eller ej? Serb eller ej? Vem är jag? Har jag ”svenska värderingar”? Jag har sedan otaliga generationer tillbaka svenska förfäder, är född lutheran och har som så många andra inte lämnat Svenska kyrkan. Jag kan och tillämpar mitt språk, har studerat svenska på universitetsnivå och arbetat som svensklärare. Har gjort min svenska värnplikt. Betalar skatt i Sverige. Men ”svenska värderingar” – vad tusan är det? Ingenting och ingen människa skulle kunna få mig att rösta på Sverigedemokraterna eller tro på deras rappakalja (ett utmärkt finskt ord) om ”svenskhet”.

Det är inte utan att jag tänker på Yngve Gamlins och Beppe Wolgers fruktansvärda och i grunden geniala dialog från 1968 genom vilken de lät Lars Ekborg framställa en bitter, arg och fördomsfull norrländsk gubbe som ondgör sig över allt och alla. Han generaliserar vilt och hänsynslöst och vill lösa alla samhällsproblem genom att bunta ihop och slå ihjäl stockholmare, samer, pensionärer, raggare och käringar över 40. Det är vansinnigt och faktiskt ganska roligt genom sin nidbild av de hänsynslösa översittare som nu tillåts ösa onyanserad, hatfylld smörja över oss från talarstolar, TVsoffor och sociala medier.

Egentligt borde det vara lika roligt att lyssna till Jimmie Åkessons ovederhäftiga struntprat, om det nu inte vore så sorgligt att en fjärdedel av Sveriges befolkning röstat på honom och han har ett så stort inflytande på vår regering (när jag skriver detta har det ännu inte varit val, men jag befarar det värsta). Som då han inleder salvelsefulla tal om hur härligt Sverige en gång var, innan skumma invandrare introducerade brottsligheten i detta folkhemsparadis. Gud sig förbarme! Han drar in andan och vräker ur sig något citat från vår store nationalskald Esaias Tegnér, Givetvis använder sig den folkhemskt mysige Jimmie i allmänhet av Tegnérs Svea, den mäktiga dikt som skalden skrev 1811, driven av en svallande revanschlust efter det att Sverige förlorat Finland till ryssarna.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
Folk, som ärvt hjältars land och deras dygder
glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver smickrets röst. Hör Sanningens en gång.

Genom Jimmies citat är det väl tänkt att mitt och andra svenskars hjärta skall svälla av stolthet över att ha bevärdigast ynnesten av att få vara födda i detta hjältarnas och ariernas land och samtidigt fyllas av harm gentemot de som besudlat detta ädla kungarike.

För min inre syn väcks minnet av hur jag i barndomen stod på skolgården och betraktade hur vår vackra fana i den nordiskt friska sunnanvindeden fladdrade mot en dramatiskt molntäckt himmel:

Flamma stolt mot dunkla skyar
lik en glimt av sommarns sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vattnen av viol,
du, som sjunger, när du bredes
som vår gamla lyckas tolk:
"Solen lyser! Solen lyser! Ingen vredes
åska slog vårt tappra folk!”

Sådant förekommer väl inte längre, men Sverigedemokraterna vill säkerligen återinföra dessa stolta traditioner. Om vi bara blev av med dessa förbaskade utlänningar skull vi med Alice Tegnér åter kunna sjunga:

Jag är så glad att jag är svensk!
O, säg var finns ett land så stjärneklart,
så sommarljust som Sveriges vida strand?
Se åkrarna, se ängarna, där far och farfar gått!
Se rågarna, se blommorna, där har min vagga stått! 

Nej, tro inte att jag inte är patriot. Jag om någon älskar Sveriges natur, det är den nattståndna chauvinismen jag avskyr. Främlingshatet gör att jag hellre än att lyssna till självbelåten fosterlandskärlek skrattar åt Birgitta Andersson då hon i sin satiriskt uppsluppna Sverigebruden glädjestrålande utbrister: ”Jag är så glad att jag är svensk. Ho, ho!”

Tillbaka till Sverigedemokraternas favoritskald – Esaias Tegnér, även han livligt uppskattad av mig, men inte på samma grunder som Jimmie Åkessons. För mig är Tegnér knappast en uppblåst patriot, utan en tonsäker, välljudande skald, som inte likt slarviga läsare som Åkesson & Co. hängav sig åt obetänksamt främlingshat. Hade de läst lite längre fram i dikten Svea hade de funnit värdefulla, om än konservativa råd som:

Bliv åter, Svea folk, bliv åter vad du varit.
Lär av andra land, vad du själv erfarit.

Sverigedemokraternas fördomsfulla överdrifter, deras ”svenskhet” och forntidsdyrkan, som lätt förfaller till generaliserande lögner och dumheter, skulle även de må bra av om de beaktade favoritskaldens ord i Det eviga:

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.

Yvs ej av fädrens ära, en var har dock blott sin,
kan du ej spänna bågen är han ej din.
Vad vill du med det värde som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet.

Och bäst av allt, Tegnérs konstaterandet att ”svenskhet” inte är inte något som av egen kraft vuxit upp ur den svenska myllan, likt all annan bildning rör sig den svenska ”kulturen” om en anpassning till bortifrån kommande intryck, seder och bruk:

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat,  järnhårt språk blev brutet.

och sången stämd och livet mänskligt njutet.

Jag blev tidigt fascinerad av Tegnér. Morfar, som den gamle skollärare han var, hade givetvis en hel del Tegnér i sina bokhyllor. Bland andra fanns där en praktutgåva med Frithjofs saga, illustrerad av August Malmström. Givetvis lockades jag av vikingabilderna, speciellt som Far hade en bok med Tegnérs samlade skrifter, som på sitt skyddsomslag hade en bild av en viking som jag vid flera tillfällen bad Far om att få klippa ut. Under en längre tid nekade han mig att göra det, men gav slutligen vika för mitt tjat. Jag klippte ut bilden och klistrade in den i en stor teckning jag gjort av stridande vikingar, till vilken jag inspirerats av en annan praktbok som jag funnit i Morfars bokhylla, Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner, även den illustrerad av Malmström. Jag fann Ragnar Lodbrokboken vara betydligt mer spännande än den i mitt tycke ganska tradiga Frithjos saga.

Långt senare läste jag faktiskt Fars Tegnérbok och fann då att författaren långt ifrån var den tråkmåns jag tidigare trott han var. Tegnér visade sig vara en alldeles utmärkt stilist med ovanlig styrka och rytm i sitt språk. Jag började läsa en hel del om honom, bland annat Fredrik Bööks utmärkta biografi.

Då jag under ett års tid arbetade som lärare i Växjö och kom dit med tåg, passerade jag på min väg från stationen till skolan så gott som dagligen kyrkogården och stannade då ofta till invid Tegnérs grav. Han var förvisso en intressant man – professor i grekiska, kvinnotjusare, politiker och riksdagsledamot, biskop, medlem i såväl Svenska akademin som Vetenskapsakademin, skicklig talare och inte minst en gladlynt man och emellanåt även en tungsint grubblare, som sedermera blev sinnessjuk.

Att som Sverigedemokraterna rekrytera en sådan man till stöd för sitt patetiska parti är enbart löjligt. Tegnér som storsvensk? Mja, man kan alltid plocka russinen ur kakan, men då det gäller en så mångfacetterad man som Tegnér kan man göra bäst i att låta bli – det blir lätt fel. För övrigt var Tegnér i sitt diktande inte speciellt inspirerad av det svenska. Hans förebilder var engelsmän som Byron, danskar som Oehlenschläger och inte minst tyskar som Schiller och Goethe. Han var mer europé än svensk.

Det skulle inte alls förvåna mig om ett annat beklagansvärt, ultra-nationalistiskt och framgångsrikt parti som Alternativ för Tyskland, AfD, för sina lugubra syften kidnappat en annan av mig beundrad författare – Johann Wolfgang von Goethe och förnedrat honom genom att förvandla honom till stortysk.

Goethe besjöng förvisso sitt Tyskland. Han kände och älskade dess djupa skogar, dess sagor och myter, små hertigdömen och pittoreska byar. Men … vad vore Tyskland utan Italien? Vad vore Sverige utan Tyskland?

Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Goldorangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still und hoch der Lorbeer steht?
Kennst du es wohl? Dahin!
Dahin möcht’ ich mit dir,
O mein Geliebter, ziehn.

Känner du landet där citronerna blomstrar,
där gyllne apelsiner lyser i dunkla lundar,
En mild bris fläktar från den blåa himlen,
Drar genom höga myrten- och lagerträd.
Känner du det redan? Dit!
Dit vill jag färdas med dig.
Åh, min älskade, dit skall vi fara.

Goethe gjorde karriär i Weimars furstendöme, där han blev ärkehertigens rådgivare, samt minister för finans, bergshantering, vägar, lantbruk, konst, vetenskap och krigsmakt. Han förestod även dess teater, skrev och satte upp pjäser.  På grund av en besvärlig platonsk kärlekshistoria med en mäktig äldre och gift sjubarnsmor, hovdam hos änkehertiginnan, samt överansträngning genom sin betungande arbetsbörda, bad Goethe hertigen om en tids ledighet. Denne gav honom välvilligt obegränsad rekreation med full lön och Goethe “smög sig ut” från Weimar och reste till Italien.

Han skrev efter sin återkomst till Weimar, efter två år Italien – “vi är alla pilgrimer som söker Italien”.  Då Goethe stigit ur diligensen vid Brennerpasset på gränsen till Italien, drog han ett djupt andetag och utbrast: “Äntligen kan jag andas fritt”. För Goethe var Italien liktydigt med den varma, passionerade Södern, i motsats till det fuktiga, disciplinerade och ängsligt vaksamma Norden. I Italien levde den klassiska Antiken, bland ruiner, landskap, färger, seder, städer och monument. En värld som Goethe dittills enbart upplevt i skrift. Nu ville han fylla namn och karga ord med själ och mening. Han ville, som han uttryckte det, lära känna sig själv genom ting och upplevelser. I Italien hängav sig Goethe till fullo åt liv och nöjen. Här upplevde han för första gången erotisk sensualitet.

Vid återkomsten till Weimar var Goethe en förändrad man. Han återupptog sina plikter, men levde nu öppet som ogift i ett passionerat, ”skandalöst” förhållande med en kvinna som han i sin diktning hyllade för sin sinnligt bejakande vällust. Och han sökte sig i sin diktning än längre bort än till Italien och skrev, med den persiske skalden Hafiz som förebild, en Öst-Västlig divan, diwan är det persiska ordet för en diktsamling.

Goethe är en representant för kulturens mångsidighet. Han var tysk. OK, men vad säger det? Bach, Kant och Nietzsche var även de tyskar, liksom Beethoven, Dürer och Marx. Men inte Shakespeare, Jesus, Dostojevskij, Michelangelo, Gandhi, Rumi eller Cervantes. Vad säger det? Inget annat än att det är lönlöst att ringa in kultur som om det vore ett nationellt fenomen, en chimär som dessutom är ytterst farlig med tanke på allt lidande och de blodiga krig den gett upphov till.

Och nu sticker åter ultra-nationalismen upp sitt fula huvud och dess företrädare är i full färd med att sprida sitt gift och hat. En mäktig fjant som Trump döper i patriotismens namn om Lake Ontario till Lake America. Vad skulle irokeserna ha sagt om de visste att deras namn på sjön – Oniatari:io, De glänsande vattnens sjö, nu skulle få sitt namn ändrat efter en italiensk sjöfarare, som i tjänst hos spanjorer och portugiser inte satt sin fot i vad som skulle bli USA och Kanada? Amerigo Vespucci kom till nuvarande Surinam och Rio de Janeiro och det var hans namn som en tysk kartograf vid namn Martin Waldseemüller, utan Amerigos vetskap, satte på två kontinenter.

Trump och andra så kallade patriotiska ledare tillämpar en strategi som går ut på att attackera utbildning och det offentliga minnet. Om de skulle komma till makten strävar de efter att sätta restriktioner för vad som kan läras ut, firas eller representeras. Deras mål är att begränsa allmänhetens uppfattning om vems medborgarskap och lidande som "räknas” – och i slutändan vem som kan göra anspråk på framtiden.  Ett förfalskningsarbete som för eller senare kommer att falla på sitt egna grepp. Varje medborgare inser innerst inne att en individ och än mindre en nation kan vara helt felfri. Utan skuggor bländas vi och löper risken att bli blinda. Det är skadligt att blicka rakt in i solen.

En sådan självuppskattande blindhet kallades i grekisk mytologi för hybris och var även namnet på en demon som skapade okunnighet om människans plats i världsordningen och därmed en överdriven tilltro till sin egen förmåga och förakt för andra människor. Straffet för hybris kunde visserligen låta vänta på sig, men dök förr eller senare upp i skepnaden av vedergällningens gudinna – Nemesis. Till en början hade hon blicken sänkt och invaggade därmed sina offer i säkerhet, innan hon lyfte blicken och lät svärd och gissel vina över dem, tills de blivit fullständigt tillintetgjorda.

Då jag skriver detta är min oro stor – skall Jimmie Åkesson och hans Tidö-medlöpare bilda regering? Skall deras endimensionella syn på världen nu bli lag? En värld där historia och kultur missbrukas för att tjäna begräsande, lugubra intressen. Där döda och levande individer förvandlas till schabloner i ett löjligt sällskapsspel i vilket en liten grupp okunniga manipulatörer deltar. Människor har låtit sin medmänsklighet ersättas av hämningslös hybris. Det är inte utan att jag önskar att Nemesis skall slå hårt mot dessa skrämmande clowner och sticka hål på deras alltmer omfattande, självgoda ballonger.

Det är inte enbart utvecklingen i Sverige som får det att gå kalla kårar längs ryggraden på mig. Genom hela Europa vandrar ultra-nationalismens otäcka vålnad, sprider sin pest och andas sin otäcka odör över land efter land. I år går även Serbien till val efter att ha avhållit en pompös begravning med militära hedersbetygelser och stor uppslutning kring den för brott mot mänskligheten dömde generalen och massmördaren Ratko Mladić, som under en kort tid under juli 1994 hade högsta befälet för den välplanerade massakern på över 8 000 människor i Srebrenica.

Nästa år blir det val över hela Europa och det finns stora möjligheter att flera xenofobiska partier tillskansar sig makten med hjälp weblögner och trollfabriker. I Frankrike finner vi Nationell Samling, arvtagare till ett parti grundat av Jean-Marie Le Pen, som med sina välkända Nazisympatier med öppen famn välkomnade före detta medlemmar av Waffen SS. I Spanien bildades Voz 2913 och har efter riklig finansiering av förmögna ultra-konservativa lobby-grupper och så kallade ”tankesmedjor” som HazteOír och CitizenGo avancerat med stormsteg och blivit till ett ledande språkrör för hela den europeiska ultra-nationalismen. Grekiska Gyllene gryning upplöstes 2020 efter att medlemmar av dess högsta ledning dömts för allvarliga brott och 2023 förbjöd Greklands högsta domstol dess avläggare, Hellenes, från att delta i parlamentsvalet – ett beslut som tack och lov även gäller för valet 2027. En mängd mindre partier har dock tagit över dess politiska agenda. Det polska Lag- och rättvisepartiet bröt sig ur fackföreningsrörelsen Solidarność för att skapa sig en agenda baserad på politisk katolicism, ultra-konservatism, antiliberalism, nationalism och euroskepticism. Italienska bröderna har sina rötter i MSI , Movimento Sociale Italiano, ett fascistiskt parti som grundades efter Mussolinis död och dess partiledare, Giorgia Meloni, är nu Italiens president.

Det har nu gått ett dygn sedan jag sist satt framför datorn och efter valet ser det nu ut som om högerkoalitionen med knapp marginal förlorat regeringsmakten. Men, riktigt nöjd och glad känner jag mig inte – fler än 17 procent av svenskarna röstade på Sverigedemokraterna och vi nåddes nyligen av nyheterna om Alternativ för Tysklands spektakulära valframgång i delstaten Sachsen-Anhalt. Redan 2024 hade Alternativ för Tyskland erövrat regeringsmakten i delstaten Thuringen, som hyser så legendariska städer som Jena och Weimar.  Jena vars universitet vid sjuttonhundratalets slut blev de tyska staternas största och mest berömda bildningscentrum, med geniala professorer som Johann Gottlieb Fichte, Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Friedrich Schiller och Friedrich Wilhelm Schelling, dit flyttade även författare som Novalis, bröderna August och Friedrich Schlegel, samt Ludwig Tieck. Johann Wolfgang von Goethe kom från det närbelägna Weimar ofta på besök. Även Weimar var en stad känd för vad som har kallats för ”den tyska upplysningen”. Allt detta har livfullt skildrats i Andrea Wulfs Fantastiska Rebeller.

Senare gjorde Franz Liszt Weimar till ett europeiskt centrum för radikalt musikskapande och under 1920-talet flockades artister som Paul Klee, Henry van Velde, Wassily Kandinsky, Lyonel Feininger och många fler till staden. Flera av dem var verksamma vid den av Walter Gropius grundade Bauhausrörelsen och dess berömda designskola. Allt detta fick ett abrupt slut i och med nazisterna makttillträde 1933.

Som fallet är med Sverigedemokraterna och deras beundran för och stöd till allt som de uppfattar som riktigt svenskt, så för Afd en kulturkamp baserad på sitt slagord Deutschdenken, tysktänkande. Vad det nu kan vara för något? Antagligen ett lika luddigt begrepp som Sverigedemokraternas ”svenskhet”. 

En vägledning för upphovet till detta tänkande kan vara flera av Hitlers tal, exempelvis det han höll i Reichenberg, numera Liberec, i december 1938. Staden var belägen i den sudetentyska delen av Tjeckoslovakiensom det Tyska riket annekterat och nu benämnde Reichsgau Sudentenland:  

Det kommer en tidpunkt då internationella rättigheter upphör att existera och då alla folks nationella rättigheter träder fram! […] Stortyskland har uppstått ur den tyska nationens vilja! Detta bekräftas av alla män och kvinnor av detta folk! Och en dag kommer den tyska ungdomen att för alltid förbinda sig till detta Rike. Det är detta jag nu kräver av er!

En månad senare utvecklade Hitler i ett tal inför den tyska rikksdagen mer detaljerat sina tankar kring vad Deutschdenken innebar:

Det tyska folket vill inte låta sig styras av ett annat folk; det vill inte att andra i deras ställe skall avgöra dess angelägenheter. Frankrike åt fransmännen, England åt engelsmännen, Amerika åt amerikanerna och Tyskland åt tyskarna! Vi är fast beslutna att motverka ett visst främmande folks strävanden att slå sig ner här – ett folk vars medlemmar har förstått att lägga beslag på alla ledande positioner. Vi kommer att förvisa detta folk. […] Den tyska kulturen är uteslutande tysk; den är inte judisk. Därför ska vi lägga förvaltningen och vården av vår kultur helt i vårt folks händer. Om omvärlden skulle uppröras och hycklande protestera mot Tysklands barbariska utvisning av ett sådant ”utomordentligt, kulturellt värdefullt och oersättligt inslag”, kan vi enbart förvånas över de konsekvenser en sådan hållning skulle medföra. Jag anser att ju tidigare detta problem löses, desto bättre. Ty Europa kan inte finna ro förrän det på lämpligt sätt har hanterat judefrågan.

Detuschdenken förenas nu av AfD med annan osmaklig skåpmat från ett anno dazumals predikande av nationell stolthet. Begreppet används nu som stöd för en motreaktion mot den ”skamkultur” som skapats genom så många tyskars bedrövliga uppträdande under den nazistiska regimen. Då så många tyskar på nazipartiets begäran utplånade, eller motståndslöst accepterade, utplånandet av judar, zigenare, homosexuella, mentalsjuka patienter, politiska motståndare och så många andra ”folkgrupper”. Alternativ för Tyskland har deklarerat att begreppet ”foklighet”, Völkisch, bör återupprättats efter det att nazisterna gjort det liktydigt med antisemitism och chauvinism, när det enligt AfD i själva verket enbart betecknade en föreningsverksamhet som vuxit upp kring en känsla av stark etnisk enhet och en stor respekt för den egna nationens särart sprungen ur Blut und Boden, jord och blod.

Björn Höcke, ledare för AfD i Thuringen, låter ofta som om han upprepar nazistiska slagord. Liksom nazisterna talade om ett “Tusenårsrike” konstaterar Höcke att Tyskland ”inte enbart haft ett tusenårigt förflutet utan också har en tusenårig framtid”. Han anser att på grund av rådande kultur och undervisning har tyskarna förvägrats rätten till nationell stolthet och har kallat Förintelsemonumentet i Berlin för ett ”skammens monument”

Tyskarna är det enda folket i världen som rest ett skammonument mitt i sin huvudstad, som en del av denna löjliga politik som går ut på att negativt bearbeta det förflutna

Höcke och andra AfDmedlemmar efterlyser en ”180-graders omsvängning” från vad de benämner som en Erinnerungskultur, minneskultur, dvs, ständiga påminnelser om de brott som begicks under nazitiden och som nu lärs ut i skolorna och vars hågkomst och offentliga minnesmärken förvaltas av statligt stödda organisationer. Aktiviteter som ingjuter en permanent skuldkänsla hos ett folk som istället borde tillåtas få känna stolthet över sina positiva historiska gestalter och lysande epoker.

”Mindre Hitler, mer Bismarck”. AfD strävar efter nedskärningar i det statliga stödet till program som hedrar Förintelsens offer och lyfter fram kolonialismens mörkare sidor. Samtidigt angrips, precis som under nazitiden modern konst och arkitektur. I Sachsen-Anhalt har AfD förespråkat nedstängningen av det forskningscentrum och museum som nu förvaltar den världsberömda designskolan Bauhaus byggnader, en del av UNESCOs världsarv, som nu av AfD betecknats som en ”avart av modernismen” och en symbol för rotlös globalisering.

Utställningar som lyfter fram kulturell mångfald och/eller kritiserar nationalistiska ståndpunkter, kritiseras obarmhärtigt. Ultra-nationalistiska krafter är fortfarande försiktiga då det gäller att fördöma folk på rasmässiga grunder (även om en sådan underton finns hos så gott som samtliga av dem) och istället föredrar man att göra gällande att ”globalisering”, ”modernitet” och ”främmande kulturer” har besmittat det folkhemska gemytet.

Är vi alla inte överens om att ingen människa kan vara perfekt och det borde väl även gälla kultur och tidsepoker. Varför utplåna skuggorna? Vad blir resultatet – endimensionellt värdelösa schabloner. Mja, inte direkt värdelösa, eftersom de onekligen är farliga, något som bevisats av totalitära, propagandabaserade regimer – nazismen, stalinismen, maoismen och de ofantliga likhögar de lämnat efter sig. Inte tror jag att ett ensidigt riktande av strålkastarljuset mot den egna nationens förträfflighet och beundransvärda insatser kan utesluta insikten om att allt detta skapats av varelser som förlänats med såväl genialitet som brister.

Jag ryser då jag finner att AfD använder sig av samma bildspråk som nazister och kommunister. Att de genom förtäckta hyllningar av såväl nationalsocialistisk som kommunistisk likriktning angriper vår skapande mångfald. Betrakta exempelvis en av deras valaffischer, hur den fullkomligt skamlöst plagierar ett såväl nazistiskt som kommunistiskt bildspråk.

Hur många gånger har vi inte genom tiderna konfronterats med dessa muskulösa, banérförande superhjältar?

I ett försök att göra just det som AfD anbefaller, nämligen att söka Deutschdenken bland dess rötter, läste jag om Goethes Faust del II. Detta märkliga verk som Tysklands störste skald fullbordade innan sin död, måste väl anses vara en av grundpelarna för ”tysk” kultur.

Faust II är en inte helt lätt läsning, även verket är en pjäs, och därmed borde vara tämligen koncentrerad, så spretar den åt alla möjliga håll och är säkerligen lika ospelbar som Senecas dramatik. Likt den gamle romarens verk kan läsningen av Faust II bli såväl trög som svår, fast likt Senecas dramatik, som förs fram av en mäktig retorik, är Faust II förlänad med en osviklig poetisk styrka. I Faust II anpassas de lyriska tongångarna till handlingen och versmåttet varierar ständigt. Kanske var denna sorts dramatik främst avsedd att deklameras och/eller läsas.

Det går likväl inte att missta sig på att Faust II, trots sin överbelamrade fantasirikedom, ospelbarbara längd och antagligen ogenomförbara scenlösningar, med sina visuella tablåer, dialoger och monologer och i det närmaste filmatiska scenerier trots allt var tänkt och skapad som ett drama. Som i grekiska dramer förekommer en kommenterande, medagerande kör, men här finns också inslag av Renässansens maskerader och praktfulla processioner, med deras mytologiska och allegoriska gestalter, medeltida mysteriespel, barockopera, katolsk mässa och kasperteater.

Djävulsgestalten Mephistofeles framstår som en teaterimpressario som presenterar komplicerade scener, och/eller gestaltar drömmar. Det är svårt att avgöra om det är drömmar eller inbillningsfoster som läsaren förs in i. Vi förs in i Mephistofeles version av ett sofistikerat taskspeleri och allt medan han själv skiftar gestalt vet inte riktigt om det vi läser är ironiskt eller allvarlig menat, kanske både och.

Goethe biter över mycket – sina vetenskapliga teorier om världens ursprung, sin uppfattning om den grekiska Antiken som något betydligt mer demoniskt och primitivt än hur den framställts av hans samtida klassicism. Faust II är även en lovsång över kvinnlig attraktion, erotikens makt över våra sinnen, en lektion i rimkonst, en demonstration av Goethes stora kunnande och imponerande erfarenhetsreserv, m.m.

Märklig är den kyliga cynism som vilar över Faustgetsalten och som inte kommenteras av Goethe. Då Faust i inledningen av Faust II på en vacker äng vaknar upp till alvers sång tycks det som om han glömt, eller inte alls antastas av något dåligt samvete över de illdåd han begick i sorgespelets första del – hur han förförde den oskuldsfulla Gretchen, fick henne att giftmörda sin mor och dränka det barn hon fått med honom. Hur han i en duell (med Mephistofeles benägna assistans) dödade den stackars flickans bror och hur Gretchen slutligen avrättades för sitt barnadråp.

I dramats andra del beter sig Faust inte mycket bättre, fast läsaren vet förstås inte riktigt om det rör sig om dröm eller verklighet. Hela tiden piskas han fram av sina begär och uppträder hänsynslöst i såväl krig som ekonomiska bedrägerier. Läsaren får även uppleva hur ett kärvänligt gammalt par och deras gäst mördas då Faust vill lägga beslag på deras mark. Morden begås visserligen av Mephistofeles och hans hantlangare fast Faust tycks inte alls bli illa berörd av deras död.

Då Fausts själ slutligen lyfts till himlen, till ackompanjemang av katolskt inspirerade hymner, är läsaren inte riktigt säker på om Goethe återigen driver med sina läsare – är han allvarlig eller ironisk?

Jag fick för mig att Goethe i sin Faust II spelade på hela sitt register som poet, ämbetsman, vetenskapsman och teaterimpressario. Det är en gammal mans kvarlåtenskap. Ett bevis på hans geni, mångfaldighet och framför allt skaldens skapande förmåga, hans absoluta frihet att gestalta en berättelse precis som han vill och förmår. Goethe erbjuder oss en fantasiskapelse – en unik värld som enbart han kunnat skapa och han gör det med en trollkarls lätthet, bortom ont och gott.

I Faust II skapade Goethe en perfektion Deutschdenken – ett välsnickrat mästerverk på utsökt tyska, där versmåtten och rytmen inte lämnar något övrigt att önska. Språket är finkalibrerat som mekaniken i en Mercedesmotor. Goethe demonstrerar, likt en Theodor Mommsen, en gedigen bildning och behärskning av Antikens kultur och dess filosofi, samtidigt som han kryddar sin skapelse med insikter från sina vetenskapliga upptäckter och sin erfarenhet som statsförvaltare.

Då jag läst kom jag att tänka på den målning av Carl Spitzweg som han kallade Häxmästaren. En förläst biedermeyertysk står på en gata i en pittoresk liten by. Mot bakgrunden av en antik ruin och en medeltida borg frambesvärjer han en skrämmande drake. Är det inte vad Goethe gjorde i sin Faust? Väl förankrad i sin tyska kultur frambesvärjde han drakar och demoner.

Goethe var en sann romantiker – han levde i sin diktning, som Tegnér skrev:

Farväl, min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sof, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko
som Sauls fordom, och af dem ljöd eko
i månget godt och bättre bröst än mitt.
[…]
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
natur och Gud och mänskor sjöng jag glad:
egentligt lefde jag blott, då jag kvad.

Det är främst från Goethes Faust som det numera vanliga uttrycket faustischen Pakt, ett faustiskt avtal, finner sitt ursprung. Uttrycket anspelar på att någon sluter e pakt med djävulen eller någon annan demon i vilket hen säljer sin själ i utbyte mot djävulska tjänster som ungdom, kunskap, rikedom, berömmelse och makt. Numera avser en sådan djävulspakt att den som ingår en sådan lämnar alla moraliska  betänkligheter därhän, struntar i sitt samhällsansvar och överger sin grundläggande ideologi – allt för erhålla makt, inflytande, prestige och pengar ansluter sig en sådan peson till ett politiskt parti, ett företag och /eller en ledare med vilka hen egentligen inte har något gemensamt. Allt en ”undertecknare” av ett faustiskt avtal söker är de personliga fördelar ett sådant steg kan innebära.

Goethe som var väl bevandrad i litteratur och folklore kände väl till att sådant förekommit under århundraden. Mest berömt är säkert den katolske jesuiten Urban Grandiers pakt med Djävulen, vilken ledde till att han 1634 dömdes till att brännas till döds. Domen mot Grandier var säkerligen politiskt motiverad och det är möjligt att det skriftliga djävulsavtal som presenterades för rätten var en förfalskning.  

Det är dock tveksamt om Goethe kände till en annan djävulspakt som nu genom en artikel av Sigmund Freud blivit att annat välkänt och ordentlig dokumenterat exempel på ett djävulsavtal.

År 1668 skrev en utblottad och medelmåttig bayersk konstnär vid namn Christoph Haizmann med sitt blod ett kontrakt i vilket han sålde sin själ till Djävulen. Han gjorde det i ett psykotiskt tillstånd och ångrade sig senare. För att befria sig från avtalet sökte han sig till de katolska myndigheterna och genomgick en omfattande exorcism. Den blev dock inte fullständigt framgångsrik. Resten av sitt liv ansattes Haizmann av demoniska visioner under vilka Djävulen uppenbarade sig i olika gestalter och anklagade honom för kontraktsbrott.

Haizmann målade flera votivtavlor i vilka han inte enbart skildrade den exorcism som befriat honom från djävulavtalet, men även hur avtalet ingåtts och hur djävulen vid flera tillfällen återvände för att plåga honom. I ovanstående triptyk har Haizmann i mitten återgivit mässan som utgjorde exorcismens kulmen. Till vänster ser vi en kopia på hans djävulskontrakt och ovanför det hur Djävulen uppenbarade sig för honom som en respektabel borgare, i sällskap med en pudel (i Goethes Faust förvandlas en pudel till Mephistofeles vid hans första möte med Faust). Till höger ser vi hur en rasande djävul, som Haizmann kallade Achetron, i sin rätta gestalt (som man och kvinna) uppenbarar sig och anklagar Haizmann för att ha brutit kontraktet.

För att befria sig från Djävulens förödande inflytande sökte sig Haizmann till Hospitalariebröderna, en katolsk lekmannaorder och dog år 1700 i ett av deras kloster. Haizmanns ursprungliga djävulskontrakt har försvunnit, men finns bevarat som avskrift i ett dokument som skrevs 1714 som redogörelse för hur hans exorcism gått till.

Haizmann var uppenbarligen en stackars psykopat på obestånd, som förirrat sig in i en absurd fantasivärld. Kanske kan det även sägas om en fantasiskapelse som Faust. Värre är det dock med sådana historiska och nu levande individer som har dagtingat med sin övertygelse, lämnat sin tidigare ideologi och moral och därefter börjat försvara och sprida ståndpunkter de tidigare förnekat.

Numera har ett fausitiskt avtal främst kommit att beteckna hur författare, artister och konstnärer förnekade sin tidigare radikalitet och kritik av den nationalsocialistiska rörelsen för att därmed kunna säkra sin försörjning, eller skydda sig själva och sina familjer. Män och en del kvinnor som förvandlade sig till trogna anhängare och språkrör för en mordisk regim.

Flera berömda romaner har skildrat hur betydande, fiktiva eller verkliga, kulturpersonligheter sålde sig till nazisterna, främst bland dem är antagligen Thomas Manns Doktor Faustus och hans son Klaus Mefisto. Med sin Lichtspiel, Ljusspel har nu Daniel Kehlmann sällat sig till den skaran av framstående tyska författare.

Kehlmanns roman, vars titel på andra språk ofta har översatts till ”Regissören”, påminner om Klaus Manns Mefisto i så måtto att den tämligen nära följer en verklig persons levnadslopp. Hos Mann rörde det sig om den populäre skådespelaren Gustaf Gründgens (i romanen kallad Hendrik Höfgen), som hade haft kärleksförhållanden med såväl Klaus som hans syster Erika. Gründgens som börjat sin karriär som vänstersympatisör, men fortsatte under nazitiden agera som en lika uppskattad aktör, långt ifrån ovillig att underställa sig nazisternas propagandamaskin. Likaså följer Kehlmanns bok den österrikiske regissören Georg Wilhelm Pabst liv, fast under hans riktiga namn.   

Pabst var en i Tyskland och internationellt uppburen regissör, likt de andra stora tyska mästerregissörerna Fritz Lang, Friedrich Wilhelm Murnau och Ernst Lubitsch hamnade Pabst i Hollywood, men till skillnad från dem stannade han inte där. Han kände sig kringränd av alla de krav som producenter och finansiärer ställde på honom. Pabst tyckte att han av produktionsbolagen tvingade göra alltför stora eftergifter och saknade den kreativa frihet han haft i Europa. Pabst första och enda amerikanska film A Modern Hero blev ett fiasko och han skämdes över att filmen saknade den höga kvalité han alltid eftersträvat då det gällt personinstruktion, ljussättning, kameravinklar och slutredigering.

Trots alla varningar återvände Pabst därför 1936 till Europa och gjorde i Frankrike tre tämligen framgångsrika filmer, innan han 1939 nåddes av budet att hans mor insjuknat på det något förfallna slott han köpt i en avlägsen trakt av Österrike. Kriget bröt ut och Pabst och hans familj kunde inte lämna Österrike – hans vackra hustru Gertrude, som var skådespelare och manusförfattare, deras sextonårige son Peter och Michael, som föddes 1941, blev fångar på slottet.

Om man får tro Kehlmanns utmärkta roman var familjen Pabst främmande fåglar på den österrikiska landsbygden. Slottets nazistiska förvaltare och hans elaka hustru hunsade dem, alltmedan deras två elaka döttrar torterade sonen ”Jakob”. I slottet lever även Pabst mor, som ansatt av Alzheimer och sjukligt misstänksam gentemot sonens hustru vanvårdadas av det ondskefulla förvaltarparet. Då Pabst tagits till nåder av nazisterna förflyttades hans mor till ett lyxigt vårdhem, vars patienter dock levde under hotet att kunna likvideras som en del av nazisternas eutanasiprogram.

Det nazistiska hotet vilade även tungt över ”den röde Pabst” som samarbetat med Brecht och gjort en pacifistisk film, Västfronten 1918 och en arbetarfilm, Kamratskap, båda två föredömligt realistiskt iscensatta.

Den senare handlade om en fransk gruvkatastrof där tyska arbetare kommit sina franska kollegor till hjälp, något som inte alls tilltalade naziregimen, som även ansåg att Pabst i sin film om kriget förolämpat den tyska krigsmakten och dess tappra krigare.

Propagandaministern Goebbels uppskattade dock bra filmkonst. Han var en stor beundrare av den sovjetiske filmskaparen Eisenstein och Busby Berkeleys överdådigt iscensatta dansscenerier och visste att han i den nu ”fångne” Pabst hade ett filmgeni i sitt grepp.

Den ekonomiskt hårt trängde Pabst, som inte önskade annat än att få göra film, tvingades av Goebbels att liera sig med den tyska filmindustrin. Pabst ställde dock till villkor att han skulle slippa göra propagandafilmer. Goebbels gick med på Pabsts begäran och gav honom, inom rimliga ramar, all den konstnärliga frihet han begärde. Stora filmstjärnor och en generös budget ställdes till Pabsts förfogande. 

Ett bland flera glansnummer i Kehlmanns roman är hans beskrivning produktionen av storfilmen Paracelsus, som i huvudrollen hade den fanatiske nazisten Werner Krauss. En skicklig skådespelare som i den grovt antisemitiska Jud Süss med bravur beklätt tre dubbelroller som ondskefulla judar.

Paracelsus är en helt OK historiefilm, som enligt min mening dessvärre blir lidande av Krauss lite väl pompösa framställning av Paracelsus. En höjdpunkt är dock då den österrikiske ”fridansaren” Harald Kreutzburg i rollen som den pestsmittade narren Fliegenbein leder en grupp trollbundna krogkunder i masspsykotisk Sankt Vitusdans. En tydlig anspelning på nazismens masshysteri, som gick censuren förbi. Då jag ser Kreitzburg leda vansinnesdansen undrar jag om inte Michael Jackson sett den då han planerade sin zombiedans i Thriller, samma ryckiga rörelser.

https://www.youtube.com/watch?v=7wb5NAXK8hk

I Kehlmanns roman tvingas den engelske, humoristiske författaren P.G. Woodhouse i Salzburg bevista Paracelsus världspremiär. Woodhouse, som tillfångatagits i Frankrike, övertygades liksom Pabst att ställa sig till naziregimens förfogande. Som ofrivillig ”gäst” bidrog Woodhouse genom sina ”opolitiskt” lättsamma radiosändningar att framstå som en ”europeisk intellektuell” som ställt sig på naziregimens sida.

Inte vet jag om Woodhouse såg Paracelsus. Kehlmann skapar fritt scener och personer. Han har exempelvis i Pabst son ”Jakob” självsvåldigt framställt en helt ny karaktär. Helt utan samband med den verklige Peter Pabst gör Jakob karriär inom Hitler Jugend, trivs som nazist och sänds till Östfronten. Trots de litterära spekulationerna blir ”Jakob” en trovärdig och intressant person. Det gäller även de andra karaktärerna i Ljusspel, flera av dem berömda som Greta Garbo, Louise Brooks, Leni Riefenstahl, m.fl. andra uppdiktade för att ge djup och intressanta vinklingar till en läsvärd och välskriven berättelse om svek och estetisk besatthet.

G.W. Pabst skildras av Kehlmann som en person vars liv präglades av hans regissörskall. Pabst betraktar världen och människorna som om allt och alla vore delar av en film. Romanen är i mångt och mycket en roman om filmkonsten och är som sådan är det den bästa ”filmroman” jag läst, förutom Theodore Roszaks roman Flicker från 1991.

Ett tämligen galet hopkok som handlar om en ung filmstudent som blir djupt betagen av Max Castles filmer. Castle är en fiktiv, bortglömd tysk filmregissör, mästaren bakom filmer som Den onde anden i Limhouse, Svärdens drottning, Judas; var och en, samt Simon magikern. Genom sin huvudperson, den filmbesatte Jonathan Gates, blir läsaren förd in i inte enbart filmhistorien utan även i en gången tids biografer och produktionsbolag.

Den gamle Max Castle är uppenbarligen vid liv och Jonathan Gates blir efterhand alltmer hopplöst intrasslad i konspirationsteorier, som visar sig vara verkliga, med världsomfattande hemliga ligor, mord och kidnappningar. En hel del regissörer har visat intresse för att filmatisera Flicker, men än så länge har inget av dessa projekt förverkligats.

Det dramatiska slutspelet i Kehlmanns skildring av Pabst tid som regissör i tjänst hos naziregimen blir förlusten av hans film Fallet Molander, som byggde på en usel roman av den oförskyllt uppburne naziförfattaren Alfred Karrasch, Die Sternengeige, Mästerviolinen. Pabst omarbetade manuset och slutförde filmatiseringen i Prags legendariska Barrandovstudior. Uppenbarligen ansåg Pabst att han åstadkommit ett mästerverk och lyckades slutföra redigeringen mitt under allt det tumult som föregick den Röda arméns inmarsch i staden. Tillsammans med sin regiassistent flydde Pabst mot Österrike, men förlorade på vägen dit filmrullarna. De har aldrig återfunnits och enligt Kehlmann knäckte detta Pabst, som aldrig lyckades återvinna sin storhet som regissör. I detta mörka tonläge avslutas romanen.

Det vore trist om Kehlmanns domslut över Pabst och hans konst skulle bli bestående. Faktum är att Pabst efter debaclet med Fallet Molander varken förlorde sin regissörsgnista eller genialitet,. Han fortsatte regissera utmärkta filmer och iscensatte även bejublade italienska operaföreställningar. Under 1948 års filmfestival i Venedig vann han det Gyllene lejonet för bästa regi och Ernst Deutsch fick priset som bästa skådespelare. Filmen Processen. på svenska Den förlorade sonen, var enligt min mening i högsta grad värd sina priser och är numera obegripligt bortglömd.

Filmen spelades in i Österrike och berörde djärvt och skickligt ett så sårbart ämne som det nyligen avslutade krigets fruktansvärda judeutrotning, som Österrike, Ungern och Rumänien beredvilligt bidragit till. Det är en till synes enkel och rättfram film, gjord med hela det mästerskap som G.W, Pabst var kapabel till. Scenografi, skådespelarinsatser och musik är oantastbara. Filmen inleds exempelvis med ett sabbatsfirande i en synagoga i vilken en kantor sjunger en överjordiskt vacker sång, medan de kristna byborna samlas utanför och andäktigt lyssnar till den. 

Filmen bygger på en verklig händelse. I den ungerska byn Tiszaeszlár försvann 1882 en fjortonårig flicka och byns judiska församlingsmedlemmar anklagades grundlöst för att rituellt ha mördat henne. Efter att tidigare stillsamt ha levt sida vid sida exploderade den kristna befolkningen, med en del modiga undantag, och på-eldade av en antisemitisk baron i ett besinningslöst judehat. Synagogan bändes ner och en mängd judiska ledare fördes i kedjor till Budapest. Synagogföreståndarens fjortonårige son torterades och hjärntvättades till att bära vittnesbörd mot sin far.

Ungern skakades av våldsamma kravaller och pogromer som spred sig in i de tysktalande områdena, där antisemitiska föreningar vädrade morgonluft. Det hela hade kunnat sluta i en än större katastrof om det inte varit för den rättskaffens författaren och juristen Károly Eötvös, om än mer isolerad och hotad än de franska försvararna av Dreyfus blev några år senare. Eötvös lyckades mot alla odds bevisa antisemiternas falskspel, tortyr av vittnen och förfalskning av bevis. Samtliga anklagade frikändes.

Till synes enkelt, utan överdrifter åt något håll och med tillförlitlig dokumentation skildrade Pabst detta drama på ett sätt som klargjorde hur antisemitismen pyrde i Europa långt före Nazisternas makttillträde och det faktum att den hade tillåtits göra det ledde till holocaustens katastrof. Pabst gör det fullständigt klart att enskilda individer inte kan framställas som representanter för ett helt folk och att varje ansats till främlingshat kan leda till okontrollerbart våld och efterföljande skam och förtvivlan. Med andra ord är Pabst film ett mästerverk som verkligen borde uppmärksammas betydligt mer än vad som gjorts, speciellt i dessa tider.

Pabst anklagades för att han i syfte att rentvå sitt naziförflutna skapat filmer som Processen och De sista tio dagarna från 1955, en ytterst välinformerad och skickligt gjord film om Hitlers sista tid i Berlinbunkern. Jag är inte övertygad om detta. De filmer Pabst gjorde under Goebbels egid – Komedianterna och Paracelsus uppvisade inga tendenser till medlöperi och Pabst bibehöll till slutet av sitt liv sin integritet som konstnär. Olyckliga omständigheter förde honom in i naziregimens garn men han gick inte i deras ledband, som flera andra skickliga artister – Gründgens, Richard Strauss, Gerhardt Hauptmann, Emil Nolde, Herbert von Karajan och många fler.

Fanatism, liksom medlöperi uppvisar en mängd paradoxer. Tillvaron är inte så enkel, så vit och svart, som nationalister som Sverigedemokrater och Alternativ för Tyskland gärna vill göra gällande. Tillvaron är helt enkelt komplicerad. Det är inte enbart en fråga om ”vi och dom”.  Tag exempelvis Alice Elisabeth Weidel, ledare för AfD, ett xenofobiskt, tyskhyllande parti, med en stor mängd medlemmar som uppvisar homofobiska övertygelser, betecknar sig som kristna och hyser nostalgiska uppfattningar om totalitära regimer.

Weidel är uttalat lesbisk och bor med sin sambo och hennes två barn i Einsiedeln i Schweiz, medan hon själv är skriven långt därifrån, i det tyska Überlingen, som gränsar till Schweiz. Hennes sambo, Sarah Bossard, är en filmproducent född i Sri Lanka. Wildt är inte kristen, men säger sig vara ”fascinerad av frågan om Gud” och ”skulle vilja var troende”.

Dr. Weidel är en högutbildad ekonom, anhängare av Friedrich von Hayeks ekonomiska teorier, som är så fjärran från totalitärt tankesätt som tänkas kan. Möjligen en orsak till att Weidel anklagat Hitler för att vara ”kommunist”. Likt sin gode vän, filosofen Karl Popper var Hayek en starkt uttlad kritiker av all form av auktoritarism, speciellt i form av kommunism o.likn. Hayek anses av många var en av vår tids största ekonomer och 1974 delade han med den socialdemokratiske politikern Gunnar Myrdal Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Trots sin antitotalitära inställning var Hayek en supporter av Pinochets mordiska, chilenska militärjunta och inte minst välvilligt inställd till Sydafrikas apartheidregim. Hayek var onekligen en rasist och detta gör mig alltmer övertygad om skandalen att kalla ekonomipriset för ett ”Nobelpris”. Alfred Nobel instiftade aldrig något liknande och det är tveksamt om flesta av dem som tilldelats priset verkligen kan kallas ”vetenskapsmän”, lika lite som man kan kalla teologer för det. Nej, det där priset ger jag inte mycket för.

Nog om detta. Jag lämnar nu ultra-nationalister och andra tunnelseende fanatiker därhän och vilar mig från allt det elände jag ser torna upp sig omkring mig och hoppas kunna ägna några timmar åt världsfrånvänd verksamhet, kanske i form av musiklyssnande eller något liknande. Musiken är väl ett av de områden där nationalism och globalism fortfarande och utan konflikt kan sammanstråla till en njutbar harmoni.

Bradnick, David L. (2017) Evil, Spirits, and Possession: An Emergentist Theology of the Demonic. Leiden: Brill. Goethe, Johann Wolfgang von (1961) Faust: sorgespelets andra del, översatt till svenska av Britt G. Hallqvist. Stockholm: Forum. Goethe, Johann Wolfgang von (1981) Faust. Der Tragödie zweiter Teil. Mit Materialien. In fünf Akten. Stuttgart: Klett. Goethe, Johann Wolfgang von (2005) Selected Poetry. London: Penguin Classics. Hitler, Adolf (n.d.) Collection of Speeches, 1922-1945. https://www.nommeraadio.ee/meedia/pdf/RRS/Adolf%20Hitler%20-%20Collection%20of%20Speeches%20-%201922-1945.pdf Huxley, Aldous (1952) The Devils of Loudon. Harmondsworth, Middlesex: Penguin. Kehlmann, Daniel (2025) Ljusspel. Stockholm: Bonniers. Roszak, Theodore (1991) Flicker. New York: Summit. Tegnér, Esaias (1955) Dikter, brev, tal och självbiografiska anteckningar. Stockholm: Bonniers. Weiss, Andrea (2001) Flykt till livet – berättelsen om Erika och Klaus Mann. Stockholm: Telegram Förlag. Wulf, Andrea (2024) Fantastiska rebeller: De första romantikerna. Stockholm: Bonniers