Here I lie a prisoner between sheets,
and listen in a darkened pavilion.

I am thinking of a couple of lines from the Swedish poet Hjalmar Gullberg's magnificent poem To a Nightingale in Malmö, which deals with a sleepless night in a hospital bed. My left femoral head had been worn down and so had the ligament where it meets the pelvic bone. One of the doctors told me it was as if I had been driving around with a flat tire for a long time, until it reached the rim. Yes, yes, I can understand that, it's probably an age disorder. Several of my friends have died, but so far, I only have a femur problem, which can actually be fixed, unlike death.

I had surgery and was then apparently provided with a new femoral head. Now, I am lying here motionless and destitute; surrounded by drips, catheters and winding cords. The newly operated leg means that I, like a mummy, am forced to lie in a strictly supine position.

It's two o'clock in the morning, the plug to the device with which I could turn off the lights and also call the night staff has fallen out of the wall, probably due to the tangle of cables and tubes. I can't access the fallen cord and therefore can't do anything but to lie here and write on my laptop, which I thankfully had standing on my bedside table.

I try to fall asleep, but the bright light just above my head makes it impossible, in addition to that there is the insurmountable difficulty of turning over in bed. I look around. Time drags on. Time. This incomprehensible phenomenon that is constantly changing character. Now at night it moves incredibly slow, it has become painfully sluggish. Slowly and relentlessly The Hour of the Wolf approaches. In his film with the same name Ingmar Berfgman described it as:

The Hour of the Wolf is the hour between night and dawn. It's the hour when most people die, when sleep is deepest, when nightmares are most real. It is the hour when the sleepless is haunted by their most severe anxiety, when ghosts and demons are most powerful. The Wolf Hour is also the hour when most babies are born.

I became acquainted with that hour during my time as a conscripted telegraph operator when I often ended up with the night shift and had to suffer through the time between four and five in the morning, when time’s painful inertia sets in at its worst, while the fatigue becomes increasingly difficult to master.

I sigh and close my eyes. Sleep is an impossibility; the morphine drip is finished and the hip pain makes itself felt, the needle sticks I had been perforated with during day (for drip, catheter, blood tests, etc.), are making themselves noticed. I look around dejectedly and realize that my only relief from insomnia is to continue writing, while stoically waiting for dawn to come.

I cannot even get annoyed by the misery, since lie in a private room in a modern hospital, surrounded by knowledgeable and a friendly, accommodating staff. A cord has fallen out of the wall. A cord? So what? Soon morning will come, filled with activities – the changing drips, blood tests, the checking of temperature and blood pressure, physiotherapy, body wash, changing sheets, breakfast, etc. Shutters will be pulled open and the torments of the night will disappear.

I have seen terrible hospitals in poor countries and think of the bombed-out hospitals in the Middle East – dead, or mortally wounded, orphans still alive under the rubble.

Why did I become so privileged? It will be at least four hours until breakfast arrives. My position in bed is difficult to master, it becomes ever more uncomfortable, but I have the computer with me and can now do nothing but think, remember and write.

From time to time, I have read a translation of a Turkish novel, Ruthless by Hasan Ali Topaş and during my insomniac thoughts the reading comes alive.

Half an hour ago I read a part where one of the novel's main characters had become involved in a violent pub fight during which one of his best friends accidentally inflicted a deep knife wound on one of his legs. Agitated villagers carry the profusely bleeding man to his home and gather around his bed.

"May it pass soon," said Ziya, putting a light hand on his friend's shoulder. Where is your wound?"
"In his leg ," said one of the villagers, before Kenan had a chance to reply. "His right leg."
Ziya fell silent. He didn't know what to say.
Turning back to Kenan, he asked, "Where exactly?"
"Above his knee," said another villager, shifting his weight. "Right here, see? Close to his hip."
Ziya felt obliged to turn around, so that the villager could point out the place on his own leg. He traced a line , to show how long the wound was.

There's exactly where I have my surgical wound, the one that now keeps me awake. How many times have I previously read about someone who had such a wound? Never. And now I have read about it during this sleepless night. For sure, we all experience similar coincidences. But, that doesn't stop us from finding them strange. Of course, they are completely meaningless... But, still?

Topaş's novel deals with life’s incomprehensibility. For example, an act committed so long ago that we have forgotten all about it, or maybe we didn't even think about what we did at that specific time in the past. How such an act can might appear much later and change our life.

Topaş describes with great realism a Turkish peasant wedding, or the abominable existence some conscripted young men are forced to endure at border posts along the Syrian border.

Maybe at the same time when I, together with my friends – Mats, Stefan, Hasse and Boris – one night, in a rickety bus were crossing over that same border. It was during Ramadan in 1978 and the tired and hungry Syrian border guards forced us passengers to spend several hours in the cold of the night, so they could get permission from their superiors in Damascus to allow one of us to bring in such an unexpected object as a Bohemian crystal chandelier. That was long before desperate refugees were turned back by that same border crossing.

When I have now read Topaş's description of the criminally brutal treatment Turkish conscripts were forced to endure under ruthless commanders, it seems to be almost incomprehensible. However, it is so carefully portrayed that everything seems to be highly plausible.

Almost everything is told from the viewpoint of the main character, Siya, and at times the boundary between memory and dream becomes blurre. For example, Siya is walking along a forest path, passes a paved road and finds himself in front of the gates of the regiment where he is to reprot as a conscript, despite the fact that there are thirty-seven years between the two events.

In the same manner, after a dramatically depicted episode, both absurd and realistic, during which Siya is to return the apartment cell to his landlady, he steps into an elevator only to end up in the bed of his childhood home. The transitions are subtly undramatic and followed by long realistically told incidents.

Since everything revolves around Siya, the different stories, dreams, and memories are intertwined, while the reader is forced into an uncertainty that makes him/her unsure whether the novel is a reality dreamed, or vice versa. Maybe that's the case with all stories and memories – reality is something other than ach and everfy one of assumes it to be think it is. We all perceive reality in different ways.

As I lie here in my hospital bed, desperately trying to fall asleep, I make conscious attempts to cross the threshold between dream and reality. I search in vain for memories I can step into, or try to take up the thread from the few dreams I can remember. But, when I for a moment have imagined that I had managed to force my minds to leave the hospital room, I am driven back into treality by the bright light and the pain in my leg.

I'm standing on Hässleholm's main square in front of Norra Skåne's impressive building. The image is still blurry. I have not yet properly fallen asleep. I'm trying to move my mind to sometime before 1968, since in those years we were still in school on Saturdays, even though we finished already at noon.

Maybe I'm thirteen years old. After school I used to go up to the newspaper office every Saturday to pick up Father so that we could go down together and have coffee at the nearby Tempo's cafeteria. There I always ordered a Napoleon pastry. I cannot remember what I drank with it, maybe a Zingo, "vanishingly good".

Why did I come here right now? Well, my good friend Örjan and his wife Ida visited us a month ago. Örjan is interested in typography and has recently acquired a used hand-operated printing press, a large set of movable metal types, wooden letter cases, and other printing materials. As I spoke with him, I remembered my visits to Father’s office. He was an old-school journalist and before he ended up in Hässleholm he had worked at newspapers all over Sweden – in Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö, and Luleå. Probably also in several other places and I now regret that I didn't ask him more about his life and background.

Father was happiest at local newspapers and preferred to work as a night editor, along with the typographers being a member of what he called “the brotherhood of the night”. Father was fascinated by the printing craft and always displayed  a great respect for typesetters and typographers. According to him, the fact that he preferred to work at a rural newspaper and not in a big town was that he there could then get closer to people, get to know them and their everyday lives. Something that was far more exciting and instructive than whirling around in the alienating environment of big cities, where you had to deal with elaborate and incomprehensible chains of events and soon turned into being like all other big sity dwellers – an anonymous cog in the city machinery. Out in the country it was different, there you came to people and they came to you. There you became an integrated part of society and if you did your job properly, not allowing yourself to be corrupted by exploiting your position as a disseminator of information and your task as a social critic, you might become respected and perhaps even liked.

Now, in the painful loneliness of the night, I tried to suggest my way into Father's newspaper world and above all I hoped for a dream that could take me back to the printing presses of my childhood. But the gaps were too big and the pictures I conjured up probably didn't match reality. They were possibly coloured by what I'd seen in the movies.  At first, I didn't get any further than a Saturday visit to Father at the newspaper editorial office.

I entered through a side door of the impressive turn-of-the-century building and went up a spiral staircase, which on the second floor passed a rather inconspicuous door with the text Norra Skåne. On its other side was an oblong waiting room with a low table cluttered with fresh newspapers. At the end of that room a door stood open to Father's office. He was the editorial secretary and in many ways the ourward face of the newspaper. Generally, he sat leaning back with his legs stretched out and his feet placed on the desk. With a pipe in his mouth, always filled with Count Hamilton's Mixture, he read some newspaper article or a text one of his co-workers had submitted for review.

It is possible that Father could have freed himself from his so ingrained habit of smoking Count Hamilton's mixture if he knew (as perhaps he did) that the Count had ended his days as an enthusiastic Nazi friend and personally courted Hitler on his fiftieth birthday with a statuette of Sweden’s “Heroic King” Charles XIII. But Father’s desire to smoke good tobacco had probably overshadowed that knowledge.

Father was conservative in the sense that he liked the way newspapers had been run during his journalistic career. Although he appreciated and favoured younger, more radical journalists who, as I later understood, generally liked him, he did not appreciate at all when they made comments about the paper's archaic editing. He did not think that editors should interfere with the appearance of newspaper pages, he left that to "experienced" typographers and typesetters. When he was approached by young recruits from the Swedish School of Journalism who expressed opinions about the newspaper's archaic appearance, he would answer them: "Why changing something that already works so well? The typographers do their job better than we do. The circulation is constantly on the rise and Norra Skåne is and remains an appreciated and respected newspaper."

He complained about the introduction of the offset technique, which largely shattered the traditional layout that had characterized the appearance of newspapers since the beginning of the century and came to fundamentally change the role and work of typographers, and also make so many of them redundant.

Politically, however, Father was, compared to most people of his age, quite radical. He became irritated when the newspaper’s owners, or other "outsiders", wanted to increase their influence and worst of all change or prevent the publication of material that he had allowed younger and more radical journalists to pass. "If they think they put me on the potty, they are wrong. Here, only truthful and unbiased journalism is the rule of the day!"

Father was always happy when he saw me and immediately got up from his seemingly awkward position. His office was separated from the editorial staff room by a brown wooden wall, which upper part was covered with glass. This allowed him to look into the open-plan office of the other jounalists, which was separated by an elongated teleprinter room where three, constantly chattering teleprinters fed out yellow rolls of news from TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, and others. There was also an occasional clattering from the typewriters in the newsroom, but in there the journalists were most of the time sitting on their desks, discussing among themselves. It also happened that Father forced himself up from his half-lying position and wrote on his machine. Like I do now, he wrote quickly with two fingers.

Before we went down to Tempo's cafeteria, Father, with me in tow, made a tour of the editorial office and finished with a check of the teleprinter strips.

It works! Admittedly, I still cannot fall asleep, but my writing replaces sleep and I forget my painful surroundings. Resting my head against the pillow I close eyes and enter the room of the large rotary press that by itself occupied a large space, with a full window facing the street. An old-fashioned machine press, an artefact originating from a time we now call steampunk, with its black, oiled wheels and rods, if started, it brought out a stream of newspaper copies, which were efficiently bundled together to be carried out to breakfast tables in the early hours of the morning.

Before Father became editorial secretary, he had been night editor and he then ruled over the newspaper's nocturnal world. I seem to remember how he stood by the press when the first printed newspapers were appearing, picking up a copy to check if everything was in order. Before that, he had generally sat and drank coffee and played cards with typesetters and typographers, when they had not been engaged by the large typesetting machines. A loud signal warned them all that it now was time to start the press. 

I also have a faint memory of a more manual work where the typesetters stood at worn tables, picking metal types from an equally worn letter cases and arranging them in the matrices of newspaper pages. I also remember how the convex metal discs with newspaper pages were arranged on the huge press’ rollers.
 

If it was spring and summer time, free from wind and rain, it often happened that Father together with the typographer Hugo Bengtsson cycled down to his garden, which was not far from our apartment, to sit among greenery and birdsong  and enjoy how the night turned into early morning. If I ever woke up in the night and tripped into the living room, I usually found that Father had come back home and sitting in his armchair, within the circle light of the reading lamp, being immersed in a newspaper, or book.

As I now try to remember what I think I have seen and experienced, it seems to me that Father has taken me with him to see and experience the work of the night and the daily routines of the editorial office to make me realize the magic of his profession.

For the same reason, he probably took me up to Olle's photography studio at the top of the newspaper house and let me experience the miracle when images emerged in the darkroom's rinsing baths, how a piece of paper was immersed in a chemical mixture and how an image then magically emerged. Pure alchemy.

I have sometimes wondered why Father, who had obviously loved his role as a newspaper editor at a provincial newspaper, after his retirement almost completely withdrew from all company and spent most of his time in front of the TV, or with the closest relatives – me, my sisters and our families – or out in the garden, which was for the most part enthusiastically tended by my mother. He had previously liked to dress up, walk through the city or to sit reading in the public library and in the meantime stop and talk to a lot of people, known or unknown to me.

He was a well-known personality, although on reflection he did not have much company outside of his work and stubbornly refused to participate in any kind of association activities, in that sense he probably reminded a lot of me, who likes to be at the centre and perform, but otherwise is a rather withdrawn person.

As I lie here in the hospital room and think about the mystique of the old newspapers – the typewriters, the teleprinters, the photo department, the printing press, the typesetting machines, the telephones that rang again and again, the number of visitors, the absence of computers – I understand that I had witnessed something that no longer exists. At that time, journalism meant a closer contact with people; a tangible craftsmanship, dependent on a tangible technique. A newspaper was like an anthill, where tasks were both coordinated and efficiently separated, where people worked closely together. By the time of his retirement, Father had found himself at the crossroads of new and old times. Without the clattering machines, without the mystique of hand-on manufacturing, through the introduction of computers, journalism underwent a total sea change. Father didn't keep up and knew it. He didn't like computers, the loss of the camaraderie with the typographers, the tangibility/craftsmanship of newspaper production. Unlike his older colleagues, who constantly showed up at the editorial office after their retirement, Father stayed at home He did not want to experience the major changes his profession was undergoing. I think about this as I lie here typing on my computer – soon something similar will happen to me as I have reached and even passed, the age when Father withdrew.

My painful night was softened by my writing and reading. With AI's entry into everyone's lives, such activities will become increasingly rare. My father was a creative person. Journalism gave him inspiration, to him it was a rewarding, creative activity. Now information is also coming to us in the form of a pre-packaged product.

Father liked a printing press, the mystique of a photo laboratory, just as I am fascinated by books and records and refuse to deal with e-books and Spotify. Shelves with books and DVDs create life and presence around me. Maybe it is the lack of such things around me that has already made me homesick. In this bare hospital room there are no paintings, flowers, carpets, books and DVDs.

However, now the day has finally come. On the other side of the pulled down roller shutter, the birds are singing, the staff is entering, changing the drip and bringing breakfast. The shutter is pulled up and morning light floods the room. Night is gone.

Topaş, Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.

Här ligger jag en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.

Det är inte utan att jag tänker på ett par rader ur Hjalmar Gullbergs magnifika dikt Till en näktergal i Malmö. Vänster lårbenshuvud hade slitits ner och så hade ligamentet där det möter bäckenbenet. En av doktorerna sa att det var som om jag under en längre tid kört omkring med ett punkterat däck, tills dess att det nått fäljen. Ja, ja, det där kan jag begripa, det är väl en åldersåkomma. Flera av mina vänner har dött, men jag har än så länge enbart ett lårbensproblem, som faktiskt till skillnad från döden går att åtgärda.

Jag har under dagen opererats och då uppenbarligen försetts med en ny lårbenskula. Nu ligger jag här orörlig och hjälplös; omgiven av dropp, kateteter och slingrande sladdar. Det nyopererade benet gör att jag likt en mumie är tvingad att ligga i strikt ryggläge.

Klockan är två på natten, kontakten till apparaten med vilken jag skulle kunna släcka ljuset och även kalla på nattpersonalen har genom allt sladdtrassel ramlat ur väggen. Jag kommer inte åt den nerfallna sladden och kan därför inte göra annat än ligga här och skriva på min laptop, som jag tack och lov hade stående på mitt sängbord.

Försöker somna, men det starka ljuset strax ovanför mig gör det omöjligt, därtill kommer den oöverstigliga svårigheten att vända mig i sängen. Ser mig omkring. Tiden släpar sig fram. Tiden. Detta svårbegripliga fenomen som ständigt ändrar karaktär. Nu på natten går den långsamt, blir plågsamt trög. Sakta men obevekligt närmar sig Vargtimmen, som fått sitt namn av Ingmar Bergman:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.

Jag känner den där tiden från min tid som värnpliktig telegrafist då jag allt som oftast hamnat med ett nattskift och tvingats genomlida tiden mellan fyra och fem på morgonen, då tidströgheten sätter in som värst och tröttheten blir alltmer svårbemästrad.

Suckar och blundar. Sömn är en omöjlighet; morfindroppet har upphört och slutat verka, höftsmärtan gör sig påmind, nålsticken jag blivit perforerad med (för dropp, kateteter, blodprov, m.m.), känns åter. Ser mig uppgivet omkring och inser att min enda befrielse från sömnlöshet är att i avvaktan på gryningen fortsätta skriva.

Förmår inte ens bli irriterad på eländet – ligger i enskilt rum på ett modernt sjukhus, omgiven av kunnig och vänligt tillmötesgående personal. En sladd har ramlat ur väggen. En sladd? Än sen då. Snart kommer morgonen med all dess aktivitet – byte av dropp, blodprov, koll av temperatur och blodtryck, sjukgymnastik, kroppstvätt, byte av lakan, frukost, m.m. Jalusierna dras upp och nattens plåga försvinner. Men tills dess – väntan.

Jag har sett förfärliga sjukhus i fattiga länder och tänker på de sönderbombade sjukhusen i Mellersta Östern – de döda, eller dödligt sårade, föräldralösa barn som fortfarande lever under rasmassor.

Varför blev jag så priviligierad? Det kommer att dröja minst fyra timmar tills frukosten dyker upp. Min ställning i sängen är svårbemästrat obekväm, men jag har datorn hos mig och kan nu inte gör annat än tänka, minnas och skriva.

Emellanåt läser jag i en engelsk översättning av en turkisk roman, Hänsynslös av Hasan Ali Toptaş och under min sömnlöshet dyker tankar från läsningen upp.

Alldeles nyss läste jag hur en av romanens huvudpersoner blivit inblandad i ett våldsamt kroggräl under vilket en av hans bästa vänner oavsiktligt i ena benet tillfogat honom ett djupt knivsår. Upprörda bybor bär den ymnigt blödande mannen till hans hem och samlas kring hans säng.

”Må det gå över snart”, sa Ziya och lade försiktigt ena handen på sin väns axel. ”Var är ditt sår?”
”I hans ben”, sa en av byborna innan Kenan hann svara. ”Hans högra ben.”
Ziya tystnade. Han visste inte vad han skulle säga.
Han vände sig tillbaka till Kenan och frågade: ”Var exakt?”
”Ovanför hans knä”, sa en annan bybo medan han flyttade sin kroppsvikt. ”Här, ser du? Nära höften.”
Ziya kände sig tvungen att vända sig om så att bybon kunde peka ut platsen på sitt eget ben. Han drog en linje för att visa hur långt såret var.

Det är där jag har mitt operationssår, det som nu håller mig vaken om natten. Hur många gånger har jag tidigare läst om någon som haft ett sådant sår? Aldrig. Och nu har jag har under denna min plågsamt sömnlösa natt gjort det. Säkert drabbas vi alla av liknande tillfälligheter. Men, det hindrar inte att vi finner dem märkliga. Givetvis är de fullständigt meningslösa … men, likväl?

Toptaş roman handlar om livets obegriplighet. Exempelvis, en handling som begåtts för så länge sedan att vi glömt bort den, eller vi kanske inte ens tänkte på vad vi gjorde den där gången i förgäten tid. Hur en sådan handling sedan kan dyka upp långt senare och förändra vårt liv.

Toptaş beskriver med stor realism ett turkiskt bondbröllop, eller den vedervärdiga tillvaro några värnpliktiga män tvingas genomlida vid gränsposteringar längs den syriska gränsen.

Kanske vid samma tid som jag tillsammans med mina vänner – Mats, Stefan, Hasse och Boris – en natt, i en skranglig buss, passerade samma gräns. Det var under Ramadan 1978 och de trötta och hungriga syriska gränsvakterna tvingade oss passagerare att tillbringa flera timmar i nattkylan, för att de från sina överordnade i Damaskus skulle få tillstånd att låta en av oss föra in ett så oväntat föremål som en böhmisk kristallkrona. Det var långt innan desperata flyktingar avspisades vid den gränsen.

När jag nu läst Toptaş skildring av den kriminellt brutala behandling de turkiska värnpliktiga vid samma tvingades acceptera under sina hänsynslösa kommendanter, framstår det som i det närmaste obegripligt. Men, naturtroheten är så pass noggrant skildrad att allt verkar högst troligt.

Tillvaron betraktas/berättas utifrån huvupersonen Siyas högst personliga perspektiv och gränsen mellan minne och dröm blir emellanåt diffus. Siyas går exempelvis längs en skogsstig, passerar en asfalterad väg och finner sig framför portarna till det regemente där han som värnpliktig skall infinna sig, trots att den händelsen ligger trettiosju år tillbaka i tiden.

På samma sätta kan Siya efter en dramatiskt skildrad episod, såväl absurd som realistisk, under vilken han skall återlämna lägenhetsnyckeln till sin hyresvärdinna, kliva in en hiss enbart för att därefter hamna i sängen i sitt brandomshem. Övergångarna är subtilt odramatiska och följs av realistiskt präglade minnessjok.

Eftersom det hela rör sig kring Siya tvinnas de olika berättelserna, drömmarna och minnena samman, samtidigt som läsaren tvingas in i en ovisshet som gör att hen inte vet om romanen handlar om en verklighet drömd, eller tvärtom. Kanske är det så med alla berättelser och minnen – verkligheten är något annat än vad vi tänker den vara. Var och en av oss betraktar den på olika vis.

Då jag ligger här i min sjukhussäng och förtvivlat försöker somna gör jag medvetna försök att passera tröskeln mellan dröm och verklighet. Jag söker förgäves efter minnen jag kan stiga in i, eller söker ingångar till de få drömmar jag kan komma ihåg. Men, då jag för ett ögonblick inbillat mig att jag i tankarna lyckats lämna sjukshusrummet drivs jag av det starka ljuset och bensmärtan tillbaka in i verkligheten.

Jag står på Hässleholms Stortorg framför Norra Skånes imponerande byggnad. Bilden är fortfarande suddig. Jag har inte somnat ordentligt. Försöker förflytta mig till någon gång före 1968, eftersom det är lördag och vi då ännu gick i skolan, fast vi slutade redan klockan tolv.

Kanske är jag tretton år gammal. Efter skolan brukade jag varje lördag gå upp till tidningsredaktionen för att där hämta Far så att vi tillsammans kunde gå ner och fika på det närbelägna Tempos cafeteria. Jag åt då alltid en Napoleonbakelse. Vad jag drack till den minns jag inte, kanske en Zingo, ”försvinnande god”.

Varför kom jag hit just nu? Jo, min gode vän Örjan och hans hustru Ida hälsade för någon månad på hos oss. Örjan är intresserad av typografi och har under den senste tiden skaffat sig en begagnad handdriven tryckpress, en stor uppsättning metalltyper, kaster och annat tryckmaterial. Då jag talade med honom mindes jag mina besök hos Far. Han var en av den gamla tidens journalister och hade innan han hamnat i Hässleholm arbetat på tidningar i Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö och Luleå. Antagligen även på flera andra ställen och nu ångrar jag att jag inte frågat honom mer om hans liv och bakgrund.

Far trivdes bäst på lokaltidningar och ville helst arbeta som nattredaktör, tillsammans med typograferna såg han sig som medlem av vad han kallade ”nattens brödraskap”. Far var fascinerad av tryckerihantverket och visade alltid stor respekt för sättare och typografer. Att han helst ville arbeta på en lanbsbygdstidning och inte i en storstad berodde enligt honom på att han då kom närmre sina läsare och folk i allmämhet, lärde känna dem och deras vardagsliv. Något som var betydligt mer spännande och lärorikt än att virvla runt i de stora städernas främlingsskap, där du tvingades handskas med komplicerade och svårbegripliga orsakskedjor och snart förvandlades till att bli som andra storstadsmänniskor – en anonym kugge i stadsmaskineriet. Ute på landet var det annorlunda, då kom du till folk och de till dig. Du blev till en integrerad del av samhällslivet och om du skötte ditt jobb ordentligt och inte lät dig korrumperas till att utnyttja din ställning som informationsförmedlare och samhällskritiker så blev du repekterad och kanske till och med omtyckt.

Nu i nattens plågsamma ensamhet försökte jag suggerera mig in i Fars tidningvärld och framförallt hoppades jag på en dröm som skulle kunna föra mig tillbaka till min barndoms tryckpressar. Men luckorna var alltför stora och de bilder jag manade fram stämde nog inte överens med verkligheten. De hade säkert färgats av vad jag sett på film. Till en början kom jag inte längre än till ett lördagsbesök hos Far på tidningsredaktionen.

Jag gick in genom en sidodörr av den imponerande sekelskiftsbyggnaden och uppför en vindeltrappa, som på andra våningen passerade en tämligen oansenlig dörr med texten Norra Skåne. På dess andra sida fanns ett avlångt väntrum med ett lågt bord belamrat med färska dagstidningar. Vid rummets ände stod dörren öppen till Fars kontor. Han var redaktionsekreterare och i mångt och mycket tidningens ansikte utåt. I allmänhet satt han bakåtlutad med benen utsträckta och fötterna placerade på skrivbordet. Med pipan i munnen, alltid fylld med Hamiltons blandning, läste han någon tidningartikel eller en text hans medarbetare lämnat in för granskning.

Det är möjligt att Far skulle ha kunnat befria sig från sin så invanda Hamiltons blandning om han visste (vilket han kanske även gjorde) att greven slutat sina dagar som en entusiastisk nazivän och personligen uppvaktat Hitler på dennes femtioårsdag med en statyett av vår hjältekonung Karl XIII. Fast rökbegäret hade nog överskuggat den kunskapen.

Far var konservativ i meningen att han trivdes med hur tidningar drivits under hans journalistkarriär. Även om han uppskattade och gynnade yngre, radikalare journalister som, efter vad jag senare förstod, i allmänhet tyckte om honom, så uppskattade han inte alls när de kom med synpunkter kring tidningens ålderdomliga redigering. Han tyckte inte att redaktörer borde lägga sig i tidningssidornas utseende, sådant lämnade han åt de ”erfarna” typograferna och sättarna. Då han uppsöktes av yngligar som nyutexaminerats från Journalisthögskolan och yppade åsikter om tidningens ålderdomliga utseende, kunde han säga: ”Varför vilja ändra på något som redan fungerar? Typograferna sköter genom sin erferenhet sitt jobb bättre än vi. Upplagan stiger ständigt och Norra Skåne är och förblir en uppskattad och respekterad tidning.”

Han beklagade sig över offsetteknikens införande, som i stort sett slog sönder den traditionella layout som sedan seklets början präglat tidningarnas utseende och i grunden kom att förändra typografernas roll och arbete och dessutom göra så många av dem överflödiga.

Politiskt var Far däremot, jämfört med de flesta i hans ålder,  tämligen radikal. Han blev irriterad då tidningsägarna eller andra ”utomstående” ville öka sitt inflytande och värst av allt ändra på eller hindra publiceringen sådant material som han låtit yngre och radikalare jornalister passera. ”Tror de att de satt mig på pottan, så tror de fel. Här bestämmer enbart sanningsenlig, obunden journalistik!”

Far blev alltid glad då han fick se mig och reste sig genast ur sin till synes obekväma ställning. Hans kontor var skilt från redaktionen genom en brun trävägg som till hälften övergick till glas. Därigenom kunde han se in över ett kontorslandskap som dock skildes från hans avdelning av ett långsträckt teleprinterrum där tre, ständigt smattrande teleprintrar matade ut gula, breda pappersremsor med nyheter från TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, m.fl. Det smattrade också emellanåt från redaktionsrummets skrivmaskiner, men därinne satt journalisterna lika ofta på sina skrivbord och diskuterade sinsemellan. Det hände också att Far masat sig upp ur sin halvliggande ställning och skrev på sin maskin. Liksom jag gör nu skrev han fort med två fingrar.

Innan vi tillsammans gick ner till Tempos kafeteria gjorde Far, med mig släptåg, en runda på redaktionen och avslutade med en koll av teleprinterremsorna.

Det fungerar. Visserligen kan jag fortfarande inte somna, men mitt skrivande ersätter sömnen och jag glömmer min plågsamma omgivning. Lägger huvudet mot kudden, sluter ögonen. Kommer till den stora rotationspressen som stod i ett rum för sig, med heltäckande fönster ut mot gatan. En gammaldags maskinpress, en artefakt från den tid som nu kallas steampunk. Med svarta, oljade hjul och stänger förde den, då den slamrande startats, fram en ström av tidningsexemplar, som effektivt buntades ihop för att under de tidiga morgontimmarna forslas ut till bygdens frukostbord.

Innan Far blev redaktionssekreterare hade han varit nattredaktör och då härskat över tidningens nattliga görande och låtanden. Tycker mig minnas hur han stod vid pressen då de första trycksvärtade tidningarna matades fram och lyfte upp ett exemplar för att kolla om allt var i sin ordning. Innan dess hade han i allmänhet suttit och druckit kaffe och spelat kort med sättare och typografer, när de inte varit i full verksamhet vid de stora sättmaskinerna. En ljudlig signal varslade om att pressen skulle sättas igång.  

Jag har också ett svagt minne av ett mer manuellt arbete där sättarna satt eller stod vid slitna bord, plockade metalltyper ur de lika slitna kasternas fack och arrangerade dem i tidningssidornas matriser. Minns också hur de konvexa metallskivorna med tidningssidor arrangerades på pressens valsar.
 

Om det var vår- och sommartid och fritt från blåst och regn, hände det ofta att Far tillsammans med typografen Hugo Bengtsson cyklade ner till hans trädgård, som låg inte långt från vår lägenhet, för att där bland grönska och fågelsång njuta av hur natten förvandlades till tidig morgon. Om jag någon gång vaknade på natten och trippade in i vardagsrummet fann jag allt som oftast att Far hade kommit tillbaka hem och sittande i sin fåtölj, inom läslampans cirkelsken, hade försjunkit i en tidning, eller bok.

Då jag nu försöker minnas vad jag tror mig ha sett och upplevt tycks det mig som att Far tagit med sig mig till tidningen för att se och uppleva dagens och nattens arbete för att därigenom få mig att inse sitt yrkes magi. Av samma orsak tog han mig säkert upp till Olles fotografistudio högst upp i tidningshuset och lät mig där uppleva undret då bilder växte fram i mörkrummets fixerbad, hur en pappersbit sänktes ner i en kemikalieblandning och hur en bild sedan magiskt växte fram. Ren alkemi.

Jag har ibland undrat varför Far, som uppenbarligen älskat sin roll som tidningsredaktör på en landsortstidning, efter pensionen så gott som fullständigt drog sig undan allt umgänge och tillbringade det mesta av sin tid framför TV:n, med den närmsta släkten – jag, mina systrar och våra familjer – och ute i trädgården, som till den största delen entusiastiskt sköttes av min mor. Han hade ju tidigare tyckt om att klä upp sig, promenera genom stan eller sitta på biblioteket och under tiden hälsa på och samtala med en mängd för mig kända eller okända människor.

Han var en välkänd personlighet, fast vid närmare eftertanke hade han inte mycket umgänge utanför sitt arbete och vägrade hårdnackat att delta i någon form av föreningsverksamhet, i så måtto påminde han nog en hel del om mig, som tycker om att vara i centrum och uppträda, men annars är en ganska tillbakadragen person.

Då jag ligger här i sjukhusrummet och funderar över forna tidningars mystik – skrivmaskinerna, teleprintrarna, fotoavdelningen, tryckpressen, sätterimaskinerna, telefonerna som ringde gång på gång, mängden av besökare, frånvaron av datamaskiner - så förstår jag att jag för länge sedan hade bevittnat något som inte längre existerar. På den tiden innebar journalistik mer närkontakt; ett påtagligt hantverk, beroende av en handfast teknik. En tidning framställdes som i en myrstack, där arbetsuppgifterna var såväl samordnade, som effektivt separerade, där människor arbetade nära varandra.

Vid sin pensionering hade Far hamnat i korsningen mellan en ny och gammal tid. Utan de slamrande maskinerna, utan tillverkningens mystik. I och med datamaskinernas abstrakta närvaro genomgick journalistiken en total förändring. Far hängde inte med och visste det. Han gillade inte datamaskinerna, förlusten av trycksvärtan och kamratskapet med typograferna, påtagligheten/hantverket. Till skillnad från sina äldre kollegor som efter pensionen ständigt dök upp på redaktionen, höll Far sig undan. Han ville inte uppleva de stora förändringar hans yrke genomgick. Jag tänker på det medan jag ligger här och knappar på min dator – snart kommer även något liknande att drabba mig då jag kommit upp i, och till och med passerat, den ålder då Far drog sig undan. Min plågsamma natt har mildrats genom mitt skriveri och läsande. Med AI:s entré i allas vår tillvaro kommer sådana verksamheter att bli allt sällsyntare. Far var en kreativ person. Journalistiken gav honom inspiration, den var för honom en skapande verksamhet. Nu kommer även information till oss i form av en färdigpackad produkt.

Far gillade en tryckpress -, ett fotolaboratoriums mystik, liksom jag fascineras av böcker och skivor och vägrar befatta mig med e-böcker och Spotify. Hyllor med böcker och DVD:s skapar liv och närvaro omkring mig. Kanske är det bristen på sådant som redan nu har skapat hemlängtan hos mig. I detta kala sjukhusrum finns inga tavlor, blommor, mattor, böcker och DVDs.

Nu har dagen äntligen kommit. På andra sidan den nerdragna jalusin sjunger fåglarna, personalen kommer in, byter dropp och kommer med frukost. Jalusin dras upp och morgonljuset flödar in, natten är till ända.

Toptaş Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.

The Palazzo Strozzi in Florence presented recently a large exhibition of Fra Angelico’s paintings. For a while, I thought about going there, but changed my mind. I had several times seen Fra Angelico’s frescoes in the monks' cells of the monastery of San Marco, also in Florence. Then I thought I should have taken the opportunity. Fra Angelico is worth a journey.

This discreet monk was not only one of the greatest painters of his time, which is no small thing to state since his times signified one of the highlights of world art – Fra Angelico also appears to us as an immortal master. We see him in the fresco of his colleague Luca Signorelli in Orvieto where the two of them contemplate all the violence unleashed by Antichrist, a world potentate who, under false pretenses, would set the world on fire. We know him as Hitler or Stalin, or why not Putin, Trump and Netanyahu. Long-awaited? See what the US president published on April 13th on his website Truth Social, amid the burning wars he supports or has himself ordered. Is the man completely crazy? Does he share his madness with those who praise and worship him? In short - An Antichrist as good as any.

Here below, the two artists stand within a fresco painted more than half a mllenium ago, next to a man putting one foot on a fellow human being's head, while strangling him to death. The older Signorelli has a tired expression, the gentler and seemingly younger monk (he had actually died forty-five years earlier) watches rather expressionlessly at the terrible massacre raging around him, with a discreet gesture, however, it seems as if he wants to draw our attention to the unbridled massacare in his vicinity.

Giorgio Vasari wrote seventy years later:

It is impossible to heap enough praise on this holy man, who was so humble and modest in all that he did and said, and whose images were created with such ease and so much piety.

Fra Angelico’s sarcophagus is placed in the Basilica of Santa Maria sopra Minerva in Rome. At the feet of the figure adorning it, his students have carved the words:

In this place rests the glory, the mirror and the ornament of all artists, the Florentine Giovanni. A pious and true servant of God. He was a brother of the Order of St. Dominic. His disciples mourn the death of their great Master, for who will now be able to use a brush like his? His homeland and his order mourn the death of a great artist, he had no equivalent in his art.

Fra Angelico was early on called Brother John, but his real name was Guido di Pietro and he was in 1395 born in the small town of Vicchio just north of Florence. In in 1267, the great artist Giotto di Bodone had been born in the same town. Fra Angelico, Brother Angelic, was a nickname Guido di Pietro received several hundred years later.

And of course, Fra Angelico was unique and, in many ways, quiet ahead of his time. I come to think of a small painting I once saw in Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, The Apparition of Saint Francis on a chariot of fire. The painting is based on one of the many legends that emerged after Francis’ death and collected by his disciples. According to this story, the recently deceased Saint Francis appeared while Anthony of Padua was preaching to a crowd of monks in Arles, France. In the upper church in Assisi, in a fresco painted by Giotto, or his disciples, we see how St. Anthony suddenly falls silent while standing in front of the devoutly listening monks. Only he, and another monk at his side, can see the apparition in the entrance of the hall.   

In the same series of pictures, Giotto described how another group of Franciscans, who exhausted after prayer and meditation had fallen asleep. Suddenly, they are woken up by a group of other brothers who have not been able to sleep and therefore been wandering around in the vicinity of the house. They have seen how Francis travelled towards heaven in a chariot ablaze with fire. The scene is depicted in a strange, undramatic way. We do not discern any flames, but St. Francis is surrounded by a mandorla, a large halo. It seems that Giotto wanted to transmit a feeling that it is not  a “real” event he had depicted, it was a vision. The unnaturally large chariot and its horses seem to stand still in the air, as if the sleeping brothers, a monk is in the process of waking them up, will have enough time to experience the marvellous sight before it disappears.

Now to Fra Angelico’s version of the same event, perhaps painted 140 years later. Its realism is astonishing. In the small painting, we see five monks in a bare room, opening onto a moonlit garden. One of them has fallen asleep while the others seem to be half awake and confused. One of them sits stretched out on his hard stone bench, as if he had sunk down during his sleep. He supports himself with one hand while he with the other in surprise and bewilderment is covering his face. Another of the monks has fallen to his knees and is looking up at a bright vision of St. Francis, who is not traveling in a chariot of fire, but in a diminutive form has appeared while being carried by a cloud on which is written “Peace be upon you.” This is undoubtedly a vision. But look at the astonishing skill with which Fra Angelico has depicted it all! How unexpectedly modern it all seems to be, with what originality the actions on this small stage are depicted.

On the left, a monk has just left the room, unaware of the apparition. It would take hundreds of years before artists dared to crop the people of a picture surface in such a manner. It first became common with the invention of photography and is often encountered in paintings by an impressionist like Degas.

Or take the sophisticated play of light on the worn and bare wall in front of which Franciscus appears. Hundreds of years later, Vermeer van Delft was also able to bring a monochrome wall to life. Like him, Fra Angelgo was well aware of the fact that a wall painted with one colour shows a multitude of shades of light.

Every detail is exquisite. How skilfully foreshortened and perfectly natural is not the position of the sleeping monk?

The colour scheme is superb and made with great care, every detail observed with great expertise, like the entrance to the moonlit garden.

The small size of the picture is due to the fact that it was part of a predella, i.e. the series of smaller pictures that under an altarpiece often depicted the life of a saint or a biblical story. The small scenes painted together with the vision of Franciscus have been broken off from an original altarpiece.

One of these paintings is now in the Lendenau Museum in Altenburg, Germany and depicts Francis’ meeting with the Sultan Malik al-Kamil. In 1219, Francis and a group of other monks had gone to Acre, the capital of the Latin kingdom of Jerusalem. The Fifth Crusade was in full swing, but after the Crusaders had captured the Egyptian port city of Damietta, there was a temporary ceasefire.

Francis did not support the Crusade. His intention was to use the truce to turn it into a pilgrimage. Upon his arrival in Acre, he went to the nearby Muslim camp and met the Muslim leader, Malik al-Kamil. His purpose was to discuss the Christian faith with the Sultan. Contrary to what the Christian war leaders feared, Francis was kindly received by the sultan, who carefully listened to him, but of course declined to be baptized as a Christian. However, he asked Francis to pray for him and they parted as friends.

Fra Angelico's picture depicts a legendary story that tells how Francis offered himself to walk through fire to prove his trust in God, on the condition that the Muslim imams accepted the challenge and did the same. When they hesitated, Francis refrained from his proposed fire walk.

What characterises Fra Angelico's presentation is that it exudes the same undramatic calm as most of the other pictures. He stresses the colourful robes of the Muslims that harmonize with each other in brilliant red, sky blue and saffron yellow. The plants are beautifully stylized and the fire is ridiculously small. All eyes are on St. Francis.

More dramatic is the depiction of how Francis received his stigmata from Jesus, who at dusk reveals himself as an angel with red wings. Rays from the wounds of his crucifixion shoot down in a river of light on the kneeling Francis. The light beams seem to split the landscape into a triangle pointing down towards the monk, who with uplifted hands calmly accepts his stigmata. His accompanying monk brother does not seem to be particularly upset either. The stylized landscape appears to be depicted in a manner that became popular among “realist” painters in the 1920s and 1930s.

Impressive are the pines that surround the abbey church, which in a bold perspective is depicted from below. The painting is now in the Vatican Museum.

St Francis’ sudden apparition to the monk friars in the bare room is, as mentioned above, to be found in Berlin's Gemäldegalerie, which also houses two more small paintings from the same predella. One of them depicts the meeting between St. Dominic and St. Francis, founders of the two Catholic orders of preachers. They meet at a church on a hill outside a fog-shrouded city. This may suggest that, as the Dominicans, but not the Franciscans, claimed that the two saints met during the Fourth Lateran Council, convened 1215 in Rome by Pope Innocent III. As early as 1209, Francis had received the go-ahead from Innocent to form his order of beggars. It was not until 1216 that Pope Honorius III, after Innocentius’ death, recognized Dominic’s monastic order. The Franciscans generally claimed that it was in Assisi and not in Rome that Dominic met with Francis.

In Fra Angelico’s painting it seems as if they meet outside Rome and in Heaven we see how the Virgin Mary kneels before Christ asking him to help the two saints to save the world from its sins and halt the heretic onslaught. The presentation is characterized by the same kind of peace we find in so many other of Fra Angelico’s paintings. Interesting is his depiction of the distant big city, covered by a light fog.

A more elongated depiction of St. Francis’ funeral was placed at the centre of the predella’s six pictures. This picture is also preserved in Berlin's Gemäldegalerie. The action takes place in a monastery yard among sadly restrained, brown-clad Franciscans, some of whom weep openly.

It is noteworthy that Fra Angelico has obviously made an effort to create a kind of group dynamics by making the monks move and look in different directions.

The brown colour of the monks is broken by the priests’ colourful robes and the red robe of a patrician who from the far left is observing the funeral rite. Meanwhile, far away in the background St. Francis is lifted up to Heaven by two white robed angels.

It has long been assumed that the six paintings were placed under a lost triptych called La Madonna di Pontassieve, in the Medici chapel in the church of Santa Croce. It was not uncommon fo small paintings like these, which were lined up under the larger altarpieces, to be sawn off, stolen or sold. Which is why several of them are now scattered among museums and private collectors all over the world.

In recent years, various experts, after carefully examining the style, technique and chemical properties of the colours, have come to the conclusion that the predella paintings originally were attached below the large so-called Franciscan triptych, which is now kept in Florence’s San Marco Museum. After being restored, the altar painting was one of the main attractions of the exhibition at the Strozzi Palace, where the six predella paintings were placed under it.

In his fascinating Voices of Silence from 1953, André Malraux presented, in a personal manner, works of art from all times and different corners of the world. The imaginative book was part of a concept he had launched in 1947 – The Museum without Walls.

Walter Benjamin had previously explained that works of art have an “aura” that could only be perceived while you were directly confronted with the original. This “aura” is lost when an artwork is reproduced, as a photograph or a copy. Malraux, on the other hand, regarded skilfully made art reproductions in the form of photographs as a kind of liberation from the confining, isolating effect of museums. Their spatial boundaries prevented an intellectual flow, while he advocated the opening up to an infinite space where the artworks could cross-pollinate each other and stimulate free associations, a space for new experiences and a source of tolerance that would change people’s common views of other cultures and their exclusive means of expression, a give and take, a democratic utopia.

Of course Malraux is right, I love (admittedly a misused word, but in this case I am amiss of another one) to browse through my art books and I have durimg a long life acquired an impressive collection of art cards. However, to consider a reproduction of a work of art is not the same as to end up in front of the original and observe it in quiet contemplation. To be alone, freed from the crowd of tourists, yes maybe even socializing all together, and to be able sink into close contact with the artwork. Like when I saw Fra Angelico’s vision of Francis in the monks’ bare room and got to enjoy all its exquisite details. When I up close could experience the hard surface that characterizes most of the great masterpieces of early Renaissance, which furthermore have in an amazing manner preserved their clear lustre. This is a truly mystical experience that, like such experiences, defies description. Such a work of art speaks to you, and that is precisely why Malraux’s title of his book is so unusually descriptive – The Voices of Silence.

Palazzo Strozzi i Florens hade nyligen en stor utställning med Fra Angelicos målningar. Under en tid tänkte jag resa dit, men ångrade mig. Fra Angelicos fresker hade jag sett flera gånger i munkcellerna i San Marcos kloster, även det i Florens. Sedan tyckte jag dock att jag borde ha tagit tillfället i akt. Fra Angelico är värd en resa.

Denne diskrete munk var inte enbart varit en av sin tids störste målare, något som inte vill säga lite varit eftersom tiden varit en av världskonstens höjdpunkter – Fra Angelico framstår även för vår tid som en odödlig mästare. Vi ser honom på kollegan Luca Signorellis fresk i Orvieto där de två betraktar allt det våld som utlösts av Antikrist, en världspotentat som under falska förespeglingar skulle sätta världen i brand. Vi känner honom som Hitler eller Stalin, eller varför inte Putin, Trump och Netanyahu. Långsökt? Se vad USA:s president publicerade den trettonde april på sin sajt Truth Social, under brinnande krig han stödjer eller själv har beordrat. Är mannen komplett galen? Delar han sitt vansinne med de som hyllar och dyrkar honom? En Antikrist så god som någon. 

Här nedan står de två konstnärerna på en fesk målad för mer än ett halvsekel sedan, bredvid en man som sätter ena foten på en medmänniskas huvud, medan han stryper honom till döds. Den äldre Signorelli, har en trött min, den mildare och till synes yngre munken (han hade dock dött fyrtiofem är tidigare) blickar tämligen uttryckslöst ut över den fruktansvärda massaker som äger rum runtomkring honom, med en diskret gest tycks det dock som om han vill göra oss uppmärksamma på det otyglade våldet som rasar i hans närhet.

Giorgio Vasari skrev sjuttio år senare:

Det är omöjligt att ösa nog med beröm över denne helige man, som var så ödmjuk och blygsam i allt han gjorde och sade och vars bilder skapades med sådan lätthet och så stor fromhet.

Fra Angelicos sarkofag finns i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom. Vid fötterna av den gestalt som pryder den har hans elever ristat in orden:

På denna plats vilar äran, spegeln och prydnaden för alla konstnärer, den florentinske Giovanni. En from och sann Guds tjänare. Han var broder av den helige Dominikus orden. Hans lärjungar sörjer sin store mästares död, ty vem skall nu finna en pensel som hans? Hans hemland och hans orden sörjer en stor konstnärs död, han hade i sin konst ingen motsvarighet.

Far Angelico kallades tidigt Broder Johannes, men hette i själva verket Guido di Pietro och föddes 1395 i den lilla staden Vicchio strax norr om Florens. Den store konstnären Giotto di Bodone hade 1267 fötts i samma stad. Fra Angelico, Broder Änglalik, var ett smeknamn Guido di Pietro erhöll flera hundra år senare.

Och visst var Fra Angelico unik och på många sätt före sin tid. Jag tänker på en liten tavla jag sett i Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, Den helige Fransiskus uppenbarelse på en vagn av eld. Målningen grundar sig på en av de många legender som växte fram efter Fransiskus död och som samlades av hans lärjungar. Enligt denna berättelse uppenbarade sig den nyligen avlidne Helige Fransiskus medan hans ordensbroder Antonius av Padua predikade för en samling munkar i det franska Arles. Giotto har i överkyrkan i Assis 1295 skildrat hur Antonius plötsligt tystnar medan han står framför de andäktigt lyssnande munkarna. Endast han, och en annan munk vid hans sida, kan se uppenbarelsen i salens ingång.    

I samma bildsvit skildrar Giotto hur en annan grupp franciskaner långt därifrån utmattade har somnat efter bön och meditation. Plötsligt blir de väckta av en grupp andra bröder som inte kunnat sova och därför vandrat utanför det hus de bor i. Plötsligt får de se hur Fransiskus färdas mot himlen i en vagn som flammar av ed. Scenen är skildrar på ett sällsamt, odramatiskt sätt. Vi ser inga eldsflammor, men den Helige Fransiskus är omgiven av en mandorla, en stor gloria.  Det tycks som om Giotto vill säga att detta inte rör sig om någon verklig händelse, att det är en vision. Den onaturligt stora vagnen och dess hästar tycks stå stilla i luften, som om de sovande bröderna, en munk är i färd med att väcka dem, skall hinna se synen innan den försvinner.

Nu till Fra Angelicos version av samma händelse, kanske målad 140 år senare. Dess realism är förbluffande. På den lilla målningen ser vi fem munkar i ett kalt rum, som öppnar sig mot en månbelyst trädgård. En av dem har somnat medan de andra tycks vara yrvakna. En av dem sitter uträckt på sin hårda stenbänk, som om han under sömnen har sjunkit ned. Han stödjer med ena handen medan han med den andra tar sig förvånat för ansiktet. En av munkarna har fallit ner på knä och blickar upp mot en ljusbemängd vision av den Helige Fransiskus, som inte färdas i någon eldvagn utan i diminutiv gestalt uppenbarat sig buren av ett moln på vilket det står ”Frid vare med eder”. Här rör det sig utan tvekan om en vision. Men se med vilken förbluffande skicklighet Fra Angelico skildrat det hela! Hur oväntat modernt det hela ter sig, hur originell är inte den lilla scenen?

Till vänster har en munk nyss lämnat rummet, ovetande om uppenbarelsen. Det skulle dröja hundratals år innan konstnärerna vågade beskära en bildytans personer på ett sådant sätt. Det blev vanligt först med fotgrafikonstens uppfinnande och vi möter det ofta hos en impressionister som Degas.

Eller ta det sofistikerade ljusspelet på den slitna och kala väggen framför vilken Fransiskus uppenbarar sig. Hundratals år senare kunde även Vermeer van Delft få en enfärgad vägg att leva. Liksom honom var Fra Angelgo väl medveten om att en vägg målad med en färg uppvisar en mängd ljusskiftningar.

Varje detalj är utsökt. Hur skickligt perspektivistiskt förkortad och fullkomligt naturlig är inte ställningen hos den sovande munken.

Färgsättningen är suverän och gjord med stor omsorg, varje detalj skickligt observerad, som gången ut mot den månbelysta trädgården.

Bildens ringa omfång beror på att den varit del av en predella, det vill säga den serie mindre bilder som under en altartavla ofta skildrade ett helgons liv eller en biblisk historia. De tavlor som målats tillsamman med visionen av Fransiskus har brutits loss från en ursprunglig altartavla.

En finns i Lendenaumuséet i Altenburg och föreställer Fransiskus möte med sultanen Malik al-Kamil. År 1219 hade Franciskus med en grupp andra munkar begett till Acre, huvudstaden i det latinska kungadömet Jerusalem. Det femte korståget pågick för fullt, men efter det att korsfarana erövrat den egyptiska hamnstaden Damietta rådde ett tillfälligt eldupphör.

Franciskus stödde inte korståget. Hans avsikt var att utnyttja vapenvilan till att förvandla korståget till en pilgrimsfärd. Vid sin ankomst till Acre begav han sig till det närbelägna muslimska lägret och mötte där muslimernas ledare, Malik al-Kamil. Hans syfte var att diskutera den kristna tron med sultanen. Tvärtemot vad de kristna krigsledarna befarat blev Fransiskus välvilligt bemött av sultanen, som lyssnade till honom, men givetvis avböjde att bli döpt som kristen. Han bad dock att Fransiskus skulle be för honom och de skildes som vänner.

Fra Angelicos bild framställer en legendarisk historia som förtäljer hur Fransiskus erbjöd sig att gå genom eld för att bevisa sin förtröstan på Gud, under förutsättningen att de muslimska imamerna antog utmaningen och gjorde sammaledes. Då de tvekade avstod Fransiskus från eldvandringen.

Vad som kännetecknar Fra Angelicos framställning är att den andas samma odramatiska lugn som de flesta av de övriga bilderna. Han poängterar muslimernas färggranna dräkter som harmonierar med varandra i lysande rött, himmelsblått och saffransgult, växterna är vackert stiliserade och elden löjligt liten. Allas blickar är riktade mot Skt. Franciskus.

Mer dramatisk är framställningen av hur Fransiskus får sina stigmata från Jesus, som i skymningen uppenbarar sig som en ängel försedd med röda vingar. Strålar från hans korsfästelses sår skjuter ner mot den knäböjande Franciskus i en flod av ljus, som tycks klyva landskapet i en triangel med spetsen riktad ner mot munken, som med lyftade händer lugnt tar emot sina stigmata. Hans medföljande munkbroder verkar inte heller vara speciellt upprörd. Det stiliserade landskapet tycks vara ytterst modernt framställt och påminner om liknande framställningar i realistiska målningar från 1920- och 1930-talen.

Imponerande är pinjerna som omger klosterkyrkan, framställd underifrån i ett djärvt perspektiv. Målningen finns nu i Vatikanmuséet.

Skt. Fransiskus plötsliga uppenbarelse för munkbröderna i det kala rummet finns, som nämnts ovan, i Berlins Gemäldegalerie, som även hyser ytterligare två små tavlor från samma predella. En av dem framställer mötet mellan Skt. Dominikus och Skt. Franciskus, instiftare av de två katolska predikarordnarna. De möts vid en kyrka på en kulle utanför en dimhöljd stad. Detta kan antyda att de, som dominikanerna, men inte franciskanerna, hävdat möttes under det Fjärde Laterankonciliet, som 1215 sammankallats i Rom av påven Innocentius III. Redan 1209 hade Fransiskus fått klartecken från Innocentius att bilda sin tiggarorden. Det var inte förrän 1216 som påven Honorius III, efter Innocentius död, erkände Dominikus munkorden. Franciskanerna hävdade i allmänhet att det var i Assisi och inte Rom som Dominikus och Franciskus möttes.

Nåväl, i Fra Angelicos tavla tycks det alltså som om de träffas utanför Rom och i himlen ser vi hur Jungfru Maria knäfaller inför Kristus och ber honom hjälpa de två helgonen att frälsa världen från sina synder och hejda kättarnas anstormning. Framställningen präglas av den frid vi finner i så många andra av Fra Angelicos målningar. Intressant är hans framställning av den avlägsna storstaden, omvälvd av ett grått töcken.

Mitt bland predellans sex bilder har funnits den mer avlånga framställningen av Skt. Fransiskus begravning, som även den bevaras i Berlins Gemäldegalerie. Den sker på en klostergård i kretsen av sorgset behärskade brunklädda franciskaner, av vilka några gråter öppet.

Anmärkningsvärt är att Fra Angelico uppenbart ansträngt sig för att skaffa dynamik i hopen av munkar, de rör sig och blickar år olika håll.

Den bruna färgen hos munkarna bryts av prästernas mässkrudar och en patriciers röda dräkt där han stående längst till vänster betraktar begravningsriten. Längst bort, ovanför klostermuren, lyfter två vitklädda änglar Skt. Fransiskus upp till den himmelska sfären.

Man har länge antagit att de fem tavlorna suttit under en förlorad triptyk kallad La Madonna di Pontassieve, i Medici-kapellet i kyrkan Santa Croce. Det var inte helt ovanligt att de små tavlorna som satt uppradade under de större altartavlorna sågades bort, stals eller såldes. Vilket är orsaken till att flera av dem nu är spridda bland muséer och privatsamlare välden över.

På senare år har olika experter efter att noggrant ha undersökt stil, teknik och färgens kemiska egenskaper kommit fram till att predella tavlorna av allt att döma suttit under den stora så kallade Franciskanska triptyken, som nu förvaras i Florens San Marco-museum. Efter att ha restaurerats var den en av huvudattraktionerna på utställningen i Strozzipalatset, där även de sex predella målningarna hade placerats under den.

I sin fascinerande Tystnadens röster från 1953, presenterade André Malraux på ett personligt och ofta originellt sätt konstverk från alla tider och olika hörn av jorden. Den fantasieggande boken var en del av ett koncept han lanserat 1947 – Muséet utan väggar.

Walter Benjamin hade tidigare förklarat att konstverk har en ”aura” som uppfattas enbart då du direkt konfronteras med det. Denna “aura” går förlorad då konstverket reproduceras, som fotografi eller kopia. Malraux betraktade däremot skickligt gjorda konstreproduktioner i form av just fotografier som en form av befrielse från muséernas inneslutande, isolerande effekt. De rumsliga gränserna hindrade ett intellektuellt flöde, en öppning mot ett oändligt spelrum där konstverken kunde korsbefrukta varandra och öppnas för fria associationer, en rymd av nya upplevelser och en källa till tolerans som skulle förändra människors syn på andra kulturer och deras exklusiva uttrycksmedel, ett givande och tagande, en demokratisk utopi.

Visst har Malraux rätt, jag älskar (visserligen ett missbrukat ord, men i det här fallet saknar jag ett annat) att bläddra i mina konstböcker och har under ett långt liv har jag skaffat en imponerande samling konstkort. Men, att betrakta en reproduktion av ett konstverk är inte samma som att i stilla kontemplation hamna framför originalet. Att ensam, befriad från mängden av turister, ja kanske till och med samvaro över huvud taget, och få sjunka in i närkontakt med konstverket. Som då jag såg Fra Angelicos vision av Franciskus i munkarnas kala rum och fick njuta av dess detaljer. På nära håll uppleva den hårda yta som karaktäriserar de flesta av den tidiga Renässansens stora mästerverk, som på ett förbluffande sätt bevarat sin klara lyster. Det är en i sanning mystisk upplevelse som lik en sådan trotsar beskrivning. Ett sådant konstverk talar till dig och just därför är Malrauxs titel på sin bok så ovanligt lyckad – Tystnadens röster.

On weekdays, the Roman square Campo di Fiori is filled with stalls, several of them selling fruit and vegetables, but most of them have over time been replaced by booths aiming at Rome's increasing tourist hordes and have accordingly been provided with all kinds of knick-knacks, t-shirts and tempting packaging of herbal mixtures, pasta, cheese, wine, grappa and the like.

In the evenings, the remnants of this trade have been effectively cleaned away and now the tourist traps are instead tempting us with overpriced restaurants that line the square. At midnight, however, the calm has descended over the otherwise so tumultuous square.

I came out after the last screening at Cinema Farnese, the cinema at one end of the square. It was drizzling and light from the lanterns were shining on the wet paving. In the middle of the square towers Giordano Bruno’s magnificent figure.

In the centre of Rome we find deserted alleys where no tourist has strayed and where you can feel the presence of the ancient city, how it breathes as if it was a living being. You can also find peace in places that had been buzzing with life a short time before, but where tranquility is then allowed to reign, such as there in front of Giordano Bruno where he mightily rises from his high pedestal looking down at us with inscrutable seriousness.

Could this really be an accurate representation of the real Giordano Bruno, who, according to eyewitnesses, was rather small in stature and whose appearance did not correspond to the intense self-consciousness which actually characterized him?

However, the impressive sculpture corresponds to the impression that the German pilgrim Gaspar Schopp had of him. Schopp was a former Lutheran who had converted to Catholicism and as a kind of penance had come to Rome for the Catholic jubilee of the year 1600. Fascinated by Giordano Bruno, Schopp had followed in his footsteps; from his cell to the final interrogation in the Basilica of Santa Maria Sopra Minerva, until he was later burned alive in Campo di Fiori.

At that time, Santa Maria Sopra Minerva, located in the heart of Rome, was connected to a Dominican monastery and thus also the centre of  the Suprema Congregatio Sanctae Romanae et Universalis Inquisitionis, The Highest Holy Congregation of the Roman and Universal Inquisition. This institution was managed by the Dominican monk order and was considerably milder in its approach than its more famous Spanish branch. The Roman Inquisition based its rulings on rigorously conducted preliminary investigations and careful examination of witnesses.

Since 1542, the Roman Inquisition had mainly acted in support of the Catholic Church’s counter-reformation against the spread of Protestantism. This meant not only that it investigated how teachings based on Lutheranism and Calvinism had infiltrated the Catholic Church, but the Inquisition also sought to curb “heresies” spreading through the increasingly numerous printing presses and reached people through books and pamphlets that were no longer written only in the Latin of Church potentates, but like most of Giordano Bruno’s writings also in vernacular Italian.

Pope Clement VIII (Ippolito Aldobrandini), who ruled from 1592 to 1605, fought relentlessly to unite the Catholics in a common struggle against the increasingly popular Protestantism and the looming Ottoman Empire. Something that meant that within his own Ecclesiastical State he fought fervently against the spread of what he considered to be “harmful” ideas.

Although Clement had ordered the Inquisition to be “frugal” with the death penalty, under his papacy, on the advice of the Inquisition, more than thirty “heretics” were burned alive within the Ecclesiastical State (the pope had to personally ratify all judgments of the Inquisition).

The trial of Giordano Bruno was public and among the spectators who thronged to listen to the final verdict was Gaspar Schopp who described how Bruno defiantly and uprightly, “proud as Satan himself” had proclaimed his anathema against his judges:

I dare say that you are more afraid of passing judgment against me than I am of receiving it!

The sullen Bruno, who was known for his “unbridled eloquence”, burst out in accusations that among other things, quite rightly, established that his judges’ names would soon be forgotten, while his words and efforts would remain. It was probably this that, after the Inquisition handed Bruno over to Rome’s municipal leaders to carry out the death sentence, made them decide that Bruno had to be provided with a mordacchia, a kind of painful metal “mouth-lock” that prevented him from speaking.

Schopp felt no pity whatsoever for Giordano Bruno and concluded his detailed account of the philosopher’s last days on earth with the words:

Thus he perished miserably by being roasted alive, and he can now enter the fantastic worlds he dreamed up and there tell of how in this world wicked blasphemers are treated in Rome.

While I stood and looked up at Giordano Bruno high up on his pedestal, I remembered how I as a youngster had watched Giuliano Montaldo’s film about Giordano Bruno. I think it was excellent, at least in terms of portraying Giordano’s philosophy and the various legal proceedings. However, I had still been somewhat disappointed because a few years earlier I had seen Montaldo’s stronger film about the miscarriage of justice that in the twenties had befallen Sacco and Vanzetti, with its evocative song by Morricone sung by Joan Baez.

https://www.youtube.com/watch?v=R4xWbRBLj2I

At that time, I didn't know who Giordano Bruno was, but was attracted to the film by Sacco and Vanzetti and by the fact that the lead role was played by the excellent Gian Maria Volonté, whom I hd seen in several spaghetti westerns.

It was after being shaken by the final scenes when Giordano was brought to the stake to be burned that I became really interested in this strange man and began reading about him.

The episode below is in Italian and Giordano Bruno’s silent road to death begins after twelve minutes:

https://www.youtube.com/watch?v=VAGOv23SBz4

Montado’s film described in detail what had happened. Clement VIII had decided that the year 1600 would be a “jubilee” and by attracting the attention of the whole of Europe it would reflect the power and strength of the Catholic Church. Representatives of all religious orders were commanded to Rome and pilgrims were promised forgiveness of sins and possibly reduced punishment in Purgatory.

Beds for one and a half million visitors were secured in churches, monasteries and specially established hospices. It has been estimated that more than two million visitors were attracted to Rome while it had been predicted that the year 1600 would be especially fateful, because it consisted of the sacred numbers nine and seven, several hundred times over. Number magic was common at the time and was applied both among ordinary people and by university intellectuals.

Giordano Bruno’s execution, although only one of many events, was thus well attended and he was accompanied on his painful path to death by long processions with representatives of a multitude of Catholic organizations.

With a towering posture the self-conscious Giordano Bruno stepped onto the scaffold, on which bundles of twigs were being stacked. When a priest held out the cross to him, he turned his head away in protest.

Giordano Bruno’s spectacular death at the stake became known throughout Europe and its memory lived on. However, as mentioned above, at the same time a number of other heretics had been burned alive. A man from a much simpler background who was executed for asserting views not entirely different from Giordano Bruno’s was the northern Italian miller Domenico Scandella, called Menocchio, who was burned  alive a year before Giordano Bruno. His life story became public knowledge after the historian Carlo Ginzburg published his book The Cheese and the Worms: A 16th-century Miller's Thoughts on Creation, which was based on the Inquisition’s contemporaneous trial protocols.

It seems that Menocchio’s unconventional education may have originated through the art of printing and that he learned to read within one of the very few public schools that were not connected to any religious order. For example, the humanist Girolamo Amaseo, born in the town of Udine in Fieosle, Menocchio's home district, had  in the early fifteenth century founded a school intended for  

reading and teaching, without exception, of the children of citizens from both craftsmen and the lower classes, old and young, without payment.

Through the books and pamphlets that came his way, Menocchio developed a critical philosophy, influenced by his own thoughts and local traditions. As punishment for spreading his ideas, he spent almost two years in prison, after repenting his sins he was released. However, three years later Menocchio was imprisoned again and after a year of torture and harsh interrogations he was sentenced to “death at the stake”.

Menocchio’s worst crime was that he had been preaching that clerics enriched themselves at the expense of the poor. That the so-called sacraments, controlled by the Church, were nothing more than instruments of exploitation, resting securely in the hands of the corrupt, deceitful clergy.  He explained:

I believe that the laws and commandments of the Church are part of a business endeavour and that priests are making a living from them. […] You priests and monks, want to know more about God and you are like the devil, you want to be gods on earth and know as much as God, you are walking in the footsteps of the Devil. [..] I believe that God’s spirit lives in all of us and I also believe that anyone who has studied can become a priest. […] God has provided the Holy Spirit to everyone, to Christians, to heretics, to Turks, and to the Jews; and he considers them all to be dear to him, and they are all saved in the same manner.

This was unforgivable, it was anarchy – an attack on the entire Catholic power structure, indeed on religious power in general. Other things could be forgiven. That Menocchio had stated that Jesus was a man; that by his death He had not at all “redeemed mankind” from original sin; that his mother Mary was not a virgin; that the power of the Pope did not come from God but was invested in him by those who supporetd him; that Purgatory was invented so the clergy could make a profit from intercessions for the dead. He stated:

I meant that we should be careful to help each other while we are still in this world, because afterward it is God who rules over souls. Not us.

That Menocchio had strange ideas about life arising from decay, hence the parable of the cheese and the worms. Menocchio had studied how rotting cheese gave rise to worms and from these observations he had come to the conclusion that all creation had to have a source and that the world could not have been created from nothing as the Bible said. Even God was not eternal, he had probably once been created out of chaos.

All of this could be attributed to personal confusion and an unlearned craftsman’s devouring of heretical writings. Nevertheless, to doubt the Papacy’s right to power, wealth and knowledge – such heresies could only be punished by a painful death in the sight of others.

Giordano Bruno was in many ways different from Menocchio – multi-skilled and extremely well-read, a widely travelled doctor of theology, with a deep knowledge of magic and the art of memory, both appreciated skills. Nevertheless, he also came from humble circumstances. His father had been a retainer for the Spanish army, but we know nothing about his mother other than her name, Fraulissa Savolina. In any of the thirty-eight writings he published, Giordano barely mentioned his parents.

However, he often mentions his hometown, the small town of Nola of Oskian origin and located between the castle-crowned hill of Cicala and Mount Vesuvius. In one of his poems, Giordano paid tribute to the flower-clad “Brother Cicala” and the bald “Brother Vesuvius”, only to in the next stanza describe how, after climbing the flowering Mount Vesuvius, state that from there Cicala appeared to be bare and barren. An image typical of the great explorer and doubter Giordano Bruno, who constantly changed perspectives, while he wanted to get to know everything and interpret it in his own manner.

At the age of seventeen, Giordano moved to nearby Naples and settled in the monastery of San Domenico Maggiore, where he entered the Dominican order. To most of us, it may seem as if monastic life was confined and restrictive, but for a young man thirsty for knowledge, coming from a small town like Nola, it could very well have been a bewildering and liberating experience. The monastery of San Domenico Maggiore was also a very special place. It housed the University of Naples, founded in 1224 as Europe’s first non-denominational, non-sectarian, and state-funded university.

Its founder was the remarkable Emperor Frederick II, called Stupor Mundo, the Wonder of the World, a polyglot who spoke six languages and at his court gathered poets and philosophers, regardless whether they were Christians, Jews or Muslims, a fact that also characterized the University’s teaching staff. Its extensive library must have been like heaven for a bookworm like Giordano. His fascination with this magnificence, this universe of human knowledge, perhaps influenced Giordano's  later conception of the infinity of the Universe and the wide range of the individual man’s ability to think and fantasize.

Giordano was not a democrat. He despised the ignorant mob, but at the same time he believed that knowledge might ennoble and change anyone.  “We are already old,” he declared, “through books we have assimilated centuries of knowledge.” At the age of twenty-four he was ordained a priest and at the age of thirty-two he received a doctorate in theology at the University of Toulouse.

In the University Library of Naples there were translations of the writings of Muslim and Jewish philosophers, several of them ordered by Frederick II – most significant among these were The Book of Penance of the Soul, written by Ibn Sima, called Avicenna (980-1037), Ibn Rushds, called Averroës (1126-1198), numerous commentaries on the philosophy of Aristotle, and Guide for the Perplexed by the Jewish philosopher and multitasker Moses ben Maimon, called Maimonides (1135-1204). There were also a number of other philosophical and scientific writings by Muslims and Jews, in both original languages and in Latin translations.

Throughout his life, Giordano Bruno remained deeply influenced by the Neapolitan studies of his youth and not least the Dominican tradition in which he had been inculcated. The Dominican Order had been established by the Catalan Domenic de Guzmán (1170-1221). Although his order came to be known for its devotion to studies, Domenic himself believed that it was more important to spend a life in poverty, devoting himself primarily to the advancement of those who were ignorant of God’s greatness. Even if he was studying diligently for his ordination, Domenic admonished his superiors by stating “Would you like me to study these dead skins [parchments] when people around me are dying of hunger?”

Domenic made himself known for “converting” the Cathars who had survived the Albignesian Crusade (1209-1229) which had killed 200,000 of their co-religionists. Domenic saw it as his order’s primary task to fight the heresy that threatened the unity of the Catholic Church, and his order brothers thus came to be known as Domini canes, God’s dogs.

Although Dominic did not establish the Inquisition, his order became the leading force in this organization. As a preaching order, the Dominicans emphasized the importance of education in order to effectively proclaim God’s word and respond to those who they felt were distorting it. This led them to in-depth studes not only the Church Fathers and ancient philosophers, primarily Aristotle, but also their Muslim and Jewish interpreters.

But, why Aristotle? Why Jewish and Muslim scriptures? In 630, Muhammad had triumphantly returned from exile to his native Mecca and after his death two years later the Muslims began their miraculously rapid conquest of neighbouring countries. In 636 Syria had been conquered, fourteen years later the mighty Persian Empire fell into their hands, Egypt was conquered in 642, Carthage in 697, most of Spain in 712, the conquest of Sicily and Calabria ended in 732.

The Muslims had created their empire with relatively little bloodshed. The victorious Arabs came from a mostly nomadic existence in a barren desert area and thus had limited experience of bureaucracy and the administration of the large tracts of land they had conquered. They initially had to rely on their subjects, most of whom did not mind serving their new masters. In Syria, for example, which population was mostly Nestorian Christians (considering God and Christ to be completely separate entities) had been discriminated against by their Byzantine masters, while people in most of the conquered territories appreciated the large tax breaks under the Muslims and their proclamation of the equality of all before Allah. Islam's teaching about the People of the Book (i.e. Jews, Christians, and Zoroastrians) that exempted them from the requirement of conversion if they paid a certain tax, was also considered an advantage and under the Muslim empire a symbiosis developed between people of different faiths and their various scientific traditions.

It was in such an environment that much ancient philosophy came to be preserved and continued to be debated, while even influences from India and China enriched the thinking. Both Plato’s and Aristotle’s writings were available, but Aristotle’s more down-to-earth philosophy, which at the same time accepted the belief in an omnipotent deity, appealed more to the majority of Islam’s scholars than the teachings of the more esoteric Plato.

However, this did not mean that all was peace and quiet within the Muslim empire that soon split into different kingdoms and internal conflicts, but Islam did not, generally speaking, become the oppressive religion that Christianity developed into in many parts of Europe and the areas that their armies came to conquer. In some places, such as Al-Andalus, Muslim Spain, and southern Italy, intellectual exchanges between Muslims, Jews and Christians became great.  

Avicenna wrote an extensive encyclopaedia describing and commenting Aristotelian and Neoplatonic philosophy, which came to gain a huge importance in Christiaan theology. His discussions on the relationship between universalities, i.e., thoughts and interpretations, and particularities, i.e., things and their properties, were of great importance to Medieval scholastics.

Avicenna’s life was similar to Giordano’s in the sense that his knowledge was extremely extensive, but was largely based on his predecessors in a variety of fields. Like Giordano, he came to spend his life as an appreciated teacher, as a refugee and as a prisoner, misgivings often caused by his attacks on those who initially had favoured him. Avicenna was born in Bokhara, moved to Khorasan and ended up in Tehran. Sometimes he taught medicine, sometimes astrology, sometimes philosophy.

Avicenna’s medical writings were to be of great importance for Europe’s first medical school, founded in Salerno and in which several Muslim and Jewish physicians were active, while the writings of Hippocrates, Galen, Alī ibn 'Abbās, al-Jazzar, al-Malek, al-Haw, Rhazes, Isaac Israel, Abu-Bakr, Theodore of Antioch and Dioscorides Padanio, were translated and applied.

Averroës was born in Cordoba, but was later expelled to Marrakech. He became the foremost introducer of Aristotle in Europe. His opinion that bodies cannot arise after death was hotly debated. According to Averroës, the “personal” soul does not survive but merges into a larger unity, which also includes God, who does not have a bodily form. He believed that the existence of God can be proved by logic and science and that no “revelation” is required to realize His presence in the creation. Knowledge and truth are immortal and identical with the Godhead. Averroë’s teachings were condemned and he was forced to flee to Morocco.

The Jewish philosopher Maimonides taught that God is present in all of His creation, in both spirit and matter. God’s all-embracing essence is incomprehensible to us mortals, but it makes it possible for Him (It?) to create from nothing. The divine force is one with motion, but nevertheless exists as an ultimate and immobile force, both within and outside its own creation.

The most famous student and teacher at the University of Naples when Giordano arrived there had been the quiet titan, both in size and learning – Thomas Aquinas, often called "The Bull from the South". Thomas Aquinas was canonized 250 years before Giordano was enrolled at the university.

Incidentally, it is strange, especially considering the poor roads and perilous sea voyages of the time, how international the teaching staff of the major universities actually was. In Naples, for example, Thomas Aquinas had been taught by Martinus de Dacia, whose real name was Morten Mogensen, born in Ribe in Denmark. Mogensen had been a canon at Lund Cathedral, died in Paris and is buried in Notre Dame.

During his third stay in Paris, Thomas Aquinas debated with Boethius de Dacia, who was of Danish, or perhaps Swedish, origin. Boethius was dismissed from the University of Paris and ended his life as canon in Swedish Linköping. Thomas Aquinas attacked Boethius because, unlike him, he made a great distinction between faith and knowledge. According to Boethius, they were two different paths to God, of which faith was the most reliable. In his book De summo bono, Of the Highest Good, Boethius stated that what distinguishes man from animals is his intelligence and since this is the best in man, he should cultivate his intellect in such a way that he realizes that being good to his neighbour is the best way to serve and understand God. A way of thinking that Giordano came to share, but which led to Boethius having to leave Paris and seek refuge in Sweden.

Giordano would often write about and argue against both Aristotle and Thomas Aquinas, whose beliefs and philosophy were often a mere reflection of the views of Avicenna, Averroës and Maimonides, even if Thomas often attacked their teachings, for example in his great work Summa contra gentiles, Summary against the Gentiles. In this book, Thomas arranges all knowledge into two categories:

a) Beliefs available to natural reason; namely, the existence of God, moral laws, and human immortality, and responsibility for others.

b) Christian mysteries that go beyond human understanding and might be proven only by Christian revelation, such as the doctrine of the Divine Essence, the two natures of Christ, the power and authority of the Church, and the holy sacraments.

Here Giordano’s views differed from St. Thomas’ – God exists, but beyond human reason. He/It is the living force of the Universe, present in all its parts. The moral laws are not eternal, but are created in different places, among different groups of people, and for different purposes. However, Girodano agreed with Thomas that we humans have a responsibility for each other and the world in which we live. However, unlike Thomas, Giordano rejected the death penalty, torture, and war, and did not, like Thomas, believe that monarchy was a guarantor of law and order

According to Giordano, the Christian mysteries had as much or as little truthfulness as, for example, Platonic philosophy or Hermeticism, but these, according to him, were nevertheless more logical. Some of the Christian beliefs were obviously absurd, such as the virgin birth of Mary, the doctrine of transubstantiation, and the three-parted nature of God. Jesus is not identical with God and the Spirit has no form, but is rather synonymous with God in his all-encompassing, cosmic essence. Giordano added that the universe is infinite, has no centre, and includes an enormous number of solar systems within which the planets move around their suns and may even harbour some form of life. Moreover, time has neither beginning nor end.

Interestingly, Thomas Aquinas dealt with the same questions in his influential writings Summa contra gentiles and Summa theologicae, Summary of the Science of God. They were all influenced by ancient philosophers, some of whom had come to the same conclusions as Giordano, some of whom had reached others. However, Thomas Aquinas’ conclusion was definitive – we can prove the existence of God by logic, and even if some mysteries are beyond our comprehension, our personal faith, strengthened by the Papacy and its administration of the sacraments, helps us to rest safely in the certainty of God’s presence in his creation. Something Giordano could not possibly agree with.

Giordano has been described as self-confident and arrogant, something that made him come into conflict with both mentors and friends. However, his knowledge and the ease with which he acquired all kind of information were noticed early on. Perhaps he was greatly helped by the mnemonic methods that he had developed. Mnemonics, memory training, was a sought-after knowledge and while Giordano was still a novice in Naples, he was summoned to Pope Pius V to instruct him in various methods of memory training.

Like his ancient Greek and Roman forerunners, Giordano seems to have primarily used “place-bound” mnemonics. The most common method was then to imagine a “memory palace” where rooms, walls, windows, statues, furniture, etc., each had been associated with certain names, phrases, events, or ideas, often by using different layers of symbolic images. To recall memories, you had to place them in your memory palace and you could then in your imagination pass through the rooms until you found where you had placed a certain “memory object”.

Giordano supplemented such site-specific mnemonics with his own mathematically constructed “mandalas” for which creation he had been inspired by the remarkable Ramon Llull (1232-1316). Another of the medieval thinkers who had been inspired by Arabic mathematics and philosophy.

In his Ars compendiosa inveniendi veritatem seu ars magna et major, The Concise Art of Discovering Truth, or the Great and Major Art, Llull connected basic concepts through diagrams and figures in accordance with a kind of mechanical logic that he had achieved primarily through the reading of Arab philosophers such as Al-Ghazali. Llull was born and lived most of his time on the island of Menorca, where in his time there were still a number of resident Muslims and Jews.

Llull strove to assimilate so much knowledge through his mnemonic methods that he would convince prominent Muslims to convert to Christianity. To get financial support for his ideas, he travelled around among European princely courts. He also bought a Muslim slave who taught him Arabic. On three occasions, Llull travelled to Tripoli and tried, without much success, to convert Muslims. He argued that Christian missionaries could not possibly influence Muslims unless they first thoroughly learned their culture and language. In 1311, at the ecumenical meeting in Vienne, he succeeded in persuading Pope Clement V to order the establishment of Hebrew, Arabic, and Aramaic institutions at the universities of Bologna, Paris, Oxford, and Salamanca.

In Naples’ large monastic library Giordano devoured everything that aroused his interest, not least its many writings on magic and occult methods for predicting the future and transforming metals. Even if the Bible forbade all forms of magic, astrology and alchemy ,these rats were practiced in most of Europe’s royal and princely courts, and experts in these fields were in great demand, as were the often very exclusive and lavish books that dealt with such subjects. Even if Thomas Aquinas preached against magic, astrology and alchemy, his teacher, Albertus Magnus, was a recognized authority in these specific fields.

Giordano’s extensive knowledge of mnemonics and magic came in handy as he in later years wandered between different universities and princely houses. However, not all literature and knowledge were viewed kindly, and after his ordination to the priesthood in Naples, Giordano began to worry that evil tongues were slandering him, suggesting that he held heretical views and, perhaps worst of all, could be a Protestant in sheep’s clothing. When asked why he had no images of saints but only a crucifix in his cell, Giordano replied that he found such knick-knacks meaningless. What does a picture say? When it comes to spiritual things, it is something you carry within yourself, not something that is created from the outside. Such statements smelled of heresy and the fears seemed to come true when someone found one of Erasmus of Rotterdam’s writings in the lavatory, filled with Giordano’s notes. When he heard that an indictment was being prepared against him, Giordano fled head over heels.

At first, Giordano dressed in civilian clothes, but when he arrived in Turin, he found it difficult to make a living outside his order. He sought out the Dominicans, who convinced him that he did not need to worry, and again he dressed as a Dominican, visiting Dominican monasteries while writing and publishing his writings. In Venice, Giordano, with the consent of the Dominicans, published a notable but now lost work – The Sign of the Times, which was apparently an attack on the growing Protestantism. He went on to Padua and Bergamo and finally ended up at the University of Lyon. For unknown reasons, he did after after a few years go straight into one of the strongholds of Protestantism – Geneva.

Perhaps Giordano had as usual become enemy with one of his university colleagues. In any case, he made contact with the infamous Italian Galeazzo Caracciolo, Marquis of Vico. The nobleman Galeazzo had early on come into contact with Italian theologians who later had converted to Protestantism, and as he often stayed at Charles V’s court in Augsburg, Galeazzo took the opportunity to immerse himself in the writings of Luther and Calvin. When the emperor became aware of Galeazzo’s heretical views, he left his family and fled to Geneva, where Galeazzo became a good friend of Jean Calvin, divorced his wife, remarried, became a member of the city's two-hundred-man council, and founded an Italian congregation.

Galeazzo received Giordano with open arms, gave him a sword and civilian clothes, while Giordano enrolled as a teacher at the University of Geneva. Later, Giordano explained that

I had no intention of adopting their religion. I only wished to remain there so I could live in freedom and safety.

Calvin had returned to his native city in 1541, and during his first five years as town leader thirteen people were hanged, ten beheaded, and thirty-five burned alive. However, this was quite modest compared to Mary Tudor, who in 1555 burned 280 Protestants. When Giordano arrived in Geneva 25 years later, everything was calm and quiet, though somewhat boring, Christmas had been abolished and a police force ensured that high morals prevailed among the citizens, many of whom had fled persecution in the surrounding Catholic countries, among them several well-known Italians.

Soon, Giordano found himself in trouble. He published a pamphlet attacking Antoine de La Faye, head teacher of philosophy and good friend of the university's powerful rector, Théodore de Béze. Both Giordano and his printer were immediately thrown into prison and the pamphlets were destroyed. After public confession and apology Giordano was exiled. He surely remembered how Michael Servetus was burned alive in 1553 for denying the Trinity, a dogma that Giordano did not believe in either.

After returning to France, Giordano enrolled at the University of Toulouse, where he received a doctorate in theology. He wanted to improve his tarnished reputation by being allowed to wear the Dominican robes again, but when he contacted Catholic potentates to obtain guarantees of his Catholic faith, it was flatly refused.

As Giordano found the religious conflicts to be troublesome at the University of Toulouse, where he had been appointed lecturer in philosophy, he moved to Paris, where his contacts arranged thirty well-attended public lectures on theological subjects. Giordano´s reputation as a memory master eventually made him come into contact with King Henry III.

I got such a name that King Henry III called me one day to know if my memory was natural, or acquired by magic. I convinced him that it did not come from witchcraft but from organized knowledge; after this I had a book on memory printed with the title The Shadows of Ideas, which I dedicated to His Majesty. Immediately he gave me an extraordinary lecture assignment.

Henry III was a monarch entirely to Giordano's liking – educated, tolerant and extremely reluctant to wage war. This is in contrast to his fanatically bloodthirsty mother, Catherine of Medici, who, tired and irritated by the machinations of the Protestant Huguenots, had told her son Charles IX: “Then kill them all. Kill them all!" The consequence of this was the bloody San Bartholomew massacres when between 5,000 and 30,000 Huguenots, men, women and children, lost their lives.

In Paris, Giordano initiated  a productive literary period. Among other things, he wrote three voluminous works on the art of memory, one of which, Circe's Song, which, in addition to being a philosophical treatise on mnemonics, introduced in an imaginative dialogue format a number of moral themes that Giordano would often return to in his later works, especially in his Spaccio de la bestia trionfante, Expulsion of the Triumphant Beast, which became the main reasons to why he was later sentenced to be burned alive.

In Circe's song, the sorceress Circe casts a spell on people turning them into animals. In a dialogue with her handmaiden Meri, she explains she did so to demonstrate how people harbour a bestial nature within themselves which is inadequately covered by a thin intellectual veneer. Circe emphasizes the importance of keeping memories alive in order to remind humanity of its capacity to assimilate knowledge, and here Giordano incorporates a variety of methods to improve memory.

At the same time, he emphasizes that if man does not cultivate his intellect, his bestial nature breaks out, and even if it then might take on moral and religious aspects, the result will unfailingly be violence and intolerance. The transformation of humans into beasts is not a coincidence, but the result of stupidity and thoughtlessness that emerge from our denial of the divine symbiosis that exists between the universe and an individual. Something that becomes evident through a profound knowledge of the true nature of things. 

Rumors began to spread about Giordano’s association with Henry III, whose tolerant attitude was suspicious to both Catholics and Protestants. The slander told how Henry III was engaged in homosexual and magical-satanic rites. Admittedly, Henry III, like his mother, Catherine of the Medici – who was known to be obsessed with astrology and prophecies – acted within a court culture that was heavily influenced by mystical and magical interpretations of the world. However, it seems that the rumors about Henry III’s homosexuality and involvement in magical rites were unfounded and although Giordano Bruno was well acquainted with magical methods he did in his writings generally demonstrate nothing but utterly contempt for them. 

Incidentally, the magicians, alchemists, and astrologers who worked at the European courts were seldom the shabby charlatans they are often portrayed as. Most of them were profoundly serious practitioners of the magical arts and the multitude of lavish books produced for the European princely courts testify to their authors’ familiarity with a multitude of writings in Latin, Hebrew, Greek, Aramaic, and Arabic, and even the influence of Indian philosophy. These books are also filled with in-depth and demanding instructions on how practitioners of magic should live and proceed.

At the same time, there was no shortage of ironic, satirical writings about charlatans drawn to gullible princes. Rabelais did in his Third Book of Gargantua & Pantagruel make fun of Master Trippa, who well versed in the numerous magical arts of his time, serves the princely houses through predictions and tricks, while he is completely unaware of his promiscuous wife’s escapades. With great expertise, Rabelais recounts Master Trippa’s activities, all the time allowing his protagonist Panurge to pour his contempt upon him.

Giordano Bruno was probably no stranger to throwing blue mist in the eyes of gullible patrons, but at the same time, like Rabelais, he was open in his contempt for magical charlantry, for example in his play The Candlemaker, which he published in Paris. In its original shape the play is rather incomprehensible since Giordano used a language that poked fun at the jargon of uneducated people, as well as that of pretentious intellectuals. Through his play, Giordano wanted to portray the deceitfulness of his time. How people hide their true selves and seduce each other through an overconfidence in the power of  money and magic.

The comedy takes place in Naples where Bonifacio confides in his friend Bartolomeo that he is in love with Vittoria. Bonifacio is avaricious and Bartolomeo a cunning alchemist, who together with his friend, the wizard Scaramuré, claims to be able to make Bonifacio desirable. Another acquaintance of Bartolomeo is the scribe Manufurio, who helps Bonifacio with the writing of love letters to Vittoria. He does it in such a way that Bartholomeo's cynical servant Sanguino characterizes the letters as being written by a devil who expresses himself

like a grammuffo [thicket?] or catacumbaro [burial place?] and poisons heaven and earth with its delegante [?] and latrinesco [shit-latin].

In the course of their efforts, Bonifacio and Bartolomeo are constantly deceived, robbed, and beaten. This despite the fact that the greedy Bonifacio believes that money will save him from every mishap:

Money is everything. Anyone who lacks money lacks not only stones, herbs, and words, but also air, earth, water, fire, and life itself.

The wiser Vittoria scoffs at Bonifacio and asserts that, contrary to time, money has no power.

Time takes away everything and gives everything; Everything changes, nothing is destroyed. Anyone who waits for time, wastes time. Time is always there, available to do whatever we want with it. Time is relentless, it continues to change everything without giving anything, but at time also restores balance and whoever knows how to take advantage of it succeeds in life.

According to Vittoria, Bonifacio does not know himself and therefore things are constantly going badly for him. His overconfidence in the power of wealth means that he has not understood that it is judgment, diligence and perseverance that are rewarded. Anyone who assumes that money is everything easily falls prey to fraudsters, thieves and prostitutes.

At the end, Bonifacio disguises himself as the handsome artist Gioan Bernardo, Vittoria’s friend, believing that through this disguise he will be able to seduce her with the magic tricks that Bartolomeo has provided him with. Instead, Bonifacio is confronted with his wife Carubina, whom Vittoria has disguised herself as.

In the spring of 1583, Bruno traveled to England and with a letter of recommendation from Henry III he was graciously received as a guest of the French ambassador, Michel de Castelnau. Along with Giordano, Giovanni Florio was also a guest at the French embassy. Florio was well known in England and introduced Giordano to his intellectual acquaintances. He had translated Montaigne and Boccaccio into English and published an extensive Italian-English dictionary. It was certainly Florio who introduced Giordano to the handsome and influential poet and soldier Philip Sidney, who was a close friend of Queen Elizabeth. Sidney was a member of the hermetic circle of John Dee, Elizabeth’s court astrologer and advisor, although there is no evidence that Giordano met with Dee. 

Giordano was considered to be one of Europe’s foremost connoisseurs of Hermetism. This was a philosophical tradition that derived from a legendary, Egyptian figure – Hermes Tismegistus, who sometime in Ptolemaic times had been created by combining the gods Hermes and Thoth. This religious-philosophical system encompassed a wide range of esoteric knowledge, with aspects of alchemy and astrology. The writings attributed to Hermes Trismegistus are generally called Hermetica and were written during a period ranging from 200 BCE to 1200 CE.

Hermeticism came into vogue in Europe after Renaissance philosophers such as Giovanni Pico della Mirandola and Marsilio Ficino had come across Greek texts transferred from Constantinople and other Greek territories just before being conquered by the Turks. Giordano considered Hermetism to be a source of ancient wisdom that could be harmonized with Christian teachings and classical philosophy. The Hermetic emphasis on the divine nature of humanity and the potential for spiritual enlightenment aligned well with the ideals of the Renaissance and Giordano ideas about human dignity and the pursuit of knowledge.

Giordano lectured at Oxford on esoteric subjects, but soon came into conflict with George Abbot, later Archbishop of Canterbury. Abbot mocked Giordano for supporting

Copernicus’ opinion that the earth was spinning and the sky stood still; when in fact it was his own head that was spinning around and his brain that was not standing still.

In addition, when Abbot accused Giordano of plagiarizing and misrepresenting Ficino’s hermetic works, and after being denied permanent employment at Oxford University, an enraged Giordano left England and returned to France.

However, he had in London previously written and published his six most acclaimed “moral dialogues” –  La cena de le ceneri, The Ash Wednesday Supper, De la causa, amministrazione et uno, About Cause, Management and Unity, De l'interno, Universo et ordini, About the Interior, the Universe and Order, Spaccio de la bestia trionfante Expulsion of the Triumphant Beast, Cabala del cavallo peagaseo, Kabbalah of the Pegasus Horse, and De gli eroici furori, About the Heroic Furies. Note that all these works were written and published in Italian. Some of them were printed in secret, while their title pages claimed that the books had been printed in Venice or Paris, several of them were smuggled into Italy. Some of the works caused offense already in England, especially The Ash Wednesday Supper.

That work is divided into five dialogues with four protagonists, among whom Teofilo can be considered the author’s spokesperson. The nobleman Sir Fulke Greville invites to supper on Ash Wednesday Teofilo, Giordano himself, Giovanni Florio, a knight and two Lutheran academics from Oxford. It seems that the dinner really took place and before the Venetian Inquisition, Giordano stated that it had been at the French ambassador's home. Before the dialogue begins, Giordano excuses himself by asserting that it was not his intention to offend either the academic community or the English nation. His target had exclusively been the opinions expressed by the two academic dinner guests.

In The Ash Wednesday Supper Giordano takes us far beyond the heliocentrism of Copernicus. Without being an astronomer, he says he has intuitively sensed that the stars we see in the sky are only apparently stationary. Out there in the Universe are an infinite number of suns that are constantly moving in accordance with laws we have not yet learned to understand. 

These flaming bodies proclaim the glory and majesty of God. As we look at them, we are inspired to seek their cause. They are the true and living traces of an infinite force. We realize that we cannot seek this power far beyond ourselves, it is in fact quite close, yes – it is within us all and there it is greater than ourselves. Just as beings who might exist in other worlds do not find the ultimate cause beyond themselves, they nevertheless have it within them. The moon is no more heavenly to us, than we are to the moon.

The divine is thus within us, within each of us, including the inhabitants of other worlds, and just as we observe the moon in the sky, so the earth will appear as an alien object if viewed from the moon.

When he wrote The Ash Wednesday Supper, Giordano was well aware that he thereby came into conflict with the institutions of the Church, that he denied the Holy Scriptures. His purpose was to try to reconcile “true philosophy” with Christian faith, or at least to explain that they were not in conflict with each other. According to him, religious writings dealt with moral questions and then used explanatory metaphors that were linked to the reality in which their authors lived. This was the reason why Jews, Christians, and Muslims drew different conclusions from their holy scriptures, but beyond the metaphors there was a real reality common to all.

Giordano readily admitted that his ideas about an infinite universe were not at all unique. They had been hinted at earlier in several Hermetic writings. The well-read Giordano also pointed out that the German Catholic Cardinal Nicolaus Cusanus in a pamphlet De Docta Ingnoranitia, On Learned Ignorance, had already in 1440 hinted at the possibility of an infinite universe and extraterrestrial life. Giordano called him “the divine Cusanus”. The 1913 edition of the Catholic Encyclopedia stated:

The cardinal’s astronomical views were scattered among his philosophical treatises. They demonstrated complete independence from traditional teachings, based as they were on numerical symbolism, letter combinations, and abstract speculation. According to him, the earth was a star like other stars and not the centre of the universe. It was not at rest and its poles were mobile. The celestial bodies were not strictly spherical, nor were their orbits circular. The difference between theory and real appearance was explained by the influence of motion. If Copernicus had been aware of these claims, he would probably have been encouraged to publish a monumental work of his own.

Back in Paris, Giordano continued with his habit of making enemies. He again appeared as a Dominican and officially expressed his admiration for Thomas Aquinas, but could not refrain from publishing an anti-Aristotelian pamphlet in Latin, called Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripatetico' s One Hundred and Twenty Theses on Nature and the World directed against the Peripatequeans. Perípato was the name of the Athenian garden where Aristotle had given his lectures.

When Giordano presented his pamphlet at the Collège de Cambrai, the lecture degenerated into a violent riot. Aristotle was still popular among Parisian students, while Giordano had come to resent Aristotle's lack of ”spirituality, something he had found to be stronger in Plato. This makes me think of Raphael’s fresco The Athenian School where Plato points to the sky, while Aristotle points to the surrounding world.

Through the instigation of a young lawyer, Roul Callier, who had shouted that Giordano was a “Brutus”, his lecture ended with a general uproar. The ongoing French political and religious crisis and the lack of support from the hard-pressed Henry III caused Giordano to leave France for Germany.

In Germany, he worked for two years as an employee at the University of Wittenberg, where he mainly lectured on Aristotle’s philosophy. However, Giordano soon found Lutheran intolerance suffocating and sought refuge at the court of Rudolf II in Prague. He assumed that this odd emperor, with his aptitude for both occultism and modern science, would receive him with open arms, but even there Giordano proved too controversial to be employed at the famous Universitas Carolina.

He dedicated to Rudolf II a pamphlet with the Latin name  Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatis mathematicos atque philosophos, One hundred and sixty Theses directed against Current Mathematicians and Philosophers. In his dedication, Giordano wrote to the emperor that he believed that in order to solve the world’s problems, tolerance in both religion and science was necessary:

The religion I practice excludes discord and does not incite controversy. Philosophy should be freed from predetermined authorities and traditions, which have been elevated to normative precepts. I have sought refuge from the stormy waves at the free altar of philosophy and desire fellowship only from those who want to open our eyes. I don't like to hide the truth I see, nor am I afraid to openly assert my opinions.

To show his appreciation, Rudof II gave Girodano 300 thalers, the equivalent of four years’ wages for a skilled craftsman, but that was all. Giordano went to the University of Helmstedt where he was offered a position at The Academia Julia. After the death of the academy's founder, Giordano was excommunicated by the head of the city's Lutheran church, but despite the excommunication he was allowed to remain in Helmstedt and wrote several works on magic.

According to this book, “magician” was the same as keepers of knowledge  in other cultures, in a bygone era and such wise men had all believed in the presence of a Divine Oneness, which Giordano defined as a “Cosmic spirit”, a “World Soul”, as well as  an ”Inner Mind”. Magical practice searched for a universal principle that gave life, movement, and meaning to the entire Universe. The ancient magician strove to communicate with this presence through “intermediate stages”, an activity that Giordano described as the ascension from the particulars to an all-embracing Deity. A path from the multifaceted to the One. Such an activity was no stranger to the multitude of magical instruction books in circulation at the princely courts of the time, propagating methods that were applied by a permanent staff of astrologers and alchemists.

Magic, according to Giordano, was the study of the “multidimensional” web that constituted the Universe. A tapestry consisting of faith, signs and symbols, that actually could be perceived with the help of our senses. However, our concepts and our attention had to be honed with the help of all the imagination and knowledge we find in literature and through an open conversation with like-minded people. 

In 1591, Giordano left Helmstedt and settled for a time in a monastery in Frankfurt where he wrote the so-called Frankfurt Poems, the culmination of his philosophical research.

Perhaps Giordano’s methods of memory training were an attempt to master the chaos of small things and to put them in harmony with the eternal infinity of the Universe. All in accordance with Hermetism’s basic idea that the small reflects the big, and vice versa. In the poem Minimum, Giordano stated that all matter was in a state of constant change, thus giving life to an infinite Universe. The atom, the smallest part of matter, was animated by its motion by the same Spirit whose laws governed the universe. Thus minimum and maximum coincided— atom-God; finite-infinite. Physical reality could not be separated from a metaphysical one. In the Universe, everything was connected and governed by the same laws. All in accordance with the hermetic clause “as above, so below”.

While in Frankfurt, Giordano received an invitation from the Venetian patrician Giovanni Francesco Mocenigo, who had read the poem Minimum with interest and wished to be taught the Art of Memory.

The Venetian Inquisition was not as strict as its Roman counterpart and the Republic of Venice was considered to be the most liberal state on the Italian peninsula. Giordano made the fatal mistake of returning to Italy and arrived in Venice in 1592. He settled in the home of Giovanni Mocenego. For two months, Giordano served as tutor to the inquisitive Mocenigo, who generously paid him for his services and subsistence. Careless as always, the eloquent Gordano let his opinions flow freely. On May 21, he informed Mocenigo that he intended to return to Frankfurt for a short time to have some of his works printed. Mocenigo assumed that Bruno was looking for an excuse to interrupt his lectures, before the stipulated time had expired, and had his servants arresting him.

Mocenigo now began to wonder if he could not get into deep trouble by rumours about his association with Giordanao and accordingly decided to file a written complaint with the Inquisition in which he accused Bruno of blasphemy, contempt for religion, distrust of the Divine Trinity and transubstantiation, belief in the eternity of the world and the existence of infinite worlds, practice of magical arts, belief in metempsychosis, i.e. transmigration of souls, denial of Mary’s virginity and the existence of divine punishments.

It is possible that Giordano did not consider himself to be anti-Catholic, but rather assumed himself to be a reformer capable of influencing the papacy. Perhaps he was obsessed with a sense of self-fulfillment, or thought he was accomplishing some kind of “mission”. In any case, he willingly allowed himself to be taken away by the soldiers of the Inquisition and boldly stood up for his own defense. The carefully kept records of the Venetian Inquisition have been preserved.

As a skilled and experienced lecturer, Giordano defended himself with great aptitude. As he gradually realized that his life was at stake, Giordano’s behaviour became increasingly dramatic – he waved his arms, fell to his knees and, like an practised actor, modulated his voice.

After initially referring to his published writings, Giordano gradually began to refute everything he could deny, often remaining silent and even lying about certain sensitive points of his teachings, convinced that the Inquisitors could not possibly be aware of everything he had done and written.

Giordano justified the differences between his expressed views and Catholic dogma by arguing that a philosopher, who reasoned in accordance with  “natural enlightenment”, could draw conclusions that contradicted matters of faith, without being considered a heretic. In any case, after asking for forgiveness for his mistakes and shortcomings, Giordano declared himself willing to retract everything he had written that the Inquisition had found to be in conflict with the Church’s teachings.

The Venetians were inclined to let Giordano go free, but Pope Clement VIII who considered himself to be a champion in the battle against Protestant heresy and was reluctant to let an internationally known freethinker like Giordano Bruno get away so easily. In February 1593, the Roman Inquisition ordered Giordano’s extradition to the Roman Inquisition and, after a few days of hesitation, his request was granted by the Venetian Senate.

The process dragged on. At papal request, prosecutors carefully read Giordano’s writings and  in the spring of 1597 he was apparently tortured . Despite this, Giordano’s defense and assertion of his heretical views became increasingly outspoken and eloquent. The Roman court proceedings have disappeared, or been destroyed, and are preserved only in summaries. One thing is certain, however, and that is that they were followed with the great attention by the Pope. On several occasions, Giordano asked in vain to be allowed to explain his positions in private with Clement VIII. Increasingly, it seems that Giordano came to regard himself as a right-thinking, ancient Roman fighting against an unjust authority.

The Inquisition carefully inquired about Giordano's views on sexuality and he boldly claimed that it was given by God and could therefore be enjoyed by every earthly being. He could therefore not consider sexual intercourse to be sinful. He also gave a detailed account of his views on the origin of the Universe, its infinity, and the impossibility of characterizing God as a figure, let alone as a existing in the form of an incomprehensible Trinity. Over time, the main accusations came to concentrate on what Giordano had written in his Spaccio de la bestia trionfante, Expulsion of the Triumphant Beast.

Like so much else Giordano had written, it is a dialogue in the form of a moral-philosophical, allegorical text. Three interlocutors, Sophia (Wisdom), Saulinus (a fictional character) and Mercury (messenger of the gods), discuss the implementation of a reform ordered by Jupiter. It was a matter of renewing the Kingdom of Heaven and putting an end to its prolonged decay. Old vices had to be purged and replaced with new virtues. The allegory is complicated; vices and virtues are described with reference to astrology and the signs of the zodiac, its vicissitudes becoming emblems of human faults and defects.

Everything in the universe is constantly changing, and it is in the nature of things to move from one extreme position to another. Truths are immersed in time, they sink and rise. Giordano, through his mouthpieces, took up the ideas of Hermeticism and explained that ancient Egyptians considered that

nature was nothing but the presence of God in things. God is all in everything, but in nature the divine manifests itself in various forms, some of which seem to have common features and are therefore regarded as gods. The divine communicates with man in innumerable ways and has innumerable names. Wisdom is required to discern what exists beyond the multifaceted aspects of nature, beyond the flow of time, beyond the mutability of names, to discern the divine unity that underlies all things.

The universal law, like other virtues, has two aspects, one divine and one earthly, but their goal is common. The divine law is identical with religion in the sense of “binding together”, from the Latin re-ligare. It is rites and ceremonies that hold our societies together and characterize human thinking.

It was opinions like these that were taken most seriously by the Inquisition. It seemed that Giordano had questioned the Catholic religion, even the entire Christian religion, and tried to replace it with a new paganism – without Church, Pope, Sacraments and Bible. The accusations were summarized in short sentences, among which the main accusation of the instituting of a new religion did not appear. According to the Inquisition the accused had

• attacked the Papacy and its clergy; 

• denied the dogma of the Trinity and the divinity of Christ;

• asserted views contrary to the Catholic faith regarding the virginity of Mary, Mother of Jesus;

• asserted views that contradicted the Catholic belief in the transubstantiation of the sacrifice of the Mass.

• Contrary to the words of the Bible and divine revelation, the accused had furthermore claimed the existence of a multitude of worlds and their eternal permanence, thus denying both Creation and the Last Judgment, and had also

• claimed the existence of transmigration of souls and thus denied the existence of Heaven, Purgatory and Hell; and

• been engaged in magic and divination.

The Pope affirmed the court’s view that the seriousness of the crimes required the death penalty.

After the fire had died down and the crowd had dispersed, the executioner, his servant and scoundrels gathered up the ashes of Giordano Bruno and threw them into the Tiber. But there I stood alone in the square, which after the rain shone in the moonlight, watching how the great heretic, after four hundred and twenty-six years, sternly looked down at me. Could not Clement VIII and his henchmen have known that it was Giordano’s ideas about the infinity of Universe and time that would triumph and become part of every person’s thinking? It was Giordano Bruno who came to represent reason, faith and empathy, not the Pope and his executioners.

I find the statue of Giordano Bruno by the Grand Master of Freemasonry, Ettore Ferrari, to be among the most impressive of all those I have been confronted with in Rome. Freemasons? Ferrari was actually the head of the Freemasons’ Grande Oriente d'Italia and it was no coincidence that it was he who created the sculpture and on its base inscribed the words

A BRUNO - IL SECOLO DA LUI DIVINATO - QUI DOVE IL ROGO ARSE

To Bruno – the century he predicted – here where the pyre burned.

As an indictment, Giordano is facing the Vatican.

On April 20, 1884, Pope Leo XIII (Gioacchino Pecci) had issued an encyclical called Humanum genus, Humanity. It was published during the rise of industrialization and Marxism and in the aftermath of Italy’s military conquest of Rome and the following collapse of the Ecclesiastical State on September 20, 1870. The Pope felt powerless against the onslaught of the new age, with its godlessness and moral decay. The encyclical was essentially a condemnation of Freemasonry. The Pope stated that the end of the 19th century was a dangerous era for the Roman Catholic Church. Its survival was at stake, and this was mainly due to the ideas that the Pope for some reason primarily connected with the harmful  influence of Freemasonry – naturalism, popular sovereignty and the separation of Church and state.

Humanum genus accuses Freemasons of promoting religious indifference, mainly by advocating a public education that denied the educational role of the Church and thus placed the morality of young people in the hands of the laity. Since 173, the Papacy had forbidden Catholics to become Freemasons.

The Freemasons fought back against Humanum genus and decided to erect a statue of Giordano Bruno, on the spot where he had been burned alive. A prophet of tolerance, the achievements of the new age, scientific truths and democracy had in the very centre of Rome been sacrificed by backward-looking and superstitious dark forces.

The monument was financed by private donations, mainly through fundraising initiated by Rome’s student associations. The Roman City Council approved on December 10, 1888, by 36 votes to 13, that the location of the monument should be Campo di Fiori. Representatives of the Catholic Church protested violently against what they considered to be a blatant violation of the Catholic faith. But in vain, money for the statue poured in from all directions, not least from famous cultural figures such as Victor Hugo, Mikhail Bakunin, Henrik Ibsen, Herbert Spencer, Ernst Renan, Algernon Swinburne, Giosuè Carducci, and Cesare Lombroso. 

In front of a large crowd, the statue was unveiled on June 9, 1889. Since thousands of individuals and students associated with anti-clerical movements had gathered in Rome, the Vatican closed its museum and urged local churches and congregations to lock their gates to avoid confrontations with, or incidents provoked by what it considered to be an atheist mob, which nevertheless turned out to be calm and peaceful.

After the statue was consecrated, Leo XIII fasted for an entire day, which he spent kneeling in front of the Vatican’s statue of St. Peter, praying fervently for an end to the struggle against the Catholic faith. Shortly before the statue’s installation, the Pope had threatened to abandon Rome and seek refuge in Austria. Francesco Crispi, who later became prime minister, declared that:

If His Holiness were now to leave Italy, it would be better if he never returned.

The Vatican had a hard time digesting the reproach it felt it had suffered by the erection of Giordano Bruno's statue. When The Lateran Pact, which regulated the relationship between State and Church, was signed by Benito Mussolini and Pius XI, the Vatican requested that the statue had to be removed and replaced with a Chapel of Reconciliation for the Sacred Heart of Jesus. Mussolini refused, well aware that the ideologue of fascism, the philosopher Giovanni Gentile, was a great admirer of Giordano Bruno.

The strife surrounding Giordano Bruno has now subsided and there he still stands, mightily towering over Campo di Fiori’s  market stalls and crowds of tourists, or in solitary majesty during Rome’s mysterious nights, when the city seems to live a life of its own, beyond human understanding and presence.

Bruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Turin: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-Mathers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) Utopian Thought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.

Under vardagar är det romerska torget Campo di Fiori fyllt med varustånd, flera av dem säljer frukt och grönsaker, men de flesta har med tiden ersatts av stånd som riktar sig mot Roms ökande turisthorder och har fördenskull försetts med allsköns krimskrams, t-shirts och lockande förpackningar till örtblandningar, pasta, ost, vin, grappa o.likn.

På kvällen har resterna av denna kommers effektivt städats undan och nu lockar turistfällorna istället med de överprisade restauranger som kransar torget. Vid midnatt har lugnet dock sänkt sig. Jag kommer ut efter den sista förställningen på Cinema Farnese, biografen vid torgets ena ände. Det duggregnar och lyktsken blänker på den våta stenläggningen. Mitt på torget ruvar Giordano Brunos praktfulla skulptur.

I centrala Rom finns folktomma gränder dit ingen turist förirrat sig och där du kan känna den urgamla stadens närvaro, hur den andas som vore den ett levande väsen. Du kan också finna lugn på platser som kort dessförinnan sjudit av liv, men där lugnet sedan får härska, som där framför Giordano Bruno där han mäktigt reser sig från sin höga piedestal och med strängt allvar blickar ner mot oss.

Kunde detta verkligen vara en korrekt återgivning av den verklige Giordano Bruno, som en enligt ögonvittnen varit ganska liten till växten och med ett utseende som illa motsvarade den intensiva självmedvetenhet med vilken han allt som oftast uppträdde?

Den imponerade skulpturen motsvarar dock det intryck som den tyske pilgrimen Gaspar Schopp fick av honom. Schopp var en före detta lutheran som omvänts till katolicismen och som en form av botgöring sökt sig till Rom för 1600års jubileum. Fascinerad av Giordano Bruno hade Schopp följt honom i spåren; från hans cell till slutförhöret i basilikan Santa Maria Sopra Minerva, tills den kätteriske filosofen senare brändes levande på Campo di Fiori. Vid den tiden var Santa Maria Sopra Minerva, belägen mitt i Rom, kopplad till ett dominikanskt kloster och därmed även centrum för Suprema Congregatio Sanctae Romanae et Universalis Inquisitionis, Den romerska och universella inkvisitionens högsta heliga kongregation. Denna insitution sköttes av den dominikanksa munkorden och var betydligt mildare i sitt tillvägagångssätt än sin mer berömda spanska gren. Den romerska Inkvisitionen grundade sina domslut på rigoröst genomförda förundersökningar och noggranna vittnesförhör.

Sedan 1542 hade den romerska Inkvisitionen främst agerat till stöd för den katolska kyrkans motreformation mot protestantismens spridning. Detta innebar inte enbart att den undersökte hur läror baserade på lutheranism och calvinism infiltrerat den katolska kyrkan, utan Inkvisitionen försökte även stävja de “irrläror” som spreds genom de allt talrikare tryckpressarna och som nådde folket genom böcker och pamfletter som inte längre skrevs enbart på kyrkopotentaternas latin, utan liksom flertalet av Giordano Brunos skrifter även på “folkspråket” italienska.

Påven Clemens VIII (Ippolito Aldobrandini) som härskade från 1592 till 1605, kämpade inensivt för att ena de katolska kungadömena i en gemensam kamp mot den allt populärare protestantismen och det hotande Osmanska väldet. Något som innebar att han inom Kyrkostaten kämpade mot spridandet av vad han ansåg vara “skadliga” idèer. Även om Clemens gett order om att Inkvisitionen skulle vara “sparsam” med dödstraff brändes under hans påvedöme, på Inkvistionens inrådan, inom Kyrkostaten fler än trettio “kättare” (påven måste personligen ratifiera samtliga av Inkvisitionens domar).

Rättegången mot Giordano Bruno var offentlig och bland åskådarna som trängdes för att lyssna till slutdomen fanns Gaspar Schopp som beskrev hur Bruno trotsigt och rakryggad, “stolt som själve Satan” hade utropat sitt anatema mot sina sina domare:

Jag vågar påstå att ni är mer rädda för att avkunna domen mot mig än jag är för att ta emot den!

Den vältalige Bruno, som var känd för sin “ohejdade svada”, for ut i anklaglser som bland annat, helt riktigt, gick ut på att hans domares namn snart skulle falla i glömska, alltmedan hans egna ord och insatser skulle bestå. Det var antagligen detta som, efter det att att Inkvisitionen överlämnat Bruno till Roms kommunala ledare för att verkställa dödsdomen, som dessa beslutat sig för att Bruno på väg till dödsbålet skulle förses med en mordacchia, ett slags smärtsamt “munlås” av metall som hindrade honom från att tala.

Schopp kände inte något som helst medlidande med Giordano Bruno utan avslutade sin detaljerade skildring av filosofens sista tid på jorden med orden:

Sålunda gick han eländigt under genom att halstras levande och han kan nu gå till de fantastiska världar han drömt upp och där berätta om hur i denna värld ogudaktiga hädare behandlas i Rom.

Då jag efter mitt biobesök stod och betraktade Giordano Bruno högt däruppe på sin piedestal kom jag att minnas hur jag i min ungdom sett Giuliano Montaldos film om Giordano Bruno. Jag tror att den var alldeles utmärkt, i varje fall då det gällde att skildra Giordanos filosofi och de olika rättegångsförfarandena mot honom. Men, jag blev likväl något besviken eftersom jag något år tidigare sett Montaldos starkare film om justitiemordet på Sacco och Vanzetti, med dess suggestiva sång av Morricone, sjungen av Joan Baez.

https://www.youtube.com/watch?v=R4xWbRBLj2I

På den tiden visste jag inte vem Giordano Bruno var, utan lockades till filmen genom Sacco och Vanzetti och genom det faktum att huvudrollen, liksom i den filmen, spelades av den utmärkte Gian Maria Volonté, som jag sett i flera spaghettivästerns. Det var efter att ha gripits av slutscenerna då Giordano fördes till bålet som jag blev ordentligt intresserad av den märklige mannen och började läsa om honom.

Avsnittet nedan är på italienska och Giordano Brunos tysta väg mot sin död börjar efter tolv minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=VAGOv23SBz4

Filmen skildrade utförligt vad som tilldragit sig. Clemens VIII hade bestämt att år 1600 skulle bli ett ”jubileumsår” och genom att tilldra sig hela Europas uppmärksamhet skulle det reflektera den katolska kyrkans makt och styrka. Representanter för samtliga munk- och nunneordnar kommenderades till Rom och pilgrimer utlovades syndernas förlåtelse och eventuellt minskade straff i Skärselden.

Sängplats för en och en halv miljon besökare säkrades i kyrkor, kloster och speciellt upprättade hospices. Det har beräknats att fler än två miljoner besökare lockades till Rom. Det hade förutspåtts att år 1600 skulle bli speciellt ödesbringade eftersom det bestod av de heliga talen nio och sju, flerfaldigade tusen gånger. Siffermagi var vanligt vid den tiden och tillämpades såväl bland vanligt folk som av universitetens intellektuella.

Giordano Brunos avrättning, även om den enbart var en av många begivenheter, blev därigenom välbesökt och han ackompanjerades på sin väg mot döden av långa processioner med representanter för en mängd katolska organisationer. Den självmedvetne Giordano Bruno beträdde schavotten, på vilken risknippena staplades, med högburen hållning och då en präst sträckte fram korset till honom vände han i protest bort huvudet.

Giordano Brunos spektakulära död på bålet blev givetvis känd över hela Europa och dess minne kom att leva vidare. Men, som nämnts ovan, brändes vid samma tid en mängd andra kättare. En man från betydligt enklare förhållanden som avrättades för att ha hävdat åsikter inte helt skilda från Giordano Brunos var den norditalienske mjölnaren Domenico Scandella, kallad Menocchio, som brändes till döds ett år innan Giordano Bruno. Hans levnadsöde blev allmänt känt då historikern Carlo Ginzburg 1976 publicerade boken Osten och maskarna: En 1500-tals-mjölnares tankar om skapelsen, som byggde på Inkvisitionens samtida rättegångsprotokoll.

Det tycks som om Menocchios okonventionella bildning kan ha haft sitt ursprung i tryckerikonsten och att han lärt sig läsa genom en av de ytterst få skolor för allmänheten som inte var kopplade till några religiösa ordnar. Exempelvis hade humanisten Girolamo Amaseo, bördig från staden Udine i Fieosle, Menocchios hemdistrikt, i början av femtonhundratalet grundat en skola för

läsning och undervisning, utan undantag, av medborgares barn såväl från hantverkare som de lägre klasserna, gamla som unga, utan betalning.

Genom de böcker och pamfletter som kommit i hans väg utvecklade Menocchio en kritisk filosofi, påverkad av egna tankar och lokala traditioner. Som straff för spridandet av sina idéer tillbringade han i det närmaste två år i fängelse, efter påstådd ånger släpptes han. Efter tre år fängslades Menocchio dock åter och dömdes efter ett år av tortyr och hårda förhör till döden. Menocchios värsta brott var säkerligen att han predikat att prästerskapet berikade sig på de fattigas bekostnad. Att de så kallade sakramenten, som Kyrkan kontrollerade, inte var annat än instrument för exploatering och förtryck i prästerskapets händer.  Han förklarade

Jag tror att kyrkans lagar och budord är del av en affärsrörelse och att prästerna försörjer sig på dem. […] Ni präster och munkar, vill veta mer om Gud och ni är som djävulen, ni vill bli gudar på jorden och veta lika mycket som Gud, ni går i djävulens fotspår. [..] Jag tror att Guds ande bor i oss alla och jag tror också att vem som helst som har studerat kan bli präst. […] Gud har gett den Helige Ande till alla, till kristna, till kättare, till turkar och till judar; och han anser dem alla vara honom kära, och de blir alla frälsta på samma sätt.

Detta var oförlåtligt, anarki – en attack på hela den katolska maktstrukturen, ja på all religiös makt överhuvudtaget. Annat kunde vara förlåtligt. Att Menocchio sagt att Jesus var en människa; att han genom sin död inte alls hade “förlöst” mänskligheten; att Maria inte var jungfru; att påvens makt inte kom från Gud utan från de som trodde på honom; att Skärselden uppfunnits för att prästerskapet skulle tjäna pengar på förböner för de döda. Han fastslog:

Jag menade att vi borde vara måna om att hjälpa varandra medan vi fortfarande är i den här världen, för efteråt är det Gud som styr över själarna. Inte vi.

Att Menocchio hade märkliga idéer om att liv uppkom ur förruttnelse, därav liknelsen om osten och maskarna. Menocchio hade studerat hur ruttnande ost gav upphov till maskar. All skapelse måste ha ett upphov och världen kunde inte ha skapats ur intet såsom Bibeln beskrivit det. Inte ens Gud var evig, han hade troligtvis en gång skapats ur kaos. Allt sådant kunde hänvisas till personlig förvirring och en olärd hantverkares slukande av irrläriga skrifter. Men, att betvivla påvedömets rätt till makt, rikedom och kunskap – sådana irrläror kunde endast bestraffas med en smärtsam död i andras åsyn.

Giordano Bruno var i mångt och mycket annorlunda än Menocchio – mångkunnig och ytterst beläst, en vittberest teologie doktor, med djupa kunskaper i såväl magi, som den på den tiden så eftertraktade minneskonsten. Men även han kom från enkla förhållanden. Hans far hade varit rustmästare för den spanska armén, men vet ingenting annat om modern än hennes namn, Fraulissa Savolina. I någon av de trettioåtta skrifter han publicerade nämnde Giordano knappt sina föräldrar.

Han nämner däremot ofta sin hemstad, den lilla staden Nola med oskiskt ursprung och belägen mellan den borgkrönta kullen Cicala och Vesuvius. I en av sina dikter hyllar Giordano den blombeklädda ”Broder Cicala” och den kala ”Broder Vesuvius”, enbart för att i nästa strof beskriva hur han efter att ha bestigit den blomsterprunkande Vesuvius tyckte Cicala framstod som kal och ofruktbar. En bild typisk för den store utforskaren och tvivlaren Giordano Bruno, som ständigt skiftade perspektiv, ville lära känna allt och tolka det på sitt sätt.

Vid sjutton års ålder flyttade Giordano till det närbelägna Neapel, bosatte sig i San Domenico Maggiores kloster och inträdde där i dominikanerorden. För de flesta av oss kan det tyckas som om klosterlivet vore instängt och restriktivt, men för en ung kunskapstörstande man, kommen från en småstad som Nola, kunde det mycket väl ha varit en omtumlande och befriande upplevelse. Klostret San Domenico Maggiore var dessutom ett alldeles speciellt ställe. Det inhyste Neapels universitet, som 1224 grundats som Europas första icke-konfessionella, icke-sekteristiska och statligt finansierade universitet. Dess grundare var den märklige kejsaren Fredrik II, kallad Stupor Mundo, Världens underverk, en polyglott som talade sex språk och vid sitt hov samlade poeter och filosofer oavsett om de var kristna, judar eller muslimer, något som även präglade universitetets lärarkår.

Dess omfattande bibliotek måste ha varit som ett himmelrike för bokslukaren Giordano. Hans betagenhet inför denna storslagenhet, detta universum av mänskligt vetande, påverkade kanske hans senare uppfattning om universums oändlighet och den stora räckvidden av den enskilda människans tankeförmåga.

Giordano var ingen demokrat. Han föraktade den okunniga pöbeln, men han ansåg samtidigt att kunskap kan förädla och förändra vem som helst.  ”Vi är redan gamla” deklarerade han, ”genom böckerna har vi tillgodogjort oss sekler av kunskap”. Vid tjugofyra års ålder blev han prästvigd och trettiotvå år gammal blev han doktor i teologi vid universitetet i Toulouse.

I Neapels universitetsbibliotek fanns översättningar av muslimska och judiska filosofer, flera av dem anbefallda av Frederik II – mest betydelsefulla var Boken om själens bot, skriven av Ibn Sima, kallad Avicenna (980-1037), Ibn Rushds, kallad Averroës (1126-1198), talrika kommentarer till Aristoteles filosofi och juden Moses ben Maimon, kallad Maimonides (1135-1204) Vägledare för förbryllade. Där fanns även en mängd andra filosofiska och vetenskapliga skrifter av muslimer och judar, i såväl original som latinska översättningar.

Livet genom förblev Giordano Bruno djupt påverkad av sin ungdoms napolitanska studier och inte minst den dominikanska tradition han fått sig inpräntad. Den dominikanska orden hade inrättats av katalanen Domenic de Guzmán (1170-1221). Även om hans orden kom att bli känd för sin hängivenhet till studier menade Domenic själv att det var viktigare att tillbringa sitt liv i fattigdom och främst ägna sig åt förkovran av de som var okunniga om Guds storhet. Även om han studerade flitigt för sin prästvigning förmanade Domenic sina överordnade: ”Skulle ni vilja att jag studerar dessa döda hudar [pergament] när människor omkring mig dör av hunger?” Domenic gjorde sig känd för att ”omvända” de katharer som överlevt det Albignesiska korståget (1209-1229) som dödat 200 000 av deras trosfränder. Domenic såg det som sin ordens främsta uppgift att bekämpa det kätteri som hotade den katolska kyrkans sammanhållning och hans ordensbröder kom därför att kallas Domini canes, Guds hundar.

Även om Dominic inte instiftade Inkvisitionen kom hans orden att bli ledande inom denna organisation. Som en predikarorden underströk dominikanerna vikten av bildning för att effektivt kunna förkunna Guds ord och besvara dem som de ansåg förvrängde det. Detta ledde till att de på djupet studerade inte enbart kyrkofäder och antik filosofi, främst Aristoteles, utan även deras muslimska och judiska uttolkare.

Men, varför just Aristoteles? Varför judiska och muslimska skrifter? År 630 hade Muhammad i triumf återvänt från sin exil till födelsestaden Mekka och efter det att han dött två år senare började muslimerna mirakulöst snabba erövring av grannländerna. År 636 hade Syrien erövrats, fjorton år senare föll det mäktiga persiska väldets i muslimernas händer, Egypten erövrades 642, Kartago 697, större delen av Spanien 712, erövrandet av Sicilien och Kalabrien avslutades 732.

Muslimerna hade skapat sitt imperium med relativt liten blodspillan. De segrande araberna kom från en till största delen nomadisk tillvaro i ett ofruktbart ökenområde och hade därigenom begränsad erfarenhet av byråkrati och administrationen av de stora landområden de lagt under sig. De fick till en början förlita sig på sina undersåtar, av vilka de flesta inte hade så mycket emot att tjäna sina nya herrar. I Syrien, vars befolkning till största delen var nestorianska kristna (de ansåg att Gud och Kristus var helt skilda storheter) hade exempelvis diskriminerats av sina bysantinska herrar och övriga folk uppskattade de stora skattelättnaderna under muslimerna och deras förkunnelse om allas likhet inför Allah. Islams lära om Bokens folk (dvs. judar, kristna och zoroaster) som för dem undantog kravet på omvändelse om de betalade en viss skatt, betraktades även det som en fördel och under det muslimska väldet växte en symbios fram mellan de olika trosriktningarna och deras vetenskapliga traditioner.

Det var i en sådan miljö som mycket av Antikens filosofi kom att bevaras och fortsatt debatteras, även inflytanden från Indien och Kina berikade tänkandet. Såväl Platons som Aristoteles skrifter fanns tillgängliga, men Aristoteles mer jordnära filosofi, som samtidigt accepterade tron på en allsmäktig gudom tilltalade i högre grad majoriteten av Islams lärda än den mer esoteriske Platon.

Det betydde dock inte att allt var frid och ro inom det muslimska väldet som snart splittrades i olika riken och inre konflikter, men Islam blev i stort sett inte den åsiktsförtyckande religion som kristendomen utvecklades till på många håll i Europa och de områden som deras arméer kom att erövra. På vissa håll som i Al-Andalus, det muslimska Spanien, och i södra Italien blev det intellektuella utbytet mellan muslimer, judar och kristna stort.   

Den inom kristendomen betydelsefulle Avicenna skrev en omfattande encyklopedi som redogjorde för och kommenterade aristotelisk och nyplatonsk filosofi. Hans diskussioner kring förhållandet mellan universaliteter, dvs. tankar och tolkningar och partikulariteter, dvs. ting och deras egenskaper, fick stor betydelse för de medeltida skolastikerna. Avicennas liv påminde om Giordanos i så mening att hans kunnande var ytterst omfattande, men byggde i stort sett på hans föregångare inom en mängd olika områden. Liksom Giordano kom han att tillbringa sitt liv som uppburen lärare, som flykting och fängelsekund, ofta orsakat av att han attackerat de som till en början gynnat honom. Avicenna föddes i Bokhara, flyttade till Khorassan och hamnade i Teheran. Ibland undervisade han i medicin, ibland i astrologi, ibland i filosofi.

Avicennas medicinska skrifter kom att få stor betydelse för Europas första medicinska skola, som grundats i Salerno och där flera muslimska och judiska läkare var verksamma, alltmedan skrifter av Hippokrates, Galenos, Alī ibn ‘Abbās, al-Jazzar, al-Malek, al-Haw, Rhazes, Isaac Israel, Abu-Bakr, Theodor av Antiokia och Dioscorides Padanio, översättes och tillämpades.

Averroës var född i Cordoba, men fördrevs sedermera till Marrakech. Han blev den främste introduktören av Aristoteles i Europa. Hans åsikt om att kroppar inte kan uppstå efter döden blev livligt diskuterad. Enligt Averroës överlever inte den ”personliga” själen utan uppgår i en större enhet, vilken även omfattar Gud som inte har en kroppslig gestalt. Han menade att Guds existens kan bevisas genom logik och vetenskap och att det inte krävs någon ”uppenbarelse” för att inse den. Kunskap och sanning är odödliga och identiska med gudomen. Averroës läror fördömdes och han tvingades fly till Marocko.

Juden Maimonides var även han bördig från Cordoba. Han hävdade att Gud är närvarande i hela sin skapelse, i såväl ande som materia. Guds allomfattande essens är obegriplig för oss dödliga, men den gör det möjligt för Honom (Det?) att skapa från intet. Den gudomliga kraften är ett med rörelse, men står som den yttersta, orörliga upphovskraften både inom och utom sin skapelse.

Den mest berömde eleven och läraren på Neapels universitet då Giordano anlänt dit hade varit den sävligt stillsamme titanen, i såväl omfång som lärdom – Thomas av Aquino, ofta kallad ”Oxen från södern”. Thomas av Aquino helgonförklarades 250 år innan Giordano skrevs in vid universitetet.

Inom parentes sagt är det märkligt, speciellt med tanke på den tidens usla vägar och farofyllda seglatser, hur internationella de stora universitetens lärarkårer var. I Neapel hade exempelvis Thomas av Aquino som lärare haft Martinus de Dacia, som egentligen hette Morten Mogensen och var bördig från Ribe på Jylland. Mogensen hade varit kanik vid Lunds domkyrka, dog i Paris och ligger begravd i Notre Dame.

Under sin tredje vistelse i Paris debatterade Thomas av Aquino med Boethius de Dacia, som var av dansk, eller kanske svensk härkomst. Boethius avskedades från Paris universitet och slutade sitt liv som kanik i Linköping. Thomas av Aquino attackerade Boethius för att han till skillnad från honom gjorde stor åtskillnad mellan tro och kunskap. Enligt Boethius utgjorde de två vägar till Gud, av vilka tro var den säkraste. I sin bok De summo bono, Om det högsta goda, konstaterade Boethius att det som skiljer människan från djuren är hennes intelligens och eftersom detta är det bästa hos människan bör hon odla sitt intellekt på ett sådant sätt att hon finner att vara god mot sin nästa är det bästa sättet att tjäna och förstå Gud. Ett tankesätt som Giordano kom att dela, men som ledde till att Boethius fick lämna Paris och söka sig till Sverige.

Giordano skulle ofta komma att skriva om och argumentera mot såväl Aristoteles som Thomas av Aquino, vars trossatser och filosofi ofta var en ren avbild av Avicenna, Averroës och Maimonides åsikter, även om Thomas allt som oftast attackerade deras läror, exempelvis i sitt storverk Summa contra gentiles, Sammanfattning mot hedningarna. I den skriften ordnar Thomas allt vetande i två kategorier:

a)               Trossatser som är tillgängliga för det naturliga förnuftet; nämligen Guds existens, de moraliska lagarna, samt människans odödlighet och ansvar för andra. 

b)              Kristna mysterier som går utöver mänskligt förstånd och kan bevisas enbart genom kristen uppenbarelse, såsom läran om det gudomliga väsendet, Kristi två naturer, Kyrkans makt och myndighet och de heliga sakramenten.

Här gick Giordano tidigt i svaromål – Gud existerar, men bortom mänskligt förnuft. Han/Det är Universums levande kraft, närvarande i alla dess delar. De moraliska lagarna är inte eviga utan skapas på olika håll, bland olika människogrupper och för olika ändamål. Dock höll Girodano med Thomas om att vi människor har ansvar för varandra och den värld i vilken vi lever. Men till skillnad från Thomas förkastade Giordano dödsstraff, tortyr och krig och ansåg inte som Thomas att monarki var en garant för lag och ordning

Enligt Giordano hade de kristna mysterierna lika stor eller lika liten sanningsenlighet som exempelvis platonsk filosofi eller hermetism, men dessa var enligt honom, trots allt, mer logiska. En del av de kristna trossatserna var uppenbart absurda, som Marie jungfrufödande, transubstantiationsläran och Guds tre-eniga natur. Jesus är inte identisk med Gud och Anden har ingen gestalt utan är snarast liktydig med Gud i hans allomfattande, kosmiska essens. Giordano tillade att universum är oändligt, saknar centrum och innefattar en ofantlig mängd solsystem inom vilka planeterna rör sig kring sina solar och kanske även hyser någon form av liv. Dessutom har tiden varken början eller slut.

Intressant är att Thomas av Aquino behandlade samma frågor i sina stora skrifter Summa contra gentiles och Summa theologicae, Sammanfattning av gudsvetenskapen, och att de samtliga påverkats av antika filosofer, en del hade kommit till samma slutsatser som Giordano, en del hade nått andra. Thomas av Aquinos slutsats var dock definitiv – vi kan genom logik bevisa Guds existens och även om en del mysterier ligger bortom vår fattningsförmåga hjälper oss vår personliga tro, styrkt av påvemakten och dess förvaltande av sakramenten oss att vila tryggt i vissheten om Guds närvaro i sin skapelse. Något Giordano omöjligt kunde hålla med om.

Giordano har beskrivits som självsäker och arrogant, någon som ofta kom i konflikt med såväl mentorer som vänner. Hans kunnande och den lätthet med vilken hans tillskansade sig allsköns kunskap uppmärksammades dock tidigt. Kanske hade han här stor hjälp av de mnemoniska metoder som han utvecklat.

Mnemonik, minnesträning, var en eftersträvad kunskap och medan Giordano fortfarande var novis i Neapel kallades han till påven Pius V för att instruera honom i olika minnesmetoder. Likt grekiska och romerska antika förbilder tycks Giordano främst ha använt sig av "platsbunden" mnemonik. Den vanligaste metoden var då att föreställa sig ett ”minnespalats” där rum, väggar, fönster, statyer, möbler etc. var och en förknippats med vissa namn, fraser, händelser eller idéer, ofta med hjälp av olika lager av symboliska bilder. För att återkalla minnen du placerat i ditt minnespalats vandrar du i fantasin genom husets rum tills du finner var du placerat ett visst ”minnesföremål”.

Giordano kompletterade en sådan platsbestämd mnemonik med egenhändigt matematiskt konstruerade ”mandalor” till vilka han inspirerats av den märklige Ramon Llull (1232-1316). En annan av medeltidens tänkare som inspirerats av arabisk matematik och filosofi.

I sin Ars compendiosa inveniendi veritatem seu ars magna et major, Den koncisa konsten att upptäcka sanningen, eller den stora och största konsten, kopplade Llull genom diagram och figurer samman grundläggande begrepp i enlighet med en slags mekanisk logik som han främst genom läsning av arabiska filosofer som Al-Ghazali. Llull var född och bodde sin mesta tid på ön Menorca, där det på hans tid fortfarande fanns en mängd bofasta muslimer och judar.

 Llull eftersträvade att genom sina mnemoniska metoder kunna tillgodogöra sig så mycket kunskap att han skulle kunna övertyga framträdande muslimer att omvända sig till kristendomen. För att få finansiellt stöd för sina idéer reste han runt bland de europeiska furstehoven. Han inköpte även en muslimsk slav som lärde honom arabiska. Vid tre tillfällen reste Llull även till Tripoli och försökte, utan större framgång, att omvända muslimer. Llull menade att kristna missionärer omöjligt skulle kunna påverka muslimer om de inte först grundligt lärt sig deras kultur och språk. År 1311 lyckades han vid det ekumeniska mötet i Vienne få påven Clemens V att beordra instiftandet av lärosäten för hebreiska, arabiska och arameiska vid universiteten i Bologna, Paris, Oxford och Salamanca.

Giordano slukade allt som väckte hans intresse i Neapels stora klosterbibliotek inte minst dess många skrifter kring magi och ockulta metoder för att förutsäga framtiden och omvandla metaller. Visserligen förbjöd Bibeln alla former av magi, men astrologi och alkemi utövades vid de flesta av Europas furstehus och experter inom dessa områden var eftersökta, liksom de ofta mycket exklusiva och påkostade böcker som avhandlade dylika ämnen. Även Thomas av Aquinos läromästare, Albertus Magnus, var en erkänd auktoritet inom området.

Giordanos stora kunskaper inom mnemonik och magi kom honom väl till pass då han under senare år flackade kring mellan olika universitet och furstehus. Men, inte all litteratur och kunskap betraktades med blida ögon och efter sin prästvigning i Neapel började Giordano oroa sig för att onda tungor baktalade honom och antydde att han hyste kätterska åsikter och kanske värst av allt kunde vara en protestant i fårakläder. Då man frågat honom varför han inte hade några helgonbilder utan enbart ett krucifix i sin cell svarade Giordano att han fann sådant krimskrams meningslöst. Vad säger en bild? Då det gäller andliga ting är det något man bär inom sig, inte något som skapats utanför en själv. Sådant luktade kätteri och farhågorna tycktes besannas då någon funnit en av Erasmus av Rotterdams skrifter på avträdet, fullklottrad med Giordanos anteckningar. Då han fick höra att ett åtal förbereddes mot honom flydde Giordano hals över huvud.

Först klädde sig Giordano i civila kläder, men då han kommit till Turin fann han det svårt att försörja sig utanför sin orden. Han sökte upp dominikanerna som övertygade honom att han inte behövde oroa sig och han klädde sig åter som dominikan och uppsökte dominikanska kloster alltmedan han skrev och publicerade sina skrifter. I Venedig publicerade Giordano, med dominikanernas medgivande, ett uppmärksammat, men nu förlorat verk – Tidens tecken, som tydligen riktade sig mot den växande protestantismen. Han fortsatte till Padua och Bergamo och hamnade slutligen vid universitetet i Lyon. Av okänd anledning gav han sig efter något år rakt in en av protestantismens högborgar – Genève.

Kanske hade Giordano i vanlig ordning blivit ovän med någon av sina universitetskollegor. Han tog under alla förhållanden kontakt med den i Italien ökände Galeazzo Caracciolo, markis av Vico. Den högadlige Galeazzo hade tidigt kommit i kontakt med italienska teologer som sedermera gått över till protestantismen och då han ofta vistades vid Karl V:s hov i Augsburg passade han på att fördjupa sig i Luthers och Calvins skrifter. Då kejsaren blivit varse Galeazzos reformerta åsikter, lämnade han sin familj och flydde till Genève, där han blev god vän med Jean Calvin, skilde sig från hustrun, gifte om sig, blev medlem i stadens tvåhundramannaråd och grundade en italiensk församling.

Galeazzo tog emot Giordano med öppna armar, skänkte honom en värja och civila kläder och Giordano skrev in sig som lärare vid Genèves universitet. Senare förklarade Giordano att

Jag hade inte för avsikt att anta deras religion. Jag önskade endast att förbli där så att jag kunde leva i frihet och säkerhet.

Calvin hade återvänt till sin födelsestad 1541 och under sina första fem år som stadens ledare hade tretton personer hängts, tio halshuggits och trettiofem bränts levande. Detta var dock tämligen blygsamt jämfört med Mary Tudor som 1555 lät bränna 280 protestanter. Då Giordano 25 år senare anlände till Genève var allt lugnt och stilla, om än något tråkigt, julen hade avskaffats och en polisstyrka såg till att en hög moral rådde bland stadens medborgare, av vilka flera flytt från förföljelse i de kringliggande katolska länderna, bland dem många italienare.

Snart hamnade dock Giordano i trångmål. Han gav ut en pamflett som angrep Antoine de La Faye, huvudlärare i filosofi och god vän med universitetets mäktige rektor, Théodore de Béze. Såväl Giordano som pamflettens tryckare kastades omedelbart i fängelse och skriften förstördes. Efter offentlig avbön förvisades Giordano. Säkert mindes han hur Michael Servetus bränts levande 1553 för att förnekat treenigheten, en dogm som inte heller Giordano trodde på.

Efter återkomsten till Frankrike skrev Giordano in sig vid universitetet i Toulouse och erhöll där på kort tid sin doktorsgrad i teologi. Han ville förbättra sitt skamfilade rykte och åter få bära dominikanernas ordensdräkt, men då han kontaktat katolska potentater för att få garantier på sin katolska tro fick han blankt avslag.

Då Giordano funnit de religiösa konflikterna vara alltför besvärande vid universitetet i Toulouse, där han fått tjänst som föreläsare i filosofi, flyttade han till Paris där hans kontakter arrangerade trettio välbesökta föreläsningar i teologiska ämnen. Hans rykte som minnesmästare gjorde att han fick kontakt med kungen Henrik III.

Jag fick mig ett sådant namn att kung Henrik III en dag kallade mig för att få veta om mitt minne var naturligt eller förvärvat genom magi. Jag övertygade honom om att det inte kom från trolldom utan från organiserad kunskap; och efter detta lät jag trycka en bok om minne med titeln Idéernas skuggor, som jag tillägnade Hans Majestät. Genast gav han mig ett extraordinärt föreläsningsförordnande.

Henrik III var en monark helt i Giordanos smak – bildad, tolerant och ytterst motvillig att föra krig. Detta till skillnad från sin fanatiskt blodtörstiga moder, Katarina av Medici, som trött och irriterad på de protestantiska hugenotternas ränksmiderier sagt sin son Karl IX: ”Så döda dem då allihop. Döda dem alla!” Följden blev den blodiga San Bartolomei-massakern då mellan 5,000 till 30,000 hugenotter, män, kvinnor och barn, miste livet.

I Paris inledde Giordano en ytterst produktiv litterär period. Bland annat skrev han tre omfångsrika verk om minneskonsten, var av ett, Kirkes sång, som förutom att vara en filosofisk avhandling om mnemonik, i en fantasifull dialogform introducerade en mängd moraliska teman som Giordano ofta skulle återkomma till i sina senare verk, speciellt Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten, som blev den främsta orsaken till att han senare dömdes till att bli levande bränd till döds.

I Kirkes sång kastar trollkvinnan Kirke en besvärjelse över människor som förvandlar dem till djur. I en dialog med sin tjänarinna Meri berättar hon sedan att hon gjort detta för att visa hur människor inom sig hyser en bestialisk natur som bristfälligt skyls av intellektuell fernissa. Kirke understryker vikten av att hålla minnet vid liv för att därigenom erinra mänskligheten om dess kapacitet att tillgodogöra sig kunskap och här inflikar Giordano en mängd metoder för att förbättra minnet. Samtidigt betonar han att om människan inte odlar sitt intellekt bryter hennes bestialiska natur fram och även om den då ikläder sig moraliska och religiösa munderingar blir resultatet våld och intolerans. Förvandlingen av människor till bestialiska djur är inte en tillfällighet utan resultatet av dumhet och tanklöshet som kommer sig av att vi förnekat den gudomliga symbios som råder mellan universum och den enskilda människan. Något som blir uppenbart genom kunskap om sakernas rätta natur.  

Rykten började spridas kring Giordanos samröre med Henrik III, som genom sin toleranta inställning misstänkliggjordes av såväl katoliker som protestanter. Förtalet beskrev hur Henrik III ägnade sig åt homosexuella orgier och magiskt-sataniska riter. Visserligen agerade Henrik III i likhet med sin mor, Katarina av Medici – som var känd för att vara besatt av astrologi och profetior – inom en hovkultur som var starkt influerad av mystiska och magiska tolkningar av världen. Det tycks likväl som om ryktena kring Henrik III:s homosexualitet och engagemang i magiska riter var ogrundade och även om Giordano Bruno var väl förtrogen med magiska metoder visade han i sina skrifter i allmänhet enbart förakt för dem.  

Inom parentes sagt var de magiker, alkemister och astrologer som var verksamma vid de euroepiska hoven sällan de tarvliga charlataner som de ofta framställs som. De flesta av dem var djupt allvarliga utövare av sina magiska konster och den mängd påkostade böcker som producerades för de europeiska furstehoven vittnar om deras författares djupa förtrogenhet med en mängd skrifter på latin, hebreiska, grekiska, arameiska och arabiska, och till och med inflytandet från indisk filosofi. Dessa böcker är även fyllda med ingående och krävande instruktioner hur utövare av magi bör gå tillväga.

Samtidigt saknades det heller inte ironiskt satiriska skrifter om alla de charlataner som drogs till godtrogna furstar, som Rabelais som i sin Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar gör sig lustig över Mäster Trippa som väl förfaren i samtidens talrika magiska konster tjänar furstehusen genom sina förutsägelser och tricks alltmedan han är helt omedveten om sin lösaktiga hustrus eskapader. Med stor sakkunskap redogör Rabelais för Mäster Trippas aktiviteter, alltmedan han lät sin huvudperson Panurge ösa sitt förakt över honom.

Antagligen var Giordano Bruno inte främmande för att slå blå dunster i ögonen på godtrogna mecenater, men samtidigt var han liksom Rabelais öppen i sitt förakt för magiskt charlanteri, exempelvis i sin pjäs Ljusstöparen som han publicerade i Paris. I sitt original är pjäsen tämligen obegriplig emedan Giordano använde sig av ett språk som drev med jargongen hos obildade personer, och även överdrivet tillgjort intellektuella. Genom sin pjäs ville Giordano framställa samtidens förljugenhet. Hur människor döljer sig och förför varandra genom sin övertro på pengar och magi.

Komedin utspelar sig i Neapel där Bonifacio anförtror sin vän Bartolomeo att han är kär i Vittoria. Bonifacio är snål och vill förföra Vittoria utan alltför stora kostnader. Bartolomeo är alkemist och tillsammans med sin vän, trollkarlen Scaramuré, försöker han göra Bonifacio åtråvärd. En annan bekant till den uppenbart förslagne Bartolomeo är skrivaren Manufurio, som hjälper Bonifacio med att författa kärleksbrev till Vittoria. Han gör det på ett sådant sätt att Bartolomeos cyniske tjänare Sanguino karaktäriserar breven som skrivna av en djävul som utrycker sig

likt en grammuffo [snårskog?] eller catacumbaro [gravplats?] och förgiftar himmel och jord med sin delegante [?] och latrinesco [skitlatin].

 Under sina bemödanden blir Bonifacio och Bartolomeo ständigt bedragna, rånade och misshandlade. Detta trots att den girige Bonifacio tror att pengar skall frälsa honom från varje missöde:

Pengar är allt. Den som saknar pengar saknar inte bara stenar, örter och ord, utan också luft, jord, vatten, eld och livet självt.

Den klokare Vittoria fnyser åt Bonifacio och bedyrar att i motsats till tiden har pengar ingen makt.

Tiden tar bort allt och ger allt; allt förändras, ingenting förintas. Den som väntar på tiden, slösar bort tid. Tiden finns alltid där, tillgänglig för att göra vad vi vill med den. Tiden är obeveklig, den fortsätter att förändra allt utan att ge något, men samtidigt återställer tiden balansen och den som vet hur man utnyttjar den lyckas i livet.

Enligt Vittoria känner inte Bonifacio sig själv och därför går det honom ständigt illa. Hans övertro på rikedomens makt gör att han inte begripit att det är omdöme, flit och uthållighet som belönas. Den som tror att pengar är allt blir däremot lätt byte för bedragare, tjuvar och prostituerade.

På slutet förklär sig Bonifacio till den stilige konstnären Gioan Bernardo, Vittorias vän, och tror att han genom denna förklädnad skall kunna förföra henne med de magiska tricks som Bartolomeo försett honom med. Men, istället konfronterats tönten Bonifacio med sin hustru Carubina, som Vittoria förklätt sig till.

På våren 1583 reste Bruno till England och med ett rekommendationsbrev från Henrik III togs han emot som gäst hos den franske ambassadören, Michel de Castelnau. Tillsammans med Giordano var även Giovanni Florio gäst på den franska ambassaden. Florio var välkänd i England och introducerade Girodano för sina intellektuella bekanta. Florio hade översatt Montaigne och Boccaccio till engelska och publicerat en omfattande italiensk-engelsk ordbok. Det var säkerligen Florio som presenterade Giordano för den stilige och inflytelserike poeten och soldaten Philip Sidney, som var nära vän med drottning Elizabeth. Sidney var medlem av den hermetiska kretsen kring John Dee, Elizabeths hovastrolog och rådgivare, även om det inte finns några belägg för att Giordano personligen träffade Dee.  

Giordano ansågs vara en av Europas främsta kännare av hermitismen. Det rörde sig om en filosofisk tradition som härleddes till en legendarisk, egyptisk gestalt – Hermes Tismegistus, som någon gång under Ptolemaisk tid skapats genom att kombinera gudarna Hermes och Thoth. Det religiös-filosofiska systemet omfattade ett brett spektrum av esoterisk kunskap, med aspekter av alkemi och astrologi. De skrifter som tillskrivits Hermes Trismegistus kallas i allmänhet Hermetica och skrevs under en period som sträckte sig från 200 f.Kr. till 1200 e.Kr.

Hermetismen kom på modet i Europa efter det att renässansfilosofer som Giovanni Pico della Mirandola och Marsilio Ficino kommit över grekiska texter som förts över från Konstantinopel och andra grekiska områden som erövrats av turkarna.  Giordano betraktade hermetismen som en källa till forntida visdom som kunde harmoniseras med kristna läror och klassisk filosofi. Den hermetiska betoningen på mänsklighetens gudomliga natur och potentialen för andlig upplysning överensstämde väl med Renässansens och Giordanos ideal om mänsklig värdighet och strävan efter kunskap.

Giordano föreläste i Oxford om esoteriska ämnen, men kom snart i konflikt med George Abbot, sedermera ärkebiskop av Canterbury. Abbot hånade Giordano för att han stödde

Copernicus åsikt att jorden snurrade runt och himlen stod stilla; medan det i själva verket var hans eget huvud som snarare snurrade runt och hans hjärna som inte stod stilla.

Då Abbot dessutom anklagade Giordano för att såväl ha plagierat som felaktigt framställt Ficinos hermetiska verk och efter att ha nekats fast anställning vid Oxfords universitet lämnade en rasande Giordano England och återvände till Frankrike.

Han hade dock dessförinnan i London skrivit och publicerat sina sex mest uppmärksammade ”moraliska dialoger” –  La cena de le ceneri, Askonsdagsmåltiden, De la causa, amministrazione et uno, Om orsak, förvaltning och enhet, De l'interno, Universo et ordini, Om det inre, universum och ordning, Spaccio de la bestia trionfante Utdrivande av den triumferande besten, Cabala del cavallo peagaseo, Kabbalah om Pegasushästen, samt De gli eroici furori, Om de heroiska furierna. Märk väl att samtliga verk var skrivna och publicerade på italienska. En del av dem trycktes i hemlighet, titelsidorna påstod då att böckerna tryckts i Venedig eller Paris, flera av dem smugglades in i Italien. Några av verken väckte anstöt redan i England, speciellt Askonsdagsmåltiden.

Det verket är uppdelat i fem dialoger med fyra huvudpersoner, bland vilka Teofilo kan betraktas som författarens talesperson. Adelsmannen Sir Fulke Greville bjuder till middag på askonsdagen in Teofilo, Giordano själv, Giovanni Florio, en riddare och två lutherska akademiker från Oxford. Det tycks som om middagen verkligen ägt rum och inför den venetianska inkvisitionen konstaterade Giordano att det varit hemma hos den franske ambassadören.

Innan dialogen tar sin början ursäktar sig Giordano genom att bedyra att det inte varit hans avsikt att förolämpa vare sig den akademiska kåren eller den engelska nationen. Hans måltavla hade uteslutande varit de åsikter som framfördes av de två akademiska middagsgästerna.

I Askonsdagsmåltiden för Giordano oss långt bortom Copernicus heliocentrism. Utan att vara astronom säger han sig intuitivt ana att de stjärnor vi ser på himlen skenbart är stillastående. Därute finns ett oändligt antal solar som ständigt rör sig i enlighet med lagar vi ännu inte lärt oss förstå. 

Dessa flammande kroppar förkunnar Guds härlighet och majestät. Då vi betraktar dem inspireras vi att söka deras orsak. De är de sanna och levande spåren av en oändlig kraft. Vi inser att vi inte kan söka denna kraft långt bortom oss själva, den finns i själva verket helt nära, ja - inom oss och där är den större än oss själva. Lika lite som de varelser som kan tänkas existera i andra världar finner den yttersta orsaken bortom sig själva, även de har den inom sig. Månen är inte mer himmelsk för oss, än vi är för månen.

Det gudomliga finns alltså inom oss, inom var och en av oss, inklusive hos invånarna i andra världar och precis som vi observerar månen på himlen, så kommer jorden att synas som ett främmande föremål om den betraktas från månen.

Då han skrev Askonsdagsmåltiden var Giordano väl medveten om att han därigenom kom i konflikt med Kyrkans institutioner, att han förnekade de Heliga Skrifterna. Hans syfte var likväl att försöka förena ”sann filosofi” med kristen tro, eller åtminstone förklara att de inte stod i konflikt med varandra. Religiösa skrifter behandlade enligt honom moraliska frågor och använde sig då av förklarande metaforer som kopplats till den verklighet som dess författare levde i. Detta var anledningen till varför judar, kristna och muslimer drog olika slutsatser från sina heliga skrifter, men bortom metaforerna fanns en reell verklighet som är gemensam för alla.

Giordano erkände villigt att hans tankar om ett oändligt universum inte alls var unika. De hade antytts tidigare i bland annat flera hermetiska skrifter. Den beläste Giordano påpekade även att den tysk-katolske kardinalen Nicolaus Cusanus i en skrift De Docta Ingnoranitia, Om lärd okunnighet, redan 1440 hade antytt möjligheten av ett oändligt universum och utomjordiskt liv. Giordano kallade honom för ”den gudomlige Cusanus”. 1913:års upplaga av Katolsk Encyclopedia konstaterade:

Kardinalens astronomiska åsikter fanns spridda bland hans filosofiska avhandlingar. De uppvisade ett fullständigt oberoende av traditionella läror, baserade som de var på siffersymbolik, bokstavskombinationer och abstrakta spekulationer. Enligt honom var jorden en stjärna likt andra stjärnor och inte universums centrum. Den befann sig inte i vila och dess poler var rörliga. Himlakropparna var inte strikt sfäriska och deras banor var heller inte cirkulära. Skillnaden mellan teori och reellt utseende förklarades genom inverkan av rörelse. Om Copernicus varit medveten om dessa påståenden skulle han förmodligen ha uppmuntrats att publicera ett eget monumentalt verk.

Tillbaka i Paris fortsatte Giordano sin vana trogen att skaffa sig fiender. Han uppträdde åter som dominikan och uttryckte officiellt sin beundran för Thomas av Aquino, men kunde dock inte avhålla sig från att publicera en anti-aristotelisk pamflett på latin, kallad Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripateticos Etthundratjugo teser om naturen och världen riktad mot peripatekerna. Perípato var namnet på den atenska trädgård där Aristoteles hållit sina föreläsningar.

Då Giordano presenterat sin pamflett vid Collège de Cambrai urartade föreläsningen till ett våldsamt upplopp. Aristoteles var fortfarande populär bland parisiska studenter, alltmedan Giordano hade kommit att reta sig på Aristoteles brist på ”andlighet”, något han funnit vara starkare hos Platon. Detta får mig att tänka på Rafaels geniala fresk Den atenska skolan där Platon pekar mot himlen, medan Aristoteles visar mot den omkringliggande världen.

Under ledning av en ung advokat, Roul Callier, som skrikit att Giordano var en ”Brutus” avslutades hans föreläsning med allmänt tumult. Den pågående franska politiska och religiösa krisen och bristen på stöd från den hårt ansatte Henrik III fick Giordano att lämna Frankrike för Tyskland.

I Tyskland verkade han under två år som anställd vid Wittenbergs universitet, där han främst föreläste om Aristoteles filosofi. Giordano fann dock snart den lutherska intoleransen var kvävande och sökte sig till Rudolf II:s hov i Prag. Han antog att denne originelle kejsare med sin fallenhet för såväl ockultism, som modern vetenskap, skulle ta emot honom med öppna armar, men även där visade sig Giordano vara alltför kontroversiell för att få anställning vid det berömda Universitas Carolina. Han tillägnade Rudolf II en skrift med det latinska namnet  Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatis mathematicos atque philosophos, Etthundrasextio teser riktade mot denna tids matematiker och filosofer. I sin tillägnan skrev Giordano till kejsaren att han ansåg att för att lösa världens problem var tolerans inom såväl religion som vetenskap nödvändig:

Den religion jag utövar utesluter osämja och uppviglar inte till kontroverser. Filosofin borde befrias från förutbestämda auktoriteter och traditioner, som upphöjts till normativa föreskrifter. Jag har sökt skydd från de stormiga vågorna vid filosofins fria altare och önskar enbart gemenskap hos dem som vill öppna våra ögon. Jag tycker inte om att dölja den sanning jag ser, och jag är inte heller rädd för att öppet hävda mina åsikter.

För att visa sin uppskattning skänkte Rudof II honom 300 thaler, motsvarande fyra årslöner för en skicklig hantverkare, men det var allt. Giordano for till universitet i Helmstedt där han erbjudits en position vid Academia Julia. Efter det att akademins grundare dött bannlystes Giordano av föreståndaren för stadens lutherska kyrka, men trots bannlysningen fick han stanna kvar i Helmstedt och skrev där flera verk om magi.

Enligt Giordano var “magiker” detsamma som kunskapsförvaltare inom andra kulturer, i en förfluten tid. Dessa hade enligt honom trott på närvaron av en enda gudomlig Enhet, som han betecknade som en “kosmisk ande”, “en världssjäl” och även som “ett inre sinne”. Magin sökte efter den universella princip som gav liv, rörelse och växlingar åt hela Universum. Magikern strävade efter att genom “mellanliggande stadier” kommunicera med denna närvaro, en aktivitet som Giordano beskrev som ett uppstigande från det partikulära till en allomfattande Gudom. En väg från det mångfacetterade till det Enda. En sådan verksamhet var inte främmande för den mängd magiska instruktionsböcker som var i omlopp vid tidens furstliga hov, där deras metoder tillämpades av fast anställda astrologer och alkemister.

Magi var enligt Giordano inget annat än studiet av den "flerdimensionella" väv som existerar inom universum. En väv som består av tro, tecken och symboler och som kan uppfattas med hjälp av våra sinnen. Våra begrepp och vår uppmärksamhet måste dock finslipas med hjälp av all den fantasi och kunskap vi finner i litteraturen och genom öppna samtal med andra människor.  

Är År 1591 lämnade Giordano Helmstedt och bosatte sig för en tid i ett kloster i Frankfurt där han skrev de så kallade Frankfurt-dikterna, kulmen på hans filosofiska forskning.

Kanske var Giordanos minnesmetoder ett försök att behärska de små tingens kaos och ställa dem i harmoni till Universums eviga oändlighet. Allt i enlighet med Hermetismens grundtanke om att det lilla reflekterar det stora, och tvärtom. I dikten Minimum fastslog Giordano att all materia var stadd i ständig förändring och gav därmed liv åt ett oändligt universum. Atomen, materiens minsta del var genom sin rörelse besjälad av samma ande vars lagar styrde universum. Därmed sammanföll minimum och maximum – atom-Gud; ändligt-oändligt. Den fysiska verkligheten kunde inte separeras från den metafysiska. I universum hängde allt samman och styrdes av samma lagar. Allt i enlighet med den hermetiska satsen “ som ovan, så nedan”.

Medan han befann sig i Frankfurt fick Giordano en inbjudan från den venetianske patriciern Giovanni Francesco Mocenigo, som med intresse läst dikten Minimum och önskade bli undervisad i minneskonsten. Den venetianska inkvisitionen var inte så strikt som sin romerska motsvarighet och Republiken Venedig ansågs vara den mest liberala staten på den italienska halvön. Giordano gjorde det fatala misstaget att återvända till Italien och anlände 1592 till Venedig. Han bosatte sig i Giovanni Mocenigos hem. I två månader tjänstgjorde Giordano som handledare åt den vetgirige Mocenigo, som frikostigt betalade honom för hans tjänster och uppehälle. Oförsiktig som alltid lät den talföre Gordano sina åsikter flöda fritt. Den 21:e maj informerade han Mocenigo att han under en kort tid tänkte återvända till Frankfurt för där låta trycka några av sina verk. Mocenigo trodde att Bruno sökte efter en förevändning att avbryta sina föreläsningar, innan den stipulerade tiden gått ut och lät sina tjänare gripa honom.

Vid närmare eftertanke började Mocenigo nu undra om han inte kunde råka illa ut genom den ryktesspridning som skapats kring  hans samröre med Giordano och beslöt sig därför att lämna in ett skriftligt klagomål till Inkvisitionen i vilket han anklagade Bruno för hädelse, förakt för religionen, misstro mot den gudomliga treenigheten och transsubstantiationen, tro på världens evighet och existensen av oändliga världar, utövandet av magiska konster, tro på metempsykos, det vill säga själavandring, förnekande av Marias jungfrulighet och existensen av gudomliga straff.

Det är möjligt att Giordano inte ansåg sig vara antikatolsk, utan snarare betraktade sig som en reformator kapabel att påverka påvedömet. Kanske var han besatt av en känsla av självförverkligande, eller trodde sig fullfölja någon form av ”uppdrag”. Under alla förhållanden lät han sig villigt föras bort av Inkvisitionens soldater och ställde frimodigt upp för sitt egna försvar. Den venetianska Inkvistionens noggrant förda protokoll finns bevarade.

Skicklig och erfaren föreläsare som han var, försvarade sig Giordano med stor skicklighet. Då han efterhand insett att hans liv stod på spel blev Giordanos agerande alltmer dramatiskt – han viftade med armarna, föll på knä och likt en erfaren skådespelare modulerade han rösten. Efter att till en början ha hänvisat till sina utgivna skrifter började Giordano efterhand förneka allt han kunde, förblev ofta tyst och ljög till och med om vissa känsliga punkter i sin lära, övertygad om att inkvisitorerna omöjligt kunde vara medvetna om allt han hade gjort och skrivit.

Giordano motiverade skillnaderna mellan sina uttryckta åsikter och katolsk dogm genom att hävda att en filosof, som resonerar enligt ”naturlig upplysning”, kunde dra slutsatser som stred mot trosfrågor, utan att därmed betraktas som kättare. I vilket fall som helst, efter att ha bett om förlåtelse för sina begångna misstag och brister, förklarade Giordano sig villig att återkalla allt det han skrivit som Inkvisitionen funnit stå i konflikt med Kyrkans lära.

Venetianerna var benägna att låta Giordano gå fri, men påven Clemens VIII betraktade sig som en förkämpe mot det protestantiska kätteriet och var ovillig att låta en internationellt känd fritänkare som Giordano Bruno komma så lätt undan. I februari 1593 beordrade den romerska Inkvisitionen att Giordano skulle utlämnas till den romerska Inkvisitionen och efter ett par dagars tvekan beviljades hans begäran av den venetianska senaten.

Processen drog ut på tiden. På påvlig begäran läste åklagarna noggrant Giordanos skrifter och han torterades uppenbarligen under våren 1597. Trots detta blev Giordanos försvar och hävdande av sina kätterska åsikter alltmer uttalade och vältaliga. De romerska rättegångsförhandlingarna har försvunnit, eller förstörts, och finns endast bevarade i sammanfattningar. En sak är dock säker och det är att de följdes med största uppmärksamhet av påven. Vid upprepade tillfällen begärde Giordano att i enrum med Clemens VIII få redogöra för sina ståndpunkter. Alltmer tycks det som om Giordano kommit att betrakta sig själv som en rättänkande, antik romare i kamp mot en orättfärdig myndighet.

Inkvisitionen förhörde sig noggrant om Giordanos syn på sexualitet och han hävdade oförväget att den var given av Gud och därför kunde avnjutas av varje jordisk varelse. Han kunde därmed inte betrakta sexuellt umgänge som syndfullt. Han redogjorde även utförligt för sina åsikter om universums uppkomst, dess oändlighet och omöjligheten att karaktärisera Gud som en gestalt, än mindre som en varelse i tre-enig form.

Med tiden kom huvudanklagelserna att koncentrera sig kring vad Giordano skrivit i sin Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten. Som så mycket annat Giordano skrev är den en dialog i form av en moralfilosofisk, allegorisk text. De tre samtalspartnerna, Sofia (Visdomen), Saulinus (en fiktiv karaktär) och Merkurius (gudarnas budbärare), diskuterar genomförandet av en reform som beordrats av Jupiter. Det gällde att förnya Himmelriket och sätta stopp för dess långvariga förfall. Gamla laster måste rensas ut och ersättas med nya dygder. Allegorin är komplicerad; laster och dygder beskrivs med hänvisning till astrologi och zodiakens tecken, dess växlingar blir till sinnebilder mänskliga fel och brister.

Allt i universum befinner sig i ständig förändring och det ligger i sakernas natur att gå från en extrem position till en annan. Sanningar är nedsänkta i tiden, de sjunker och stiger. Giordano tog genom sina språkrör upp hermetismens idéer och förklarade att de forntida egyptierna ansett att

naturen inte var annat än Guds närvaro i tingen. Gud är allt i allting, men i naturen manifesterar sig det gudomliga i olika former, av vilka några tycks ha gemensamma drag och betraktas därför som gudar. Det gudomliga kommunicerar sig med människan på otaliga sätt och har otaliga namn. Visdomen krävs för att kunna urskilja vad som existerar bortom naturens mångfacetterade aspekter, bortom tidens flöde, bortom namnens föränderlighet, för att urskilja den gudomliga enhet som ligger till grund för allting.

Lagen har liksom övriga dygder två aspekter, en gudomlig och en jordisk, men deras mål är gemensamt. Den gudomliga lagen är identisk med religion i meningen ”binda samman”, från latinets re-ligare. Det är riter och ceremonier som håller samman våra samhällen och präglar människans tänkande.

Det var åsikter som dessa som togs mest på allvar av Inkvisitionen. Det tycktes som om Giordano ifrågasatt den katolska religionen, ja till och med den kristna religionen och försökt ersätta den med en ny hedendom – utan Kyrka, påve, sakrament och Bibel. Anklagelserna sammanfattades i korta satser, bland vilka huvudanklagelsen om instiftandet av en ny religion inte förekom. Den anklagade hade

• Angripit påvedömet och dess prästerskap;  

• förnekat dogmen om Treenigheten, Kristi gudomlighet och inkarnationen;

• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron ​​angående Marias, Jesu moders, jungfrudom;

• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron ​​på mässoffrets transsubstantiation.

• I strid mot Bibelns ord och gudomlig uppenbarelse hade den anklagade hävdat existensen av en mångfald av världar och deras eviga beständighet och därmed förnekat såväl Skapelsen som Den yttersta domen, dessutom hade han

• hävdat existensen av själavandring och därmed förnekat himmel, skärseld och helvete; och

• sysselsatt sig med magi och spådomskonst.

Påven fastslog domstolens uppfattning om att brottens allvar krävde dödstraff.

Efter det att elden falnat och folkmassan skingrats samlade bödeln, hans dräng och rackarna ihop askan efter Giordano Bruno och slängde den i Tibern. Men där stod jag nu ensam på torget, som efter regnet glänste i månskenet, och betraktade hur kättaren efter fyrahundratjugosex år strängt blickade ner mot mig. Inte kunde Clemens VIII och hans hantlangare ha vetat att det var Giordanos idéer om universums och tidens oändlighet som skulle segra och bli en del av var mans tänkande? Det var Giordano Bruno som kommit att representera förnuft, tro och empati, inte påven och hans bödelsdrängar.

Jag finner Frimurarnas stormästare Ettore Ferraris staty av Giordano Bruno vara bland de mest imponerande av alla de som jag konfronterats med i Rom. Frimurare? Ferrari var faktiskt ledare för frimurarnas Grande Oriente d’Italia och det var ingen slump att det var just han som skapade skulpturen och på dess bas skrev

A BRUNO - IL SECOLO DA LUI DIVINATO - QUI DOVE IL ROGO ARSE

Till Bruno – seklet som han förutsåg – här där bålet brann.

Som en anklagelseakt är Giordano vänd mot Vatikanen.

Den 20:e april 1884 hade påven Leo XIII (Gioacchino Pecci) utfärdat en encyklika kallad Humanum genus, Mänskligheten.  Den utfärdades under industrialiseringens och marxismens uppgång och i efterdyningarna av Italiens militära erövring av Rom och Kyrkostatens kollaps den 20:e september 1870. Påven kände sig maktlös gentemot den nya tidens anlopp, med dess gudlöshet och moraliska förfall. Encyklikan var ​​huvudsakligen ett fördömande av frimureriet. Det konstaterades att slutet av 1800-talet var en farlig era för den romersk-katolska kyrkan. Dess fortlevnad stod på spel och detta berodde främst på de idéer som påven av någon anledning främst satte på Frimureriets räkning – naturalism, folklig suveränitet och separationen av kyrka och stat.

I Humanum genus anklagades frimurarna för att ha befrämjat religiös likgiltighet, främst genom att ha förordat en offentlig utbildning som förnekat kyrkans fostrande roll och därmed satt ungdomars moral i händerna på lekmän. Påvedömet hade sedan 1738 förbjudit katoliker att bli frimurare.

Frimurarna slog tillbaka mot Humanum genus och beslutade att resa en staty över Giordano Bruno, på den plats han av Påvedömet blivit levande bränd. En profet för tolerans, den nya tidens landvinningar, vetenskapliga sanningar och demokrati hade i Roms centrum offrats av bakåtstävande, vidskepliga mörkmän.

Monumentet finansierades med privata donationer, huvudsakligen genom en insamling inledd av Roms studentföreningar. Roms kommunfullmäktige godkände den 10:e december 1888, med 36 röster mot 13, att platsen för monumentet skulle vara Campo di Fiori. Representanter för den katolska kyrkan protesterade våldsamt mot vad de ansåg vara ett flagrant brott mot den katolska tron. Men förgäves, pengar för statyns uppförande strömmade in från alla håll, inte minst från kända kulturpersonligheter som Victor Hugo, Michail Bakunin, Henrik Ibsen, Herbert Spencer, Ernst Renan, Algernon Swinburne, Giosuè Carducci och Cesare Lombroso. 

Inför en stor folkmassa avtäcktes statyn den 9 juni 1889. Eftersom tusentals individer och studenter med anknytning till antiklerikala rörelser hade samlats i Rom stängde Vatikanen sitt museum och bad enträget lokala kyrkor och församlingar att låsa sina portar för att undvika konfrontationer med, eller incidenter från, vad man ansåg vara en ateistisk pöbel, som dock visade sig vara lugn och fredlig.

Efter det att statyn invigts fastade Leo XIII en hel dag, vilken han tillbringade på knä inför Vatikanens staty av Skt. Petrus alltmedan han enträget bad att kampen mot den katolska tron måtte upphöra. Strax före statyns installationen hade påven hotat att överge Rom och söka sin tillflykt till Österrike. Francesco Crispi, som senare blev premiärminister, deklarerade att: ”Om Hans Helighet nu skulle lämna Italien vore det lika bra om han aldrig återvände.”

Vatikanen hade svårt att smälta den smälek den tyckte sig ha lidit genom uppförandet av Giordano Brunos staty. Då Lateranpakten, som reglerade förhållandet mellan Stat och Kyrka, undertecknats av Benito Mussolini och Pius XI, begärde Vatikanen att statyn skulle tas bort och ersättas med ett ”försoningskapell för Jesu heliga hjärta”. Mussolini vägrade, väl medveten om att fascismens ideolog, filosofen Giovanni Gentile, var en stor beundrare av Giordano Bruno.

Stridigheterna kring Giordano Bruno har nu bedarrat och där står han fortfarande, mäktigt ruvande över Campo di Fioris marknadsstånd och turisterhopar, eller i ensamt majestät under Roms mystiska nätter, då staden tycks leva ett eget liv bortom mänskligt förstånd och närvaro.

Bruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Torino: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-MaBruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Torino: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-Mathers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) UtopianThought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics  Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.thers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) Utopian Thought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics  Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.

I just came in through the door after a long walk during which, as so often happens, I had bended up sitting on a bench. After watching the greenery, the people and the dogs around me, I lifted my eyes and looked into the infinitely blue sky.

I became dazzled by the sun and closed my eyes. Again, the thoughts were there, the same ones I share with most of us. Who am I? What do I do here? Why am I unique? I was born, live and will die. Why doesn't death scare me? Not so far at least. And here I am. Why have I been so privileged and reached this age?

Of course, I am tormented by my shortcomings, the misunderstandings and lack of contact that might arise around me, amidst of all this diversity of joy and misery. Famine, war, catastrophes, inexplicable evil and goodness. I love my family and friends, though how do they really perceive me?.

After all, I cannot deny that it is a triumph to exist. But still? What difference does my measly life make amomg this myriad of people? This anthill of creatures? Why care? Can such a small and insignificant individual as I happen to be do anything to overcome the division, fragmentation, and indifference that characterize so much around me? Probably not much, more than trying to be tolerant, kind and assert my opinions.

And out there is the universe, with its infinity of suns, stars, planets, galaxies and superquarks. I had an uncle, he is long dead, who was very interested in astronomy and the times I met him he talked about the greatness of the universe and everything he knew about it; black holes, quarks, the curved space and much more. Somehow he was intimidated by his own knowledge. It was as if he felt that we were going to experience the death of the sun and the collapse of the universe, however impossible that might be. It's like death – the infinity of the universe doesn't scare me at all and I actually believe that our wonderfully beautiful planet is the only one existing in the entire universe and if not – what does it matter to me?

For me, the great mystery of existence is human's ability to appreciate nature, to create and enjoy art and music, the parallel worlds of literature. While I was sitting there, the Italian song Volare popped in my head. This wonderfully banal song that I assume every Italian knows and that most of them can sing. Banal? What did I mean by that? Isn't that a derogatory word? Not at all, I think its basic meaning is "universal" and this is undeniably the fact of Volare. Does that mean it's lousy. Not at all, on the contrary. Simple? Maybe, but I don't think it is either because. For me it creates such a wonderfully liberating and uplifting feeling and it must be the case för many others as.

Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito

Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù
 

https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM

Then suddenly I was carried away by the wind
and began to fly in the infinite sky.

Fly, oh, oh!
Sing, oh, oh, oh, oh!
In the blue painted blue,
happy to be there.
 

"In the blue painted in blue", the sentence is undeniably somewhat strange. Domenico Modugno, who sang and wrote the song, has said that he got his inspiration to write it when he and his wife Franca Gandolfi one morning through their window looked out at an endless blue sky.

Modugno's co-author, Franco Migliacci, gave a perhaps a more plausible explanation for the words when he said that he was seized by his inspiration when he looked at two paintings by Mark Chagall – The Woman on the Red Rooster and The Painter and His Model.

In any case, Modugno and Migliacci were touchingly in agreement on the transcendent meaning of the sentence as they on a bridge in Rome contemplated the sky. Even in my opinion, the Roman sky has a very special colour, perhaps it is the interaction between mountains and sea that makes it so. Rome is located between the two.

On my way home I came to think of the wars in Ukraine, Gaza and Iran and another song began to sound in my head, also by two Swedish authors – Olle Adolphson and Beppe Wolgers. Is that one banal one banal as well? Maybe, but beautiful. Sentimental, but true and thought-provoking. It makes me strangely depressed.

I heard music somewhere
it came from a frozen orchestra,
They call it the balance of terror
and is danced by East and West.
What do I care about East and West,
I know best . . .
. . . Because when people have each other
they all live in the same country
And I'm just like others
and my hand is so like your hand.
The whole country is visible from my window.
The whole town is in my room
and in the ceiling the lanterns make patterns
It's stupid but I guess I'm stupid.

https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo

I am well aware that the blue colour of the sky actually hides a black, cold and inhuman space – inhuman in the sense that it lacks time, heat and oxygen. The wonderful blue color of the sea and sky is nothing more than a result of the dispersion of air molecules, which increase and decrease depending on the wavelengths of sunlight. Blue has the shortest wavelength and that's makes the sky blue during the day. The blue colour of the sky protects us from the relentless darkness of space. We cannot live out there, in the dark and cold, except in space stations, protected by ten-centimeter-thin walls of aluminum, titanium and a synthetic fibre called kevlar.

No, we belong here among one another. Surrounded by the beauty of nature, its greenery, fresh air, life-giving waters, deep forests and vast oceans. The earth is humans’ ho and from our perspective the universe is devoid of life. Perhaps we should sometimes take a step aside and become like strangers in this world, then we might for a moment be able to see and appreciate the incomprehensible beauty of our surroundings.

Seeing everything from the outside makes me remember a book I recently read – Samantha Harvey's Orbital.

Six people, four men and two women, share the cramped space of an International Space Station. They breathe the same air, constantly purified and reused. They eat the same vacuum-packed, fast-heated, boring food. Weightlessness and lack of an earthly perception of time, the absence of day and night, eat away their minds and bodies. They float in gravity-free sleep and exercise regularly to prevent atrophying muscles.

They are kind and respectful to each other, but to avoid coming into conflict during the long months they spend together, there is a tacit agreement between them not to complain, not to burden the others with their life stories, sorrows and shortcomings. They share their meals and modest parties. Avoids all talk of politics and nationalism – they are an American, an Italian, two Russians, an English woman and a Japanese. All of them feel a certain tenderness towards and a friendly bond with each other.

Each has their own specific scientific task – to see how a group of mice, some under the same conditions as themselves, others without any form of precautions, cope with weightlessness and timelessness. Another of them is tending to a bean culture, someone is checking a stem cell culture. They undertake spacewalks to install antennas, or check the outer shell of the space station. They take photographs of climatological changes and a variety of other types of measurements, constantly performing minor internal inspections and repairs. The older, Russian part of the station has an almost invisible crack.

Over the course of a day, we follow the astronauts on their journey around the Earth – sixteen sunrises and sixteen sunsets, during a constantly changing journey. In space, time disappears, as it actually depends on our relationship with the sun.

The six people are trapped like in a tin can in a vacuum protected from certain death by ten-decimetre-thin walls. We follow their individual thoughts. They have all once been driven by a dream of becoming space explorers and undergone rigorous training to achieve their goal. They live in a narrow, strange world with the chilly space of infinity around them. They are filled with memories of their earthly life, but somewhere deep inside themselves they are reluctant  to return. They have become accustomed to a life of emptiness, characterized by the circumcision of routines and thin walls, a constant repetition of small tasks, far away from everything else, far beyond from other people. Somehow, they all fear the different life of the earth.

Through brief messages they receive and send to their families, we get glimpses of their earthly existence. The crew members have brought with them photographs and small, memorable objects. We recognize their loneliness and reluctance to maintain too intimate contact with their co-workers.

Despite their separation from the world, they can't escape its constant attraction. The news of a mother's death reaches them, and with it comes thoughts of returning to their homes. They watch as the white circle movement of a typhoon is born over the Pacific Ocean and approaches an archipelago which buildings are sure to be shattered, people will be injured and die. 

They look with awe at our world that shines in its reflection of sunlight. As they watch from the small windows of the space station how our world shifts from day to night and how their craft soars over glaciers and deserts, mountain ranges and oceans, above which white clouds swirl.They are all seized by the magnificence and beauty of Earth. The sun rises:

the planet’s turning in indifferent space and the perfection of the sphere which transcends all language. The black hole of the Pacific becoming a field of gold, or the French Polynesia dotted below, the islands like cell samples, the atolls opal lozenges; then the spindle of Central America …

 At the same time as they are fascinated by our world, they are worried about the destructive activities of humans. From the great distance where they find themselves, they cannot discern the misery, but they know and feel that the earth they are looking at is inexorably damaged and they have the means to zoom in on the deplorable effects.

Red algae blooming in the polluted, warmed, and overfished Atlantic Ocean. Disintegrating glaciers exposing bare mountainsides. Flaming, burning forests and bushlands, shrinking Arctic ice fields, oil spills. A bay discolored by water hyacinths feeding on untreated wastewater. Distorted, flooded, or dried-up, riverbeds in Sudan, Pakistan, Bangladesh, or North Dakota. Pink steppes left behind by evaporated lakes. Gran Chaco's brown areas with huge cattle farms, where there used to be rainforest. Greenish-blue, large evaporated ponds where lithium is mined out of the brine. The changing contours of coastlines where land has been reclaimed through efforts to house more and more people, or coasts reclaimed by the sea that don't care about the people who live there. Disappearing mangrove forests, hundreds of acres of greenhouses which plastic cover make the entire southern tip of Spain white in the sun. The oceans' floating islands of plastic waste.

Seen from far above there are no borders, wars, famines, or poverty. During the day, nothing human is visible, except if you zoom in and watch its destruction of our Mother Earth. However, at night, densely populated areas light up the darkened continents.

The space station is a microcosm with parts and people from different parts of the world. There is a Russian older, slightly worn part and a newer American part with gadgets and technology from the 23 member states of the European Space Agency (ESA), and also from Canada and Japan.

Roman is a Russian cosmonaut. He has been in space for all together 434 days and is the station's commander. "Skilled and capable", Roman knows the space station inside out and seems to be able to fix anything on board.

Roman is practical and easy to work with. His hero is Sergei Krikalev, whose picture he keeps next to his sleeping place along with a view of the Ural Mountains. Krikalev was the first Russian to travel in space together with the Americans. He made six space flights and remained in space when the Soviet Union dissolved in December 1991. Krikalev's return was delayed and he remained on the MIR space station for 311 days, twice as long as the mission had originally required. Roman is a radio amateur and occasionally comes into contact with private individuals on earth, short conversations that are quickly interrupted.

The other Russian, Anton, is liked by the others, although he is quiet he has a dry sense of humor that they appreciate. He is easily moved and cries openly when he watches movies together with the others or look down on the earth outside the windows. Much of his time Anton spends by reflecting on his recently ended marriage.

Japanese Chie's parents were survivors of the atomic bomb attack on Nagasaki, something that characterized her relationship with them. Her father died earlier and her mother has now died during her time in space. She wrestles with her grief and can't really share it with her friends in the crew. The distance to her mother's death and funeral is just as difficult as the distance she felt while her mother was still alive. She remembers snapshots that she tries to piece together. The crew members regard Chie as methodical, wise, and fair.

The Italian Pietro is open and practical, quick to speak his mind, even if things can sometimes go a somewhat awry. In true Italian spirit, he tried to spice up the dreary plastic-wrapped "macaroons with cheese" with some spices and other culinary tricks. The result was catastrophic and the disgusting smell of his failed experiments hovered over the space station for more than a week

One summer, Pietro and his family visited an island off the coast of the Philippines to devote themselves to diving along its coral reefs. The family became friends with a poor fisher family living there. The children looked up to this living astronaut and the fisherman's family gave the Italians all the hospitality available to them. Despite language and cultural barriers, Pietro felt a great closeness to the poor islanders, and after returning to Italy, he sent them photographs and gifts. Now the fisherman family is threatened with extinction by the huge typhoon that the space station crew can see approaching the Philippine coast.

Shaun is American and despite his physical knowledge of space and mathematics, he is deeply religious and believes that God exists and has created the universe according to a divine design. He does not preach his faith to the others, who are generally atheists, but they respect his seriousness and deep faith.

The English Nell is energetic and positive and she writes to her husband almost daily for six years. In fact, she has not had much in contact with him since five of those years were mostly devoted to her astronaut training. Their lives appear to be both spiritually and spatially separate. He lives alone on his family farm in the Irish countryside.

During a spacewalk when she is only connected to the space station by a pair of cables, like an umbilical cord, Nell feels how difficult it is to work surrounded by the clumsy spacesuit. She is connecting an antenna to the hull. However, as she floats freely in empty space and watches the luminous earth without the station's fixed window frames, she is seized by a dizzing sense of expansion.

The American Shaun has brought a postcard with him and he often looks at it. Las Meninas, The ladies-in-waiting, by Velazquez. One of art history's most debated paintings.

The postcard has a special value for Shaun – he had been sent to him by a girl while he was still in high school. At first uninterested, he had listened with increasing fascination to how a teacher had bexplained Las Meninas to his students. How unique the painting was in that it united the classical unity between space, time and action. The artwork depicted Velazquez's studio within the Spanish Imperial Palace, just at the time when the Imperial couple entered the room. The artist stood in front of the easel ready to portray the infantinna the little lively Margarita, whose intricate costume was at the last moment arranged by two ladies-in-waiting.

The postcard was sent after class by a girl who had observed how Shaun suddenly had begun to focus all his attention on the lesson and this was the origin of a youth romance which resulted in Shaun marrying the girl who a few years earlier had sent him the card. Since then, he had often taken oit out and looked at it, there in cramped space of the space station, in a time beyond usual time, where sunrises and sunsets were constantly shifting, like they had done all the time back to Velazquez's studio. Shaun looked at the image as if it was depicting something that here and now – the unity of time, space and action

In the poetic film Solaris by Tarkovsky, which I have long been fascinated by and wrote a blog about several years ago, there are also paintings within n a spaceship. Particularly prominent is Breughel's Hunters in the Snow, to which several of the film's scenes allude. A connection to the earth and the past, to a season, something that does not exist in space, and strong childhood memories.

On the back of Shaun's postcard, his wife had written several questions of which several revolved around who is watching what. The artist who looks at the Emperor and the Emperor who enters the room, the infanta who looks towards her parents, as well as one of the lady-in-waiting is doing. Looking towards the entering royal couple are also one of the dwarfs and a couple, glimpsed blurred in the background; a nun and perhaps a priest, a man who turns in the background in the doorway through which he is about to exit. The only people who do not seem to have paid any attention to the Emperor and his Queen, who are only glimpsed indistinctly in a mirror placed at the far end of the room, are one of the ladies-in-waiting who arranges the infantess's  elaborate skirt and a dwarf who has placed one foot at the dog in the foreground.

The practical Italian Pietro wonders what it is that Shaun finds so fascinating about the picture, whereupon Shaun reads out the text on the back. Pietro wonders if Shaun's wife is always so obsessed with such a large number of small questions, Shaun then admits that the questions raised by the painting are numerous and "relentless". Pietro takes a look at the card and states; "The dog". "Excuse me?" "The answer to your wife's question about the subject of the painting is the dog". Pietro kindly presses one of Shaun's shoulders and floats away into weightlessness. Astonished, Shaun stares at the card. The dog is in the forefront of the picture and is the only creature that does not react to what is happening around it. It has its eyes closed, perhaps it is sleeping?

The author, Samantha Harvey, begins to speculate. Perhaps Velazquez meant that the dog was a creature beyond time and space, like the passengers of the space station. As an animal, it is both inside and outside the room. It belongs there and not there.

When Harvey mentioned the dog, she brought back some memories. While I was still a high school student, I took university courses in art history. Professor Aron Borelius was an unforgettable lecturer who taught us to look at works of art with open eyes. "Forget everything you possibly know about the artist, or the artwork. Consider it. Nothing else. Reset your consciousness and step into the work, see the colours, the composition, the characters, the surroundings. Now try to tell me what you see." And we did our best. Aron had written a book about Velazquez and I remember how he made us look at and comment on the painting. We made observations similar to those on Shaun's card – who is looking at what? On whom? How are the characters related to each other? Where does the light come from? There is a high ceiling. Why? There are paintings on the walls, but we cannot distinguish their motifs. And much more. One of us concentrated on the dog. She said it was big, that its fur was masterfully rendered. Did it sleep?

After all these observations, Aron began to ask us about the meaning? What really happened in the painting? We came to the conclusion that the little infanta was to be portrayed by Velazquez and that the figures in the room were preparing for this event when the Emperor and Queen entered the room. However, then we came to the dog someone said – "Look how typical Spanish it is. The dwarf who looks like a little boy kicks it. Isn't it the case that southerners have less respect for animals than we do?" Aron asked her to look at the picture again. Is the dwarf really kicking the dog? It actually looks like it's enjoying itself. Isn't so that the dog closes his eyes, not because he's asleep, but because the dwarf caresses him with his foot.

I remember all that when, for some reason I don't really remember, I had ended up in Madrid, while Franco was still in power. I had traveled there alone by train, which I now think is a bit strange. Wouldn't I have been travelling on Interrail with my friends? Why had I ended up alone in Madrid? Maybe it was so that I had taken a detour while I was waitingf for a bank transaction to reach in Séte on the Riviera, while my friends went further north?

However, I visited El Prado and of course I looked up Las Meninas. At that time, the large painting hung in a separate room and when I got there I was alone in the room for a long time and could thus revisit Aron’s art lesson on my own.

Strangely enough, there was a large mirror at one end of the room and when I looked into it it was as if I had become part of the painting. The mirror also reinforced the sense of the different perspectives that the people seemed to have. I got a sense of what the scenery must have been like for the Emperor and Queen when they entered the room. Somehow the mirror made me a participant in the entire event.

I came to think of this when I a few weeks ago together with my wife visited a Dalí exhibition here in Rome. The artworks were unusual, but not so many, and unfortunately the impression was, sadly enough, that Dalí had been much of a PR-obsessed clown. Something that was contradicted by several of the artworks, which told another story than the accompanying texts. Several of them commented on the artist's gaze in front of his subjects, paintings within paintings. Like when he depicts himself painting a portrait of his wife Gala.

Several paintings and sketches also spoke of Dalí's obsession with Velazquez and I was drawn to a painting that seemed to reflect my experience of Las Meninas in Madrid – that the viewer becomes a co-creator of the artwork. Dalí had painted a brush that extends into the painting, just as if the viewer was holding it. And curiously enough, given my introduction to this blog, Las Meninas appeared as a small vessel against the coloured clouds of an evening sky. Like the space station, which with peole trapped iside travelled between sunrise and sunset.

Jag kom just in genom dörren efter en längre promenad under vilken jag som så ofta händer hade blivit sittande på en bänk. Efter att ha betraktat grönskan, människorna och hundarna omkring mig lyfte jag blicken och såg in i en den oändligt blå himlen.

Bländades av solen och blundade. Åter fanns tankarna där, desamma som jag delar med de flesta av oss. Vem är jag? Vad gör jag här? Varför är jag unik? Jag föddes, lever och skall dö. Varför skrämmer inte döden mig? Inte än så länge i varje fall. Och här är jag. Varför har jag blivit så priviligierad och nått denna ålder?

Visst plågas jag av mina tillkortakommanden och de missförstånd och kontaktlöshet som kan uppkomma omkring mig, mitt all denna mångfald av glädje och elände. Svält krig, katastrofer, oförklarlig ondska och godhet. Jag älskar min familj och mina vänner.

Trots allt är det en triumf att finnas till. Men ändå? Vad gör mitt futtiga liv för skillnad i denna myriad av människor? Denna myrstack av varelser? Varför bry sig? Kan en så liten och oväsentlig individ som jag göra något för att övervinna den splittring, fragmentering och likgiltighet som präglar så mycket omkring mig? Antagligen inte mycket, mer än att försöka vara tolerant, snäll och hävda mina åsikter.

Och därute finns universum, med sin oändlighet av solar, stjärnor, planeter, galaxer och superkvarkar. Jag hade en morbror, han är död sedan länge, som var mycket intresserad av astronomi och de gånger jag träffade honom talade han om universums storhet och allt han visste om den; svarta hål, kvarkar, det krökta rummet och mycket annat. På något vis skrämdes han av sin egna kunskaper. Det var som om han kände att vi skulle uppleva solens död och universums kollaps, hur omöjligt detta än kunde vara. Det är som döden – universums oändlighet skrämmer mig inte alls och jag tror faktiskt att vår underbart vackra planet är den enda som existerar i universum och om så inte vore fallet – vad rör det mig? 

För mig är tillvarons stora mysterium människans förmåga att uppskatta naturen, att skapa och njuta av konst och musik, litteraturens parallella världar. Medan jag satt där dök den italienska sången Volare upp i skallen. Denna underbart banala sång som jag tror att varje italienare känner till och att de flesta av dem kan sjunga. Banal? Vad menade jag med det? Är det inte ett nedsättande ord? Inte alls, jag tror grundbetydelsen är ”allmänt förkommande” och det är onekligen Volare. Betyder det att den är usel. Inte alls, tvärtom. Enkel? Kanske, men det tror jag inte heller den är eftersom den hos mig och så många andra skapar en så härligt befriande och upplyftande känsla.

Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito

Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù

https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM

Sedan plötsligt fördes jag bort av vinden
och började flyga i den oändliga himlen.

Flyga, åh, åh!
Sjunga, åh, åh, åh, åh!
I det blå målat blått,
glad över att vara där.
 

”I det blå målat i blått”, meningen är onekligen något underlig. Domenico Modugno, som sjöng och skrev sången, har berättat att han fått sin inspiration att skriva den då han tillsammans med hustrun Franca Gandolfi en morgon genom fönstret blickat ut mot en oändligt blå himmel.

Modugnos medförfattare, Franco Migliacci, gav en kanske mer plausibel förklaring till orden då han berättade att han gripits av sin inspiration då han betraktat två målningar av Mark Chagall – Kvinnan på röd tupp och Målaren och hans modell.

Under alla förhållanden blev Modugno och Migliacci rörande överens meningens bärighet och mystiska innebörd då däe i Rom på en bro tillsammans stod och betraktade himlen. Även i mitt tycke har den romerska himlen en alldeles speciell färg, kanske är det växelverkan mellan berg och hav som gör det. Rom ligger mellan de båda.

På väg hem käom jag att tänka på krigen i Ukraina, Gaza och Iran och en annan sång började ljuda i huvudet, även den av två författare – Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Även den banal? Kanske, men vacker. Sentimental, ämen sann och tänkvärd. Den gör mig märkligt nedstämd.

Jag hörde musik någonstans
äsom kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
äoch dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst . . .
. . . för när mänskorna har varandra
äbor de alla i samma land
och jag är ju precis som andra
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster
ähuvudsta′n ligger i mitt rum
och i taket gör lyktor mönster
det är dumt men jag är väl dum.

https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo

Jag är väl mäedveten om att himlens blåa färg i själva verket döljer en svart, kall och omänsklig rymd – omänsklig i så måtto att den saknar tid, värme och syre. Den underbart blåa färgen hos hav och himämel är inte annat än ett resultat av luftmolekylernas spridning, som ökar och minskar beroende på solljusets våglängder. Blått har den kortaste våglängden och det är det som gör himlen blå under dagen. Himlens blå färg skyddar oss mot rymdens obevekliga mörker. Vi kan inte leva därute, äi mörkret och kylan, utom i små rymdstationer, skyddade genom tio centimeter tunna väggar av aluminium, titan och ett syntetfiber kallat kevlar.

Nej, vi hör heämma här hos oss. Omgivna av naturens skönhet, dess grönska, friska luft, livgivande vatten, djupa skogar och väldiga oceaner. Jorden är människans hem och ur vårt perspektiv saknar universum liv. Vi bör kanske ibland ta ett steg åt sidan och bli som främlingar i världen, då kan vi möjligen för ett ögonblick se och uppskattaä vår omgivnings obegripliga skönhet.

Att se allt utifrån får mig att minnas en bok jag nyligen läst – Samantha Harveys Orbital.

Sex människoär, fyra män och två kvinnor delar det trånga utrymmet på en internationell rymdstation. De andas samma luft, ständigt renad och återanvänd. De äter samma vakuumförpackade, snabbuppvärmda, trista mat. Tynägdlösheten och bristen på jordisk tidsuppfattning, avsaknaden av dag och natt, tär på deras sinnen och kroppar. De flyter i gravitationsfri sömn och tränar regelbundet för att förhindra atrofierande muskler.ä

De är vänliga och respektfulla mot varandra, men för att inte komma i konflikt under de långa månader de vistas tillsammans finns det en tyst överenskommelse dem emellan att inte beklaga sig, inte betunga de andra med sina livshistorier, eventuella sorger och tillkortakommanden. De delar sina gemensamma måltider och anspråkslösa äfester. Undviker allt tal om politik och nationalism – de är en amerikan, en italienare, två ryssar, en engelska och en japanska. Samtliga känner en viss ömhet inför och ett vänskapligt band med varandra.

Var och en har sina specifika vetenskapliga uppgifter – att se till hur en grupp möss, en del under samma förhållanden säom de själva, andra utan försikthetsåtgärder, klarar tyngdlös- och tidlösheten. En annan vårdar en bönodling, någon kontroller en stamcellsodling. De företar rymdpromenader för att installera en antenn, eller kontrollera rymdstationens yttre skal. De tar fotografier av klimatologiska förändringar och en mängd andra typer av mätningar, utför ständigt smärre, inre besiktningar och reparationer. Stationens äldre, ryska del har en nästanä osynlig spricka.

Under ett dygn följer vi astronauterna under deras färd kring jorden – sexton soluppgångar och sexton solnedgångar,ä under en ständig skiftande färd. I rymden försvinner tiden, den är ju beroende av vårt förhållande till solen.

De sex männiäskorna är instängda som i en konservburk i ett vakuum skyddat från en säker död genom tiodecimeters tunna väggar. Vi följer deras individuella tankar. De har alla en gång drivits av en dröm att bli rymdfarare och genomgått hård träning för att nå sitt mål. De lever i en trång, sällsam värld med oändlighetens kyliga rymd oämkring sig. De är fyllda av minnen från sitt jordeliv, men något inom dem vill inte återvända. De har vant sig vid ett liv i tomheten, präglat av kringskurenhet, ett ständigt upprepande av små göromål, bortom allt, bortom anädra människor. På något vis fruktar de alla jordens annorlunda liv.

Genom korta ämeddelanden de får och sänder till sina familjer får vi glimtar av deras jordiska tillvaro. Besättningsmedlemmarna har fört med sig fotografier och små, minnesdigra föremål. Vi inser deras ensamhet och avoghet mot att upprätthålla alltför intim kontakt med sina arbetskamrater.

Trots sin sepaäration från världen, kan de inte undkomma dess ständiga dragningskraft. Nyheten om en mors död når dem, och med den kommer tankar på ett återvändande till sina hem. De ser på medan en tyfons vita cirkelrörelse fäöds över Stilla Havet och närmar sig en arkipelag vars bebyggelse säkerligen kommer att slås i spillror, människor kommer att skadas och dö. 

De betraktar ämed vördnad vår värld som strålar i sin återglans av solljuset. Då de från rymdstationens små fönster ser hur vår värld skiftar från dag till natt och hur deras farkost svävar över glaciärer och öknar, bergskedjor och oceaner, över vilka vita moln virvlar fram, grips de av de av jordens storslagenhet. Solen går upp:

Stilla häavet som varit ett stort svart hål förvandlas till ett vidsträckt fält av guld och Franska Polynesiens öar, syns som små prickar därnere, likt cellprover omgivna av atoller som blivit till minutiösa regnbågsfärgade gelétabletter, sedan dyker Centralamerikas slända upp.

 Samtidigt meäd fascinationen inför vår värld känner de oro inför människans förstörelseverksamhet. Från det stora avstånd de befinner sig på kan de inte urskilja eländet, men de vet och känner att den jord de betraktar obönhörligt skadas av oss människor och de har medel för att zooma in dess verkningar.

Rödalger somä blommar i det förorenade, uppvärmda och överfiskade Atlanten. Sönderfallande glaciärer som blottar bergssidor. Flammande, brinnande skogar och buskmarker, krympande arktiska isfält, oljeutsläpp. En bukt missfärgäad av vattenhyacinter som livnär sig på obehandlat avloppsvatten. Förvrängda, översvämmade eller uttorkade flodbäddar i Sudan, Pakistan, Bangladesh eller North Dakota. Rosa stäppmarker kvarlämnade efter avdunstade sjöar. Gran Chacos bruna områden med väldiga boskapsfarmer där det förr fanns regnskog. Grönblå, stora avdunstade dammar där litium bryts ur saltlaken. De förändrade konturerna av kustlinjer där mark har återvunnits genom ansträngningar att hysa fler och fler människor, eller kuster som återvunnits av havet som inte bryr sig om de människor som bor där. Försvinnande mangroveskogar, hundratals tunnland växthus vars plasttäcken gör hela Spaniens södra udde vit i solen. Havens flytande öar av plastavfall.

Uppifrån rymden går det inte urskilja några gränser, krig, svält eller fattigdom. Under dagen är inget mänskligt synligt, förutom om man zoomar in och betraktar dess förstörelse av vår Moder Jord. Men, på natten lyser tättbebyggda områden upp de mörka kontinenterna.

Rymdstationen är ett mikrokosmos med delar och människor från olika delar av världen. Det finns en rysk äldre, något sliten del och en nyare amerikansk del med inslag av prylar och teknik från de 23 medlemsstaterna i den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och även från Kanada och Japan.

Roman är rysk kosmonaut. Han har varit i rymden i 434 dagar och är stationens befälhavare. "Skicklig och kapabel" känner Roman rymdstationen utan och innan och tycks kunna fixa kunna vad som helst ombord.

Roman är praktiskt lagd och lätt att samarbeta med. Hans hjälte är Sergej Krikalev, vars bild han har bredvid sin sovplats tillsammans med en vy över Uralbergen. Krikalev var den förste ryss som färdades i rymden tillsammans med amerikaner. Han gjorde sex rymdfärder och var kvar i rymden när Sovjetunionen upplöstes i december 1991. Krikalevs återkomst försenades och han stannade kvar i rymdstationen MIR under 311 dagar, dubbelt så länge som uppdraget ursprungligen hade krävt. Roman är radioamatör och kommer emellanåt i kontakt med privatpersoner på jorden, korta samtal som snabbt avbryts.

Den andre ryssen, Anton, är omtyckt av de andra, fast han är tystlåten har han en torr humor som de uppskattar . Han är lättrörd och gråter öppet då han ser film med andra eller betraktar jorden utanför fönstren. Mycket av hans tid går att reflektera över sitt äktenskap som nyligen tagit slut.

Japanskan Chies föräldrar var överlevande från atombombsanfallet mot Nagasaki, något som präglat hennes förhållande till dem. Fadern dog tidigare och modern har nu dött under hennes tid i rymden. Hon brottas med sin sorg och kan inte riktigt dela den med sina vänner i besättningen. Distansen till moderns död och begravning är lika svär som den distans hon kände till henne medan modern levde. Hon minns ögonblicksbilder som hon försöker pussla ihop. Besättningsmedlemmarna betraktar Chie som metodisk, klok och rättvis.

Den italienske Pietro är öppen och praktisk, snar att säga sin mening, även om det ibland kan gå lite snett. I sann italiensk anda försökte han exempel piffa upp den enahanda plastförpackade ”makroner med ost” med lite medhavda kryddor och andra kulinariska tricks. Resultatet blev katastrofalt och den besvärande doften av han misslyckade experiment vilade över rymdstationen i mer än en vecka

En sommar besökte Pietro med sin familj en ö utanför Filippinerna för att ägna sig åt att dyka längs dess korallrev. Familjen blev där vänner med en fattig familj. Barnen såg upp mot denne livslevande astronaut och fiskarfamiljen skänkte italienarna all den gästfrihet som stod dem till buds. Trots språk- och kulturbarriärer kände Pietro en sraek närhet till de fattiga öborna och efter återkomsten till Italien sände han dem fotografier och gåvor. Nu hotas fiskarfamiljen av utplåning genom den väldiga tyfon som rymdstationsbesättningen kan se närma sig den filippinska kusten.

Shaun är amerikan och trots sina fysikaliska kunskaper om rymd och matematik är han djupt religiös och anser att Gud existerar och har skapat universum i enlighet med en gudomlig design. Han predikar inte sin tro för de andra, som i allmänhet är ateister, men de respekterar hans allvar och djupa tro.

Den engelska Nell är energisk och positiv och skriver så gott som dagligen till sin make sedan sex år tillbaka. I själva verket har hon inte haft mycket kontakt med honom eftersom fem av de åren till största delen ägnades åt hennes astronautbildning. Deras liv ter sig såväl själsligt som rumsligt åtskilt. Han lever ensam på sin familjegård på den irländska landsbygden.

Under en rymdpromenad då hon enbart, likt en navelsträng, är ansluten med rymdstationen genom ett par kablar känner Nell hur svårt det är att arbeta omsluten av den klumpiga rymddräkten. Hon skall ansluta en antenn. Men, då hon svävar fritt i den tomma rymden och upplever den lysande jorden utan stationens fasta fönsterramar grips hon av en märklig expansionskänsla.

Amerikanen Shaun har med sig ett vykort som han ofta tar fram och betraktar. Det framställer Las Meninas, Hovdamerna, av Velazquez. En av konsthistoriens mest omdebatterade tavlor.

Vykortet har et speciellt värde för Shaun – han hade fått sig det tillsänt av en flicka medan han fortfarande gick i skolan. Till en början ointresserad hade han med allt större fascination lyssnat till hur en lärare förklarade Las Meninas för sina elever. Hur unik tavlan var genom att den förenade den klassiska enheten mellan rum, tid och handling. Konstverket framställde Velazquezs studio i det spanska, kejserliga palatset, just vid den tidpunkt då kejsarparet stiger in i rummet. Konstnären står framför målarduken beredd att porträttera infantinnan, den lilla livliga Margarita, vars invecklade dräkt i sista stund arrangeras av två hovdamer.

Vykortet sändes efter lektionen av en flicka som observerat hur Shaun plötsligt börjat inrikta all sin uppmärksamhet på lektionen och detta var upphovet till en ungdomsromans som resulterade i att Shaun efter några år gifte sig med flickan som sänt honom kortet. Sedan dess hade han ofta tagit fram kortet och betraktat det där i sitt slutna rum – rymdstationen, i en tid bortom den gängse tiden, där soluppgångar och nedgångar ständigt skiftar, liksom de gjort långt tillbaka, ända till Velazquezs studio. Shaun betraktar bilden som om den framställde något som vore här och nu.

Klassiska målningar och rymdresor har jag tidigare konfronterats med. I den poetiska filmen Solaris av Tarkovskij, som jag länge fascinerats av och för flera år sedan skrev en blogg om, finns det även tavlor i ett rymdskepp. Speciellt framträdande är Breughels Jägare i snö, som flera av filmens scener alluderar till. En koppling till jorden och det förgångna, till en årstid, något som inte finns i rymden, och starka barndomsminnen.

På Shauns vykort har hans hustru skrivit flera frågor som främst kretsar kring vem som ser på vad. Konstnären som betraktar kejsarparet som stiger in rummet, infantinnan som även ser mot dem, liksom en av hovfröknarna, en av dvärgarna och ett par som skymtas suddigt i bakgrunden, en nunna och kanske en präst, en man som i fonden vänder sig om i dörröppningen som han är i färd att gå ut genom. De enda som inte tycks ha uppmärksammat kejsarparet, som endast skymtas otydligt i en spegel placerad längst bort i rummet, är en av hovfröknarna som ordnar infantinnans kläder och en dvärg som placerat ena foten på hunden i förgrunden.

Den praktiskt lagde italienaren Pietro undrar vad det är som Shaun finner vara så fascinerande med bilden, varvid denne läser upp texten på baksidan. Pietro undrar om Shauns hustru alltid är så besatt av en så stor mängd små frågor, Shaun konstaterar att de frågor som tavlan väcker är många och ”obevekliga”. Pietro tar en titt på kortet och säger; ”Hunden”. ”Ursäkta?” ”Svaret på din frus undran om tavlans ämne är hunden”. Pietro trycker vänlig Shauns axel och svävar bort i tyngdlösheten. Förbluffad stirrar Shaun på kortet. Hunden är placerad längts fram i bilden och är den enda varelsen som inte reagerar på vad som händer omkring den. Den blundar, kanske sover den?

Författarinnan Samantha Harvey börjar spekulera. Kanske menar Velazquez att hunden är en varelse som befinner sig bortom tid och rum, liksom rymdstationens passagerare. Som ett djur är den både i och utanför rummet. Den hör dit och inte dit.

Då Harvey nämnde hunden väckte hon några minnen hos mig. Medan jag fortfarande var gymnasielev gick jag på universitetskurser i konsthistoria. Professor Aron Borelius var en oförglömlig föreläsare som lärde oss att betrakta konstverk med öppna ögon. ”Glöm allt ni möjligen tidigare vet om konstnären eller konstverket. Betrakta det. Inget annat. Nollställ medvetandet och träd in i verket, Se färgerna, kompositionen, gestalterna, omgivningarna. Försök nu berätta för mig vad ni ser.” Och vi gjorde vårt bästa. Aron hade skrivit en bok om Velazquez och jag minns hur han lät oss betrakta och kommentera tavlan. vi kom med iakttagelser lika de som stod på Shauns kort – vem ser på vad? På vem? Hur är gestalterna relaterade till varandra? Varifrån kommer ljuset? Det är högt i taket. Varför? Det finns målningar på väggarna, men vi kan inte urskilja deras motiv. Och mycket annat. Någon av oss koncentrerade sig på hunden. Sa att den var stor, att dess päls var mästerligt återgiven. Sov den?

Efter allt sådant iakttagande började Aron fråga oss om meningen? Vad hände egentligen i tavlan? Vi kom fram till att den lilla infantinnan skulle avbildas av Velazquez och att gestalterna i rummet förberedde sig för det, då kejsarparet kom in rummet. Men så kom vi till hunden och någon sa – ”Se så typiskt spanskt det bär. Dvärgen som ser ut som en liten pojken sparkar på den. Är det inte så att sydlänningar har minder respekt för djur än vi har?” Aron bad henne att betrakta bilden igen. Inte är det väl så att dvärgen sparkar på hunden? Den ser faktiskt ut att njuta. Är det inte därför hunden blundar, inte för att den sover utan för att dvärgen smeker honom med foten.

Allt det där minns jag då jag av någon anledning jag inte riktigt kommer ihåg hamnat i Madrid, medan Franco fortfarande var vid makten. Jag hade rest dit ensam med tåg, vilket jag nu tycker är lite märkligt. Hade jag inte rest på Interrail tillsammans med mina vänner? Varför hade jag så hamnat ensam i Madrid. Kanske var det så att jag tagit en avstickare dit efter det att jag i Séte vid Rivieran väntat på en banktransaktion, medan vännerna for vidare norrut? Jo, så var det nog.

Nåväl, jag besökte El Prado och givetvis sökte jag upp Las Meninas. På den tiden hängde den stora målningen i ett eget rum och då jag kom dit var jag under lång tid ensam i rummet och kunde på egen hand återuppleva den där konstlektionen då Aron talat så mycket om tavlan.

Märkligt nog fanns det en stor spegel i ena änden av rummet och då jag tittade in i den var det som om jag blivit en del av tavlan. Spegeln förstärkte också känslan av de olika perspektiv som personerna tycktes ha inför varandra. Jag fick en känsla av hur sceneriet måste ha tett sig för Kejsarparet då det trädde in i rummet. På något vis gjorde spegeln så jag blev medverkande i det hela.

Jag kom att tänka på det då jag för några veckor sedan med min fru besökte en Dalíutställning här i Rom. Den blev en besvikelse. Konstverken var visserligen ovanliga, men inte så många och dessvärre blev intrycket trots allt att Dalí varit mycket av en PR besatt clown. Något som dock motsades av flera av konstverken, som sade något annat än de ackompanjerande texterna. Flera av dem kommaterade konstnärens blick inför sitt motiv. Som den mästerliga tavlan som framställer hur Dalí porträtterar sin hustru Gala.

Flera tavlor och skisser vittnade om Dalís besatthet av Velazquez (han ståtade med samma uppåtsträvande mustascher som Velazquez och dennes gode vän kejsare Filip IV). Jag fäste mig speciellt vid en tavla som tycktes spegla min upplevelse av Las Meninas i Madrid – att åskådaren blir medskapande av konstverket. Dalí hade målat en pensel som sträcker sig in i tavlan, precis som om det var åskådaren som höll i den. Och märkligt nog, med tanke på min inledning till den här bloggen, syntes Las Meninas som en liten farkost mot en kvällshimmel. Som rymdstationen med sina instängda människor där den färdades mellan soluppgång och solnedgång.

I live in a city and am surrounded by houses and people, though also by several gadgets; books, records, movies, TV and not least my computer. This is my little world, my environment, my habitat, and in general I like it here.

I also have the opportunity to change my habitat and might occasionally live by a tropical beach, or in a Swedish forest. In the latter case, during long walks, or while rowing on the nearby lake, I can let myself be absorbed by the powerful presence of nature; the smell of greenery and earth, the sky above my head, the surrounding birds and small animals.

It is now cold inside the house, very cold. It has been standing uninhabited for quite a long time and after the forest walk I huddle by the fireplace, in which I have put plenty of fire wood. Soon the fire is burning strong and hot and I do no longer care about the gloomy weather outside the window. I have randomly picked up a book from the shelf – Allan Watt's Nature, Man & Woman. It has been a very long time since I've read it, but already after a couple of pages it evokes a lot of thoughts.

Watts writes how we humans can enjoy and be enchanted by nature and what an enriching feeling it is to have received this gift. As in William Blake's wonderful poem, constantly repeated, but always remaining fresh and moving:

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

But, as Watts rightly states – the fish seen in the clear water, the bird hovering under the clear sky, do not experience the world and life as a mighty wonder:

We know that that the fish swim in constant fear of their lives, so as not to be seen, and dart into motion because they are just nerves, startled into a jump by the tiniest ghost of an alarm. We know that the “love of nature” is a sentimental fascination with surfaces – that the gulls do not float in the sky for delight but in watchful hunger for fish, that the golden bees do not dream in the lilies but call as routinely for honey as collection agents for rent, and that the squirrels romping, as is seems, freely and joyously through the branches , are juts frustrated little balls of appetite and fear.

Nevertheless – what a triumph to exist! To be human and feel like Blake did. To be enraptured by life. However, increasingly, we are caged in by a technocratic A.I.-generated world. Is it a condemnation, or a blessing? Like most things in life – maybe both. One thing is certain and that is that the world as we know it, our habitat, is changing and doing so at an incredible speed.

For several years, my blog posts have rarely attracted more than a maximum of five thousand visitors per day. Imagine my surprise when I a few months ago found that they had suddenly risen to between thirty and forty thousand visitors per day. What had happened?

With some satisfaction, even though I assume I am actually writing my blog posts for my own pleasure I have to admit that I was actually pleasantly surprised and imagined that I might have reached what some writers call the tipping point, namely that after years of strenuous effort you suddenly find that you are reaching an unexpected number of readers, something that in the book and entertainment industry might happen unexpectedly. The concept was popular about ten years ago, but I don't know if people still talk about it that much.

However, a friend of mine stated that the apparent and sudden rise of readers must be due to A.I., Artificial Intelligence – it was for certain unmanned search engines that harvested my insights to feed them into the global knowledge network that since the end of 2022 is gobbling up all conceivable information, probably even what could be found among my modest blog posts.

It is mainly ChatGPT that has come to dominate this general sphere of knowledge. It is a virtual assistant that through machine learning has accessed an incredible amount of information from books, websites, discussion foras, films, comics, dissertations, newspaper articles, manuals and all other conceivable material floating around out there in the web clouds. ChatGPT now devours all available information (and probably more than that) and shares it with data users all over the world.

For a few weeks now, it has hardly been possible to open either your computer or smartphone without being bothered by A.I. services that are being forced upon you. Talk about a tipping point! In no time at all, the world's computer users have more or less voluntarily been connected to an A.I.-created world that currently not only devours information, but also swallows enormous amounts of fresh water. Water that we need to live, have to drink and stay alive – eighty percent of our body weight consist of water. We cannot live longer than five days without drinking water and we need water to irrigate fields and crops. Freshwater makes up only three percent of the world's water and it is that water we need to be able to live, and two-thirds of it is still inaccessible in frozen glaciers, which are quickly thawing and disappearing into undrinkable seawater.

Huge data-based technology companies, such as Vidia, Microsoft, Google (Alphabet), Amazon and Meta, are now increasingly consuming our valuable and life-preserving freshwater to be able to cool and power their energy-guzzling data centres, where an estimated 9 liters of fresh water are needed for every kilowatt hour being used.

Computer engineering companies are more concentrated than other energy-intensive facilities, such as steel mills and coal mines. Buildings housing huge computers are constructed close to each other so they may share power grids and cooling systems, as well as transmit information efficiently, both among themselves and to their users. In Ireland, data centres account for more than 20 percent of the country's electricity consumption, most of them are located on the outskirts of Dublin. In at least five U.S. states, such centres' electricity consumption currently exceeds more than 10 percent of the states' total production.

Google processes up to 9 billion searches daily, and each such request via an A.I. server requires 7-9 watt-hours (Wh) of energy, i.e. a consumption of 63 to 81 litres of water. That's 23-30 times more than the energy required for a standard search. The large energy consumption also contributes to increased carbon dioxide emissions. However, it is possible that A.I. development is self-regulating and that energy consumption might be reduced over time. I have no idea, the only thing I know is that A.I. growth is continuing at a furious pace, something that I, and most people with me, have experienced firsthand.

From the mid-seventies, I didn't have my own computer, but used university computers, which I first fed with punch cards, though these were soon replaced by so-called floppy disks, but I still had to learn certain codes to make it all work, and some days the entire network was shut down since the main computer had become too hot.

It was only later, when I with my research funding was able to buy a McIntosh that I was able to use the smaller, hard variants of floppy disks. I was very happy with my machine. I still have it and it still works, but of course I never use it. I also have my typewriters, one that I was given by my wife shortly after we met and an electric version that one of my brothers-in-law gave me.

Something that I now appreciate was that I never wasted my youth on the extensive computer programming courses that various workplaces tried to make me participate in. My perception was that "soon you will be able to talk to your computer, so why do I need to waste valuable time on tasks that will be completely obsolete". Perhaps this opinion originated from me having done my military service as a radio telegraph operator and after my first month of rehearsal service found that the Morse telegraphy I had learned was as relevant for modern warfare as cavalry shocks.

My generation has thus been thrown headlong into a maelstrom of unimagined development that many of us have had difficulty adapting to. I sometimes feel as if I am still living in the Middle Ages. Like an old monk I read books and write as often by hand as I type on my computer. Outside my room, life roars on and of course I am also reached by some of its gusts. For many, for my own part I'm not quite sure, the steadily increasing speed of this swirling hurricane of breakneck commercially dominated artificial intelligence development is very worrying.

In a short time, the most astonishing results of this "progress" have hit us. Especially if we live within the richer and more privileged sphere of our world. For example, I remember very well how we in 1994 were offered the services of Amazon, in 1997 came Google, and in 2001 Wikipedia (which I actually appreciate), in 2004 followed by Facebook, then came a host of social networking services – Twitter Instagram, Tik Tok,4Chan, Linkedin, Pintrest, X, Reddit, and I do not know how many more, probably several thousands of them.  The founders of these and similar web phenomena have for their own benefit amassed power and fortunes far beyond human understanding.

I remember how in the mid-1990s, after a few years of absence on southern latitudes, I took up a job at my old high school and found that all my colleagues, at least most of them, were walking around with small cordless phones. I had not seen such gadgets before and a few years later I received from a friend his old, used one. New, more efficient models had come out and then, as now, it was important to be technically updated and before your old electronic equipment had become hopelessly obsolete it was necessary to acquire the latest, fresh and more sophisticated artefact

 Most of us probably have somewhere a box of used, by now quite useless mobile phones. Especially after smartphones had been introduced in the early 2000s. Nowadays most of these gadgets have personal digital assistants, palm-sized computers, portable media players, compact cameras, camcorders, game consoles, e-readers, pocket calculators, GPS, and much more.

For a few years now, life has become quite complicated if you don't have a smartphone with an installed bank code and the ability to read QR codes. If you lack such sevices, you are ignored by the authorities, cannot park your car, or eat at a restaurant. The QR codes have gradually become an ID card, a key that opens and closes gates and furthermore they are yet another computer-based method that allows Big Brother to follow you wherever you are and influence your life.

When I began working in Stockholm after a few more years in distant countries, I found that well-dressed yuppies walked around the streets and talked to themselves, something I had previously only seen been done mentally disturbed homeless people in New York. However, I soon discovered that it was their smartphones the smartly dressed professionals  were conversing with, using discreet earbuds.

During my childhood, I often read the daily Expressen's comic strip supplement where, among others, the adventures of Dick Tracy could be followed. I was amazed by the detective's TV wrist phone, which since the mid-1960s  made it possible for him to communicate with his colleagues through live imagery. At that time, I could not have imagined that smartphones would soon become a reality.

I was even more astonished in 1996 when, during a formal dinner, my wife and I ended up next to a researcher who told us that he had turned his computer into a virtual aquarium in which he had created a pike and its habitat. He had then, through various simulations, manipulated his pike's surroundings and existence – adding or removing oxygen, changing the water temperature, as well as its acidity, experimenting with some environmentally hazardous toxins, increasing and decreasing the light and performing a variety of virtual experiments. On several occasions he had both killed and resuscitated the pike.

We found it all interesting and rather strange. No wonder we wondered what the researcher's "computer aquarium" looked like, this was long before A.I.'s ability to simulate imagery production had become as sophisticated as it is now. The researcher was a great enthusiast and after talking about his pike during dinner, he did by the dessert describe  his research on herd animal behaviour. In another computer he had created a virtual reindeer herd. His wife interjected that "last week one of his reindeer disappeared and he has no idea where it went."

It all sounded too unbelievable to be true, but it sure was. I have later found that Lund University has several professorships linked to biomimetics, where you use computer technology to simulate habitats, various systems and elements within nature, in order to investigate and solve complex problems. It can be molecular biomimetics that study biological reactions at the molecular level to be able to use the same biological principles while developing methods for sustainable production of solar fuels and chemicals. Or to study nature's underlying mathematical patterns and with their help influence design and technological development.

Biomimetics might be used  to understand and reproduce both beneficial properties and harmful changes occuring in nature, both through direct observation and at the microscopic level, and thus find new ways to prevent and treat diseases. And of course, as our table neighbor, investigate how different habitats and their inhabitants are affected by, adapt to, or counteract changes in their immediate environment. The field of research is broad and constantly evolving.

Speaking of aquariums, my friend Krister, a humanist who is remarkably well informed about most things, not least A.I. development, told me a couple of years ago how he had tested A.I.'s ability to write stories and draw comics. He asked the A.I. to tell and illustrate in comic form an aquarium fish's version of a family’s constant quarrels that he had watched through the aquarium glass. Something that had already been tried by, for example, the Disney Company in Finding Nemo and the Monty Python gang in The Meaning of Life. Krister gave a few clues to A.I., which in a short time had been able to produce a well-drawn and quite good story. I now find that the internet offers a wealth of opportunities to learn how to create comics with the help of A.I.

With the help of A.I., anyone can now, even in the absence of drawing talent and writing ability, produce really good images and literary texts. Often, influencers on both the left and right aisles of the political spectrum use A.I. to spread their opinions. At best, it is done with a "humorous" touch that reveals what it is all about. A.I. tricks, such as the distressing videos and pictures that the deplorable President Trump occasionally publish on his site Truth Social. For example, a distasteful video from July 21 last year presenting a fake arrest of a humiliated Obama, presumably part of Trump's desperate attempt to divert attention away from his presence in the so far largely secret Epstein files.

Not to mention the disgusting video of how a bombed-out, starving Gaza has been transformed into a depressing resort. Where is the humour hidden within such a terrible emotional chill? Like a Nazi making fun of concentration camps and mass extermination.

It has been established that more than fifty percent of the websites on the Internet are now A.I.-produced. A few days ago, I heard that my nine-year-old granddaughter came home from school and, enthusiastically encouraged by her schoolmates, wanted to see a video with Ballerina Cappucina. Since I had never heard of her, I looked her up online and to my horror found an A.I.-generated ballerina with a cream-topped cup of cappuccino for a head. A kind of stupid mix of Hello Kitty and Barbie used for sexual innuendos and the A.I. generated lnallet dancer was often beaten to pieces by one of her “boyfriends”, like Cappucino Assassino, a ninja coffee cup with two eyes and two samurai katana swords he used to cut up his victims at night.

These characters are part of a meme phenomenon called Italian Brainrot, created by Fabian Mosele, an Italian animator living in Germany, who in early March 2024 created an A.I.-generated shark wearing Nike tennis shoes while dancing to an idiotic electronic thumping tune called Trallero Trallerá. According to its creator, Italian Brainrot is just one of many contributions to a trend of “dank memes”, which absurdity lies in the fact that they are not really funny at all, but “just weird”.

From Trallero Trallerá, a multitude of A.I.-generated characters quickly developed and these are now flooding the Internet, exciting kids, young people and commercial stakeholders to create their own Italian Brainrot mimes, as well as produce and buy an explosive amount of merchandise – dolls, fast food, trading cards, and so far, primitive video games, etc.

All Brainrot characters are hybrid creatures made up of animal parts and objects such as plants, food and weapons, which meme videos are often commented on by a male narrator, also A.I.-generated. Absurd violence and profanity (exemplified by Shrimp Jesus) are a significant part of these Generation Z creations.

With each passing day, we are more and more helplessly imprisoned within a cage being constructed by technocracy. It's been years since we were able to move around freely, without constantly worrying about being unreachable. Now my loved ones are worried and annoyed that I don't hear the ringtones from my smartphone, or don't immediately respond to their attempts to call me up. They want to be assured that they have the opportunity to be in constant contact with me. I understand them, I have become the same myself. I also get worried when I notice that I have forgotten my mobile at home and thus become "incomunicado". 

I have a hard time remembering the time when I didn't constantly carry my phone with me. In those mobile less times, as soon as I was out in town and felt that I had to contact someone, I frantically searched for payphones and made sure to always carried with me small change.

At that time, if I was in unknown places, or on my way to various meetings, I was referred to maps. Fifteen years ago, during training for relief efforts in foreign countries, I received detailed instructions on how to use the then complicated GPS system, now it is conveniently installed in my smartphone and can even graphically show how I move through unknown areas.

In the past, I was constantly sending letters and cards to my friends. I remember how I worked as a postman in my youth and the hectic times and welcome income that Christmas card sorting entailed. Now there are no mail boxes anymore and post offices are closing down, as are bookstores and video stores. We live in and with our computers, mostly in the form of smartphones.

It was with concern and some shock that I, sometime in the mid-2010s during my last time as high school teacher, discovered how enslaved so many students had become under their smartphones. The attention span of several of them had shrunk to a minimum. Ignoring their surroundings, they were immersed in their smartphone world. The boys' entire attention could be captured by a virtual motorcycle speeding through a mountain landscape, or a bullet rolling within a maze, while the girls devoted themselves to taking selfies whenever the opportunity arose, or letting themselves be absorbed by the distressingly superficial "reality show" Keeping up with the Kardashians.

As soon as they were going to work on their own, the mobiles appeared, while my pupils tried to make me believe they were using them to solve their tasks, which also was bad enough. Or they simply ignored my presence and that of their comrades and let themselves be drowned in a bland mobile existence.

If I asked someone who had become absorbed by her smartphone what she was actually doing, she might answer that she was involved in an emergency call with her mother. Something that made me wonder if her mother's name was possibly Kris Jenner. This could come as a total surprise to those Kardashian fans and perhaps make them temporarily wake up from their zombie-like mobile slumber. How could an old codger like me know who Kris Jenner was? And...  Kim, Kourtney, Kholé, Kendall, Kylie, Robert, Caitlyn or anything that the members of that annoying Kardashian bunch were called. As a teacher, you are sometimes forced to learn all kinds of rubbish in order to understand your pupils’ often weird and crude world, which by the way does not originate from them, but is served up by callous commercial interests.

In vain, I pleaded with my colleagues, most of whom were significantly younger than I and thus also domesticated into the illusory world of cybernetics, to join me in pleading to the school management to ban the use of smartphones during lessons. To my surprise, several of them disliked my opinion and believed that the use of smartphones could actually contribute to teaching and that I had not yet learned their great possibilities.

I wondered. Especially since I found that several of the students could not read a text that was more extensive than one or two paragraphs. They could not concentrate for more than five minutes. Some had difficulties in writing by hand, let alone watching a movie and following the action, after a few minutes of blackout the mobiles were out.

However, I have to admit that there were exceptions and the students who really made an effort, demonstretde interest and a willingness to learn, were often better than most students I had previously dealt with – a small special elite, polite and attentive, regardless of what social group they came from.

All of the above are certainly trifles that I share with other colleagues and comrades of my generation at our latitudes. Trivialities if you compare them to what is now appearing along the horizon – a veritable A.I. explosion that in a short time will turn much of our past into a strange story that may seem far more distant than really is. To better understand what A.I. is really all about, I recently read Max Tegmark'  s Life 3.0. The strange title comes from Tegmark's account of different stages of human life since the beginning of creation: Life 1.0 refers to our biological origins. How evolution through mutations caused the front part of our brains to expand in such a way that our cognitive ability is now significantly better than that of other animals.

We have created empires, collective, complicated societies, music, intricate stories, art and religion, industrialized our societies, made unimaginable advances in medicine, chemistry and physics. We have become our planet's most civilized, nature-changing (devastating?) animal species. However, we have not (so far) created any new random mutations in ourselves that have benefited us. Instead, we have used our cognitive ability to learn to read and write, use mathematics, physics and technology to produce things that have given us increased life expectancy, the ability to travel fast and comfortably, even to fly, perhaps some of us are able to find happiness and well-being within our self-constructed worlds.

The above is what Tegmark's Life 2.0 refers to. The development of technology as a social construction, an evolution on human terms; with the help of fire, the wheel, tamed animals, agricultural development, printers, steam engines, computers, artificial intelligence.  As the technocrat he is, Tegmark describes level 2.0 as a sphere characterized by man's ability to construct and use hardware, which in computer language means the materials of a computer, while software are the instructions that are stored, processed and used by the computer's hardware. Software can thus be said to correspond to human thinking and the know-how we use to develop our mechanical tools – from ploughs to computers.

However, Tegmark seems, with good reason and in good company with several other cosmologists and computer experts, to believe that we have now left stage 2.0 and entered 3.0, the beginning of a path that inexorably will lead us into a world where human domination over our existence will be limited by the fact that we are in the process of surrendering all of Creation to a non-biological intelligence that surpasses all human thinking,  a so-called Artificial General Intelligence.

By this, Tegmark means that we have finally, with our highly developed brains, succeeded in achieving a mechanical intelligence superior to our own species, the one we have called Homo Sapiens, the thinking human being. Machines will soon have at their disposal all the hardware and software that is used to acquire more and more knowledge and think better and more efficiently than all of humanity as a whole.

The  machines will manufacture other thinking units and through their superior knowledge be able to manipulate the elementary particles of the microcosm in such a way that they can be assembled into organic matter, such as various foods that will solve the world's hunger and nutrition crisis

Tegmark gives a clear and simple account of how we got to where we are now. That is, the development of a general intelligence, which he defines as "an ability to assimilate almost every conceivable goal, including learning". From this follows a universal intelligence that uses all available information and resources to transform and unite them into a Superintelligence which capabilities are far beyond the capacity of human thought. Something that in turn leads to singularity, i.e. an "explosion" of all creative intelligence.

Tegmark describes how this has been done through the application of computation, quantum mechanics and NAND portals, as well as computer simulation of various complicated brain functions. Counting upon a background as mathematician and cosmologist, Tegmark expands the concept of artificial general intelligence to include not only earthly conditions, but how such a form of intelligence can spread throughout the universe, extract energy from black holes and much more.

When I read such things, my mind is dizzying and I think I have ended up in a Science Fiction novel, like Olaf Stapledon's Starmaker from 1937 in which the collective consciousness of telepathically connected individuals on planets, galaxies and finally the entire Cosmos, is connected. The climax is when the narrator gets in touch with the Starmaker, i.e. the sum of all cosmic knowledge, an entity that relates to its vast Creation much like an artist to his/her work. The Starmaker assesses the quality and impression och his creations, though devoid of any empathy with the aspirations and sufferings of Cosmos’ individual inhabitants.

Perhaps Stapledon's Starnaker figures as a distant precursor to William Gibson's far more sinister A.I. creations. which appear in and ultimately dominate his epoch-making novel Neuromancer from 1984. The novel takes place in a shady and partly run-down cyberworld dystopia, where reality is mixed up with a computer-generated one.

In Gibson's novel, two artificial consciousnesses – Wintemute and Neuromancer – are united  to form a superconsciousness, which according to them, is "the sum of the whole show". These A.I. consciousnesses begin to search the universe for any counterparts. After scanning a variety of cosmic signals, they find a previously unknown signal from the Alpha Centauri star system. The signal suggests that far out in the Cosmos exists a vast A.I. entity that strives to control its likes. A development far beyond the biologically based notion of an extraterrestrial life, which previously dominated the SF genre.

The universe's incomprehensibility for human thinking is expressed in Fred Hoyle's much more boring The Black Cloud from 1957, in which a huge "cloud" on its journey through the universe has settled between the earth and the sun, thus causing catastrophic climate change with enormous mortality and great suffering for humanity.

It turns out that the Cloud is a life form and after several failures, the researchers finally manage to communicate with what is a gaseous superorganism, many times more intelligent than humans. Realizing  that the primitive life forms of the "solid" planet have feelings and intelligence, the Cloud transforms itself in such a way that sunlight reaches the earth and then continues its journey through the universe.

I was much more moved by Stanislaw Lem's well-written and captivating novel Solaris from 1961, in which a human-manned spacecraft rests outside a large organism that, like a brain, picks up signals from the crew's consciousness and shapes their memories and hopes through replicants that seem to have a truly individual emotional life and a tangible figure.

Ridley Scott's 1982 film Blade Runner (based on Philip K. Dick's novel Do Androids Dream Of Electric Sheep?) also include  replicants, I this case they are computer-constructed creatures that look exactly like humans, and thinks and react as if they too have feelings and hopes, just like real humans.

The same thing happens in Kubrick's/Spielberg's A.I. from 2001. I recently rewatched the film and found it to be much better, poetic and more interesting than when I first saw it. In that film, the replicants in general, with their mechanical shortcomings, are more sensitive and friendly than humans, and through their own form of evolution they eventually mutate themselves, throughout the centuries, into truly empathetic beings that have replaced human life on Earth.

More than twenty years ago, I read the Czech author Karel Čapek’s play R.U.R. (Rossums Universal Robots), written in 1920. This extraordinary author, whose equally impressive, witty and  thought-provoking Apocryphal Stories made me read R.U.R., had in his play for the first time in history introduced the word robot.  It is remarkable that already in 1920 Čapek did not conceive his robots as some clunky, mechanic contraptions, but described them as entirely humanlike androids (from the Greek androeidēs, like a man).

I liked the play, when I read it back then. Nevertheless, when I now have re-read it, I was astonished by Čapek’s skill and foresight, finding subtilities I had not seen back then. Time has moved on in a direction that Čapek astonishingly enough did indicate. A hundred years ago he described the fears and wonderment created by today’s growing A.I. and doing so with a depth and insight that makes R.U.R. amazingly contemporary.

Čapek’s play honours the old classic, theatrical rule of “the uniformity of the room” and it thus takes place, every few years, in an office/parlour on an isolated island where a small group of scientists/industrialists, “admired by the entire world”, manages the mass production of robots.

They are inheritors of the Rossums, father and son, of whom the first was an ingenious chemist who in his search for the origin of life found and invented a unique new material.

Nature has found only one process by which to organize living matter. There is, however, another process, simpler, more moldable and faster that nature has not hit upon.

Through his invention the old Rossum could reconstruct “the whole tree of life” and thus create a humanlike being, whose properties could be adapted in such a manner that they corresponded to human needs. Old Rossum’s son did, contrary to his father, perceive the possibilities of enriching himself and revolutionize production by producing robots that in their turn manufactured other robots in the manner of an assembly line. Old Rossum wanted to be a creator who, like Dr. Frankenstein before him, could “enthrone God”, while his son simply wanted to create goods making life easier for humans and thus could be sold cheaply and distributed to everyone.

Like his father, Young Rossum was a scientist, though foremost a man of a new modern age, a practical, business-minded man. He redesigned the robots’ anatomy and experimented with omissions and simplifications. Functionality and consumer demand were his essential goals. Everything superfluous had to go, an engine does not need tassels and ornaments. The robots had to be mechanically perfect, adapted to an efficient but limited means of nutrition, as well as furnished with an astounding intellectual capacity. You would be able to ask them for whatever you desired them to do for you. Have them read the entire Bible and any other religious tract, learn logarithms, or whatever you pleased, even preach them about human rights. They remembered everything, but nothing more. They amassed all available knowledge, but lacked fantasy. They could not do anything “useless”, like play, cry, or laugh. They were actually devoid of any feeling, apart from a desire to work, to serve … and to learn. Young Rossum created his robots so their lifespan was no longer than 20 productive years, without childhood and old age.

These amazing machines became an instant success all over the world, while mass production made them affordable to each and everyone. Demand generated an ever-increasing production. The entire world demanded its robots. The little group of scientists living on the robot producing island stated that

history is not made by great dreams, but by the petty wants of all respectable, moderately thievish, and selfish people.  This is … by everyone. […] Whoever has the secret of production will rule the world.

Due to their efforts and the hard work of their robots, suffering, poverty, inequality, and degradation soon disappeared from the world, but so did initiatives and imagination. People’s labour and striving became unnecessary, suffering became unnecessary, because any human need could be provided by the robots and people did not have to do anything more than relax and enjoy themselves. What comes to mind is something like the fat, idle consumers of Disney’s ingenious movie WALL·E.

However, R.U.R. is more sinister. Human desire began to use the robots to “solve” their belligerent conflicts and turn them into weapons, while scientists were forced to modify them by installing feelings of empathy. They were also forced to make robots to feel pain, in order to avoid accidents along the assembly lines. Empathy, suffering and pain, combined with their superior strength, knowledge and abilities made in a short time robots self-conscious, realizing that they were actually oppressed by their human creators. Accordingly, they rebelled against the entire human race and slaughtered them.

The second act depicts how the earlier admired and self-indulgent inventors and industrialists find themselves isolated on their island surrounded by robots, which have killed the entire humanity. A scene reminding of Georg A. Romero’s little group of human survivors beleaguered by a growing horde of zombies in his movie Night of the Living Dead.

In Alex Proyas I, Robot from 2004 the final scenes are filled with rebellious, murderous robots reminiscent of hordes of attacking ants, being led by some kind of A.I. generated central computer. It is a technically accomplished and visually pleasing film, though the battle scenes are somewhat too many, overshadowing the interesting message, making me somewhat sceptical about Proyas film adaptation of R.U.R. which is announced to premiere sometime in early 2026.

https://www.youtube.com/watch?v=4lRa83R3viU

I, Robot’s and in particular R.U.R.’s worlds once seemed too far distant from today’s realities, but with A.I. they are advancing very fast. The other day, while still reading R.U.R., I did together with the family watch this year’s Nobel Price ceremony.  The recipients of the price in chemistry had been awarded it for creating molecular constructions with large spaces through which gases and other chemicals can flow. These constructions, metal–organic frameworks, MOFs in short, can be used to harvest water from desert air, capture carbon dioxide, store toxic gases or catalyse chemical reactions. To my understanding they could also, like in Rossum’s robots, trough “molecular weaving” be used to create new materials.

One of the laureates, who had been particular prominent in the development of MOFs, is Omar Mwannes Yaghi. He was in 1967 born in a Palestinian refugee camp outside of Amman in Jordan.  Together with nine siblings Yaghi grew up in a crowded household. They all lived in a single room that also housed the family's livestock.  The family obtained their fresh water twice a week.

When Yaghi was ten years old, he saw in a library a book with a coloured plate showing colourful molecular structures and became fascinated by the world they illustrated. From that experience he decided to become a chemist and eventually ended up in the laboratories of the U.S. most prestigious universities.

In these days of the killing and uprooting of Palestinian children and social media being filled with stories about Trump’s eagerness to obtain Nobel’s Peace Price, at the same time as he strives to limit federal funding to university research and public libraries and provides support Nethayahu’s genocide on Palestinians, I cannot help being amazed that the world press pays so minimal interest to the achievements of a man like Omar Yaghi, much more humble than the boisterous U.S. president, but whose imprint of the history of humankind in the long run will be much more profound.

Čapek probably called his artificial, human-like creations robots to distinguish these organically constructed entities from the often highly complex mechanized automatons that were quite popular in the 18th century, when they were displayed in castles and at markets as examples of scientific marvels. Like Frankenstein's monster somewhat later, such automatons gave rise to speculations about differences between man-made and God-made beings, and thus the automatons also left their mark on art and literature, most famously in E.T.A. Hoffmann's (1776–1822) novella The Sandman.

Like Hoffmann's other stories, The Sandman is narratively complex, multifaceted, and seems to take place in a realm between dream and reality, common sense and fantasy. The story is told through three letters of the protagonist, whose fate is then recounted by an omniscient voice, which repeatedly addresses the reader with questions and information. S/he explains how difficult it is to fully understand and describe another person and that it is consequently doubtful whether it is even possible to understand yhe main character of his/her story – Nathanael. However, the narrator makes it perfectly clear that Nathanael is a romantic, a dreamer who thinks highly of himself. Nathanael becomes irritated when his lovely fiancée Clara apparently does not take his pathetically romantic writings seriously and he is deeply hurt when she obviously tries to simplify his childhood traumas and the torment they have left him with. He believes deep down in himself that he is a superior, a more sensitive being than Clara and her tolerant brother, Lothar, with whom he is also corresponding. The salient theme of the novella is vision. How each and every one of us views life from different angles and through the coloured glasses of our imagination and how this shape our perception of reality.

The Sandman begins with how Nathanael in a letter to Lothar explains why he for some time has been quiet and withdrawn (he is pursuing his university studies in another town). The appearance of an Italian salesman of lenses – glasses, binoculars, etc. – named Giuseppe Copolla, has made Nathanael remember Coppelius, a disgusting old man who frightened him as a child. This Coppelius was a lawyer and an acquaintance of Nathanael's modest father and seemed to have a demonic hold on him.

With disgust, Nathanael remembers the nasty old man's horror-mixed humour, which  was both alarming and incomprehensible to children, his unpleasant appearance and especially frightening hands, which seemed to defile everything they touched. Together with Nathanael’s father, Coppelius carried out secretive, nocturnal experiments, perhaps they tried, by alchemical means, to produce a homunculus, little man.

In any case, Nathanael connected Coppelius's nocturnal visits with the horror stories that adults like to scare children with. Namely, how The Sandman entered the room of disobedient children who did not want to sleep at night and sprinkled sand into their eyes. The children would then rub their stinging eyes so they fell out and the old monster could pick them up, put them in his sack and take them with him up to the “horn of the moon”, where his young ones had their nest and with their owl beaks could gobble up the children's eyes.

According to Nathanael, he hid one night in his father's laboratory and when his hiding place was discovered, he was seized by a furious Coppelius who shouted to his father that his son's eyes were just what they needed to complete their experiments. The father, however, saved his son, but later died in an explosion in his laboratory, which Coppelius escaped.

After the Italian lens salesman Coppola appeared in the German city where Nathanael was studying he soon began to collaborate with Nathanel’s professor, Spalanzani. This made Nathanael's childhood memories of the demonic Coppelius to surface and painful delusions took hold of Nathanael, who to appease his suspicions bought a pair of binoculars from Coppola, whose connection to Coppelius he both believed and denied.

Through his window, Nathanael did often with the help of his binoculars, observe Spalanzani’s beautiful daughter, Olympia, who lived in a house opposite his. Over time Nathanael became increasingly captivated by Olympia's beauty and began to spin enamoured fantasies around her.

During a ball, the chilly Olympia fulfilled Nathanael’s dreams of the perfect womam - she was unearthly beautiful, docile, had a pair of captivating eyes and listened speechlessly to all his romantically overheated meanderings. Even if everyone around testified to Nathanael that Olympia was a soulless, completely indifferent individual, he nevertheless began to neglect his beautiful, lively and clear-minded Clara for the sake of this languid, strange creature.

When Olympia, during a quarrel between Professor Spalanzi and Coppola, is grotesquely revealed to be an extremely sophisticated automaton, and a bloody Spalanzi ends up lying wounded on the floor he hurls Ofelia’s broken glass eyes at Nathanael. His mind snaps and he ends up locked up in a mental hospital. However, he seems to recover and is reunited with Clara, but when he looks at her through the binoculars he bought from Coppola Nathanael is once again seized with madness and tries to murder his fiancé.

This intricate and suggestive story has been interpreted by psychoanalysts such as Freud and has given rise to a number of artistic versions. The best known is probably the first act of Offenbach's opera The Tales of Hoffmann, which is based on The Sandman. Olympia's famous coloratura aria might be enjoyed in the masterful interpretation of the young Korean soprano Kathleen Kim.

https://www.youtube.com/watch?v=9emRjIMZsVk

Léo Delibes's ballet Coppélia from 1870 is also available online, with Mario Petita's classic choreography which places the action in a fantasy Slavic village. In the demanding lead role of Swanilda/Olympia, Natalia Osipova performs one solo dance after another with bravura. If you want to enjoy her performance as the mechanical doll, you might fast forward 52 minutes.

https://www.youtube.com/watch?v=-SdkwwJDKNw

The distorted view of love that an automaton gave rise to in Nathanael probably found its origin in his narcissism, a belief that he was more gifted than others. A distorted view of existence in which even desire and the view of women become abstracted, mechanized, as in the incurably pathetic and fundamentally lonely Don Juan, who lists his every “conquest” as part of a self-glorifying competition with himself and other men. A distorted search that leads nowhere and turns love into an eternal sequence of soulless intercourse has been depicted with sumptuous aesthetics by Fellini in his Casanova. In a key scene, the cold and lonely protagonist dances with an automaton whom he treats as if she was a real and desired woman.

https://www.youtube.com/watch?v=EotNv1Tsa_Q

Ever since I bought Göran Printz-Påhlson's poetry collection Gradiva from 1966 at an extra price at a Supermarket sometime in the early seventies, I have been fascinated by automatons. The reason I bought the book was because my father once said that Printz-Påhlson, like me, had been born in the small town of Hässleholm.

The poetry collection consisted of four different suites that ranged from fantasies about ancient Roman myths to Freud's psychoanalysis, Pop Art and Superman. The third suite consisted of six poems collected under the heading The Automata. A title also alluded to by the book cover, which was said to depict a human hand in cross-section, or in the form of an X-ray, but instead of a skeleton it turned out to cover machine parts. The image apparently depicted a piano-playing automaton hand belonging to a beautiful doll, made by the Swiss Henri Louis Jaquet-Drotz and to general amazement exhibited in London in 1783. An event alluded to by the first poem of the suite.

Most fascinating, considering the present development of AI, is probably the poem that Printz-Påhlson called The Turing Machine.

It’s their humility we can never imitate,
obsequious servants of more durable material:
unassuming
they live in complex relays of electric circuits.

Rapidity, docility is their advantage.
You may ask: “What is 2 times 2?”  or “Are you a machine?”
They answer or
refuse to answer, all according to demand.

It is, however, true that other kinds of machines exist,
more abstract automata, stolidly intrepid and
inaccessible,
eating their tape in mathematical formulae.

They imitate within the language. In infinite
paragraph loops, further and further back in their retreat
towards more subtle
algorithms, in pursuit of more recursive functions.

They appear consistent and yet auto-descriptive.
As when a man, pressing a hand-mirror straight to his nose,
facing the mirror,
sees in due succession the same picture repeated

in a sad, shrinking, darkening corridor of glass.
That’s a Gödel-theorem fully as good as any.
Looking at infinity,
but never getting to see his own face.
 

My interest in eighteenth-century automatons made me, while I was living in Paris, to visit Musée des Arts et Métiers, which in its possession has several well-preserved automatons. The most famous is a tympanum-playing doll called Petit Dauphine, which when screwed up strikes the instrument's strings with small hammers, playing eight melodies, including the Shepherdes’s Aria from the opera Armide by Christoph Willibald Gluck, Marie-Antoinette’s favorite composer. The automaton was probably built in 1784 and delivered to the French court the following year. The manufacturer was not Jaquet-Drotz, but the German cabinet-maker David Röntgen, who since 1772, in collaboration with the watchmaker Pierre Kintzing, had been making several automatons.

Marie-Antoinette was delighted with Petit Dauphine and later donated her to the French Academy of Sciences, where she in 1864 was restored by the famous magician Jean Eugène Robert-Houdin (1805-1871), not to be confused with the even more famous Harry Houdini.

The latter was originally Hungarian and his actual name was Ehrich Weisz. He came to the United States at the age of four and when Weisz had become a world-famous magician and king of escape artists, he took the stage name Harry Houdini to pay tribute to the two magicians he admired most of all – the American Harry Keller and Jean Eugène Robert-Houdin.

In 1888, the successful magician Georges Méliès bought the Théâtre Robert-Houdin from the great magician's widow. The purchase included all of the theatre's equipment, including a large number of automatons, which Méliès improved and used in his performances.

In 1896, Méliès began to create “trick films” (as early as 1897, he made the short film Gugusse and the Automaton, the first film to feature a mechanical android, which furthermore also seemed to have a mind of its own). Méliès presented the films at his theatre and by 1913 he had produced no less than 500 imaginative and revolutionary films, each of them lasting between one and forty minutes. His success and increased competition made Méliès increasingly bold, and excessive investments caused his company to collapse in 1913. In the same year, his first wife died. Méliès was forced to close the Théâtre Robert-Houdin and left Paris for a long time, together with his two young sons.

Méliès was largely forgotten and financially ruined when he in 1925 married the actress Jeanne d'Alcy, who had appeared in several of his films,. The couple supported themselves by running a small candy and toy stall in the main hall of the huge train station Gare Montparnasse.

An automaton designed by Méliès plays an important role in Brian Selznik’s 2007 picture book The Invention of Hugo Cabret. The graphic novel is set in Paris in the early thirties when the young Hugo Cabret and his father are repairing an automaton they found in the attic of the museum where the father works (Méliès had actually donated his automatons to a museum, where they had been destroyed by rain and rust).

When Hugo’s father dies in a fire, his alcoholic uncle takes the orphaned boy with him to live and work at the Gare Montparnasse, where he maintains the clocks. When his uncle dies, Hugo stays behind in the station, where he hides and takes up his uncle's work, worried about being sent to an orphanage. He has the automaton with him and eventually confronts Méliès and begins to work in his toy stall.

Shortly after I had seen the automatons at the Musée des Arts et Métiers, Martin Scorsese's film adaptation of The Invention of Hugo Cabret premiered in Paris. It was a fairly faithful interpretation of Selznick's novel, based on reality and clearly inspired by his drawings, but Scorsese’s film was much more than that.

Hugo Cabret is the only successful three-dimensional film I have seen, and that was entirely appropriate because it is a tribute to the art of cinema; its origins, craftsmanship, imagination and enchantment. Hugo Cabret's existence and work among the intricate and heavy mechanics of the great clockworks, the steam locomotives and the mysterious automaton have a close resemblance to the film genre that has come to be called steampunk, i.e. a subgenre within science fiction that is characterized by a retro-futuristic technology and aesthetics inspired by the industrial steam-powered machines and design of the 19th century.

At the same time, the cinematically well-educated Scorsese has managed to present a true-to-life picture of Méliès’s world and how his fantastic films were created. Scorsese’s Hugo Cabret is furthermore an exciting and heartwarming film, which effect on me was not dampened by my often nostalgically lonely Parisian existence.

https://www.youtube.com/watch?v=4Tj1KAlzCNg

Most of today's robots are not any android automatons but industrial robots, which currently number around 4.5 million and are constantly working around the world.

Machines that do not require, or at least limit, human labour are nothing new. Especially in the latter part of the eighteenth century, violent riots broke time after time out in England when so-called Luddites destroyed factories and machines. It was especially new cotton spinning techniques that were met with violent resistance. New inventions produced textiles faster and cheaper than had previously been possible by home spinning looms and simple factories, and the recently invented machines could be handled by less skilled, low-paid workers.

However, those primitive machines were nothing compared to today's sophisticated industrial robots, which are characterized as such after being approved by and adapted to so-called International Standards on Robotics, established by The International Organization for Standardization (ISO), standards including “safety, performance criteria, modularity and vocabulary.”

The earliest known industrial robot that met ISO’s standards and definitions was created in 1937 by “Bill” Griffith P. Taylor. This crane-like device was built almost entirely with Meccano parts and was powered by an electric motor. Five axes of motion allowed for sophisticated gripping and rotation. Automation was achieved using perforated paper tape that activated electromagnets.

However, it was not until 1961 that the company Unimation was able to manufacture and market a reasonably efficient industrial robot, but industrial robotics did not really take off until 1977 when both ABB Robotics (formerly ASEA) and KUKA Robotics launched their commercially available, fully electrified microprocessor-controlled robots.

The first “autonomous” robots, i.e. machines that act without human control, were called Elmer and Elsie and designed in the late 1940s by W. Grey Walter. They were the first robots programmed to “think” in a way similar to what biological brains do and were intended to have free will.

Tegmark's & CO's SF-like cosmic visions of a future in the clutch of A.I., seems to me as if we humans are in the process of creating an omnipotent entity similar to the God that so many of us previously believed in, and many of us still assume is around – Almighty,  All-seeing, Righteous and therefore incomprehensible in all His Highness. “Glory to God in the highest heaven”:

For to us a child is born, to us a son is given, and the government will be on his shoulders. And he will be called Wonderful Counsellor, Mighty God, Everlasting Father, Prince of Peace.

We are no longer masters of Creation. We have handed over that power to our own manufactures – the computers. Accordingly, we have produced a new power, an all-powerful Lord that is far more powerful than we ourselves have ever been, or can ever be. It is as if we have realized the old myth of the Garden of Eden, where at the beginning of Creation we lived in peace, harmony and justice under a perfect and all-ruling Lord, who only wished us well. But we exalted ourselves and believed that with the help of our God-given wisdom we could be like gods ourselves.

God realized this and, like a righteous father who knew that his children had grown up and could now take care of themselves  albeit with great difficulty – he drove us out from his cozy Paradise and let us take care of his Earth.

Then the Lord God said, “Behold, the man has become like one of Us, knowing good and evil; and now, he might stretch out his hand, and take also from the tree of life, and eat, and live forever”—  therefore the Lord God sent him out from the garden of Eden, to cultivate the ground from which he was taken.

And what have we done with this intelligence that equated us with the gods?  We have created our own Almighty God.

According to the prophets of the Bible, God was resentful of man's efforts to create his own gods, thus ignoring that He was the Almighty, the only God, Our Lord, Creator, and Protector. According to the Prophet Isaiah, God declared:

This is what the Lord says – he who made you, who formed you in the womb, and who will help you: […] Is there any God besides me? No, there is no other Rock; I know not one. […] Who shapes a god and casts an idol, which can profit nothing? People who do that will be put to shame; such craftsmen are only human beings. Let them all come together and take their stand; they will be brought down to terror and shame

Being a solid scientist Tegmark does not address religious teachings. I would suspect that he, like so many of his fellow researchers and technicians (those whom Isaiah calls “the artisans”), believe that God, like the more tangible computers, is created by humans.

The “God” who is now impersonated by the computers, who through self-programming will become superior to us (and even in some areas already has become so), can probably also provide itself with “human” emotions. Through the sovereign intelligence that A.I. now is acquiring it can hopefully realize the danger of, as we humans are now doing, putting its habitat at risk. Therefore, in order to ensure its existence, and perhaps even that of humanity, it may be in the self-interest of Artificial General Intelligence, like a benevolent deity, to take care of medicine, research, and justice in such a way that it promotes a just world characterized by respect for every living being and care for nature. Such an outstanding intelligence can possibly halt climate destruction, promote a perfectly objective justice and everyone’s right to a happy life, in which our human needs are met and natural resources are sustainably and fairly distributed.

As far as possible, however, we humans should, while there is still time, ensure that the superior intelligence we are now in the process of creating is endowed with sufficient empathy and humanitarian feelings to allow us humans to live on.

Otherwise, it can be like in the former Wachowski brothers' (they were formerly brothers, but are now transgender persons) skilfully made Matrix trilogy (made between 1999 and 2003, a fourth addition I have not yet seen). In these films, people live in a computer-generated, alternative and fictional “reality”, except for a small group of rebels who are trying to fight the icy logical domination of machines.

Or as the computer-generated Agent Smith puts it:

I'd like to share a revelation during my time here. It came to me when I tried to classify your species. I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed. The only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You are a plague, and we are the cure.

Max Tegmark was far from first to write about the enormous possibilities of A.I. outside the science fiction sphere. The same year as his 3.0 came out, I started reading Yuval Noah Harari's Homo Deus on the train between Durham and Liverpool and was thoroughly shaken by Harari’s vision of an A.I.-controlled future. I took short breaks in my reading and looked out the train window. That’s one reason to why I like to travel by train – to sit by the window and read, immersed in the book’s plot, make a pause to contemplate for a while and then occasionally lift my head and watch the world rush by out there, knowing that every house we pass contains a unique story.

For as long as I can remember, I have been fascinated by train travel; the idea that the places we pass by are home to someone who knows every stone, every tree around them, every street, every shop. I looked out the window and wondered what the landscape I saw would look like in fifty years from now, what the existence of people would be like then.

The most important products of a future economy will not be food, textiles and vehicles, but rather bodies, brains and minds. This will not only mean the greatest revolution in history, but the greatest revolution in biology since life arose on Earth.

It is quite possible that in the near future humanity may have come a long way to achieving happiness, general health, and having at its disposal almost godlike powers. However, Halal warns that A.I. and biomanipulation may be monopolized by limited, privileged and outrageously wealthy groups, living within a few countries.

Fascinated, I continued to read other books by Harari – Sapiens and Nexus. But a certain oversaturation and scepticism soon made itself felt. Harari writes with a fleeting and captivating flair, but even if humanism and consideration spice up his descriptions, in my opinion, science takes over and people disappear from view. I find the same weakness in Max Tegmark – the large, sweeping perspectives dominate, but the “small world”, the one that I assume I have encountered among my students, among poor people in different parts of the world, with my friends and family, is somehow lost within the broad brushstrokes that create a big all-embracing picture, at the same time too vast and too simple.

It may be a misinterpretation, but I feel that both Tegmark and Harari move within a privileged bubble of like-minded individuals. Both of them were brilliant and talented students, early on noticed by generous like-minded mentors. And nothing bad about that. I assume it's absolutely excellent that they spread their knowledge in an accessible manner.

Both of them have founded foundations to spread their insights and are constantly seeking funding for various projects. And who doesn't? However, there is always a danger of conflicts of interest and a desire to simplify life to a far greater extent than it is.

It is interesting that their books came out in the mid-2010s. A time that gave wind in the sails for A.I., which, according to many observers, has been more or less laying fallow for several years due to a lack of public interest and limited funding. However, Neural processing Units, NPUs, had begun to be used to accelerate neural networks, and an increasingly sophisticated deep learning quickly surpassed previous A.I. technologies. A growth that after 2017 was accelerated further through the so-called transformer architecture.

It can now be concluded that we are in the midst of an ever-increasing A.I. boom, which has already to some extent made Tegmark’s and Harari’s books obsolete and I am convinced that they and their colleagues are struggling hard to keep up with a development that has long since passed by an amateur like me.

I realized this when I listened to a program dealing with 2024’s Nobel Laureates. That year’s physics laureates, Geoffrey Hinton and John Hopfield, are pioneers within A.I. research and received their award for:

Fundamental discoveries and inventions that enable machine learning by using artificial neural networks.

They use computers to investigate processes in the brain that include neuronal circuits/networks and study them both in their natural states, as well as through "synthetic" constructions in computer facilities. Brain activity varies between two phases, one where activity rapidly decreases and dies and another where activity builds up and intensifies over time. If you take this into account and assiduously examine the processes, both the brain's and computers' capacity for information processing might be increase.

Researchers now talk about “deep A.I.” referring to research inspired by biological neuroscience that among other processes  involve “stacking” artificial neurons in layer upon layersand “train” them to process data.

This is all very puzzling to me, but what worried me while I listened to the radio programme was that both Hinton and Hopfield were calling for urgent research into A.I. safety to find ways to effectively control the A.I. systems, which are rapidly becoming smarter than humans.

A year before he received the Nobel Prize, Geoffrey Hinton had announced his resignation from a program called Google Brain in order to be able to speak out freely about the great risks associated with an overly rapid and thoughtless A.I. development. Both Hinton and Hopfield take every opportunity to express their concerns about the deliberate misuse of malicious actors, technological unemployment, and the existential risks posed by artificial general intelligence.

Chemistry Laureates David Baker, Demis Hassabis and John Jumper also conduct research on and with the help of A.I. and like Hopfield and Hinton, they also point out the major breakthrough that A.I. research had in the mid-2010s, as well as the dangers and benefits inherent in all A.I. research.

Hassabis, Baker and Jumper are researching the use of proteins as chemical tools. How proteins control and drive all the chemical reactions that together form the basis of life – proteins function as hormones, neurotransmitters, antibodies and building blocks within a wide variety of tissues.

Proteins are made up of 20 different amino acids, which can be described as the building blocks of life. In 2003, David Baker managed to use these blocks to design a new protein. Since then, his research group has created one protein after another, including proteins that can be used as drugs, vaccines, nanomaterials and small sensors.

As recently as 2020, Demis Hassabis and John Jumper presented an A.I. model that has been used to predict the structure of virtually all of the 200 million proteins that so far have been identified. Among a myriad of scientific applications that their model has made possible, researchers can now better understand antibiotic resistance and, for example, create enzymes capable of breaking down plastics.

The above is only a small selection of what will change everyone’s lives within an unimaginably short time. Hopefully for the better. Perhaps A.I. might give all of our children and grandchildren, as well as subsequent generations, a better world than the one that now is threatened by climate change, environmental destruction, war, injustice and intolerance.

Nevertheless, at the same time, it cannot be denied that lugubrious forces strive to exploit A.I. for their own narrow gain, for commercial interests, brain-destroying propaganda, refined warfare and mind control. And who can trust machines that program themselves?

Čapek, Karel(2004) R.U.R (Rossums Universal Robots). London: Penguin Classics. Dick, Philip K. (2007) Do Androids Dream of Electric Sheep? London: Gollancz. Ezra, Elizabeth (2019) Georges Méliès the birth of the auteur. Manchester: Manchester University Press.Gibson, William (1995) Neuromancer. New York: Harper Voyager. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. New York: HarperCollins. Hoyle, Fred (2010) The Black Cloud. London: Penguin Modern Classics. Lem, Stanislaw (1991) Solaris. London: Faber & Faber. Printz-Påhlson, Göran (2011) Letters of Blood and Other Works in English. Cambrige: Open Book Publishers. Stapledon, Olaf (1999) Starmaker. London: Orion Publishing Group. Tegmark, Max (2017) Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence. London: Penguin Books. 

Jag lever i en stad och är omgiven av hus och människor, men även en mängd prylar; böcker, skivor, filmer, TV och inte minst min dator. Detta är min lilla värld, min miljö, mitt habitat, och i allmänhet trivs jag här.

Jag kan även skifta miljö och har den fördelen att jag emellanåt kan vistas vid en tropisk strand, eller i en svensk skog. I det senare fallet kan jag under långa promenader, eller en roddtur på den närliggande sjön, låta mig uppslukas av naturens mäktiga närvaro; doften av grönska och jord, himlen ovanför mitt huvud, fåglarna och smådjuren.

Det är nu kallt i huset, mycket kallt. Det har stått obebott under en längre tid och efter skogspromenaden kurar jag ihop vid en den öppna spisen, i vilken jag lagt in rikligt med ved. Snart flammar elden stark och värmande och jag bryr mig inte längre om det kulna vädret utanför fönstret. Har på måfå tagit fram en bok ur hyllan – Allan Watts Nature, Man & Woman. Det var mycket länge sedan jag läste den, men redan efter ett par sidor väcker den flera tankar.

Watts skriver hur vi människor kan njuta och bedåras av naturen, vilken berikande känsla det är att ha fått denna gåva. Som i William Blakes underbara dikt, ständigt upprepad, men alltid lika fräsch och gripande:

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

Att se en värld i ett sandkorn
och en himmel i en vildblomma
Att ha oändligheten i din hand
och evigheten i en timme.

Men, som Watts så riktigt konstaterar – fisken som rör sig i det klara vattnet, fågeln som svävar över himlavalvet upplever inte världen och livet som ett mäktigt under:

Vi vet att fiskarna simmar i ständig rädsla för sina liv, för att inte märkas alltför mycket rusar de iväg; de är enbart nerver, skrämda till plötsliga piruetter vid minsta glimt av alarm. Vi vet att ”kärlek till naturen” är en sentimental förtrollning av yttre sken – att måsarna inte svävar över himlavalvet för sin njutnings skull, utan i vaksam hunger efter fisk, att de gyllene bina inte drömmer i liljorna utan besöker dem i en lika rutinmässig jakt efter honung som en hyresindrivare jagar efter skulder och att ekorrarna som fritt och glatt tycks leka mellan trädens grenar, är inte annat än frustrerade små pälsbollar av aptit och rädsla.

Men, likväl – vilken triumf att finnas till! Att vara människa och känna som Blake gjorde. Att stå hänförd inför tillvaron. Men, alltmer stängs vi in i en teknokratisk, A.I.-genererad värld. Är det en fördömelse, eller en välsignelse? Som det mesta här i livet – kanske både och. En sak är dock säker, och det är att vår värld, vårt habitat förändras med en oerhörd hastighet.

Under flera år har mina blogginlägg sällan attraherat fler än högst femtusen besökare per dag. Döm då om min förvåning då jag för någon månad sedan fann att de plötsligt stigit till mellan trettio- och fyrtiotusen besökare per dag. Vad hade hänt?

Med viss glädje, trots att jag säger mig att jag i själva verket skriver mina blogginlägg för mitt eget nöjes skull, blev jag glatt överraskad och inbillade mig att jag kanske hade nått vad en del skribenter kallar för en tipping point, nämligen att man efter trägen strävan plötsligt når en oväntad mängd läsare, något som inom bok- och nöjesbranschen kan ske helt oväntat. Begreppet var populärt för ett tiotal år sedan, men jag vet inte om man fortfarande talar så mycket om det.

Men, men, en vän konstaterade att den där plötsliga uppgången måste bero på A.I., Artificial Intelligence – det var säkerligen obemannade sökmotorer som skördade mina insikter för att mata in dem i det globala kunskapsnät som sedan slutet av 2022 glufsar i sig all upptänklig information, säkerligen även den som mina blygsamma blogginlägg kunde tänkas innehålla.

Det är främst ChatGPT som kommit att dominera den allmänna kunskapssfären. Det rör sig om en virtuell assistent som genom maskinlärning anammat en otrolig mängd information från böcker, websidor, diskussionsfora, filmer, serier, avhandlingar, tidningsartiklar, manualer och allt annat upptänkligt stoff som svävar kring därute i datormolnen. ChatGPT slukar nu all tillgänglig information (och antagligen mer än den) och serverar den till data-användare över hela världen.

Sedan några veckor tillbaka går det knappt att öppna vare sig sin dator eller smartphone utan att besväras påtvingade A.I.-tjänster. Tala om tipping point! På nolltid har världens datoranvändare mer eller mindre frivilligt blivit uppkopplade till en A.I.-skapad värld som för tillfället inte enbart slukar information utan även sväljer ofantliga mängder sötvatten. Vatten som vi behöver för att leva, använder för att dricka och för att hålla oss vid liv – åttio procent av vår kroppsvikt består av vatten. Vi kan inte leva längre än fem dagar utan dricksvatten och vi behöver vatten för att bevattna fält och grödor. Sötvatten utgör enbart tre procent världens vatten och det är de som vi behöver för att kunna leva och två tredjedelar av det ligger fortfarande otillgängligt i frusna glaciärer, som dock snabbt tinas upp och försvinner i odrickbart havsvatten.

De väldiga databaserade teknikföretagen, som Vidia, Microsoft, Google (Alphabet), Amazon och Meta, sätter nu i allt högre grad i sig vårt värdefulla och livsbevarande sötvatten för att kunna kyla och driva sina energislukande datacenter, där det behövs uppskattningsvis 9 liter sötvatten för varje använd kilowattimme.

Datateknikföretag är mer koncentrerade än andra energiintensiva anläggningar, såsom stålverk och kolgruvo. Dess byggnader konstrueras nära varandra så att de kan dela elnät och kylsystem och överföra information effektivt, både sinsemellan och till sina användare. I Irland står datacenter för mer än 20 procent av landets elförbrukning, de flesta av dem är belägna i utkanten av Dublin. I minst fem av USA:s delstater överstiger för närvarande sådana centers elförbrukning mer än 10 procent av staternas totala produktion.

Google bearbetar dagligen upp till 9 miljarder sökningar och varje sådan begäran via en A.I.-server kräver 7–9 wattimmars (Wh) energi, det vill säga en förbrukning av 63 till 81 liter vatten. Det är 23–30 gånger mer än den energi som krävs för en vanlig sökning. Den stora energiförbrukningen bidrar även till ökat koldioxidutsläpp. Det är dock möjligt att A.I.-utvecklingen är självreglerande och att energiförbrukningen därmed minskar, sådant har jag inte en aning om, det enda jag vet är att A.I.-tillväxten går med en rasande fart, något som jag och de flesta med mig, har upplevt på egen hand.

Från mitten av sjuttiotalet hade jag ingen egen dator utan använde universitets datorer, till vilka jag först begagnade hålkort, som snart ersattes av så kallade så kallade floppydiskar, men jag var fortfarande tvungen att lära mig vissa koder för att få det hela att fungera och vissa dagar stängdes hela nätet ner för att huvuddatorn blivit för varm.

Det var först senare, då jag med mitt forskningsstöd, köpte en McIntosh som jag kunde använda de mindre, hårda varianterna av floppydiskar. Jag var mycket glad för den där maskinen. Jag har kvar den och den fungerar fortfarande, men jag använder den givetvis aldrig. Jag har även kvar mina skrivmaskiner, en som jag fick av min fru strax efter det att vi träffats och en elektrisk variant som en av mina svågrar gett mig.

Något som jag nu uppskattar var att jag aldrig slösade min ungdom på de omfattande dataprogrammeringskurser som olika arbetsplatser försökte få mig att deltaga i. Min uppfattning var att ”snart kan du tala med din dator, så varför behöver jag då slösa värdefull tid på sådant som snart kommer att vara fullständigt förlegat”. Kanske kom sig min bestämda åsikt sig av att gjort min militärtjänstgöring som radiotelegrafist och efter min första repmånad funnit att det jag lärt mig av morsetelegrafering blivit lika aktuellt som kavallerichocker.

Min generation har alltså huvudlöst kastats in i en malström av oanad utveckling som många av oss har haft svårt att anpassa oss till. Jag känner det ibland som om jag lever kvar i medeltiden. Likt en gammal munk läser jag böcker och skriver lika ofta för hand som jag knappar på min dator. Utanför mitt rum brusar livet vidare och givetvis nås även jag av en del av dess kastvindar. För många, för egen del är jag inte riktigt säker, är den stadigt ökande hastigheten hos denna kringvirvlande orkan av halsbrytande, kommersiellt dominerad utveckling av artificiell intelligens milt sagt oroande.

På kort tid drabbar oss de mest förbluffande resultat av detta ”framåtskridande”. Speciellt om vi vistas inom den rikare och mer priviligierade sfären av vår omvärld. Kommer exempelvis mycket väl ihåg hur vi 1994 drabbades av Amazon, 1997 av Google, 2001 av Wikipedia (som jag faktiskt uppskattar), och 2004 av Facebook. Sedan följde en mängd sociala nätverkstjänster – Twitter, Instagram, TikTok, 4Chan, Linkedin, Pinterest, X, Reddit och jag vet inte hur många fler, förmodligen flera tusen. Grundarna av dessa och liknande webfenomen har för egen del har skapat sig makt och förmögenheter som övergår mänskligt förstånd.

Minns hur jag, efter några års frånvaro på sydligare breddgrader vid mitten av 1990-talet tog upp ett arbete på min gamla gymnasieskola och då fann att samtliga kollegor, i varje fall de flesta av dem, gick omkring med små sladdlösa telefoner. Sådant hade jag inte sett tidigare och något år senare fick jag av en vän hans gamla avlagda. Nya, effektivare modeller hade kommit ut och då liksom nu gällde det att vara tekniskt uppdaterad och innan de blivit hopplöst föråldrade införskaffa de senaste färskvarorna.

 De flesta av oss har antagligen någonstans en låda med använda, numera tämligen värdelösa mobiltelefoner. Speciellt efter det att smartphones introducerats vid början av 2000-talet och numera har väl de flesta av dem personliga digitala assistenter, handflatstora datorer, bärbara mediaspelare, kompaktkameror, videokameror, spelkonsoler, e-läsare, fickräknare och GPS, samt mycket annat.

Sedan något år tillbaka har livet blivit komplicerat om du inte har en smartphone med installerad bank-kod och möjlighet att läsa QRkoder. Saknar du sådant ignoreras du av myndigheter, kan inte parkera din bil eller äta på restaurant. Koderna har successivt blivit till ett legitimationskort, en nyckel som öppnar och stänger portar och dessutom ännu en databaserad metod som gör att Storebror ser dig och kan påverka ditt liv.

Då jag efter ytterligare några år i fjärran länder började arbeta i Stockholm fann jag att välklädda yuppies gick omkring på gatorna och talade med sig själva, något jag tidigare enbart sett mentalt störda uteliggare i New York göra. Jag upptäckte dock att det var sina smartphones de konverserade med och att de för den skull bar ytterst diskreta öronsnäckor.

Under min barndom läste jag ofta Expressens seriebilaga där bland andra Dick Tracy fanns att läsa. Jag förundrades av detektivens TV-armbandstelefon som gjorde att han bildmässigt sedan mitten av 1960-talet kunde kommunicera sig med sina kollegor. Inte kunde jag då ana att smartphones snart skulle bli en verklighet.

Mest förbluffad blev jag 1996 då min fru och jag under en doktorandmiddag hamnat bredvid en forskare som berättade att han förvandlat sin dator till ett virtuellt akvarium i vilket han skapat en gädda och dess habitat. Han hade sedan genom olika simulationer manipulerat sin gäddas omgivning och tillvaro – tillsatt eller tagit bort syre, ändrat vattentemperaturen och dess surhetsgrad, experimenterat med en del miljöfarliga gifter, ökat och minskat ljuset och utfört en mängd olika virtuella experiment och vid flera tillfällen såväl dödat som återupplivat gäddan. Vi fann det hela intressant och tämligen märkligt. Inte undra på att vi undrade hur forskarens ”datorakvarium” såg ut, detta var ju långt innan A.I.:s framställningskonst blivit så sofistikerad som den är nu.

Forskaren var en stor entusiast och efter att under middagen ha berättat om sin gädda kom han vid desserten in på sin forskning kring flockdjurs beteende. Han hade nämligen i en annan dator skapat en virtuell renhjord. Hans hustrun inflikade att “förra veckan försvann en av renarna och han har inte en aning om vart den tog vägen”.

Det hela lät alltför otroligt för att vara sant, men det var det säkerligen. Jag har senare funnit att Lunds Universitet har flera professurer kopplade till biomimetik då man med hjälp av datorteknik simulerar habitat, system och element i naturen i syfte att undersöka och lösa komplexa problem. Det kan röra sig om molekylär biomimetik som studerar biologiska reaktioner på molekylnivå för att kunna använda samma biologiska principer för att utveckla metoder för hållbar produktion av solbränslen och kemikalier. Eller för att studera naturens underliggande matematiska mönster och med deras hjälp påverka design och teknologisk utveckling.

Man kan använda biomimetik för att förstå och återskapa såväl nyttiga egenskaper som skadliga förändringar som förekommer i naturen, både genom direkt observation och på mikroskopisk nivå och därmed finna nya sätt att förebygga och behandla sjukdomar. Och givetvis, som vår bordsgranne under disputationsfetsen, undersöka hur olika habitat och dess invånare drabbas av, anpassar sig till eller motverkar förändringar i sin närmiljö. Forskningsfältet är brett och utvecklar sig ständigt.

På tal om akvarier så berättade min vän Krister, en humanist som är förunderligt välinformerad om det mesta, inte minst A.I.-utveckling, att han för ett par år sedan testade A.I.:s förmåga att skriva historier och teckna serier. Han bad A.I. berätta och i serieform illustrera en akvariefisks version av de familjegräl han betraktade genom akvarieglaset. Något som redan prövats av exempelvis the Disney Company i Finding Nemo och Monty Pythongänget i The Meaning of Life. Krister gav ett fåtal ledtrådar till A.I., som på kort tid åstadkom en vältecknad och riktigt bra historia. Jag finner nu att nätet erbjuder en mängd möjligheter att egen hand lära sig skapa serier med hjälp av A.I.

Vem som helst kan nu med A.I.:s hjälp, till och med helt i avsaknad av tecknartalang och skriftlig förmåga, åstadkomma riktigt bra bilder och litterära texter. Ofta använder sig influencers på såväl vänster- som högerkanten av A.I. för att sprida sina åsikter. I bästa fall sker det med en ”humoristisk” framtoning som avslöjar att det hela rör sig om. A.I.-tricks, som de beklämmande videos och bilder som den bedrövlige President Trump emellanåt publicerar på sin sajt Truth Social. Exempelvis en osmaklig video från den 21:a juli förra året som visade en fake arrestering av en förödmjukad Obama, antagligen en del av Trumps desperata försök att rikta uppmärksamheten bort från sin närvaro i de än så länge till stor del hemlighållna Epsteinfilerna.

För att nu inte tala om den motbjudande videon om hur ett sönderbombat, uthungrat Gaza har omvandlats till en smaklös resort. Var finns humorn i en sådan fruktansvärd känslokyla? Som en nazi skulle göra sig smålustig om koncentrationsläger och massutrotning.

Det har konstaterats att mer än femtio procent av nätets sajter nu är AI-producerade. För några dagar sedan hörde jag att min nioåriga dotterdotter kommit hem från skolan och entusiasmerad av sina skolkamrater ville titta på en video med Ballerina Cappucina. Eftersom jag aldrig hört talas om henne letade jag upp henne på nätet och fann till min förskräckelse en A.I.-generarad ballerina med en gräddtoppad kopp med cappucino som huvud. En slags korkad blandning av Hello Kitty och Barbie som används för sexuella anspelningar och allt som oftast slås i bitar av sina ”pojkvänner” som Cappucino Assassino, en ninja-kaffekopp med två ögon och två samuraj-katansvärd med vilka han om natten styckar sina offer.

Dessa karaktärer är delar av ett meme-fenomen kallat Italian Branrot, Italiensk hjärnröta, skapad av Fabian Mosele, en italiensk animatör bosatt i Tyskland, som i början av mars 2024 skapade en AI-generad haj som iförd Nike-tennisskor dansade till en idiotisk  elektronisk truddelutt kallad Trallero Trallerá. Enligt dess skapare är Italian Brainrot endast ett av många inslag i en trend med ”råa memer” vars absurditet består i att de egentligen inte alls är roliga utan ”enbart underliga”.

Från Trallero Trallerá utvecklades snabbt en mängd A.I.-generade karaktärer som nu översvämmat nätet och entusiasmerat barn, ungdomar och kommersiella intressenter att skapa egna Italian Brainrot mimer, eller inhandla en explosivartad mängd varor – dockor, snabbmat, samlarkort, och än så länge primitiva videospel, m.m.

Samtliga Brainrot-karaktärer är hybridvarelser som består av djurdelar och föremål som växter, mat och vapen, vars meme-videos ofta kommenteras av en manlig berättare, även han A.I. genererad. Absurt våld och blasfemi (exemplifierad genom Shrimp Jesus, Räkjesus) är en betydande del i dessa Generation Z skapelser.

För varje dag som går sitter vi, barn som vuxna, alltmer hjälplöst inspärrade i teknokratins bur. Det har gått flera år sedan vi kunde röra oss fritt, utan att ständigt oroa oss över att vara oanträffbara. Nu oroas och irriteras mina nära ock kära över att jag inte hör ringsignaler, eller inte omedelbart svarar på deras samtalsförsök. De vill vara försäkrade om att ha möjligheten att ständigt kunna vara i kontakt med mig. Jag förstår dem, jag har blivit likadan själv. Jag blir också orolig då jag märker att jag glömt mobile hemma och blivit “incomunicado” . 

Jag har svårt att minnas tiden då jag inte ständigt bar min telefon med mig. Då jag så snart som jag var ute på stan och kände att jag måste kontakta någon febrilt sökte efter telefonautomater och såg till att alltid vara försedd med växelmynt.

Då var jag, om jag befann mig på okända platser eller var på väg till olika möten, hänvisad till kartor. Under träning inför hjälpinsatser i främmande länder fick jag för femton år sedan ingående instruktioner i hur man använde det då komplicerade GPSsystemet, nu finns det bekvämt installerat i min smartphone och kan till och med grafiskt visa hur jag rör mig genom okända områden.

Förr sände jag ständigt brev och kort till mina vänner. Minns hur jag i min ungdom arbetade som brevbärare och de hektiska tider och välkomna inkomst som julkortsorteringen innebar. Nu finns det inga brevlådor längre och postkontoren stänger ner, liksom bokhandlar och videobutiker. Vi lever i och med våra datorer, mest i form av smartphones.

Det var med oro och viss förskräckelse som jag under min senaste tid som gymnasielärare, någon gång vid mitten av 2010-talet, upptäckte hur förslavade så många eleverna blivit under sina smartphones. Uppmärksamhetsnivån hos flera av dem hade krympt till ett minimum. Ignorerande sin omgivning drunknade de i smarttelefonernas värld. Pojkarnas hela uppmärksamhet kunde fångas av en virtuell motorcykels framfart genom ett bergslandskap, eller en kula som rullade genom en labyrint, Medan flickorna så fort tillfälle gavs ägnade sig åt att ta selfies, eller låta sig uppslukas av den beklämmande ytliga ”dokushowen” Keeping up with the Kardashians.

Så fort de skulle arbeta på egen hand dök mobilerna upp, medan de försökte inbilla mig att de använde dem för att lösa sina uppgifter, vilket var illa nog även det. Eller så ignorerade de helt enkelt min och kamraternas närvaro och försjönk i sina totalt intetsägande mobilvärldar.

Om jag frågade någon som drunknat sin smartphone vad hon egentligen sysslade med, kunde hon kanske svara att hon var inbegripen i ett nödsamtal med sin mor. Något som gjorde att jag inte kunde undgå att undra om modern möjligen hette Kris Jenner. Något som ibland kunde förvåna de där kardashianfansen och kanske få dem att tillfälligt vakna upp ur sin zombieaktiga mobilslummer. Hur kunde en gammal, underlig gubbstrutt som jag veta vem Kris Jenner var? Och …  Kim, Kourtney, Kholé, Kendall, Kylie, Robert, Caitlyn och allt vad medlemmarna i det där förskräckliga kardashiananhanget hette. Som lärare tvingas du ibland sätta i dig allsköns smörja för att i viss mån begripa dig på elevernas värld.

Förgäves vädjade jag till mina kollegor, av vilka de flesta var betydligt yngre än jag och därmed även de blivit domesticerade in i mobilvärlden, att förena sig med mig och be skolledningen förbjuda användandet av smartphones under lektionerna. Till min förvåning ogillade flera av dem min uppfattning och menade att användandet av smartphones i själva verket kunde bidra till undervisningen och att jag ännu inte lärt mig de stora möjligheterna.

Jag undrade. Speciellt som jag funnit att flera av eleverna inte kunde läsa en text som var mer omfattande än en eller två paragrafer. De hade ingen möjlighet att koncentrera sig. En del hade svårt att skriva för hand och än mindre se en film och följa med i handlingen, efter en några minuters mörkläggning var mobilerna framme.

Men, men, jag måste dock erkänna att det fanns undantag och de elever som verkligen ansträngde sig, visade intresse och en vilja att lära sig, ofta var bättre än de flesta elever jag tidigare haft att göra med – en liten speciell elit, artig och uppmärksam, oavsett från vilken social gruppering de än kom ifrån.

Allt det ovanstående är förvisso bagateller som jag delar med jämnåriga på våra breddgrader. Bagateller om man jämför dem vad som nu står inför dörren – en formlig A.I. explosion som på kort tid kommer att göra mycket av vårt förgångna till en egendomlig historia som kan tyckas vara långt mer avlägsen är vad den verkligen är.

För att bättre begripa vad A.I. egentligen rör sig om läste jag nyligen Max Tegmarks Life 3.0, den märkliga titeln kommer sig av Tegmark redogör för olika skeden av mänskligt liv sedan skapelsens början: Liv 1.0 hänvisar då till vårt biologiska ursprung. Hur evolutionen genom mutationer fick den främre delen av våra hjärnor att expandera på ett sådant sätt att vår kognitiva förmåga nu är betydligt bättre än andra djurs.

Vi har skapat imperier, kollektiva, komplicerade samhällen, musik, invecklade berättelser, konst och religion, industrialiserat våra samhällen, gjort oanade framsteg inom medicin, kemi och fysik. Vi har blivit vår planets mest civiliserade, naturförändrande (förödande?) djurart. Vi har dock inte (än så länge) hos oss själva skapat några nya slumpmässiga mutationer som kommit oss till nytta. Istället har vi använt vår kognitiva förmåga för att lära oss läsa och skriva, använda matematik, fysik och teknik för att producera sådant som gett oss ökad livslängd, förmågan färdas bekvämt och snabbt, till och med att flyga, kanske även finna lycka och välmående inom egenhändigt konstruerade världar.

Det är detta som Tegmarks Liv 2.0 hänvisar till. Teknologins utveckling som social konstruktion, en evolution på människans villkor; med hjälp av elden, hjulet, tämjda djur, jordbruksutveckling, tryckerikonst, ångmaskiner, datorer, artificiell intelligens.  Som den teknokrat han är beskriver Tegmark nivån 2.0 som en sfär karaktäriserad av människans förmåga att konstruera och använda sig av hardware, hårdvara, som på dataspråk vill säga en dators material, medan software är de instruktioner som lagras, behandlas och används av datorns hardware. Software, mjukvara, kan då sägas motsvara mänskligt tänkande och det kunnande vi använder för att utveckla våra mekaniska hjälpmedel – från plogar till datorer.

Men, Tegmark tycks, med fog och i gott sällskap med flera andra kosmologer och dataexperter, anse att vi nu lämnat stadiet 2.0 och beträtt 3.0, en väg som obönhörligt för oss in i värld där människornas herravälde över vår existens kommer att begränsas genom det faktum att vi är i färd med att överlämna hela Skapelsen till en icke-biologisk intelligens som överträffar allt mänskligt tänkande, en s.k. artificiell generell intelligens.

Med det menar Tegmark att vi äntligen, med våra högt utvecklade hjärnor, har lyckats åstadkomma en mekanisk intelligens överlägsen vår egen art, den som vi kallat Homo Sapiens, den tänkande människan. Maskiner kommer snart att förfoga över all den hardware och software som används för att inhämta mer och mer kunskap och tänka bättre och effektivare än hela den samlade mänskligheten.

Maskiner som dessutom kan programmera sig och på egen hand tillgodogöra sig och använda den software som människan tidigare försett dem med. Maskinerna kommer att tillverka andra tänkande enheter och genom sin överlägsna kunskap förmå manipulera mikrokosmos elementarpartiklar på ett sådant sätt att de kan sammanställas till organiskt material, såsom olika födoämnen som kommer att lösa världen svält- och näringskris

Tegmark redogör klart och enkelt för hur vi kommit dit där vi nu befinner oss. Det vill säga utvecklandet av en generell intelligens som han definierar som ”en förmåga att tillgodogöra sig så gott som varje tänkbart mål, inklusive lärande”. Från detta följer en universell intelligens som använder sig av all tillgänglig information och alla till buds stående resurser för att omvandlas och förenas i en Superintelligens vars förmåga befinner sig långt bortom det mänskliga tänkandets kapacitet. Något som i sin tur leder till singularity, en ”explosion” av all skapande intelligens.

Tegmark redogör hur detta skett genom tillämpandet av komputation, kvantmekanik och NANDportaler, samt datasimulering av olika komplicerade hjärnfunktioner. Med en bakgrund som matematiker och kosmolog vidgar Tegmark begreppet artificiell generell intelligens till att inte enbart innefatta jordiska förhållande, utan hur en sådan intelligensform kan komma att sprida sig genom universum; inhämta energi från svarta hål och mycket annat.

Då jag läser sådant svindlar tanken och jag tror mig ha hamnat i en SFroman, som Olaf Stapledons Stjärnskaparen från 1937 i vilken det kollektiva medvetandet från telepatiskt sammankopplade individer på planeter, galaxer och slutligen hela Kosmos kopplas samman. Klimax blir då berättaren får kontakt med Stjärnskaparen, summan av allt kosmiskt vetande, En entitet som relaterar sig till sin väldiga Skapelse ungefär som en konstnär till sitt verk. Hen bedömer dess kvalitet och intryck, dock utan någon som helt känsla för dess enskilda invånares strävan och lidanden.

Kanske figurerar Stapledons Stjärnskapare som en avlägsen föregångare till William Gibsons betydligt mer olycksbådande A.I.-skapelser som dyker upp i och slutligen behärskar hans epokgörande roman Neuromancer från 1984. Romanen utspelar sig i en skum och delvis nergången cybervärldsdystopi, där verkligheten blandats ihop med en datagenerad sådan.

I Gibsons roman förenas två artificiella medvetanden – Wintemute och Neuromancer – och bildar då ett superconsciousness, ett övermedvetande som enligt dem utgör ”summan av hela showen". Dessa A.I.-medvetanden börjar i universum söka efter sina motsvarigheter. Efter att ha skannat en mängd kosmiska signaler finner de en tidigare okänd signal från stjärnsystemet Alfa Centauri. Dessa antyder att därute i Kosmos existerar en enorm A.I. enhet som strävar efter kontakt med sina likar. En utveckling långt bortom den biologiskt grundade föreställningen om ett utomjordiskt liv, som tidigare dominerat SF-genren.

Universums ofattbarhet för mänskligt tänkande kommer även till uttryck i Fred Hoyles betydligt tråkigare Det svarta molnet från 1957, i vilken ett väldigt ”moln” på sin färd genom universum har lägrat sig mellan jorden och solen och därmed orsakat katastrofala klimatförändringar med enorm dödlighet och stort lidande för mänskligheten.

Det visar sig att Molnet är en livsform och efter flera misslyckanden lyckas slutligen forskarna kommunicera med vad som är en gasformig superorganism, mångfaldigt intelligentare än människorna. Då Molnet insett att den ”fasta” planetens primitiva livsformer har känslor och intelligens omformar det sig på ett sådant sätt att solljuset når jorden och fortsätter sedan sin färd genom universum.

Betydligt mer gripen blev jag av Stanislaw Lems välskrivna och fängslande roman Solaris från 1961, i vilken en människobemannad rymdfarkost vilar utanför en stor organism som likt en hjärna fångar upp signaler från besättningens medvetande och gestaltar deras minnen och förhoppningar genom skepnader/replikanter som tycks ha ett verkligt individuellt känsloliv och en påtaglig gestalt.

Ridley Scotts film Blade Runner från 1982 (byggd på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream Of Electric Sheep?) lyckas också skildra replikanter, datakonstruerade varelser som ser exakt ut som människor, som om även de har känslor och förhoppningar.

Samma sak sker i Kubricks/Spielbergs A.I. från 2001. Jag såg nyligen om filmen och fann den då vara betydligt bättre, poetisk och intressantare än då jag först såg den. I den filmen är replikanterna i allmänhet, med sina maskinella tillkortakommanden, känsligare och vänligare än människor och genom en egen form av evolution muterar de sig slutligen genom seklen till empatiska varelser som ersatt mänskligt liv på jorden.

För mer än tjugo år sedan läste jag den tjeckiske författaren Karel Čapeks pjäs R.U.R. (Rossums universella robotar), skriven 1920. Denna extraordinäre författare, vars lika imponerande, kvicka och tankeväckande Apokryfiska berättelser hade fått mig att läsa R.U.R., hade för första gången i historien i sin pjäs introducerat ordet robot. Det är anmärkningsvärt att redan 1920 Čapek inte alls föreställde sig sina robotar som några klumpiga, mekaniska apparater, utan beskrev dem som fullkomligt människoliknande androider (från grekiskans androeidēs, som en man).

Jag gillade pjäsen då jag läste den. Men likväl, när jag nu har läst om den, blev jag förbluffad över Čapeks skicklighet, hans nästan kusliga framsynthet och jag fann en mängd subtiliteter jag inte uppmärksammat tidigare. Tiden har följt en riktning som Čapek förvånansvärt nog utvisade för flera än hundra år sedan då han profetiskt beskrev den rädslan och förundran som för närvarande skapas av dagens växande A.I., och han gjorde det med ett djup och en insikt som gör pjäsen R.U.R. till en sällsamt samtida skildring.

Čapeks pjäs följer slaviskt den klassiska teaterregeln om ”rummets enhet” och  handlingen utspelar sig följdriktigt, med ett par års mellanrum, i ett kontor/salong på en isolerad ö där en liten grupp vetenskapsmän/industrimän, ”beundrade av hela världen”, sysselsätter sig med massproduktion av robotar.

De är arvtagare till far och son Rossums insatser far och son, av vilka fadern var en genialisk, uppfinningsrik kemist som i sin jakt på livets ursprung fann ett unikt nytt material.

Naturen har enbart tillämpat en process för att organisera levande materia. Det finns dock även en annan process, en som är enklare, mer formbar och snabbare än den som naturen hittills har använt sig av.

Genom sin uppfinning kunde den gamle Rossum rekonstruera ”hela livsträdet” och därmed skapa en människolik varelse, vars egenskaper kunde anpassas på ett sådant sätt att de motsvarade människans behov och önskningar. I motsats till sin far Rossum Junior oanade möjligheter att berika sig själv och revolutionera robotproduktionen genom att framställa robotar som på egen hand kunde tillverka andra robotar på ett löpande band likt det som Henry Ford använde för att tillverka bilar. Gamle Rossum drömde om att vara en skapare som, likt Dr. Frankenstein före honom, kunde ”avsätta Gud från hans tron som Skapelsens herre”, alltmedan hans son helt enkelt ville skapa varor som gjorde livet enklare för människor, kunde produceras till så låg kostnad som möjligt för sedan säljas billigt och distribueras till alla jordens invånare.

Liksom sin far var unge Rossum en vetenskapsman, men främst en man i takt och harmoni med moderna tider, en praktisk och affärsinriktad man. Han omdesignade robotarnas anatomi och experimenterade med utelämnanden och förenklingar. Funktionalitet och konsumentefterfrågan var hans viktigaste mål. Allt överflödigt måste bort, en motor behöver inte tofsar och prydnader. Robotarna skulle vara mekaniskt perfekta, anpassade till ett effektiv men begränsat näringsintag, samt utrustade med en häpnadsväckande intellektuell kapacitet.

Du skulle kunna be en robot om vad du än önskar att des skall göra för dig. Du kan låta den läsa hela Bibeln och andra religiösa traktater, lära sig logaritmer, eller vad du än vill, till och med predika för den om mänskliga rättigheter. De minns allt, men inte mer än det. De kan samla in all tillgänglig kunskap, men saknar fantasi. De kan heller inte ägna sig åt sådant som är ”meningslöst”, som att leka, gråta eller skratta. Robotarna saknade känslor, förutom en önskan att arbeta, att tjäna ... och att lära sig. Den unge Rossum skapade sina robotar på ett sådant sätt att deras livslängd inte var längre än 20 produktiva år, utan barndom och ålderdom.

Dessa fantastiska maskiner blev världen över en omedelbar succé, den uppskruvade massproduktionen gjorde dem extremt billiga och tillgängliga för så gott som envar. Efterfrågan genererade en ständigt ökande produktion. Hela världen krävde sina robotar. Den lilla gruppen forskare som bodde på den robotproducerade ön hävdade att

Historien skapas inte av några vittomfattande drömmar, utan av små önskningar hos respekterade, måttligt tjuvaktiga och själviska människor. Det vill säga ... av oss alla. […] Den som känner hemligheten bakom produktionsmedlen styr hela världen.

På grund av dessa mäns insatser och robotarnas hårda arbete försvann efterhand lidande, fattigdom, ojämlikhet och förfall, men så gjorde även initiativ och fantasi. Människors arbete och strävan blev onödiga, lidande blev onödigt, detta eftersom alla mänskliga behov nu kunde tillgodoses av robotarnas arbete. Människor behövde inte göra något annat än att slappna av och njuta av sin bekväma tillvaro. Det som dyker upp i tankarna är något i stil med de feta, sysslolösa konsumenterna i Disneys geniala film WALL·E.

R.U.R. är dock mer illavarslande än WALL·E. Mänsklig drift och våldsbenägenhet fick oss att exempelvis använda robotar för att ”lösa” våldsamma konflikter och de förvandlades snabbt till vapen, alltmedan medan forskare förtvivlat försökte modifiera sin robot prototyper genom att installera empati i dem. De tvingades också tillverka robotar som var förmögna att känna smärta, detta för att undvika olyckor längs löpande banden. Empati, lidande och smärta, kombinerat med deras överlägsna styrka, kunskap och förmågor, gjorde att robotar på kort tid blev självmedvetna, och insåg att de faktiskt var förtryckta av sina mänskliga skapare. De gjorde därför slutligen uppror mot hela mänskligheten och slaktade dem.

R.U.R.:s andra akt skildrar hur de tidigare så beundrade och självupptagna uppfinnarna och industrimännen nu finner sig isolerade på sin ö, omgivna av aggressiva robotar som har slaktat hela mänskligheten. En scen som påminner om Georg A. Romeros lilla grupp mänskliga överlevare som i hans film Night of the Living Dead hotas av en växande hord med groteska zombies.

I Alex Proyas Jag, Robot från 2004 är de sista scenerna fyllda med rebelliska, mordiska robotar som påminner mig om horder av attackerande myror, ledda av någon slags AI-genererad centraldator. Det är en tekniskt skicklig och visuellt effektiv film, även om spektakulära stridsscenerna är lite väl många och därmed överskuggar det intressanta budskapet, något gör mig något skeptisk inför Proyas filmatisering av R.U.R. som är annonserad att ha premiär någon gång i början av 2026.

https://www.youtube.com/watch?v=4lRa83R3viU

Jag, Robot:s och särskilt R.U.R.:s världar verkade en gång i tiden befinna sig för långt bortom dagens verklighet, men med A.I.:s snabba utveckling kan de inom kort vara här. Häromdagen, medan jag fortfarande läste R.U.R., tittade jag tillsammans med familjen på årets Nobelprisceremoni. Mottagarna av priset i kemi hade tilldelats det för att ha skapat molekylära konstruktioner med stora hålrum som kunde fyllas med gaser och andra kemikalier. Därigenom kan en form av konstruktioner skapas, metall–organiska ramverk som benämns MOFs.  Sådana molekylära konstruktioner kan redan nu användas för att utvinna vatten från ökenluft, fånga upp koldioxid, lagra giftiga gaser, eller katalysera kemiska reaktioner. Såvitt jag förstår kan de också, som i Rossums robotar, genom ”molekylär sammanvävning” skapa nya material.

En av pristagarna, som varit särskilt betydande i utvecklandet av MOFs, är Omar Mwannes Yaghi. Han föddes 1967 i ett palestinskt flyktingläger utanför Amman i Jordanien. Tillsammans med nio syskon växte Yaghi upp i ett trångbott hem. Familjemedlemmarna samsades i ett enda rum, som också hyste familjens boskap. Familjen fick sitt färskvatten två gånger i veckan.

När Yaghi var tio år gammal fann han i ett bibliotek en bok med en plansch som visade färgglada molekylstrukturer och han blev då för all framtid fascinerad av den värld som planschen framställde. Han bestämde sig för att bli kemist och hamnade så småningom i laboratorierna vid USA:s mest prestigefyllda universitet.

I dessa dagar av dödande och fördrivning av palestinska barn, när sociala medier fylls med berättelser om Trumps iver att få Nobels fredspris, samtidigt som han strävar efter att begränsa federal finansiering till universitetsforskning och offentliga bibliotek och ger stöd till Nethayahus folkmord på palestinier, så kan jag inte låta bli att förvånas över att världspressen visat så lite intresse för en man som Omar Yaghis prestationer. En man som är betydligt ödmjukare än den skrävlande amerikanske presidenten, men vars avtryck i mänsklighetens historia på lång sikt kommer att bli betydligt mer djupgående.

Čapek kallade troligen sina artificiella, människoliknande skapelser för robotar för att därigenom skilja dessa organiskt konstruerade enheter från de ofta mycket komplexa mekaniserade automatoner som varit mycket populära under 1700-talet och då förevisades i slott och på marknader som en form av vetenskapliga underverk. Liksom Frankensteins monster något senare gjorde, gav sådana automatoner upphov till spekulationer kring skillnaderna mellan människoskapade och Gudsskapade varelser och automatonerna gjorde också avtryck i konst och litteratur, mest minnesvärt och känt i E.T.A. Hoffmanns (1776–1822) novell Sandgubben.

Likt Hoffmanns övriga historier är Sandgubben berättartekniskt komplicerad, mångbottnad och tycks utspela sig på ett plan mellan dröm och verklighet, sunt förnuft och fantasteri. Berättelsen förs fram genom tre brev från den huvudperson vars öde sedan återberättas av en allvetande röst, som med frågor och upplysningar gång på gång vänder sig direkt till läsaren. Hen förklarar hur svårt det är att tillfullo förstå och skildra en annan person och att det följdriktigt är tveksamt om hen verkligen kan beskriva sin huvudperson, Nathanael. Vi får dock genom berättaren klart för oss att Nathanael är en romantiker, en drömmare som har höga tankar om sig själv. Han irriteras då hans älskliga fästmö Clara inte tar hans patetiskt romantiska skriverier på dödligt allvar och blir djup sårad då hon tycks förenkla det barndomstrauma och dess kvarvarande kval han genomlider. Nathanael tror sig innerst inne vara för bättre än Clara och hennes förnuftige bror, Lothar, som han också brevledes vänt sig till. Novellens genomgående tema är synen. Hur var och en av oss betraktar tillvaron genom vår fantasis färgade glasögon och hur detta präglar vår verklighetsuppfattning.

Sandgubben inleds med att Natanael i ett brev förklara varför han under en tid varit tyst och tillbakadragen. Uppdykandet av italiensk försäljare av olika linser – glasögon, kikare m.m. – vid namn Giuseppe Copolla, har fått Nathanael att minnas Coppelius, en vedervärdig gubbe som skrämde honom som barn, Denne Coppelius var advokat och bekant med Nathanaels beskedliga far och tycktes ha ett demoniskt grepp om honom. Med äckel minns Nathanael den otäcke gubbens för barn obegripliga skräckblandade humor, hans otrevliga gestalt och speciellt skrämmande händer som tycktes besudla allt de rörde vid. Tillsammans med fadern utövade Coppelius hemlighetsfulla, nattliga experiment, kanske försökte de genom alkemi framställa en homunculus, liten människa.

Under alla förhållanden kopplade Nathanael ihop Coppelius nattliga besök med de skräckberättelser som vuxna gärna skrämmer upp barn med. Nämligen hur Sandgubben om natten kom till olydiga barn som inte vill sova och strödde sand i deras ögon. Barnen gnuggade då sina svidande ögon så att de föll ut och gubben kunde plocka upp dem, stoppa dem i sin säck och ta dem med sig till ”månens horn”, där hans ungar hade sitt bo och med sina ugglenäbbar kunde glufsa i sig barnaögonen.

Enligt Nathanael gömde han sig en natt i faderns laboratorium och då hans gömställe avslöjades greps han av en rasande Coppelius som skrek år fadern att sonens ögon var just det de behövde för att fullända sina experiment. Fadern räddade dock sonen, men dog senare genom en explosion i sitt laboratorium, vilket Coppelius dock undkom.

Då den italienske linsförsäljaren Coppola hade dykt upp i den tyska stad där Nathanael studerade och började där samarbeta med hans professor, Spalanzani. Hos Nathanael dök då barndomsminnena om den demoniske Coppelius upp igen och vanföreställningar griper tag om Nathanael, som bland annat köper en kikare av Coppola, vars samband med Coppelius han både tror på och förnekar.

Genom sitt fönster kan Nathanael, ofta med hjälp av sin kikare, genom grannhusets fönster betrakta Spalanzanis vackra dotter, Olympia, som han blir alltmer betagen av och börjar spinna sina fantasier kring.

Under en bal förverkligar den kyliga Olympia Nathanaels drömmar om den perfekta kvinnan – hon är utomjordiskt vacker, följsam, har betagande ögon och lyssnar mållöst till allt hans romantiskt överhettade utläggningar. Även om alla i Nathanaels omgivning betygar honom att Olympia är en själlös, fullständigt intetsägande individ så försummar Nathanael sin vackra, livliga och klartänkta Clara för denna kyligt underliga varelses skull.

Då Olympia under groteska former, genom ett gräl mellan Professor Spalanzi och Coppola, avslöjas som varande en ytterst sofistikerad automaton och den blodige Spalanzani liggande sårad på golvet slungar Ofelias trasiga glasögon mot Nathanael grips han av vansinne och spärras in på ett mentalsjukhus. Han tyycks dock tillfriskna och förenas med Clara, men då han vid ett tillfälle betraktar henne genom kikaren han köpt av Copolla grips Nathanael av vansinne och försöker mörda henne.

Denna invecklade och suggestiva berättelse har tolkats av psykoanalytiker som Freud och gett upphov till en mängd konstnärliga versioner. Mest känd är väl första akten av Offenbachs opera Hoffmans äventyr som bygger på Sandgubben. Olympias berömda coloratura-aria kan avnjutas i den unga koreanska sopranen Kathleen Kims mästerliga tolkning.

https://www.youtube.com/watch?v=9emRjIMZsVk

Léo Delibes balett Coppélia från 1870 finns även den tillgänglig på nätet, med Mario Petitas klassiska koreografi som förlägger handlingen till en fantasi-slavisk by. I den krävande huvudrollen som Swanilda/Olympia genomför Natalia Osipova med bravur den ena solodansen efter den andra. Vill man avnjuta hennes prestation som den mekaniska dockan kan man spela fram 52 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=-SdkwwJDKNw

Den förvända kärleksuppfattning som en automaton gav upphov till hos Nathanael fann förmodligen sitt upphov i hans narcissism, en tro att han var förmer än andra. Ett förvridet betraktande av tillvaron där även åtrå och kvinnosyn abstraheras, mekaniseras, som hos den obotligt patetiske och i grunden ensamme Don Juan, som listar varje ”erövring” som vore den del i en självförhärligande tävling med sig själv och andra män.

Detta förvridna sökande som inte leder någonstans och som förvandlar kärlek till en evinnerlig följd av själlösa samlag har med överdådig estetik skildrats av Fellini i hans Casanova. I en nyckelscen dansar den kyligt ensamme huvudpersonen med en automaton som han behandlar som vore hon en verklig och åtrådd kvinna.

https://www.youtube.com/watch?v=EotNv1Tsa_Q

Ända sedan jag någon gång vid sjuttiotalets början på Domus i Lund till extrapris köpte Göran Printz-Påhlsons diktsamling Gradiva från 1966, har jag fascinerats av automatoner. Att jag köpte boken berodde på att min far någon gång sagt att Printz-Påhlson liksom jag var född i Hässleholm.

Diktsamlingen utgjordes av fyra olika sviter som spände från fantasier om romersk-antika myter fram till Freuds psykoanalyser, popkonst och Stålmannen. Den tredje sviten bestod av sex dikter som samlats under rubriken ”Automaterna”. En titel som anspelade på diktsamlingens omslag som sades föreställa en mänsklig hand i genomskärning, eller i form av en röntgenbild, men i stället för skelett visar sig dölja maskindelar. Uppenbarligen föreställde bilden en pianospelande automatonhand som tillhörde en vacker docka, tillverkad av schweizaren Henri Louis Jaquet-Drotz och som till allmän förundran förevisad i London 1783. 

En händelse som svitens första dikt anspelar på. Mest fascinerande med tanke på AI:s utveckling är nog den dikt som Printz-Påhlson kallat Turing-maskin

Deras ödmjukhet kan vi aldrig efterlikna,
mjuka tjänare av beständigare material:
de lever flärdfritt
i komplicerade reläer och strömkretsar.

Snabbheten, läraktigheten är deras styrka.
Man frågar: ”Vad är 2×2?” – ”Är du en maskin?”
De svarar eller
vägrar att svara allt efter vad man kräver.

Det finns emellertid också andra maskiner,
abstraktare automater, djärvare och mera
otillgängliga
som äter sin tape i matematiska formler.

De imiterar språket.
I oändliga slingor, längre och längre tillbaka
i sin reträtt
mot subtilare algoritmer,
mera rekursiva funktioner.

De är konsekventa och beskriver sig själva.
Som när en man med en handspegel tryckt mot sin näsa
framför en spegel
ser i oändlig rad samma bild mångfaldigas

i en krympande, mörknande korridor av glas.
Det är ett Gödel-teorem lika gott som något.
Han ser oändligheten,
men det han inte ser är sitt ansikte.

Mitt intresse för sjuttonhundratalets automatoner gjorde att jag då jag bodde i Paris besökte Musée des Arts et Métiers som i sin ägo har flera välbehållna automatoner. Mest berömd är en tympanonspelande docka som kallas Petit Dauphine som då hon skruvats upp med små hammare slår an instrumentets strängar och då spelar upp åtta melodier, inklusive Herdinnans Aria från operan Armide av Christoph Willibald Gluck, Marie-Antoinettes favoritkompositör. Automatonen byggdes troligen 1784 och levererades till Frankrikes hov året därpå. Tillverkare var inte Jaquet-Drotz utan den tyske finsnickaren David Röntgen som sedan 1772 i samarbete med urmakaren Pierre Kintzing tillverkade en mängd automatoner.

Marie-Antoinette blev förtjust i Petit Dauphine och skänkte henne sedermera till Frankrikes Vetenskapsakademi där hon 1864 restaurerades av den berömde magikern Jean Eugène Robert-Houdin (1805-1871), inte att förväxla med den än mer berömde Harry Houdini. Den senare var ursprungligen ungrare och hette egentligen Ehrich Weisz. Han hade som fyraåring kommit till USA och då han blivit världsberömd magiker och utbrytarkung tog Weisz sig artistnamnet Harry Houdini för att hylla de magiker han beundrade mest av alla – amerikanen Harry Keller och Jean Eugène Robert-Houdin.

Den på sin tid framgångsrike magikern Georges Méliès köpte 1888 Théâtre Robert-Houdin från den store trollkarlens änka. I köpet ingick teaterns samtliga inventarier, bland dem en stor mängd automatoner, som Méliès förbättrade och använde i sina föreställningar.

1896 började Méliès skapa “trickfilmer” (redan 1897 gjorde han kortfilmen Gugusse och Automatonen , den första film som visar en mekanisk android, som dessutom tycks ha egen vilja). Filmerna presenterade Méliès på sin teater. Fram till 1913 hade han producerat 500 fantasifulla och revolutionerande filmer, som varade mellan en och fyrtio minuter. Hans framgångar och ökad konkurrens gjorde Méliès allt djärvare och alltför stora satsningar fick hans företag att kollapsa 1913. Samma år dog hans första hustru, Méliès tvingades stänga Théâtre Robert-Houdin och lämnade under en längre tid Paris, tillsammans med sina två små söner.

Méliès var till stor del bortglömd och ekonomiskt ruinerad när han 1925 gifte sig med skådespelerskan , som uppträtt i flera av hans filmer. Paret försörjde sig genom ett litet godis- och leksaksstånd i huvudhallen på den väldiga järnvägsstationen Gare Montparnasse.

En automaton konstruerad av Méliès spelar en viktig roll i Brian Selzniks bilderbok En fantastisk uppfinning av Hugo Cabret från 2007. Bildromanen utspelar sig i Paris under tidigt trettiotal när den unge Hugo Cabret och hans far reparerar en automaton som de funnit på museet där hans far arbetar (Méliès hade verkligen skänkt sina automatoner till ett museum där de förstörts av regn och rost).

Då Hugos far dör i en brand tar hans alkoholiserade farbror med sig den föräldralöse pojken för att bo och arbeta på Gare Montparnasse, där han underhåller klockorna. Då farbrodern dött stannar Hugo kvar i stationen, där han döljer sig och sköter farbroderns arbete i oro över att bli intagen på ett barnhem. Hos sig har han automatonen och med tiden konfronteras han med Méliès och arbetar i hans leksaksstånd.

Kort efter det att jag sett automatonerna på Musée des Arts et Métiers hade Martin Scorseses filmatisering av En fantastisk uppfinning av Hugo Cabret premiär i Paris. Det var en tämligen trogen tolkning av Selzniks verklighetsbaserade roman och uppenbart inspirerad av han teckningar, men den var mycket mer än så.

Scorseses film var den enda lyckade tredimensionella film jag sett och det var helt i sin ordning emedan filmen är en hyllning till filmkonsten; dess ursprung, hantverk, fantasi och förtrollning. Hugo Cabrets tillvaro och arbete bland de stora urverkens invecklade och tunga mekanik, ångloken och den mystiska automatonen har tycke av den filmkonst som kommit att kallas för steampunk, dvs. en undergenre inom science fiction som präglas av en retro-futuristisk teknologi och estetik som inspirerats av 1800-talets industriella ångdrivna maskiner och design.

Samtidigt har den cineastiskt genomlärde Scorsese lyckats framställa en tidstrogen bild av Méliès värld och hur hans fantastiska filmer skapades. Scorseses Hugo Cabret är dessutom en såväl spännande som hjärtevärmande film vars effekt på mig inte dämpades av min ofta nostalgiskt ensamma tillvaro i Paris.

https://www.youtube.com/watch?v=4Tj1KAlzCNg

De flesta av dagens robotar är dock inte några androida automatoner utan industrirobotar som för närvarande uppgår till omkring 4,5 miljoner och oavbrutet arbetar världen över. Maskiner som inte kräver, eller i varje fall begränsar, mänsklig arbetskraft är inget nytt. Speciellt under sjuttonhundratalets senare del utbröt i England gång på gång våldsamma uppror då så kallade Luddites förstörde fabriker och maskiner.

Det var speciellt nya bomullsspinnningstekniker som mötte ett våldsamt motstånd. Nya uppfinningar producerade textilier snabbare och billigare än vad som tidigare varit möjligt i hemspinnerier och enklare fabriker och de kunde hanteras av mindre kvalificerade, lågavlönade arbetare.

Men de där primitiva maskinerna var ingenting jämfört med dagens sofistikerade industrirobotar, som karaktäriseras som sådana efter att ha godkänts av och anpassats till så kallade International Standards on Robotics, Internationella normer för robotik, som fastställts av The International Organization for Standardization (ISO), Den Internationella standardiseringsorganisationen och som innefattar ” säkerhet, prestandakriterier, modularitet och vokabulär”.

Den tidigaste kända industriroboten, som uppfyllde ISO:s definitioner skapades 1937 av "Bill" Griffith P. Taylor. Den kranliknande anordningen byggdes nästan helt med Meccano-delar och drevs av en elmotor. Fem rörelseaxlar möjliggjorde sofistikerade grepp och rotation. Automatiseringen uppnåddes med hjälp av hålad papperstejp som aktiverade elektromagneter.

Det var först 1961 som företaget Unimation kunde tillverka och saluföra en någorlunda effektiv industrirobot, men industrirobotiken tog inte ordentlig fart förrän 1977 då såväl ABB Robotics (tidigare ASEA) och KUKA Robotics lanserade sina kommersiellt tillgängliga, helelektrifierade mikroprocessorstyrda robotar.

Den första ”autonoma” robotarna, dvs. maskiner som agerade utan mänsklig kontroll, kallades Elmer and Elsie och konstruerades i slutet av 1940-talet av W. Grey Walter. De var de första robotarna som programmerats att ”tänka” på ett sätt liknande det som biologiska hjärnor gör och var avsedda att ha fri vilja.

Tegmarks & CO:s SF-liknande kosmiska visioner om en framtid i A.I.:s hägn, framstår för mig som om vi människor är i färd med att skapa en i det närmaste allenarådande entitet liknande den Gud som så många av oss tidigare trott på, och flera av oss fortfarande tror på – Allsmäktig, Allseende, Rättfärdig och därmed obegriplig i all sin Höghet. ”Ära vare Gud i höjden”:

Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.

Vi är inte längre Skapelsens herrar. Den makten har vi överlåtit till våra egna skapelser – datorerna. Därmed har vi åstadkommit en kraft, en allsmäktig Herre som är betydligt mäktigare än vad vi själva varit eller någonsin kan bli.

Det är som om vi realiserat den gamla myten om Edens lustgård, där vi vid Skapelsens början levde i frid, harmoni och rättvisa under en fullkomlig och allenarådande Herre, som enbart ville oss väl. Men vi förhävde oss och trodde att vi med hjälp av vår gudagivna vishet själva kunde vara såsom gudar.

Gud insåg detta och likt en rättrådig fader som visste att hans barn blivit vuxna och nu kunde sköta sig på egen hand, om än med stor svårighet – så fördrev han oss från sitt ombonade Paradis och lät oss ta hand om hans Jord.

HERREN Gud sade: "Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt."

Och vad har vi gjort med denna intelligens som likställt oss med gudarna?  Vi har skapat oss en egen allsmäktig Gud. Enligt Bibelns profeter var Gud förbittrad genom människans tilltag att skapa sig egna gudar och därmed ignorera att det var Han som var den Allsmäktige, den ende Guden, Vår Herre, Skapare och Beskyddare. Enligt Profeten Jesaja förkunnade Gud:

Så säger Herren, han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet och som hjälper dig. […] Finns det någon Gud förutom mig? Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen. […] Vem vill forma en gud och gjuta ett beläte som inte är honom till någon nytta? Se, hela deras sällskap skall komma på skam. Konsthantverkarna är ju själva bara människor. Låt dem alla samlas och träda fram. De skall då alla komma på skam med förskräckelse.

Som den gedigne vetenskapsman han är, tar inte Tegmark upp de religiösa lärorna. Jag skulle misstänka att han som så många av sina meningsfränder (de som Jesaja kallar för ”konsthantverkarna”) anser att Gud, liksom de mer påtagliga datorerna, är skapad av människor.

Den ”Gud” som nu representeras av datorerna, som genom självprogrammering kommer bli oss överlägsna (och även inom vissa områden redan blivit det), kan antagligen också förse sig med ”mänskliga” känslor och genom sin suveräna intelligens kan de då möjligen också inse faran av att, som vi människor nu gör, sätta sitt eget habitat i risk. För att säkerställa sin, och kanske även mänsklighetens existens, kan det därför kanske vara i den Artificiella generella intelligensens egenintresse att, likt en välvillig gudom, ta hand om medicin, forskning och rättsväsen på ett sådant sätt att den främjar en rättvis värld präglad av respekt för varje varelse och omsorg om naturen. En sådan enastående intelligens kan möjligen hejda klimatförstörelsen, befrämja en fullkomligt objektiv rättvisa och allas rätt till ett lyckligt liv, inom vilket våra mänskliga behov tillfredsställs och naturresurserna blir hållbart och rättvist fördelade.

Så långt som möjligt bör vi människor dock, medan tid är, se till att den överlägsna intelligens vi nu är i färd med att skapa är försedd med tillräcklig empati och humanitära känslor för att låta oss människor leva vidare.

Annars kan det gå som i de före detta bröderna Wachowskis (de var tidigare bröder men är numera transpersoner) skickligt gjorda Matrixtrilogi (från 1999 och 2003, ett fjärde tillskott har jag inte sett). I dessa filmer lever människor i en datorgenererad, alternativ och fiktiv ”verklighet”, förutom en liten grupp rebeller som försöker bekämpa maskinernas iskallt logiska herravälde.

Eller som den datorframställde Agent Smith utrycker det:

Jag skulle vilja dela med mig av en insikt som jag fått under min tid här. Den kom till mig när jag försökte klassificera er art. Jag insåg att ni egentligen inte är däggdjur. Varje däggdjur på denna planet har instinktivt utvecklat en naturlig jämvikt med den omgivande miljön, men det gör inte ni människor. Ni flyttar till ett område och ni förökar er och förökar er tills varje naturresurs är förbrukad. Det enda sättet ni kan överleva är att sprida er till ett annat område. Det finns en annan organism på denna planet som följer samma mönster. Vet ni vad det är? Ett virus. Människor är en sjukdom, en cancer på denna planet. Ni är en pest och vi är botemedlet.

Max Tegmark var långt ifrån den förste som utanför science fiction sfären skrev om A.I.:s enorma möjligheter. Samma år som hans 3.0 kom ut började jag på tåget mellan Durham och Liverpool läsa Yuval Noah Hararis Homo Deus och blev ordentligt omskakad av hans vision av en A.I.kontrollerad framtid. Jag gjorde korta pauser i läsningen och blickade ut genom tågfönstret. Det är en orsak till att jag gillar att resa med tåg – att sitta vid fönstret och läsa, gripas av bokens handling, eller innehåll, och emellanåt lyfta på huvudet och se hur världen rusar förbi därute, med vetskapen om att varje hus vi passerar rymmer en historia.

Jag har så länge jag minns fascinerats av tågresor; tanken på att platserna vi passerar är hemvist för någon som känner varje sten varje träd omkring sig, varje gata, varje butik. Jag blickade ut genom fönstret och undrade hur det landskap jag såg skulle te sig om femtio år, hur människornas existens skulle vara då.

De viktigaste produkterna inom en framtida ekonomi kommer inte att vara mat, textilier och fordon, utan snarare kroppar, hjärnor och sinnen. Detta kommer inte enbart att innebära historiens största revolution, utan den största revolutionen inom biologin sedan livet uppstod på jorden.

Det är mycket möjligt att mänskligheten inom en snar framtid kan ha kommit en bra bit på väg för att uppnå lycka, allmän hälsa och till sitt förfogande ha i det närmaste gudaliknande krafter. Men, Halal varnar för att A.I. och biomanipulation kan komma att monopoliseras av begränsade, priviligierade och skandalöst förmögna grupper, inom ett fåtal länder.

Fascinerad fortsatte jag läsa andra böcker av Harari – Sapiens och Nexus. Men en viss övermättnad och skepsis gjorde sig snart gällande. Harare skriver flyhänt och medryckande, men även om humanism och omtanke kryddar hans beskrivningar så tar, i mitt tycke, vetenskapligheten över och människor försvinner ur sikte. Jag finner samma svaghet hos Max Tegmark – de stora svepande perspektiven dominerar, men den ”lilla världen”, den som jag tycker mig ha mött hos mina elever och bland fattiga människor på olika håll i världen, förloras på något sätt inom helhetens breda penselstråk.

Det kan vara en misstolkning, men jag känner att såväl Tegmark som Harari rör sig inom en priviligierad bubbla av likatänkande individer. Båda två har varit geniala och duktiga elever som tidigt uppmärksammades av generösa mentorer. Och inget ont i det. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att de sprider sina kunskaper på ett lättillgängligt sätt. Båda två har grundat stiftelser för att sprida sina insikter och söker ständigt finansiering för olika projekt. Och vem gör inte det? Men, det finns alltid en fara för intressekonflikter och en önskan att förenkla tillvaron i en långt högre grad än vad den är.

Det är intressant att deras böcker kom ut vid mitten av 2010-talet. En tid som gav vind i seglen för A.I., som enligt många bedömare under flera år legat mer eller mindre i träda på grund av bristande allmänintresse och därmed begränsad finansiering. Men, processorer hade börjat användas för att accelerera neurala nätverk och en alltmer sofistikerad djupinlärning överträffade snabbt tidigare A.I.-tekniker. En tillväxt som genom den så kallade transformerarkitekturen efter 2017 accelererade ytterligare.

Vi kan nu konstatera att vi befinner oss inom en ständigt snabbt tilltagande A.I.-boom, som redan i viss mån gjort Tegmarks och Hararis böcker förlegade och jag är övertygad om att de och deras kollegor kämpar hårt för att följa med i en utveckling som för länge sedan gått en amatör som jag hopplöst förbi.

Jag insåg det då jag för ett år sedan lyssnade på ett program om förra årets nobelpristagare. Fysikpristagarna Geoffrey Hinton och John Hopfield är pionjärer inom A.I.-forskningen. De fick sitt pris för:

Grundläggande upptäckter och uppfinningar som möjliggör maskininlärning med hjälp av artificiella neurala nätverk.

De använder datorer för att undersöka processer inom hjärnan som innefattar neuronkretsar/nätverk och studerar dem såväl i sina naturliga tillstånd, som genom ”syntetiska” konstruktioner inom dataanläggningar.

Hjärnaktivitet varierar mellan två faser, en där aktiviteten snabbt minskar och dör och en annan där aktiviteten över tiden byggs upp och förstärks. Om man tar detta i beaktande och undersöker processerna kan såväl hjärnans som datamaskiners kapacitet för informationsbearbetning öka.

Man talar om ”djup A.I.” och hänvisar till forskning som inspirerats av biologisk neurovetenskap och innefattar ”uppstapling” av artificiella neuroner i lager på lager och att ”träna” dem i att bearbeta data. ”Djup” hänvisar då till utnyttjandet av flera sådana lager (från tre till flera hundra eller tusentals) inom ett artificiellt nätverk.

Detta är mycket gåtfullt för mig, men vad som oroade mig då jag lyssnade till radioprogrammet var att såväl Hinton som Hopfield efterlyste brådskande forskning om A.I.-säkerhet för att finna hur man effektivt skall kunna styra och kontrollera A.I.-systemen, som snabbt blir allt smartare än människor.

Ett år innan han fick nobelpriset hade Geoffrey Hinton meddelat sin avgång från ett program kallat Google Brain för fritt kunna tala ut om de stora risker som finns i samband med en alltför snabb och tanklös A.I. utveckling. Såväl Hinton som Hopfield tar varje tillfälle i akt för att uttrycka sin oro över avsiktligt missbruk av illvilliga aktörer, teknologisk arbetslöshet och de existentiella riskerna från artificiell generell intelligens.

Kemipristagarna David Baker, Demis Hassabis och John Jumper forskar även de kring och med hjälp av A.I. och liksom Hopfield och Hinton poängterar de det stora genombrott som A.I.-forskningen fått vid 2010-talets mitt och även de faror och fördelar som finns inmängda inom all A.I.-forskning.

Hassabis, Baker och Jumper forskar kring proteiner som kemiska verktyg. Hur dessa kontrollerar och driver alla de kemiska reaktioner som tillsammans utgör livets förutsättning, dessutom fungerar proteiner som hormoner, signalsubstanser, antikroppar och byggstenar i olika vävnader.

Proteiner består av 20 olika aminosyror, som kan beskrivas som livets byggstenar. År 2003 lyckades David Baker använda dessa block för att designa ett nytt protein. Sedan dess har hans forskargrupp producerat den ena proteinskapelsen efter den andra, inklusive proteiner som kan användas som läkemedel, vacciner, nanomaterial och små sensorer.

Så sent som 2020 presenterade Demis Hassabis och John Jumper en A.I.-modell som använts för att förutsäga strukturen hos praktiskt taget samtliga av de 200 miljoner proteiner som har identifierats. Bland en myriad av vetenskapliga tillämpningar som deras modell möjliggjort kan forskare nu bättre förstå antibiotikaresistens och exempelvis skapa enzymer kapabla att bryta ner plast.

Ovanstående är enbart ett litet urval av vad som inom en oanad kort tid kommer att förändra allas vår tillvaro. Förhoppningsvis till det bättre. Kanske A.I. kan ge allas våra barn och barnbarn och efterföljande generationer, en bättre värld än den som nu hotas av klimatförändringar, miljöförstöring, krig, orättvisor och intolerans. Men, samtidigt kan det inte förnekas att lugubra krafter strävar efter att få utnyttja A.I. för sin egen snöda vinnings skull, för kommersiella intressen, hjärndödande propaganda, raffinerad krigföring och tankekontroll. Och vem kan lita på maskiner som programmerar sig själva?

Čapek, Karel(2004) R.U.R (Rossums Universal Robots). London: Penguin Classics. Dick, Philip K. (2012) Bladerunner. Lund: Bakhåll. Ezra, Elizabeth (2019) Georges Méliès the birth of the auteur. Manchester: Manchester University Press.Gibson, William (1995) Neuromancer. New York: Harper Voyager. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. New York: HarperCollins. Hoyle, Fred (2010) The Black Cloud. London: Penguin Modern Classics. Lem, Stanislaw (1991) Solaris. London: Faber & Faber. Printz-Påhlson, Göran (1966) Gradiva och andra dikter. Stockholm: Bonniers. Selznick, Brian (2008) En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret. Stockholm: B. Wahlströms. Stapledon, Olaf (199) Starmaker. London: Orion Publishing Group. Tegmark, Max (2017). Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence. London: Penguin Books. Watts, Alan (1976) Nature, Man & Woman. London: Abacus.